"Tjuren Ferdinand" i Estepona

Translate into Google English:

"Ferdinand the bull" in Estepona - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Bakgrund

Staden Estepona - Solkustens trädgård och Tjuren Ferdinand

Den här historien är en berättelse om en framsynt man och hans vision om hur man skulle kunna bygga en stad, där invånarna faktiskt kunde tycka om att bo och leva och hur den visionen i stor utsträckning kommit att förverkligas på drygt 10 år och fortfarande i allra högsta grad hålls levande. Den handlar om en verklighetens "Tjuren Ferdinand" i dagens Estepona i Spanien - borgmästaren Jose Maria Garcia Urbano och hur han i Ferdinands anda använt sig av mjuka värden som ett överflöd av vackra växter och blommor, kultur i vid mening som tagit sig uttryck i kakelmosaik, muralmålningar och vattenkonst samt inte minst ett varsamt bevarande av gammal befintlig bebyggelse, för att uppnå dessa sina mål. Till synes enkla åtgärder som gjort förvånansvärt stor skillnad.

I Estepona har man sett ett värde i att försöka bevara den medeltida skalan och inte som på många andra ställen idag skyndat att riva allt som stått i vägen för moderniteten, för att i hast kunna bygga allt högre skyskrapor som ett uttryck för dynamik och utveckling. Den satsning som gjorts under dessa drygt 10 år innefattar dock även ett splitter nytt sjukhus och en del nya offentliga byggnader och även det ligger helt i linje med att satsningarna ska komma alla till del och inte som tidigare mest rinna ut i korruptionens oformliga delta.

Estepona Kommun och Regionen Andalusien

Estepona är en kommun och trädgårdsstad långt ner på den spanska solkusten. Kommunen har nära 80 000 invånare och staden med samma namn drygt 30 000. Det finns lämningar i centrala staden ända sedan romartiden, så platsen har varit bebodd i minst 2000 år men det finns inte mycket kvar från den tiden ovan jord idag.

Här en liten utgrävning av en 2000 årig gammal romersk villa i centrala staden som i sig inte är särskilt imponerande, men som ändå skvallrar om ett flertusenårigt kulturellt arv. Bredvid finns en liten men intressant historik utställning.

Stadens anatomi 

Stadsmorfologi är ett ord som nog bara kulturgeografer använder, så även om jag faktiskt läst kulturgeografi för många år sedan använder jag hellre "anatomi" istället för det förstår betydligt fler. Estepona har en medeltida kärna med äldre byggnader, gator och gränder, som en gång anpassats till platsens naturliga topografi och naturliga förutsättningar.  Stadens mer modernistiskt präglade högre byggnader omger den gamla staden i ringar som spridit sig från centrum och längst ut tunnar de ut och ligger efter stranden både åt norr och söder. En del arkitektur har lånat både färg och formspråk från både dagens Marocko och de gamla morerna.

En del av hotell och lägenhetskomplex skulle lika gärna kunnat ligga i Marrakech, för de har samma rosaockra-färgade fasader som är Marrakech verkliga signum. Där tillåts ingen annan färg varken på den enorma och magnifika stadsmuren som omger hela Marrakech eller på husen kring den historisk Medinan. Notera även det grönglaserade tegeltaket nedan. Även det skulle kunna vara hämtat direkt från Marrakech. Inget konstigt med det då ju morerna styrde det som idag är södra Spanien och Andalusien under nära 800 år.

Marocko inspirerade bostadskomplex som lika gärna skulle kunnat ligga i Marrakech som i Estepona

Hamnen och helgmarknaden - En turistmagnet

Historiskt har staden Estepona vuxit ur en gammal fiskeby och den mycket fina, pittoreska och trevliga hamnen är fortfarande ett viktigt nav med sitt båtliv, sina vackra byggnader i vitt och koboltblått och sina restauranger och vattenhål för turisterna. Just den färgen råkar vara min absoluta älsklingsfärg och även exakt denna vit/blå kombination står att finna i den stora marockanska fiskehamnen Essaouria där även alla traditionella fiskebåtar är målade i samma blåa färg.

Varje söndag hålls dessutom en stor marknad i hamnen som då drar till sig mängder av besökare, vilka ökat starkt i antal under de senaste drygt 10 åren som staden genomgått en förändring utan tidigare motstycke historiskt, vilket gjort den alltmer attraktiv.

Helg marknad i Esteponas hamn,

Restauranger och barer i hamnkvarteren är populära bland turister såväl som lokalbefolkning, särskilt på marknadsdagen

Estepona Palace, ett exempel på ett hotell som nästan är byggt som ett Marockanskt palats. Ett exempel på de hotell som byggts för de allt fler turister som nu upptäcker staden.

Det är inte längre till Gibraltar (ca fyra mil) än att man klara dagar mycket väl kan se ända ner till klippan och Europas sydligaste udde.

Genom en 70-200mm telezoom eller kikare så kan man t.o.m. se Gibraltars skyskrapor och lite av stadens gytter vid klippans fot. Man ska inte vara naiv och tro att allt är lika lugnt i omgivningen som i det lite sömniga Estepona. Det är via detta område som mycket av Europas narkotika kommer från Marocko. Bakom Gibraltar-klippan skymtar bergen och Marocko och på andra sidan Gibraltarsundet ligger staden Ceuta, som även har ett stort problem när det gäller afrikanska flyktingar, då Ceuta är den enda plats där Europa har landförbindelse med Afrika. Så det är nog bara bra för Estepona att det hittills saknat sydkustens verkliga "hot spots" typ av nattliv. Med det brukar som bekant även följa drog- och gängrelaterad kriminalitet och mer eller mindre grava säkerhetsproblem, som idag verkar vara hyfsat under kontroll i Estepona.

Ceuta: Fortress Europe in Africa – DW – 08/22/2018

Tillbaka till "Tjuren Ferdinand" och Esteponas borgmästare,

1936 skrev författaren Munro Leaf barnboken "Ferdinand the Bull" som senare kom att ligga till grund för Walt Disneys tecknade film om den ovanliga spanska tjuren som inte ville slåss med de andra tjurarna, utan istället föredrog att lukta på blommorna och titta på himlen under någon av södra Spaniens många korkekar. Samma film som visas varje är på Julafton i Sverige av SVT.

Boken som skrevs alldeles innan Spanska Inbördeskrigets början kom märkligt nog att ses som subversiv av Spaniens blivande diktator Francisco Franco och även av Hitler. Boken kom att förbjudas både i Spanien och Tyskland och i Spanien ända till 1975 då Franco dog. Möjligen ogillades det pacifistiska i berättelsen om "Tjuren Ferdinand" av både fascister i Spanien och nazister i Tyskland, då bokens budskap hotade att undergräva folkets vilja att delta i deras arméer och krig.

Sextio- och Sjuttiotalen var ju annars dystra årtionden på många sätt med imperialist- och kolonialkrig i Afrika, Syd-Amerika och i Viet-Nam. Det var också årtionden av europeiska diktaturer i bl.a. Spanien, Grekland och Portugal. När jag pluggade på Sveaplans Vuxen Gymnasium i Stockholm vid denna tid, så hade någon skrivit på toaletten: "Paco" Franco esta muerte. Viva la Muerte!  (Franco är död. Leve döden!)

(Stalin lär dock ha gillat boken - vad man nu ska dra för slutsats av det?)

Även i Esteponas västra utkanter finns en tjurfäktningsarena, precis som i så många spanska städer men jag tänker inte berätta tjurfäktningens historia eller historien om dess matadorer, utan om Esteponas egen "Tjuren Ferdinand" - dess borgmästare sedan drygt 10 år - Jose Maria Garcia Urbano, som även hyllats och fått utmärkelser av svenskarna på solkusten (Årets Oliv 2022) för sina insatser att utveckla Estepona och göra den till en vacker, säker och trevlig stad att besöka och leva i. Utmärkelsen kan även ses som en uppriktig genuin uppskattning av en bra offentlig ledare. 

Esteponas förvandling

Det går alltså inte att komma förbi borgmästare Urbanos inflytande och visioner när man betraktar Esteponas förvandling. Det han och hans medarbetare lyckats göra med Estepona är helt enkelt rätt enastående och det är här Ferdinand kommer in.

Istället för att riva allt gammal och bygga nytt i glas och betong som man gjort på många ställen i världen så har man istället restaurerat och vitmålat den äldre bebyggelsen exemplariskt samt lagt om gatstenen på många ställen. Under denna tid har man skapat ett hundratal gågator och dessa är kantade med tusentals blomkrukor i alla regnbågens färger. Det är just gågatorna och det låga tempot som gör att den gamla staden fullt ut kan komma till sin rätt. Långa stunder kändes det som om jag var helt ensam däruppe i den övre delen av gamla stan, trots att det var mitt på dagen.

Här kvarteren uppe vid den gamla kyrkan

Kyrkan - notera stenläggningen

Kvarteren kring det gamla stadshuset är särskilt fina och härifrån utgår de vackraste gatorna som alla är kantade med mängder av blomkrukor som hänger efter väggarna. Alltid en enda färg på alla krukorna efter en gränd eller gata.

Blommor, blommor, blommor - här den "rosa" gatan.

Mer blommor och bara konsekvent ljusgröna krukor.

Jag undrar verkligen om sånt här skulle få vara i fred i en svensk småstad.

Här den blomstersmyckade entrén till ett regionalt skolkontor. Det är ett sånt överdåd med svenska mått mätt ibland så man häpnar

Vad kan väl vara ett mer passande namn på stadens centrala torg där många restauranger ligger, än Plaza de las Flores eller kanske Blomstertorget på svenska

Här är några av "hjältarna" som sliter med att plantera, plantera och inte minst att vattna allt i värmen.

Mängder med statyer har placerats ut i parker och på torg. Här ett tiotal statyer i en park nära Los Llanos i norr

n 

Till och med lite vinreklam för restaurangen på andra sidan gatan kan göra en mur lite roligare, fast det kanske inte var den direkta avsikten

Kakelmosaik med historiska motiv och poesi pryder gågatornas väggar. Jag måste säga att jag nog aldrig sett något så konsekvent i fråga om utsmyckning av en stad. Kakelmosaik har jag sett även i exv. staden Rhonda uppe i bergen, så det är inte helt unikt på något sätt men väldigt trevligt och ofta intressant. I vackra Ronda finns exv. mängder av poesi i mosaikerna som folk genom historien skrivit efter att ha inspirerats av Rondas skönhet och storslagenhet.

Man ser också till att barnen har det vackert vid sina skolor. Har vid en skolgård inne i historiska delen av staden. Jämför det med någon svensk visberättelse om den svenska förortsskolans ofta torftiga estetiska miljöer, av Lars Winnerbäck 

Vid snart sagt varje rondell finns installationer och konst - även vattenkonst.

Det gamla moriska arvet finns fortfarande kvar i en hel del detaljer. Här en gammal fin brunn nära gamla Stadshuset. Blommorna i överflöd även här i matchande terracotta krukor

Även annan vattenkonst finner man ibland på de mest oväntade ställen - som här i en backe i den övre delen av den medeltida stadskärnan

Stadens nyare delar

Även stadens nya delar som bebyggts med en del höghus har fått fantastiska muralmålnings-utsmyckningar på husfasaderna. Ett sextiotal finns nu spridda över de nyare stadsdelarnas fasader. Stadens ledning utlyste nämligen en tävling för ca 10 år sedan och efter den satte man igång. Invånarna i staden är mycket stolta över målningarna och det ordnas stadsvandringar helt med fokus på muralmålningarna.

Detta lär vara Spaniens största muralmålning och den sträcker sig över hela sex husfasader

Här ser ni den målning som till slut vann priset i den muralmålningstävling staden anordnade.

Några av de finaste målningarna på gatorna runt Esteponas Orchidarium

Min egen favorit kanske

Denna målning utgör en helhet med en rondell utsmyckning

Exempel på liten rondell utsmyckning

En av de större målningarna här föreställande den grekiska gudinnan Athena. Den är gigantisk i verkligheten

Staden som tidigare varit rätt på dekis och mest omtalats för sin tidigare omfattande korruption, var då inget självklart alternativ för Sveriges Spanien-koloni som hellre flockats kring badorterna längre norrut. 2011 påbörjades emellertid de omfattande förändrings- och upprustningsarbeten som gjort Estepona till Spaniens mönster kommun på ett drygt decennium. De flesta av de vanprydande och smått parodiska klassiska skatbon till elledningslösningar man tidigare kunde finna på snart sagt varje gata, har nu till största delen grävts ned och dolts för våra blickar. 

Just nu pågår en enormt arbete med att riva den gamla strandpromenaden som sträcker sig ca 3 km efter den breda stadsstranden och bygga en ny. Det finns kanske tre- fyrahundra meter av den gamla kvar men den står snart på tur den med. Som framgår av bilden är det en populär plats i staden att vara på, både för unga och gamla.

Här kommer sedan många nya restauranger m.m. att etableras efter den på sina ställen 100 meter breda sandstranden, för strandens värden är eviga

På stranden äten man gärna fisk som grillas över träkol

Strandpromenaden i Estepona är dessutom en del av den vandringsled som håller på att färdigställas efter en stor del av kusten

Slutord om "Tjuren Ferdinand" i Estepona

Om vi drar oss lite till minnet kring den här älskade gamla barnboken om den blomster älskande tjuren, som så till den milda grad lyckades reta upp 30-talets diktatorer, att den förbjöd den under många år, så ser jag något väldigt hoppfullt i en tid som vår med ett sådant exempel till ledare som Jose Maria Garcia Urbanos och hans Estepona. Jag kan inte tycka annat än att det är något väldigt sympatiskt och uppfriskande med en politisk ledare, i vår på många sätt hemska och nedslående tid, som i så hög grad kunnat göra en verklighet av sina positiva visioner. Visioner som faktiskt i hög grad hämtar kraft ur precis de skönhetsvärden som även verkade glädja sagans "Tjuren Ferdinand" och faktiskt kommer alla till del i Estepona och inte bara några få. Visioner och en ny verklighet i deras anda, som uppenbarligen älskas av invånarna.

Det visar sig ju också i hög grad att omsorgen om stadens miljö och invånarnas trivsel i form av vackra och rofyllda miljöer med höga estetiska värden, såsom en mångfald av blommor och andra vackra växter samt konst i alla dess former verkligen kan lyfta en stad på dekis och få den att gå in i ett antal starkt positiva spiraler, vilka verkligen gynnat den ekonomiska utvecklingen i både stad, kommun och region. Dessa spiraler har sedan i nästa varv genererat nya friska resurser, vilka kunnat växlas in mot ytterligare satsningar på stadens miljö och infrastruktur.

Vilken kontrast är inte detta Urbanos Estepona till Putins paranoida, aggressiva, förbittrade och destruktiva universum som bara resulterat i isolering, slutenhet, stagnation, förtryck, förljugenhet, ofrihet, exempellös förstörelse och död, samt usel levnadsstandard och ren misär för en stor del av den befolkningen. Jag har sett och upplevt några få såna här positiva platser som Estepona under mer än 50 års resande, som då jag varit där känts som positiva exempel. I de flesta fall har de präglats starkt av ledare med visioner som haft sina befolkningars väl för sina ögon. Kanske en och annan framtida ledare rentav låta sig inspireras av Esteponas positiva kulturella och ekonomiska spiraler och borgmästare Urbanos visioner och praktiska handlag, för här har det inte bara varit snack om visioner utan också massor av verkstad.

Nedan ser ni den byggnad jag tycker förkroppsligar arvet efter "Tjuren Ferdinand" allra bäst. Var om inte just i Estepona skulle man bygga ett Orchidarium. Om sagans "Tjuren Ferdinand" verkligen funnits på riktigt, så tror jag han skulle älskat det som finns i den byggnaden och jag skulle inte bli förvånad om borgmästare Urbano skulle snikat till sig en egen nyckel, så han kunde besöka det efter stängningstid. Om korruption kunde hållas på den nivån så kan i alla fall jag leva med den :-)  Jag skulle heller inte bli särskilt förvånad om man skulle hitta honom under någon av Andalusiens alla korkekar, luktandes på blommorna, på sin ålders höst.

Estepona Nordicos utmärkelse "Årets Oliv" tilldelades stadens borgmästare 2022

Citat från tidningen "Sydkuste.es":

"Motiveringen till valet av borgmästaren i Estepona som mottagare av årets utmärkelse är ”stadens närmast exempellösa utveckling från en liten fiskeby till nuvarande blomstersmyckade välutvecklade stad. Under ledning av José María García Urbano har kommunen behållit sin genuina karaktär samtidigt som den utvecklats och varsamt förskönats samt numera är vida känt som Andalusiens blomstrande smycke. De tidigare usla finanserna har sanerats och Estepona är nu ett lysande exempel på en välskött kommun, känt långt utanför både sina egna, Andalusiens och Spaniens gränser.”

Nedan en Youtube länk från överlämningen av utmärkelsen:

https://youtu.be/KgJu9x7te7o

I denna video finns två textade citerade citat som i någon mån kan förklara varför man lyckats, där så många andra orter  i världen misslyckats:

 "Vi tänker inte på nästa val utan på kommande generationer" (vilket ursprungligen lär ha sagts av Churchill)

"När det råder samförstånd mellan politikerna och folket som fattar alla beslut lyckas projektet"

García Urbano är en av Spaniens mest omtyckta borgmästare och i det senaste lokalvalet 2019 fick han hela 69 procent av rösterna och Partido Popular 21 av sammanlagt 25 platser i fullmäktige. Genom detta har man skaffat en massiv politisk majoritet som ger de politiska möjligheter som behövs för att få någonting gjort - snabbt. Kontrasten till hur det ser ut i exv. Sverige är närmast total.

Hälsingland 1: En släkthistoria kring Ljusnan, skogsarbete, flottning och Färila under 100 år

Translate into Google English:

Review blog posts - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Ljusnan från hembygdsgården i Valla

Bakgrund och syfte: 

Om släktgårdar, skogsbruk, migration och livsvillkor kring Färila och Ljusnan mellan 1850-1968

- och min släkts koppling till Färila-bygden

Om mina Källor

Lokala källor i Färila och Föne

Mycket av historiskt intresse och med initial ovärderlig hjälp av Färilas bibliotek, har jag på senare år kunna återknyta kontakterna med gamla släktingar som fortfarande bor på några Färilas och Fönes gamla gårdar. Min son Isak och jag besökte dem både hösten 2017 0ch 2021. Jag har också verkligen fått lära mig att här har man full koll på sin historia och sina släkters alla människor, i förvånansvärt många led,  på ett sätt som vi för länge sedan glömt i södra Sveriges storstäders anonymitet. Här pratar man inte om kusiner eller kusinbarn bara utan om tre, fyr- och femmänningar och ännu mer. Dessa släkter är ingifta med varann både kors och tvärs i hundratals år så det är nästan som alla verkar vara släkt med alla. För mig är det helt förunderligt och framförallt har folket på Norribacken i Ed - Per Olof Eriksson och inte minst hans syster Maud Magnor i Hovra hjälpt mig mycket med bakgrunden till denna bildberättelse. Även John Nyman på Stam i Föne har givit värdefulla bidrag främst kring Stams historia men även genom att han var personlig vän med min farfars bror Lars Sändh, som jag faktiskt träffat när jag var barn men ändå visste väldigt lite om.

Min närmaste familj som källa

Både min farfar och farmor dog innan jag föddes. Min pappa Arthur var tyvärr heller ingen vidare källa, då både han och hans syskon lämnade Färila i unga år så fort de överhuvudtaget kunde och vare sig han eller hans äldre bror Olof (Olle) ville se tillbaka. De ville bara lämna och helst glömma 30-talets arbetslöshet och dåliga tiders fattigdom i byn Ed bakom sig och de såg ingen framtid i skogsarbetet. Arthur gjorde det på skidor med en cykel på ryggen och med tidningspappersfodrade kläder och en halsduk han hade klippt hål för ögonen i. Destinationen var Göteborg, 50 mil bort fågelvägen och annars nära 70 mil över vägarna. Det tar idag ca 8 timmar och 30 minuter med bil. Då mitt i vintern tog det säkert över en vecka på skidor och cykel. Han var tvungen att börja med att skida ut till vägen mot Ljusdal där det i bästa fall var plogat. Det jag har ändå med mig från alla år med min pappa, min faster och framförallt min kusin Bengt är mestadels rent anekdotiska brottstycken, men jag har själv alltid saknat en helhetsbild och det är i grunden det jag nu försöker åtgärda både för min egen och andras del i släkten. 

På alla år, var min pappa som ändå blev nära 90 år, uppe i Ed, Färila och Föne endast tre gånger. Det var när hans pappa dog 1947, och när hans farbror Lars dog 1968 och han hjälpte till med dödsboet, samt när han guidade några amerikanska släktingar som var här kring 1985, (bl.a. Erlene (idag Watkins), Stan Anticouni) Tio år senare kom de tillbaka ytterligare en gång och denna gång tillsammans med Eva Hickner). De varpå besök till Sverige främst för att besöka släktens urhem, den lilla gården Skalet i västra Föne. 

Det är framförallt min son har uppmanat mig att skriva detta och då främst för mina barnbarns skull och det är av det skälet jag nu äntligen gått igenom allt det min pappa lämnat efter sig, som jag hittade i mina föräldrars dödsbo. Vi har även kvar en del intressant korrespondens och bilder från den brevväxling han hade med sina släktingar i Amerika och jag hoppas att jag genom denna bildberättelse kan ge den delen av släkten ett försök till en  helhetsbild som de nog saknat.

Den bästa källan kring släkten i USA har annars varit min faster Anna Macaus korrespondens med våra amerikanska släktingar och min egen syster Sig-Britt (Pia) Sändh som var den sista i släkten att emigrera till Amerika. Det skedde vid slutet av 90-talet och hon levde där till sin död 2005 - över 25 år. Anna besökte min pappas gamla älsklingsfaster Margit (Margret som hon kom att kallas i USA) och mängder av andra släktingar uppe i Minnesota 1977. Margret hade som en stor del av den amerikanska släkten kommit att slå sig ner i och kring tvillingstaden Baudette/Spooner i Minnesota, vid gränsen mot Kanada. Genom Anna och ytterst Margret så finns det besöket dokumenterat. Vi har även släktträd över den amerikanska släkten och de är också aktiva på Ancestry och Geni bl.a. och även där har jag funnit kompletterande data.

Historisk metod

Min tanke är också att använda den välkända trattmetoden och utgå från det ekonomisk historiska perspektivet som Industrialismen utgör i vid mening, för att senare gå mer in i detalj på det lokala och mer specifika och hur det kom att påverka förutsättningarna för de val några av tidigare släktleds människor gjorde. I det sammanhanget är lokal migration och den stora emigrationen från Färila-bygden centrala viktiga ämnen.

Huvudsaklig tidsmässig avgränsning 1850 till 1968

Som gammal adjunkt/ämnes lärare med särskild inriktning på historia, så har jag varit särskilt intresserad av åren mellan 1850 till 1950 då Färila-skogarna exploaterades av ett alltmer storskaligt industrialiserat skogsbruk och hur det kom att påverka byggd och människor. Intresset sträcker sig förstås både längre och djupare än så. Året 1968 blev ju en definitiv vändpunkt, då flottningsepoken avslutades helt och transporterna istället kom att ske med lastbilar och med tåg från Ljusdal. Staden blev då en ännu viktigare knutpunkt för utförsel av timmer och sågade trävaror, än den kanske varit när allt flottades på Ljusnan. Idag bor det bara drygt 1300 personer i Färila men under de hundra år vi pratar om här var det många gånger fler än så som arbetade och levde i och runt Färila och ca 1000 personer kom att emigrera till Amerika under perioden mellan 1850 och 1920. vilket är en enorm summa om man ställer det mot Färilabygdens befolkningsunderlag. Praktiskt taget alla lokalt förankrade släkter i Färila har en stor del av sin släkt i dagens USA.

Även om 1968 var det officiella slutet på flottningsepoken, så var det nog bygget av kraftstationen i Laforsen som egentligen blev det verkliga slutet för flottningen i Färila-området. Kraftverket stod färdigt 1954. 

Begynnelsen av släkten Sändhs historia

Min släkt på min farfars sida har levt sedan 1400-talet (enligt en av mina kusiner som har släktforskat i saken och t.o.m. skrivit en bok i ämnet) i några av gårdarna kring Färila och Föne, i det mycket skogrika nordvästra hörnet av Hälsingland, där landets kanske bästa skogar fortfarande finns. Parallellt med skogsarbetet så har man varit bönder och mångsysslare säsongsvis. I en del fall var man som i min farfar Pers och hans bror Lars, även duktiga stenhuggare, vilket gav dem arbetstillfällen både vid byggen av flottningsrännorna efter Ljusnan och vid vägbyggen kring Färila under lågsäsongen i skog och flottning. De hade lite jord också och Per höll sig med ett par kor och några getter så länge min farmor levde och barnen var små, mest för mjölken skull. Min egen pappa Arthur var den sista i släkten vad jag vet som fullt ut behärskade stenhuggarkonsten. Så den konsten och det yrket i släkten dog ut med mig. Jag hjälpte Arthur med den stensatta grunden till vår huvudbyggnad på Skogsö utanför Vaxhom, vilken byggdes på 70-talet. Jag har dock aldrig haft någon ambition att föra den traditionen vidare även om jag vet hur man gör och har haft verktygen i alla år tills vi sålde Skogsö 2022.

Vid några av gårdarna - Östigården i Ed (hästgård idag) och inte minst Stam i Föne (mjölkgård), ägnar man sig fortfarande åt djurskötsel nu 2023, medan Norribacken i Ed slutade med boskapen när vi gick med i EU, då man tyckte att EU-krav och byråkratiseringen blev för tungt. 

Gården Stam i Föne i höstens kvällssol 2017

Gården Stam i Föne, där allting tog sin början för släkten Sändh

Från gården Stam i Föne, som funnits åtminstone sedan 1500-talet kom Anna Andersson, vår släktgrens verkliga stam-moder. Det var här vår släktgrens historia egentligen började. Det är mer rätt att tala om stammoder eller urmoder än stamfader, för det var ju Anna Andersson som var verkligt förankrad i Färila-bygden, medan Lars Larsson Sändh som hon kom att gifta sig med, var en migrerande skogsarbetare och värmlänning som kom arbetsvandrande till bygden lockad av Klondike-stämningarna kring de mycket stora avverkningarna som skedde nordväst om Färila uppe i Skrälldalen. Idag ägs gården av Wille Nyman, då det nyligen skedde ett generationsskifte på deras fina gamla gård. John Nyman och Rut bor kvar i ett eget nyare hus vid gården. Stam idag är inte bara känd som mjölkgård utan man tillverkar även Hälsinglands bästa ostkakor!

Sändh är med säkerhet ett gammalt soldatnamn som kom att så småningom ersätta Larsson. Under 1800-talet började ju en del byta ut sina -son och sson-namn, en del med just soldatnamn som t.ex. Svärd, Rask och Stål och andra med alla de sammansatta "naturnamns"-namn som exv. Lindgren, Sjöberg, Björkgren m.m. som sedan blev så vanliga. Det finns idag oändliga varianter på det. Idag har det dessutom skett en snobbifiering och ett fjärmande från det lite bonniga Lindgren-typiska namnen till Lind-e-gren (Lindegren) eller Björk-e-gren (Björkegren) istället och Sänd och även Stål fick ett snobb-H och blev Sändh och Ståhl någonstans på vägen. Dock vägrade Bengts halvbror Rustan att använda detta "h" då han tyckte det var snobbigt, pretentiöst och för att inte säga klassfientligt. På 70-talet satte han en ära i att vara radikalast av oss alla tillsammans då med sin mamma Anna som t.o.m. var medlem i Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna med ett litet "r" som då stod för revolutionärerna (och inte revisionisterna som de ju hatade). En del yngre i vår släkt nere i Borås heter numera  t.o.m. Send, så det är ingen riktig ordning där heller. Det är min farbror Olles del av släkten Sändh.

Huvudbyggnaden på Skalet 

Skalet - vårt släkts verkliga urhem

Lars Larsson Sändh och Anna Andersson slog sig ned på "Skalet" som ligger vid kanten av ett stort öppet fält ner mot Ljusnan i väster en bit väster om gården Stam. Där kom de att bo resten av sina liv. Det är på sätt ett rätt typiskt småbonde-/skogsarbetar-/flottarhem. Det är en liten gård/torp byggd i ett plan och L-form. Det har en gång varit ett förhållandevis bra byggt och välutrustat hus, som tyvärr är svårt förfallet idag och bortom all räddning. Jag tror det tunga tegeltaket rasar in helt senast om fem år - vilket bör bli kring 2028. Till huvudbyggnaden finns en lada som är i lite bättre skick och en gammal stor jordkällare som även den har sett sina bästa dagar. Så är det tyvärr med många mindre hus idag ute i glesbygden som inte längre har någon större funktion att fylla och även i den glesbygd jag bor i ute i Stockholms skärgård. Idag är Skalet stilla och övergivet, men en gång växte Lars Larsson Sändhs och Anna Anderssons åtta barn upp här och då var det nog en annan fart. När föräldrarna dog tog sedan en av sönerna, Lars Sändh över. Han bodde på Skalet till sin död 1968 då grannbonden köpte marken. lars kom aldrig att gifta sig och fick aldrig några barn men höll sig åtminstone tidvis med en hushållerska. Om Skalet och den tiden berättar jag mer i en kommande andra del.

Gården Norribacken

Norribacken ligger mitt i Ed och mitt emot Östigården, på andra sidan den lilla Edsbäcken. Den har gått i arv i sju-åtta generationer i samma familj (Magnor). Här bor Per-Olof Eriksson med Kerstin. Som redan nämnts har både Per-Olofs och hans syster Maud varit väldigt viktiga källa för mig. Inte mist för att Per-Olof tillsammans med Maud och Owe Flodin skrivit "en by och gårdshistoria" kring byn Ed eller "E" som de säger själva, som även den har varit väldigt värdefull som källa. Maud har även donerat en samling bilder till "sockenbilder.se" och där finns mängder av intressanta gamla bilder bl.a. den enda bild (en bröllopsbild) jag har från när min farfar Per gifte sig med Kristina, min farmor.

Norribacken har byggts om i omgångar och den gamla huvudbyggnaden flyttades till Snäre i Ljusdal på 70-talet, vilket är lite udda,  då det historiskt istället varit vanligare att det varit gamla Ljusdals-bönder och deras barn som en gång flyttade ut de gamla gårdsbyggnaderna till byarna runt Färila och till Föne, när de byggde nya närmare Ljusdal eller barnen behövde någonstans att bo. Föne tillhörde dessutom länge Ljusdal och blev en del av Färilas pastorat främst för att det behövdes ett större befolkningsunderlag för att bättre kunna bära kostnaderna för den stora fina kyrka som byggdes på 1700-talet. Alla de större gårdarna i Ed hade dessutom fäbodvallar dit man drev boskapen på somrarna för att spara betet närmare byn till vintern. En ny fristående ladugård byggdes också på Norribacken på 40-talet (i bakgrunden) och den byggdes ut ytterligare på 70-talet. Även jordbruksmarken är idag utarrenderad .

Skogsarbetare, flottare och stenhuggare i generationer

Alla männen i min släktgren, som börjar med min farfars far Lars Larsson Sändh, kom att jobba i skogen och i flottningen på Ljusnan i tre generationer säsongsvis mellan ca 1870 och åtminstone till slutet av 1930-talet. Han kom som så många andra av de skogsarbetarproffs som Färila-bygden på denna tid skrek efter från Värmland. Lars kom från Fryksände i Värmland och den orten hade sitt namn från att den låg vid änden av sjön Fryken. Numera har orten bytt namn till Torsby. Det var alltså dessa värmlänningar som en gång lärde ut det storskaliga skogsbrukets know-how till människorna i Färila-bygden, då Värmland och Bergslagen gått igenom en liknande process tidigare, som Färila-bygden då kring 1850 stod inför. Inte sällan kom dessa män att gifta in sig i de bondefamiljer som bott i området i århundraden. 

Den torrlagda och mycket kuperade södra älvfåran i Ljusnan vid Laforsen. 

Laforsen och skogarna ovanför fallet

Den idag torrlagda södra älvfåran uppe vid Laforsen var en gång en del av södra Norrlands mest magnifika vattenfall med en fallhöjd på 22 meter. Som ses på bilden var det en väldigt komplex och besvärlig botten uppe i älven vid Laforsen. Eftersom det kom att avverkas och flottas miljontals timmerklampar bara under ett enda år när uttagen var som störst uppe kring sjön Ängatörn och i skogsarbetarnas Eldorado Skrälldalen ovanför Laforsen, så insåg man redan på 1850-talet att man var tvungna att spränga bort de värsta hindren i den södra älvfåran för att undvika att timret bröts sönder eller fastnade i brötar. Även en del flottningsrännor byggdes förbi de sträckor i älven som var mest problematiska för flottningen. Det var först efter det som förutsättningarna fanns för de storskaliga avverkningarna uppe vid Skrälldalen och sjön Ängatörn och för en flottning i större skala, av allt virke söderut genom älven. Det fanns på den tiden inget annat alternativ för att hantera denna enorma logistiska uppgift.

Albert Viksten statyn i "Kojbyn". 

Albert Viksten och hans kulturgärningar i Färila-bygden

Hälsninglands kanske största kulturpersonlighet var i många år författaren Albert Viksten och det är svårt att överskatta hans betydelse för kunskapen idag kring skogsarbetar- och flottningskulturen kring Ljusnan. Utan honom hade aldrig "Kojbyn" vid Lassekrog, alldeles vid sidan av den gamla pilgrimsvägen till Nidaros eller Trondheim i Norge blivit byggd. Kojbyn är ett äreminne över skogsarbetar- och flottningskulturen, som Viksten också var en del av som ung, då han arbetade i skogen. Folket som slet med avverkning och timmertransporterna vintertid levde under förfärliga villkor med djup snö och mycket stark kyla långt inne i skogarna. Både arbetet i skogen och i flottningen var fysiskt mycket hårda och farliga arbeten, som inte sällan orsakade de arbetande både bestående skador och död. Många av flottarna kunde heller inte simma, men hade de bara en bra stock eller två och en slana för att hålla balansen så gick det bra ändå. Per Sändh min farfar brukade enligt min pappa bara knyta ihop skosnörena på skorna innan han slängde dem över axeln och paddlade över älven på sina stockar när han exv. skulle besöka sin bror på Skalet i Föne. 

De bilder jag tagit från "Kojbyn" är avsedda att illustrera arbetarnas arbets- och livsvillkor i Färilabygdens skogar. De kommer jag försöka ställa mot de villkor en av Färilas "träpatroner" levde under i Borrgården, som ligger vid älven mellan Ljusdal och Färila och är ett bra exempel på hur en del av rikedomarna kom att användas som skapades lokalt. Borrgården var ursprungligen ett välbeställt större jordbruk men gården kom senare att även bli en samlingspunkt för Ljusdals välbeställda och fungera som en form av societetshus. Gemensamt för dessa välbeställda och träpatronerna var att de ofta blivit välbeställda just genom trähandeln.

Albert Viksten hade nog inte lyckats som han gjorde med sina många och stora  kulturgärningar, om det inte varit för den plattform han byggt tidigare med sitt omfattande lokalt präglade författarskap. Albert Viksten kan också ses som en tidig miljökämpe som med egna ögon såg hur den storskaliga skogsindustrin påverkade både miljö- och människor.

Albert Vikstens gärning har även direkt räddat en del av min egen släkts kulturarv - bl.a. Östigårdens huvudbyggnad från byn Ed

Min farmor Kristina Margareta Edberg (1895-1930) växte upp på Östigården med sin pampiga Hälsingegård i två våningar. Gården kom senare på obestånd då Olof Larsson (1858-1940) enligt min pappa blev tokig och satt under förmyndare - det påståendet är inte helt belagt men troligt är att Östigården kommit på obestånd genom en viss vanskötsel. Betalade man inte sina utgifter då som nu så hamnade man till slut hos fogden. Detta skedes detaljer är dock höljda i dunkel för mig, men gården kom att säljas på exekutiv auktion till Disponent Ewald Larsson på Kilafors Trävaru AB, som i huvudsak var intresserad av gårdens skogsskiften. Åkermarken sålde man av senare på 60-talet då krav kom från myndigheterna på att åkermarken måste brukas och vara bebodd. Företaget finns fortfarande kvar i Kilafors och heter numer ELE Group efter Ewald Larsson Efterträdare ELE AB | Om oss | Vår verksamhet (elegroup.se) . 

Både Pingst-festerna vid Laforsen och Östigårdens huvudbygnad flyttas till Hembygdsgården i Valla

Färila hade stora problem med de spontana spritdränkta och ofta våldsamma fester hölls uppe vid den då mäktigt dånande odämda fria Laforsen kring pingstarna. Hembränning har alltid pågått i bygden ute på gårdarna och brännvin vet jag att även min pappa ägnat sig åt att koka på Prinsens där han växte upp, så man ska ju inte vara förvånad över att min kusin Bengt förde det kulturarvet vidare i sin välkända hembrännarvisa "Ett recept", som i detalj lärde hela svenska folket hur man tillverkar sin egen sprit. Folk kom från både Sverige och Norge för att delta i detta tämligen otyglade årsvisa supande och det var bäddat för konflikter och bråk. Till slut tröttnade landshövdingen på allt supande, rövarliv och våld där uppe vid Laforsen och bad Färilas Hembygdsförening att ta över festligheterna, som då flyttades till Hembygdsgården i Valla, rakt över älven från Färila. Även den paviljong som byggts uppe vid Laforsen kom att flyttas till Valla där den står än.

Utsikt mot Färila och Ljusnan från Paviljongen på hembygdsgården i Valla

Albert Viksten som noterat, både att Hembygdsföreningen i Färila behövde en riktig Hälsingegård som representativ huvudbyggnad till Hembyggdgården och att huvudbyggnaden på Östigården lämpligt nog länge stått tom, oanvänd och försummad av skogsbolaget, tog tag i saken. Så han kontaktade då ägaren Disponent Ewald Larsson i Kilafors (ett litet samhälle längre ner efter Ljusnan) och lyckades få honom att inte bara skänka gårdens huvudbyggnad och en gammal bagarstuga till Hembygdsföreningen, utan Viksten fick honom dessutom att skänka 1000 kronor på stående fot för omläggningen av taket, som då var i dåligt skick. Husen monterades sedan ner och flyttades till Valla mellan 1947-51.

Östigårdens huvudbyggnad som den står idag på Hembygdsmuseet i Valla

Min kusin Bengt donerar Östigårdens dokumentskrin till Hembygdsföreningen i Färila

Nåväl, till den sista kanske lite otippade och märkliga pusselbiten i flytten av Östigården till Hembygdsgården i Valla. Av någon anledning kom gårdens dokumentskrin med alla gamla papper som lagfarter, ekonomiska kartor, räkenskaper av olika slag såsom bouppteckningar etc. att hamna i min farfar Per Arthur Sändhs ägo och det kan ju bero på att Prinsens, torpet som han och hans hustru Kristina Margareta Edberg flyttade till när de gift sig låg precis ovanför Östigården och var dess närmaste granne. När Per dog 1947 tog hans äldsta barn, min faster Anna Macau Sändh hand om dokumenten.

När hon i sin tur dog fick min kusin Bengt Sändh på sitt ansvar att förvalta dokumentskrinet och det gjorde han på bästa tänkbara sätt, genom att helt enkelt donera allt till en mäkta förvånad ordförande i Färilas Hembygdsförening, Påhl Persson som blev överlycklig, då mycket lite tidigare varit känt om Östigårdens historia hos föreningen. Som det PR-geni han alltid varit Bengt, så fick han Hälsinge Tidning att föreviga det hela i en stor artikel 24 november 1981. "I den här gården bodde mina förfäder, konstaterar Bengt Sändh, framför hembygdsgården i Färila med dokumentlådan under armen", skrev HT. I artikeln framgår även att det inte alls höll på att bli någon Östigård att flytta, eftersom Bengt som då bodde hos farfar på Prinsens i Ed tillsammans med Anna, älskade att leka bland timmerhögarna nedanför Prinsens. En dag var det på håret att han och hans kompisar lyckats med att sätta eld på allt timmer.

Östigårdens pampiga entré

Var försäljningen av Östigården en del av det omtalade Baggböleriet i Norrland?

Möjligen fanns det någon form av dåligt samvete i botten här som fick Ewald att donera Hembygdsföreningen och Albert Viksten både Östigårdens huvudbyggnad, den gamla bagarstugan och tusenlappen till ett nytt tak trots allt. Man kan ju kanske faktiskt se försäljningen av Östigården som ett exempel på det Baggböleri som skedde när skogsbolagen försökte komma över skogen i Norrland på alla sätt som stod till buds. Min pappa och min faster som båda var radikala kommunister, såg uppköpet av Östigården ur ett klassperspektiv och att det var förmyndarna som "snillat bort släktens alla pengar" och sålt ut fastigheten till ett skogsbolag till för lågt pris på exekutiv auktion. Det låter som ett skolexempel på bedrägligt beteende. Men det kan lika gärna vara så att Ewald Larsson helt enkelt ville bli av med ett problem. Han var ju faktiskt endast intresserad av skogsmarken och var nog bara glad åt att han slapp bry sig om byggnadernas underhåll. Han sålde ju f.ö. senare även åkermarken.

"Detta ansluter till de särskilt anklagelser om skogsskövling, och påståenden bland annat i skönlitterära verk om att skogsbolagen med ohederliga affärsmetoder och till underpriser köpte privata skogsfastigheter eller timmer. Debatten om bolagens omfattande köp av privat skogsmark kallades Norrlandsfrågan och resulterade i Norrländska förbudslagen 1906." (Wikipedia) 

Det ska dock sägas att så sent som 1988 kan man läsa i min huvudkälla: "Färila: ett bildarkiv berättar" att Färila-Kårböle församling omfattade 1225 km2 totalt och "av den samlade produktiva skogsmarken på drygt 900 km2 äger bönderna 54%, bolagen 40% och övriga (kyrka och stat) 6%."

Så Färilas bönder ägde ju fortfarande då 1988 54% av skogen och det är ju skogen i mycket som gjort även Hälsinglands bönder hyfsat välbeställda när deras skogsprodukter kunde börja forslas t.o.m. ut på en världsmarknad till väldigt bra priser. Det är nog ingen tillfällighet att många hade råd att bygga dessa fantastiska vackra stora Hälsingegårdar som nu t.o.m. fått status av Världsarv.

När jag läste Nationalekonomi så insåg jag att ekonomhistoriker länge haft en annan syn på frågan om "Baggböleriet" som istället mer ansluter till vad ekonomhistorikern Ove Lundberg framför nedan:

Skogen - en del av Sveriges ursprungliga industriella kapitalackumulation

Ur skogen kom att skapas och ackumuleras stora värden både i Hälsingland, Gästrikland (nuvarande Gävleborgs Län) och efter övriga Norrlands-kusten. Stenbäcks och Klingspors Kinneviks-imperium (Investment AB Kinnevik)  är ett bra exempel på det med sin grund i Korsnäs Sågverks AB (Marma) och Billerud (papper), Sandvik AB och Fagersta. Senare under Jan Stenbäck, när Radio/TV-monopolet avvecklades, gick man in stort i Telekom och Media bl.a. och skapade eller köpte upp bolag som TV 4, TV3, Tele 2, Comvic och tidningen Metro. Så rikedomarna ur skogen har i detta exempel i stor utsträckning genererat en stor del av det kapital som man senare kom att investera i TV-bolag och annan media. 

Den stora bilden: Industrialiseringen - det storskaliga skogsbruket

Flottningen - startskottet

Enskild flottning förekom redan på 1700-talet och ett antal mindre sågverk fanns redan då men det virket var då mest för lokalt bruk och bygget av större byggnader som exv. Färilas kyrka och andra större byggen. Skogen saknade annars egentligt värde. Startskottet som helt kom att ändra på allt var när England i stor brist på trävaror sänkte sina tullar på dessa. Man behövde mycket virke till både husbyggen i städerna och inte minst till s.k. "pitprops" för att stötta upp taken i kolgruvorna. Efterfrågan kom att öka mycket snabbt. Då bildades bl.a. Marma Sågverks AB. Ovan har jag redan beskrivit de sprängningsarbeten man gjorde på 1850-talet för att få timret förbi Laforsen och 1858 fastställdes ett reglemente för flottningen i Ljusnan. Redan det året flottades 540 000 timmerklampar och drygt hundra år senare, toppåret 1949 så flottades över 26,5 miljoner klampar, vilket är nästan ofattbart. Nu byggdes även många av de flottningsrännor som behövdes. 

Skrälldalen - Ett Klondike i Hälsingeskogarna

Det finns bilder från de här åren där hela sjön Ängatörn uppe vid Skrälldalen är helt täckt av timmer som ligger och väntar på islossningen. Märkning eller stämpling av skogen som man säger skedde annars på somrarna. På hösten rekryterades arbetslagen av skogshuggare och hästförare. Sedan drog man till skogs efter Trettonhelgen och kom inte hem förrän till Påsk eller när avverkningarna var slut. Uppe i Skrälldalen arbetade över dessa år över 1000 skogshuggare och 2-300 hästförare arbetade med att köra ut timret ur skogen ut på isarna. I Skrälldalen pågick detta som mest hektiskt mellan 1850-talet och 1920-talet.

Skogsarbetarnas arbetsvillkor

Innan man ens kunde börja jobba så måste skogshuggarna själva bygga de skogskojar man sedan bodde i under de månader man låg ute. Det fanns allt från enmanskojor till betydligt större kojor med plats för åtminstone 20 man. Även hästarna måste man bygga stall åt. Kojorna var dragiga och ömsom för kalla eller för varma av det konstanta eldandet. Maten var usel och enkel och bestod typiskt av s.k. amerikanskt fläsk och kolbullar och möjligen lite lingonsylt. Hygienen var genomusel och många tog knappt av sig underkläder på hela vintern och tuberkulosen härjade inte minst på 20-talet, då min egen farmor Kristina insjuknade i sjukdomen och sedan dog 1930. Det kan ju kanske vara förståeligt att man drog sig för att tvätta sig då temperaturen dessa år innan globala uppvärmningen kunde nå ner till -20 och -30-grader långa stunder och mer därtill. Man hade fullt sjå att hålla sig varma. Skogsarbetarna rekryterades bland småbrukare, nybyggare arbetslösa - inte minst värmlänningar och lokala sågverksarbetare som inte fick några jobb under lågsäsongen i sågarna på vintrarna. 

Förbättrade verktyg och skogsarbetets rationalisering

Från början hade skogsarbetarna främst sina yxor till hjälp men med industrialisering så kom det fram timmersågar och timmersvansar som var lite smidigare och med de nya sågarna ökade produktiviteten men till priset av ett oerhört slit. Min pappa hade en timmersvans när vi byggde våra hus på Skogsö i Vaxholms Skärgård, så jag vet vad som krävs för att såga med en sådan. 

https://digitaltmuseum.se/011023025368/timmersag/media?slide=0

En van skogsarbetare kunde vid nittonhundratalets början hinna med ett 10-tal stockar per dag. För det fick han 25 öre per stock. Men då förtjänar det att påpekas att en del av denna skog var jungfrulig och träden mycket grova och betydligt grövre än de är idag. Därav också behovet av bättre sågar. Den brittiska tillverkningsindustrin svarade också på behoven som uppkom runt om i världen och bl.a. de som uppkom även i det storskaliga svenska skogsbruket efter 1850. Så det var ett växelspel. Dessa grova träd skulle enligt uppgift dagens sågverk inte kunna hantera och de skulle heller inte gå att fälla med dagens skogsprocessorer. De stora handdrivna timmersågar som kom i mitten av 1800-talet var ofta avsedda att användas av två man medan timmersvansen som togs fram lite senare är ett enmansverktyg.

Små kojor i storskogen och större hus på gårdarna - Kojbyn och Borrgården

Färila har alltid legat efter den gamla pilgrimsvägen som förbinder nordvästra Hälsingland med Norge och Trondheim där den stora Nidarosdomen låg, och det är där Albert Viksten kom att bygga "Kojbyn", som ju är ett "frilansmuseum" med alla sina skogsarbetarkojor av olika slag. Här finns även andra typiska miljöer som milor, tjärdalar och verktyg som timmerslädar med typiska skogsarbetarverktyg såsom timmersaxar och "björnar" (som man använde för att spänna och säkra kättingar runt timmerlassen). Här ligger även "Lassekrog" som är en gammal krog med anor från 1600-talet.

Det jag tänkte på när jag var inne i alla dessa kojor var framförallt hur det måste ha varit där ute i de mörka, kalla skogarna på vintrarna. I området finns gott om björn och annat vilt och det är inte länge sedan Nymans på Stam hade problem med en närgångna björnar som fick korna på Stam att i panik spränga stängslen på gården och dra upp över åsarna. Längre tillbaka fanns även varg och på Stam berättade man historier om det som fortfarande lever friskt i minnena. Säkert spelade vidskepelsens skogsandar, skogsalver och skogsrån kojfolket sina spratt också där i mörker och skuggor och ibland behövde man nog samlas runt en lägereld tillsammans. Det var ett av de få glädjeämnen man hade ute i skogen. Det här är författaren och visdiktaren Dan Andersson-land och även om han främst besjöng Dalarna så skrev han "Kolarhistorier", "Kolvaktarens visor" och de än idag sjungna "Helgdagskväll i timmerkojan", "Omkring tiggarn från Luossa" och "Jag väntar ..(vid min mila). Min pappa spelade dragspel och dessa visor växte jag upp med, som alla ingick  i hans repertoar som han spelade hellre än bra. 

Enslingen - enmanskoja - exteriör. Vanlig vid 40-talets kolningsarbeten

Enslingen - enmanskoja - exteriör. Vanlig vid 40-talets kolningsarbeten

Borrgården - Blå rummet - interiör - ett exempel på en träbarons gård i Färila/ Ljusdal från ca 1850-talet

Tvåmannakoja - exteriör - mest vanlig i Hälsingland. Kojan var tätad med mossa och kolstybb

Tvåmannakoja - interiör - mest vanlig i Hälsingland. Kojan var tätad med mossa och kolstybb

Borrgården - sällskapsrum - interiör - ett exempel på en träbarons gård i Färila/ Ljusdal från ca 1850-talet

Skrälldalen - exteriör - ett exempel på en 20-mannkoja som använts uppe i Skrälldalen där de riktigt stora avverkningarna skedde kring Färila

Skrälldalen - interiör - ett exempel på en 20-mannkoja som använts uppe i Skrälldalen där de riktigt stora avverkningarna skedde kring Färila

Exempel på ett stall. 

Vikstenkojan. En kopia av den koja Viksten bodde i när han jobbade som kolare

Borrgården - entrén med sällskapsrum i bakgrunden- interiör - ett exempel på en träbarons gård i Färila/ Ljusdal från ca 1850-talet

Utvinningen av tjära

En viktig produkt som utvanns ur skogen var tjära. I likhet med sin vana så tjärade min pappa vår första roddbåt på Skogsö. Det var bara vi som gjorde det och jag skämdes djupt över det. Ingen annan gjorde ju det. Man blev dessutom kladdig av det och på skuggsidan i båten där den låg torkade det aldrig men för svenska flottan har tjäran varit livsviktig historisk för att impregnera tågvirke och träskepp.

Så kallad tjärdal där tjärved och stubbar "kokades" för att utvinna tjära

Så kallad tjärdal där tjärved och stubbar "kokades" för att utvinna tjära. Rännan under Tjärdalen där tjäran samlades upp

Skogsarbetarredskap och hjälpmedel - Stubbrytare, Timmersax och "Björn"

Så kallad "stubbrytare". När dynamiten kom så sprängde man nog hellre bort dem. På Skogsö sprängde min pappa och hans kompis som hade dynamitlicens väldigt gärna bort de jättegrova furustubbar vi hade. Det var fullständigt livsfarligt och de var glada som småkillar när de höll på som värst.

Timmersläde (Enkellass) - Notera timmersaxen på de främre stockarna. Mycket viktigt för skogshuggarna när de ville släpa stockar eller vrida dem när de kvistade eller barkade dem. Den främre kättingen är sträckt och säkrad med ett specialverktyg som skogsarbetarna kallar för "Björn". Det syftar väl på att det fungerar som en hävstång och gör att man blir stark som en björn när man använder det för att dra ihop timmerstockarna till ett säkrat lass. Barkades stockarna också så använde man ett verktyg som kallades barkjärn.

Skogen och den tekniska utvecklingen

Vid tiden före Första Världskriget fanns det 300 000 skogsarbetare i landet. Fyrtio år senare var de bara 30 000, så det var en enorm strukturomvandling som skedde dessa år. Bara en industriprodukt som de handhållna motorsågarna innebar en stor förändring i produktiviteten men de innebar även nya skador. Man sågade sig, fick cancer av att stå i ständiga avgaser och fick kärlproblem i händer och armar av skakningar och vibrationer. Idag finns skogsmaskiner som kan fälla 1000 träd på en dag (låt vara klenare massaved) och i dessa sitter man i torra uppvärmda hytter. Efter arbetsdagen tar man bilen hem och slipper övernatta i någon kall och dragig skogskoja ute på hyggena. Skillnaden är enorm, men en baksida är att behovet av arbetskraft minskade dramatiskt och där om inte förr blev avfolkningen av Norrland permanent. Så Hälsingland och Färila- bygden har länge dragits med vikande befolkningsunderlag även om de senare åren faktiskt sett en liten ökning i Färila.

Skogsprocessor-maskin i arbete i Enskogen aldeles norr om Laforsen i Färila. Här kapas trädet och "fälls"

Det var bl.a. här den stora branden var i Färilaskogarna

I denna del av processen kvistas och kapas trädet upp i bestämda längder. Det går med en rasande fart.

Slutord

Migrationen, Avfolkningen av Färila och Ljusdalsbygden, Emigrationen och Livet i Amerika

Lars Larsson Sändh och hans Anna Andersson dog på 1920-talet. Av deras åtta barn de fick dog ett i unga år. Den äldsta sonen Johan och dottern Margareta eller Margit som hon också kallades emigrerade båda med sina familjer och blev en del av stora släkter där i Minnesota uppe vid Canadas gräns. Johan åkte först och familjen kom efter. Min farfar som var yngre åkte ner till Göteborg och skulle åka han med, men han stoppades när han skulle gå på båten för att män i hans ålder då hade utreseförbud, då han var i värnpliktsför ålder. Så nära var det att han hade hamnat i Amerika han också. Även min pappa migrerade till Göteborg i avsikt att försöka komma över till USA men om Första Världskriget kom iväg för min farfar, så kom det Andra Världskriget i vägen för min pappa. Istället fick han ligga två år uppe vid gränsen mot Härjedalen under beredskapsåren. Det var först i slutet på 1990-talet som min syster kom att få dessa drömmar att besannas men både hon och de tidigare generationerna som emigrerade fann precis som en gång författaren Dan Andersson att livet de kom till där inte var särskilt mycket bättre än det de lämnade. Johan kan man säga lyckades och bygga sig ett bra liv med den kunskap och styrka han fått genom arbetet i skogarna men de första åren var hemska. De slog sig ner i Lake of Woods-distriktet nära Baudette precis på gränsen till Kanada och område är än idag en verklig avkrok. Så hade de inte fått hjälp av de lokala indianerna medan Johan var borta på jobb som förman vid en del brobyggen han deltog i, så hade nog både hans fru och barnen svultit ihjäl om vintrarna. Det finns bl.a. ett "Chippewah"-reservat i närheten. Däremot har det gått bra för många av barnen till Johan och Margit som gift in sig i andra framgångsrika släkter och emigrationen var säkert bra även för de som blev i Sverige i många fall även om det var tufft även för den första generationen som stannade i Sverige och "bara" migrerade från skogslänen i norr till södra Sveriges tätorter.

Det är min allvarliga förhoppning att ovanstående historia och inte minst bilderna ovan kanske kan ge yngre generationer i allmänhet och även de yngre i vår släkt ett lite annat perspektiv på sin tillvaro, än de kanske har idag. Idag i vår marknadscentrerade ekonomi, som präglas av en mycket komplicerad och långt driven global arbetsdelning, saknas i stor utsträckning den möjlighet som förr fanns, att se de processerna som skapar dagens värden och rikedomar och det slit som en del tvingades underkasta sig för att skapa dessa. Idag är det många hundra mil ofta mellan dagens "Skrälldalar" och dagens "Borrgårdar". Efter som de processerna nu till stor del i arbetsdelningens namn flyttat till låglöneländerna i Asien främst.

Under de hundra år som dessa rikedomar skapades var det bara några få mil mellan Skrälldalens "kojliv" kring Ängatörn till salongerna på Borrgården. Vid tiden som skildrats här så var kopplingen oerhört mycket tydligare än nu och de skillnader i livsbetingelser som vi ser mellan skogshuggarnas stenhårda slitsamma liv och de välbeställdas liv var då övertydlig. Det var bl.a. skogsarbetarnas och flottarnas slit och mycket dåligt lönade arbete som skapade det ekonomiska utrymme som möjliggjorde den "ursprungliga ackumulationen" som ytterst lade grunden för det svenska välfärdssamhället.

Idag finns ingen sådan transparens utan bara en massa offentliga medel som ingen "äger" och som alla tycker sig ha rätten att göra anspråk på fast de enligt regelverken inte har det och ofta inte betalat in ett öre annat än momsen (mervärdessskatten), (i bästa fall) för att vidmakthålla välfärdssystemen. Det är en fundamental skillnad när den historielösheten gjort de allra flesta till historielösa kravmaskiner. I respekt för de som en gång genom stora uppoffringar i jordbruket, skogsarbetet, flottningen eller genom slitet i landets alla industriverkstäder skapade den "ursprungliga" industriella kapital ackumulationen och själva välfärdssystemen, så borde dagens medborgare i mycket högre utsträckning än som görs försöka erinra sig vilka dessa system en gång byggdes för och inte missbruka dem om man faktiskt inte har rätt till de pengar som finns i dem.

Idag 11januari 2023 hörde jag på Sveriges Television att gängkriminaliteten i Sverige tjänar mer pengar på att mjölka välfärdssystemen än på att sälja narkotika. Inte konstigt att ingen behöver råna banker längre.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Det är faktiskt skillnad på båtar och båtar

Translate into Google English

Det är faktiskt skillnad på båtar och båtar - Fotosidan (www-fotosidan-se.translate.goog)

En liten hälsning från Vaxholm i värmen

Jag har skrivit om båtar förr för att jag tycker det är lite intressant som ett lackmuspapper för vår tidsålder. Många stönar över bensinpriserna när de tankar sin bensin och inte minst diesel som länge kostat 25 spänn litern minst, men då har ni nog inte mött en del båtfolk. De verkar helt obekymrat köpa ännu större motorer än de som såldes ännu förra året.

Ingen fossilskam här i Vaxholm inte för det finns ju faktiskt inga eldrivna båtar än - vad jag vet - som gör vare sig, 50, 60, 70 eller 80 knop - för det är ju trots  allt de prestanda vi talar om här. Detta trots att Vaxholm Komposit och KTH nu jobbar på det problemet här på Rindö där man nu bygger lokaler för kommande forskningsprojekt och tillverkning av eldrivna båtar.

Man kunde nästan tro att bensinpriserna på sjön, som ju vid sjömackarna ofta är ännu dyrare - ca två spänn till - skulle lagt sordin på båtlivet, men icke! Det körs som aldrig förr och utombordsmotorerna har aldrig varit större. Fram till förra sommaren var dubbla 350 Hk montage det många tyckte man skulle ha på RIB-båter och Anytec-plåtlådor - ute nu, för nu finns häftigare grejor. Nu fem i tolv i fossilerans dödsryckningar så har Mercury lanserat två nya monstermotorer - en 450R och en 600. Efter oss syndafloden. 450 HK motorn är en V8 på 4,6 liters slagvolym och 600-maskinen är en V12:a på hela 7,6 liter. 

I reklamen ser man ofta bilder inte bara på dubbelmontage utan även quadruppelmontage av 600 Hk-varianten. Jag roade mig med att kolla upp bensinförbrukningen på full gas. En äldre 400R drar enligt boat-fuel-economy.com 38 GPH (US Gallon per timma) och 600 HK motorn 51 GPH. Det gör i liter ca 144 liter resp ca 193 liter. Nya 450R bör väl klocka in någonstans mitt emellan. Det finns bildbevis på båtar som har 4 X  Mercury 600 HK (2400 HK) på akterspegeln. Det ekipaget drar runt 770 liter i timmen på full gas. Multiplicera det med 27 kr litern vid en sjömack så hamnar man på 20 844 spänn för en timmes totalorgasm på sjön. Det är ju inte så farligt ändå för någon som möjligen är riktigt svårt uttråkad av livets övriga meningslösheter.

I denna länken ser ni i en video hur ett quintmontage med fem Mercury 450R på totalt 2250 Hk kan se ut 

Quint Mercury 450R Spin Up / Catalina Fun Run - YouTube

Mercury Racing 450R Outboard Review | ng MagBoati

Här trippel och quadruppelmontage av Mercury 600 Hk

Test Driving Mercury's NEW 600 Horsepower V12 Outboard on Lake X | PowerBoat Television - YouTube

Här kan ni roa er med att själva kolla förbrukningstabeller.

Ett US Gallon motsvarar 3,785 liter

Mercury Outboard Fuel Consumption | Gallons per hour GPH (boat-fuel-economy.com)

Finfrämmande i Vaxholm: 800 HK väcker en del uppmärksamhet på Winbergs där lunchgästerna just äter "Hamnburgare" och det är ju det som är hela meningen i detta fall när det sitter en reklamlogga i fören. Källhagen är ett värdshus efter Djurgårdskanalen, för de som möjligen inte känner till det. Ett ställe där man spenderar betydligt mer på en lunch uppenbarligen än vi andra gör på Winbergs och det behövs väl för att finansiera den här typen av reklam.

Några lite skammfilade Mercury 400R - tyvärr för Källhagen redan "yesterdays news", när det nu är 450R som gäller. Det kostar att ligga på topp! Den nya versionen 450R med en V8 på 4,6 liter kostar mellan 54 000 och 64 000 $ beroende bl.a. på hur extrema växelhus  maskinerna har. Ett par sådana är bara det en miljon.

Skärgårsbefolkningen får ofta hålla till godo med betydligt enklare flytetyg

Här har just kommit in en liten ombyggd "skrotbåt" till Skärgårdmackarna i Söderhamnen, från Sippsö norr om Värmdö. Hoppas skeppar'n överser med det epitetet, för det var inte illa menat och jag har ju en själv. De bofasta håller sig ofta med flera båtar, för varierande behov. Lite originell är den allt med sin högst praktiska styrhytt som ägaren förklarade var konstruerad av grejor som låg och skräpade i hans verktygsbod. 

Dessa små båtar är av stor betydelse för ägarna på vårar och höstar och inte minst även under vintrarna när isen börjat lägga sig och när deras större båtar ligger upplagda. Ofta har de mindre gamla lättservade tvåtaktsmotorer som miljösamvetet älskar att hata, då de släpper ut större andel oförbränt bränsle än nyare direktinsprutade tvåtaktare och fyrtaktare - sett per liter då - men borde vi inte fråga oss om det verkligen är så vi ska se på problemet?

Vi som bor här ute bland öarna har även dessa båtar för de är de enda man möjligen kan räkna med att få ha i fred från de öststatsstöldligor som hellre tar nya fyrtaktare - då helst Yamaha. Dessa båtar förbrukar inte sällan mindre än ett hundra liter på en hel säsong och det är som bekant klart mindre än vad en vanlig Anytec med ett dubbelmontage av några gamla 35o hästare drar på full gas per timme. Två sådana motorer är i princip typbestyckningen numera på snabbare båtar.

... ändå är det sådana som skepparen ovan med sin lilla 3 eller möjligen 5 hästare som miljösamvetet av någon outgrundlig anledning håller med miljömoral för att han kör tvåtaktare, medan en båt med 2400 HK, som kan dra ända upp till 770 liter i timmen på full gas, mycket väl kan flyga under miljösamvetsradarn i sina 70+ knop, just för att den har "miljövänliga" fyrtaktmotorer. Miljösamvetet vet trots "vetet" i slutet sällan att alla motorer på full gas använder en stor del av bränslet till att kyla motorerna med på full gas, så det är faktiskt inte rosenvatten som kommer ur de motorerna heller på full gas. En Mercury Verado 350 Hk på en Anytec 747 drar enligt Anytec 33 liter per timme vid 26 knop, men hela 143 liter (!) vid full gas på dubbla hastigheten.

Det praktiska Båt-Sverige är uppenbart ordentligt ur fas med vad som händer på land år 2022. När Konjunkturinstitutet i DN som en annan ytterlighet säger att ett bensinpris på 42 kr litern måste till för att Sverige ska kunna i princip helt fasa ut fossil fordonstrafik till 2030 (tydligen 20 år innan några andra länder har planer på att göra detsamma), så undrar man ju hur Sverige ska klara det utan att helt braka ihop. Som bekant så finns ingen kollektivtrafik som skulle kunna svälja den belastning som skulle uppstå när de som tvingas ställa fossilbilarna för gott inte har råd att köpa de dyra elbilarna och alla kan faktiskt inte jobba hemifrån, så en del av detta gränsar till ett rent självskadebeteende.

För några dagar sedan var Vaxholms eget miljösamvete Johan Rockström ute och kommenterade folks ilska över bensin- och dieselpriser i rätt arroganta och närmast hånfulla ordalag men även han måste väl undra en smula över varför ett svenskt miljöparti nu ligger på 3,5 % trots brinnande miljökris och riskerar att på allvar åka ur riksdagen efter höstens val. Det är ju snudd på rekord i politiskt misslyckande med de förutsättningarna men förklaras väl till stor del av miljörörelsens totala arrogans inför folks problem med att få ihop vardagen. Det är ju faktiskt efterkrigstidens samhällsbyggnadspolitik som har byggt fast folk i en verklighet som ser ut som den gör, därför att landet byggts utifrån en bilism som gjort de decentraliserade bosättningsmönster möjliga som vi skaffat oss efter 1945.

.... jaja privatbåtarnas utveckling är en sak men det är väl inget mot vad de riktigt stora båtar drar och skitar ner, men de blir å andra sidan ännu mer sällan, för att inte säga aldrig anklagade för att skita ner badvattnet vid Skogsö Södras långgrunda fina sandstrand. Det var ju heller inte längesedan ytterligare än båt rengjorde sina tankar ute till havs och släppte skiten rakt ut i sjön och förr i tiden fick vi även olja på Skogsös stränder vid upprepade tillfällen. Det var dock länge sedan småbåtarna förbjöds ha toaletter med utlopp jakt i sjön. Även här har man hållit småfolket med moral medan en del stora båtar fortsätter att skita ner - för att spara kostnader men kryssningsfartygen tvingar man numera att köpa tjänster av Stockholm för att hantera sitt avfall när de ligger i hamn.

Det var mycket ståhej om hur stor denna amerikanska krigsbåt skulle vara men det finns faktiskt en del kryssningsfartyg som är både längre och har betydligt högre profil. En del av kryssningsrederierna har dessutom kritiserats för att använda billigare och skitigare oljor av kostnadsskäl men nog har även det blivit bra mycket bättre. På 60-talet var det ofta fullt med måsar efter finlandsbåtarna och det berodde på att personalen på båtarna vräkte både förpackningar och matavfall från aktern på båtarna på både Torsby- och Solöfjärdarna redan långt innan de ens passerat Oxdjupet. Idag finns knappt några måsar kvar över fjärdarna för den nedskräpning med förpackningar i papp och plast finns inte mer. Det är svårt att hitta ens en vilsekommen plastpåse i vassarna runt Vaxholm idag. Så rent är det faktiskt. Så de få måsar som ännu finns kvar skulle svälta ihjäl om de inte kunnat stjäla turisternas korvar och glassar på kajerna utanför Winbergs i Söderhamnen. Vi har tyvärr fått mängder av skarv istället.

Jag hade tur och kom med en Waxholmsbåt på väg till Skogsö precis när detta omtalade skepp kom genom Oxdjupet med sin eskort. Waxholmskapten glömde helt tidtabellen och synkade den med flottbesöket istället. Så vi låg där och guppade ett bra tag. Ryska oligarker har ibland båtar med dubbla helikopterplattor men vad är det mot båtar som har drivor av helikoptrar och t.o.m. vertikalstartande Harrier-attackplan (se aktern).

Bilden tog jag när vi angjorde Skogsö Södra.

Calle Forsberg, Stockholms Stadshus och dess förgyllda kronor

Stockholms Stadshus

Translate into Google English:

Calle Forsberg, Stockholm City Hall and its gilded crowns - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

En bakgrund

På platsen där Stadshuset ligger idag låg förr en stor kvarn - Eldkvarn - som tyvärr brann ner. På den tomma tomten byggdes Stadshuset - Stockholms kanske mest ikoniska byggnad - i rött grovt tegel i Medeltidsstil med ett 100 meter högt tegeltorn krönt med ett klockspel i vackert ärgad koppar som avslutas i en spira täckt av bladguld krönt med tre förgyllda kronor på toppen, som en referens till det gamla slottet Tre Kronor som brann ned 1697. Även tornet Kärnan i det gamla slottet var ju krönt med tre kronor och sol, måne och stjärnor fanns då på de mindre spirorna på slottet. Även det går igen på Stadshuset idag. Det finns de som tycker sig se uttryck för ett islamskt symbolspråk i dessa månskäror, solar och stjärnor men de influenser som ofta understryks är nog mer de italienska och de islamska mer ett tidssamband från en tid med betonad multikulturalism, inte minst inom stadens egna förvaltningar.

Arkitekten Ragnar Östberg vann den tävling som utlystes 1902 och bygget påbörjades 1911 och stod färdigt 1923 (och utfördes alltså till stor del under 1:a Världskrigets ekonomiskt pressade år vilket inte gör bedriften med uppförandet mindre) , så nästa år 2023 så är det 100 års jubileum. Stadshuset är väl mest känt för Nobelfesterna som brukar hållas med middag i Blå hallen och dans i Gyllene Salen men det är även framförallt Stockholms politiska centrum, där Stadsledningskontoret med sina hundratals anställda huserar. I Rådsalen där de politiska besluten fattas har Stockholms kommunfullmäktige sina möten var tredje måndag. Övriga förvaltningar har länge till stor del funnits även de på Kungsholmen i det s.k. Tekniska Nämndhuset medan åter andra av stadens verksamheter är spridda i andra fastigheter runt om i staden.

Jag har aldrig varit på någon Nobelfest men jag har faktiskt varit på en jättefin fest med middag i Blå Hallen och dans i Gyllene Salen med sin gyllene mosaik. Varje år innan pandemin bjöd man tidigare de som arbetat i kommunen i minst 30 år och deras partners på en fest som inte var dålig och jag var alltså där tillsammans med min fru som varit socialsekreterare i kommunen i alla dessa år.

Stadshustornet sett från Monteliusslingan vid Mariahissen på Södermalm

(Foton av Sten-Åke Sändh tagna på ca 700 meters distans med Sony A7 IV och Tamron 150-500mm optik)

Stadshusets klockspel med spira

Längre ner i texten säger Monica Salomonsson följande: "Vi ser över fastigheten regelbundet och hade ställningar uppe när vi renoverade tornet 1987, ­säger Monica Salomon och tillägger att det inte är aktuellt att renovera kronorna på ännu ett decennium – minst." Detta är alltså uttalat i Eva-Karin Gyllenbergs artikel från 2014 som jag citerat så det kanske blir i sommar 2022 eller så om man vill ha det klart till 2023 och 100 årsjubileet.

OBS!

Om ni kollar noga så ser ni en massa hål av varierande storlek i själva den förgyllda spirans bladguldtäckta yta. Det kanske trots allt börjar bli dags att fixa det på nytt.

Citat Wikipedia:

"På Stadshustornets norra sida finns på en balkong den så kallade Sankt Göransleken. Det är en figurgrupp bestående av riddaren, jungfrun, väpnaren och draken, som sommartid klockan 12:00 och 18:00 rör sig ute på balkongen under förutsättning att maskineriet fungerar, vilket inte alltid är fallet. Figurerna är utförda i målad och förgylld koppar av Gustaf Nilsson.

Samtidigt med Göransleken spelar stadshusets nio slagklockor den medeltida Sankt Örjansvisan. Klockspelet tillverkades i Nederländerna av firman Petit & Fritsen och monterades på sensommaren 1924. Den största klockan väger 3 000 kg och är en gåva från Nederländerna; den bär namnet S:t Erik, den minsta klockan kallas S:t Örjan. Hela klockspelet väger omkring åtta ton och donerades av en privatperson som ville vara anonym. Klockspelet uppfördes mellan åren 1937 och 1970 i samband med programmet Tolvslaget i Sveriges Radio och blev en sorts signaturmelodi för Stockholm." (slut citat)

Calle Forsberg och underhållet av Stadshusets gyllene spira med sina Tre Kronor 

Eva-Karin Gyllenberg som ju länge skrivit om Stockholms historia i Dagens Nyheter skrev 22 mars 2014 en artikel som hette "Nya rön om kronorna". Anna Karin som länge lutat sig mycket mot Stadsmuseets "Faktarum" med sina mycket kunniga antikvarier, när det fortfarande fanns innan museet byggdes om för några år sedan, gjorde dock en del egna sonderingar i detta ämne. 

Det Eva-Karin lyfter är en diskussion kring om betalning och risktillägg:

"En som borde veta hur det förhöll sig med betalningen är Ann Katrin Pihl Atmer, som för ett par år sedan kom ut med praktverket ”Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg”. Ann Katrin hörde av sig och berättade att arbetslaget krävde och fick (efter förhandling) ett tillägg på tusen kronor. Hon skriver att det troliga var att tusen­lappen delades mellan dem som arbetade med kronorna. En tusenlapp år 1923, då Stadshuset ­invigdes, motsvarar närmare 30 i dagens penningvärde."

"Marianne Myrman ringde och berättade att hennes pappa Nils var en av dem som arbetade med ­kronorna och Marianne, som ­föddes två år efter invigningen, fick höra fadern berätta om hur hivades upp på en bräda för att arbeta med bladguldet.

– Pappa var höjdrädd, men han berättade att det var fin utsikt där uppe.

– Att arbetet var svårt och att bladguldet var dyrt, säger ­Marianne Myrman som inte vet mer om ­ersättningen än att ”pappa fick bra betalt”.

Det tycker jag att man ska ha om man utför så svåra uppgifter.

Att det var tufft där uppe vittnar Heléne Ljung om. Hon har mejlat både text och bilder från den restaurering som gjordes i maj 1949. Hennes far Sven Gustavsson var med när dessa bilder togs. Då var timersättningen 200 kronor (motsvarar 3 500 i dag), men arbetet kunde av förklarliga skäl inte göras om det blåste för mycket. Vindstyrkan fick inte överstiga 8 meter/sekund.

Det fanns ytterligare krav, berättar Heléne:

”Den som utförde arbetet måste också vara nykterist och helst inte rökare. Arbetsförhållandena och de bristfälliga säkerhetsrutinerna framgår av bifogade bilder. Mannen på bilderna hette Calle Forsberg och kom från Ljusdal.”

Om man tittar närmare på bilden där Calle Forsberg klänger under mittenkronan ser det ut som om ­repets ena ände är fastknutet i ­stegen. Frågan är vad den andra ­änden sattes fast.

(Min anm: Den andra änden satt nog fast i det "räcke" som löper runt hela spirans nedre bas, vilket kan ses på mina bilder ovan men den övre delen ser helt osäkrad ut)

Jag ringde upp Monica Salomon fastighetsförvaltare på Fastighetskontoret med bland annat ansvar för Stadshuset för att höra när det är dags att klättra nästa gång.

– Vi ser över fastigheten regelbundet och hade ställningar uppe när vi renoverade tornet 1987, ­säger Monica Salomon och tillägger att det inte är aktuellt att renovera kronorna på ännu ett decennium – minst.

Dagens överkurs: De tre kronorna, som väger 70 kilo vardera är 220 centimeter breda och 110 ­centimeter höga. De gick under smeknamnet ”wienerbröden”. Det var väl sött?" (slut citat)

Enligt texten nedan så fanns det en grupp arbetare som arbetade med att montera kronorna i toppen av tornet men det finns bara dessa bilder på Calle Forsberg från 1938 vad jag vet hos Stadsmuseet. Jag har ju själv sett alla de bilder som funnits digitaliserade fram till 2016, då jag själv designade och utförde det mesta av integreringen av museets SQL-metadatadatabaser med det då nya Digitala Stadsmuseets DAM-system (Digital Asset Management) och skötte mycket av den efterföljande ursprungliga datakonverteringen då dessa metadata skrevs in i själva bilderna, som man numera oftast gör på många museer med bilder som ska leva på Internet.

För er fotonördar så kan det kanske vara intressant att veta att Stadsmuseet normalt har digitaliserat sina historiska bilder "as is", med vilket jag menar att de normalt inte retuscherar skador som de ni ser på dessa bilder också. Däremot snyggade man ibland till "leveransbilder" (JPEG-kopior) som folk beställde, för att exv. ha med i böcker eller andra publikationer. Faktum är att de flesta historiska bilder som som idag finns på Digitala Stadsmuseet har ursprungligen digitaliserats just p.g.a. beställningar.

Calle Forsberg under underhållsarbetena 1938. Calle var vid tillfället 23 år gammal

(OBS! enligt Stadsmuseet är bilderna tagna 1938 av en okänd fotograf på Aftonbladet)

Länk till Digitala Stadsmuseet

Historiska fotografier - Digitala Stadsmuseet (stockholm.se)

Mitt eget bidrag kring uppfinnaren och mångsysslaren Calle Forsberg

Min pappa Arthur Herman Sändh var skolkamrat med Calle Forsberg när de gick i Ljusdals Realskola och de höll kontakten under många år efter att Arthur flyttade till Stockholm. Calle besökte oss vid ett antal tillfällen på 50-talet i Skärmarbrink där vi bodde och för mig var han nog lite av en idol - ungefär som McGyver var för min son när han växte upp.

Calle var oerhört smart och kreativ och uppfann en massa saker under sitt aktiva liv. Bland annat konstruerade han en motor som han hade med sig en modell av och visade för min pappa. Han tog även fram ett rätt fyndigt avgassystem som kunde justeras. Det funkade ungefär som en trombon och man kunde genom att skjuta en rörlig del precis som på tromboner finljustera och minimera avgasljudet. 

På den tiden när det var vanligt med flaggstänger i trä, så konstruerade Calle en manick som kunde slipa av och måla flaggstängerna UTAN att man behövde fälla dem! Man satte helt enkelt manicken på flaggstängerna och sedan kördes denna upp och ner tills stången var finslipad och ommålad. Om jag inte minns fel så ställde Calle ut sin manick på S:t Eriksmässan. Att jag kommer ihåg detta beror på att vi fick fribiljetter till mässan som gick av stapeln på "Storängsbotten" vid Lidingövägen. 

Vi var flera gånger på S:t Eriksmässan och en annan gång hade Calle uppfunnit några smarta bygghissar och bygglyftar som det var meningen att man skulle sälja till byggarbetsplatser.

Ibland kom Calle i skitigt blåställ men däremellan berättade Arthur att han tjänat bra med pengar på någon verksamhet eller uppfinning han lyckats sälja och då kom han väldigt överdådigt "riggad" och sprätte omkring med käpp med "silverkrycka" och hade t.o.m. skaffat sig bil.

För oss som levde rätt normala liv blev Calle en fläkt från den stora spännande nya tekniska efterkrigsvärld där "allt" var möjligt om man bara var smart och begåvad och inte lät några tvivel, någon Jante-lag eller något dåligt självförtroende lägga några hinder i vägen. Calle var verkligen både något av en Hälsinge-kändis och en förebild för mig och mina kusiner när vi växte upp i unga år - men också en verkligt, verkligt udda fågel. Så jag tycker det är rätt kul att kunna ge Calle Forsberg en del av den "cred" jag tycker han är värd för den inspiration han varit för både mig, min pappa och mina kusiner. Det var ju orädda män som Calle som utvecklade och lade grunden till det Sverige vi känner idag, en gång i tiden.

Jag tror att han inspirerade min pappa, som ju var betongarbetare som ung, att intressera sig för Radio-TV och elektronik. Redan 1954/55- alltså före TV-apparater kunde köpas i handeln som färdiga produkter och annat än provsändningar fanns från Chalmers och KTK - så byggde han själv ihop en TV av lösa delar han skaffade hos elektronikfirman ELFA - allt mellan antenn och jord :-) - (som ju funnits i evigheter).

När TV-sändningarna startades officiellt 1956 hade vi halva kvarterets alla ungar hemma som storögt kollade på TV. Jag hade nog själv sannolikt varken utvecklat produktadministrativa och prissättningssystem åt Sveriges då på 90-talet största IT-produktdistributör eller byggt Stockholms Digitala Stadsmuseum utan Calles och min pappas exempel. Cirkeln slöts kanske än tydligare med min hypersmarte, superkreativa kusin Rustan som märkligt nog - enligt Calles exempel - faktiskt blev uppfinnare på gamla dar.

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid

Translate into Google English:

DN/Expressen - Computerization and fierce union struggle from the 70s to the present - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

"Huset som aldrig sover", kallades DN/Expressen-huset i Marieberg, där det under papperstidningarnas storhetstid arbetade 3000 personer. I förgrunden ses "Industrihuset" där grafikerna och tryckarna arbetade. Under hela markplanet fanns ett stort tryckeri i tre-fyra våningar och i våningarna över mark jobbade folk med att sätta tidningarna och gjuta tryckplåtar i bly. I  höghuset satt ledningen allra högst upp med en vidunderlig utsikt över Stockholm och på våningarna under låg administration och redaktioner där bl.a. mängder av journalister arbetade.

16 historiska bilder och ett bidrag till den grafiska industrins historia

Syfte

Det här är ett bidrag till den magra historieskrivning som finns idag på nätet kring "Direktlito" i allmänhet och införandet av denna och annan ny teknik på Dagens Nyheter / Expressen på 70-talet. Däremot finns en väldigt viktig och enormt informativ källa i bokform över den kamp DN / Expressens grafiker förde under perioden mellan ca 1970 till 1980 i boken "Typerna och den Datoriserade Draken", vilken skrevs 1981 av den lokala typografklubbens ordförande Sture Ring, som ett sorts bokslut över det tidigare decenniets fackliga kamp på DN. Framför allt är denna bok en fantastisk källa kring hur DN / Expressen-grafikerna försökte förhålla sig till det massiva datoriserings- och rationaliseringstryck den nya grafiska tekniken skapade i början och mitten av 1970-talet och som tidigare exv. i både USA och Storbritannien krossat grafikernas motstånd. Boken kan nästan läsas som en handbok i facklig kamp och är en viktig del av grafikernas fackliga historiska arv. Som sådan borde den vara viktig även för kommande generationer fackligt anslutna arbetare och tjänstemän.

Grafiker - En hotad yrkesgrupp under tryck även internationellt på 70-talet

I USA och Storbritanien valde man ut några av de största och viktigaste tidningarna där man målmedvetet bröt ned allt motstånd mot den nya grafiska tekniken. I en del fall köpte man helt enkelt ut de äldre grafikerna och i andra fall avskedade man alla för att sedan fritt kunna införa den nya tekniken, nya arbetsflödesförändringar och anställa ny och billigare personal istället för grafikerna. Ibland rundade man både grafiker och deras organisationer och lät tiden göra jobbet med att fasa ut de sysslolösa från arbetsplatserna. Efter ett tag började många dricka och då fick arbetsgivarna ett naturligt incitament att föra över dessa i den grupp som brukar benämnas "naturlig avgång".

Grafikerna på DN/Expressen i korstryck

På DN/Expressen måste grafikerna mer eller mindre samtidigt under hela 70-talet försöka värja sig mot datorisering, fotosättningens konsekvenser, hotet om samproduktion och ett rätt brutalt försök att inför MTM (Metod Tid Mätning). MTM är en metod att bryta ner arbetsprocesser i standardiserade delmoment för att kunna strömlinjeforma och rationalisera arbetsinsatser och personal maximalt. Grafikerna var med rätta rädda för att det skulle leda till att de sattes i tvångströja. Grafikernas svar på allt detta blev bl.a. att hälla bly i stämpelklockorna. Möjligen hade man blivit inspirerade av min kusin Bengt Sändh och Finn Zetterholm som 1972 släppte skivan "OBS! Täxten" (OBS! f.d. grafiker som läser detta, det är en medveten felstavning som NI INTE ska korrigera :-), på vilken låten "Orättvisan" fanns. Refrängen i den låten gick: "Häll klister i din stämpelklocka och en näve sand".

När det taktiskt kunde motiveras så "råkade" man även "av misstag" komma åt någon kant på någon pappersbana i tryckeriet när pressarna gick för fullt eller helt enkelt "byta proppar" i något strategiskt proppskåp när det var som mest "olägligt". Det brukade resulterade i brott på pappersbanan genom en stor del av valsverken, stillestånd i tryckeriet och det mycket tidskrävande arbetet att leda in papperet igen. Då blev det kanske inga tidningar på Gotland den dagen. På så sätt fick man företaget att komma till förhandlingsbordet "i lite mer konstruktiv anda". Expressens dåvarande chefredaktör Bosse Strömstedt, svarade med att öppet anklaga grafikerna för sabotage.

Efter en studieresa som DN/Expressen gjorde till nio städer i USA och där man besökte ett antal tryckerier som stod inför datorisering eller som redan genomfört den , så fick typograferna som var med på resan väldigt klart för sig hur de INTE ville ha det i Sverige. Sture Rings bok är historien om hur de lyckades med sin kamp genom en extrem facklig sammanhållning, stor teknisk kunskap och ett i grunden positivt förhållningssätt till ny teknik, samt en outtröttlig kamp för att bevara sin yrkesidentitet och sin försörjning, genom att kräva den fortbildning som krävdes för att de skulle kunna bemästra alla de nya krav de nya datoriserade produktionsmedlen ställde.

Grafiska industrin i Sverige på 70-talet

På 1970-talet fanns fortfarande en stark verkstadskultur även i och runt Stockholm. En del av dessa verkstadsföretag levde i symbios med de stora industrierna i och runt runt staden och en av dessa var den grafiska industrin. 1970-talet var ju också en guldålder för både morgon- och kvällspressen samt även veckopressen med Bonniers och Saxon & Lindström i spetsen hade väldigt stora upplagor. 1969 var DN / Expressen enligt Sture Ring Sveriges mest lönsamma företag. DN:s dåvarande ledning under Gustaf Douglas lät även de pengar tidningarna genererade jobba som finanskapital där det var möjligt att tjäna stora pengar på ett betydligt enklare sätt än att bråka med besvärliga grafiker och trycka tidningar.

Vi hade också fortfarande företag då som tillverkade alla möjliga grafiska maskiner både inom landet och runt Stockholm. Solna Offset tillverkade mindre, smidigare och enklare offsettryckpressar och NOHAB i Trollhättan byggde bl.a. de stora amerikanska Ampress-högtryckpressar på licens, som både DN/Expressen och andra större tidningar i Norden använde långt fram i tiden. Svecia Silkscreen Maskiner ute i Alby (Eriksbergs Industriområde) byggde under samma tid världsledande silkscreenmaskiner ("Sveciamatic" och den s.k. "Cylinder´n" som var den snabbaste silkscreenpress som då fanns i världen). Dessa användes till allt från tryckning av reklam, tygmönster, långtradarsläpspressar, kretskort, defrosterslingor på bilrutor, tryckta ramar på ugnsluckor samt till att breda smör på mackorna ute på Arlanda! 

Hur jag hamnade i den grafiska industrin

Jag är bl.a. utbildad flygtekniker och jobbade några år inpå 70-talet på Linjeflyg (det dåvarande svenska inrikesflyget på Bromma) men slutade efter en vild strejk där jag var en av de som representerade flygteknikerna, men även för att jag inte fick ledigt som jag ville för att resa mer. Jag började då arbeta i den grafiska industrin som maskinmontör av en ren slump och första stället var just Svecia Silkscreen Maskiner. Där kunde jag komma och gå som jag ville mellan mina både långa och många resor i Asien mellan 1973-1979, då jag var backpacker till och från. (backpacker var jag f.ö. under 15 år mellan 1971 och 1986).

INGOL och DN

Det fanns dessutom mindre företag såsom Ingenjörsfirma Olof Olsson AB i Ulvsunda Industriområde vid Bromma. INGOL var ett förvånansvärt framgångsrikt litet exportföretag som varvade exporten av grafiska maskiner, med att serva maskinerna på de större tryckerierna i både Stockholm, Sverige och grannländerna - inte minst då Norge, som hade väldigt många mindre landsortstidningar. Detta lilla företag, med endast drygt 10 anställda, tillverkade dåtidens snabbaste och effektivaste roterande häftmaskiner som främst användes för att nita ihop tabloidtidningar och bilagor i större tryckpressar med hög kapacitet. Maskinerna var genialt konstruerade av Olof Ohlsson själv och hade väldigt få kritiskt rörliga delar, som i det mesta dessutom var tvångsstyrda, vilket gjorde att de nästan kunde köras hur fort som helst. Man vann t.o.m. en viktig order vid en upphandling New York Times gjorde i mitten av 70-talet i konkurrens med dåtidens dominerande företag på tryckpressmarknaden det amerikanska GOSS.

"Direktlito" - och hur jag hamnade på DN

Jag själv jobbade på INGOL och monterade just dessa häftmaskiner ("stitchers") mellan 1977-78.  Det var genom min tid på INGOL som jag kom in på DN och kunde dokumentera en del kring övergången från högtryck till s.k. "Direktlito". Ingenjör Ohlsson var inte bara leverantör till DN utan även vän med dåvarande verkstadschefen på DN, vilket nog bidrog till att just INGOL fick i uppgift att utföra en del av konverteringarna i de gamla högtryckstryckverken som behövdes inför införandet av  "Direktlito". Detta jobb tog INGOL över vintern 1977, då vi för tillfället hade en svacka i den övriga orderingången. Vår insats bestod främst i att rostskydda de valsar som skulle komma att utsättas för den fukt de nya tryckplåtarna begöts mellan tryckningen av varje sidan. Dessa valsar förkopprades och förnicklades med elektrolys i flera steg och möjligen fanns även kadmium i vätskorna. Kadmium som användes just för att rostskydda stål vid denna tid förbjöds 1982 då det kunde ge njurskador i större doser. 

Dessa arbeten hade f.ö. DN/Expressens egen verkstadspersonal vägrat att utföra, då de som jobbat med detta snabbt blivit skadade av förkopprings- och förnicklings-elektrolyten som användes. Även jag vägrade jobba med detta efter att jag bara efter några dagars jobb med elektrolyterna fått utslag på händerna och underarmarna och börjat känna att huden hettade. Då tog de in några unga arbetslösa från arbetsförmedlingen istället. Så gick det alltså till när valsarna i tryckverken fuktsäkrades innan "Direktlito"-starten, med hjälp av arbetsmarknadens då mer skyddslösa arbetskraft som alltså fick utföra de jobb ingen annan vettig människa då ville utföra.

"Direktlito"-tekniken 

Den gamla Boktrycks- eller Högtrycksmetoden som den också kallas hade nått vägs ände vid slutet av 70-talet då den helt enkelt inte var kompatibel med "Fotosättning" och allmän datorisering av tryckeriprocesserna. De tidningar som investerat i högtryckspressar på 60-talet som DN, hamnade då i problem. Bonnier insåg att de stod inför att köpa helt nya offset-tryckpressar till DN/Expressen och det ovanpå de 200 miljoner datoriseringen tydligen kostade. Det var en kostnad som var väldigt stor även för ett mycket lönsamt storföretag som DN, men turligt nog hade fler sett dessa problem komma, så på Västerbotten Kuriren fanns då en genial tekniker som hette Östen Lindqvist från Bjurträsket Norsjö, som löste samma typ av problem på VK. VK skyddade metoden med ett patent som de sedan sålde till andra tidningar med samma problem. Enligt Sture Ring så var det grafikerna som förordade "Direktlito". En del i företagsledningen ville satsa på nya mer automatiserade offsetpressar också för att kunna göra sig av med en stor del av tryckarna.

"Direktlito"-tekniken gick ut på att man helt enkelt använde offset-plåtar i i de gamla högtryckpressarna. Plåtarna spändes fast i en sadelformad distans av aluminium, som fyllde ut mellanrummet mellan tryckvalsarna och plåtarna så att totala tjockleken kom att motsvara de gjutna plåtarnas. Istället som i offset maskiner där plåtarna först går mot en gummivals som i sin tur sedan går mot själva pappret, så gick vid "Direktliton" plåtarna direkt mot pappret. Både offset- och "Direktlito"-trycket sker i "samma plan" och  de delar av plåtarna som fuktas av fuktverken som monteras in i de gamla tryckverken gör att färgen bara fäster på den del som inte "sugit åt sig" vatten.

Genom "Direktlito" kunde de gamla NOHAB Ampress-pressarna hos DN byggas om så de fick sin livstid fördubblad (från 15 år till 30) vilket sparade DN verkligt stora pengar. Östen Lindgren från Västerbotten Kuriren hyrdes även in som konsult av DN under ombyggnaderna. Pressarna kördes med högtrycket mellan 1963/64 till 11 april 1978 då "Direktlito" och fotosättning infördes, vilket är alltså är ca 15 år. "Direktlito"-tekniken användes sedan ända fram till 31 september 1992, vilket är ytterligare 15 år. Efter det trycktes tidningarna på DNEX-tryckeriet i Akalla med offset-teknik istället.

Mina bilder från DN

Att jag kom att ta dessa nu historiska bilder berodde på flera saker. Varken jag eller några andra politiskt intresserade i Sverige vid denna tiden hade kunnat undgå den stenhårda arbetsmarknadskonflikt, som då pågick på DN mellan främst grafikernas lokala fackklubb och Bonniers ledning och DN / Expressens ledning. Företaget ville rationalisera och datorisera så fort som möjligt och grafikerna på DN förstod tidigt att en del av planerna också innefattade att göra sig av med en självmedveten rätt bildad och svårhanterad arbetararistokrati, som dessutom både hade ordet och satt på en inte föraktlig maktposition genom att de kontrollerade de kritiska delarna av produktionsprocessen. Det var grafikernas medlemmar som i praktiken ofta avgjorde om det skulle komma ut några tidningar eller inte och det var en situation som företagsledningen tyckte var fullständigt otänkbar att leva under någon längre tid. De ville verkligen göra sig av med grafikerna för gott. Grafikernas makt kom ytterst ur det faktum att de tryckte extremt störningskänslig "färskvara" som helt enkelt var osäljbar dagen efter. 

Det var annars en ren tillfällighet att jag kom att hamna mitt i detta, när INGOL placerade mig och mina arbetskamrater i tryckeriet bl.a. för att bl.a. förbereda och bygga om NOHAB-pressarna för s.k. "Direktlito". Eftersom jag snabbt förstod att jag hamnat i ett veritabelt historisk slag om hur den grafiska industrins omvandling skulle gå till både på DN/Expressen och i övriga landet, så gick jag så fort jag hade lite slack i mina egna uppgifter runt och pratade med grafikerna och fotograferade det jag tyckte var intressant. Idag är jag väl lite förvånad över att de faktiskt lät mig hålla på med mitt dokumenterande. Jag kan inte minnas att någon enda hade några invändningar mot det. Jag visste redan då att jag ville bli lärare och jag har använt både dessa bilder och många andra genom åren i min undervisning. Bilderna har dock aldrig tidigare publicerats i andra sammanhang.

Alla dessa bilder är ursprungligen tagna med Agfa CT 18 och 21 (ISO/ASA 50 resp 100). Därefter har de efter drygt 40 år reprofotats och givits en brun ton.

Bly - Tryckplattor - ... och Blypumpen

Första numret av Dagens Nyheter kom ut 23 december 1864 som målningen är daterad med nere till höger i bild. Målningen har förmodligen flyttats från tidningskvarteren i Klara till de nya tidningshusen i Marieberg. Tavlan visar dåtidens tryckeriförfaranden. Notera de två grafikerna i förgrunden som sysslar med ombrytning av tidningssidorna i den ram ("ett skepp") som ligger på ett klassiskt stadigt tryckeribord i hyvlat gjutjärn. I princip så användes fortfarande denna metod att montera sidorna, ända fram tills fotosättningen ersatte "stilmetallen/blyet" i tryckprocesserna. Det är faktiskt mer än 113 år mellan ombrytningen på bilden ovan och det jag såg på DN / Expressen ända fram till "Direktlito" och "fotosättningen" infördes fullt ut i april 1978.

Skillnaden var dock att på tavlan med 1864 års teknik, använde man ramarna direkt som de monterats vid boktryck/plantryck. I Marieberg 1978 gjordes fortfarande avdrag i papper från ramen, dels för att kolla kvaliteten på trycket och dels för att sedan kunna fota av avdraget och skapa ett negativsjok som sedan kunde skannades och skickades till tryckeriet i Jönköping. Där tog man sedan fram offsetplåtarna till de nya GOSS-offsetmaskiner man redan skaffat dit. I Jönköping jobbade företagsledningen bakom ryggen på grafikerna i Stockholm med att försöka rationalisera bort en stor del av tryckarna och flytta kontrollen över tryckprocesserna till arbetsledarna istället men det blev det stopp för, när grafikerna fick nys om vad de höll på med. Grafikerna i Jönköping kontaktade nämligen grafikerna i Stockholm och berättade vad man höll på med i Jönköping.

I Marieberg med sina rotationshögtryckspressar tvingades grafikerna (stereotypörerna) istället skapa gjutmatriser till gjutmaskinerna. Det gjordes genom att under stort tryck pressa ett fuktigt värmebeständigt kartongliknande material mot ramens typer och klichéer för att få fram matriserna. Matriserna spändes sedan fast i ett sadelformat fäste i gjutmaskinerna före gjutningen.

Här en ca 20 kilo tung tryckplatta. I detta fall för tryckning av två Expressen-sidor i tabloid-format. När man tryckte DN på den tiden så täckte en tryckplatta in endast en tidningssida, då ju DN hade ett dubbelt så stort fysiskt format som Expressen.

Blyplattorna

Skälet till att man övergick till gjutna sadelformade tryckplattor var förstås att de rotationspressar som man köpte på 60-talet till Mariebergstryckeriet var väldigt mycket snabbare än plantrycket. Det bara dånade ut tidningar tryckeriet när allt gick på full fart och i Marieberg trycktes då, beroende på dag ca 390 000 DN och 460 000 Expressen.

Baksidan var dock att när man gick ifrån det gamla historiska "boktrycket" som i princip sett likadant ut sedan senmedeltiden och införde rotationspressar, så måste man gjuta sadelformade tryckplattor istället, vilket ledde till flera nya moment i arbetsprocessen. När handsättningen ersattes av maskinsättningen och rotationspressarna kom blev hela tidningsproduktionen verkligen industriell.

"Blypumpen" eller "Dahlins fontän"

Med industrialiseringen av tidningsframställningen kom ibland en viss ingenjörsmässig hybris och sådant har ofta roat och i viss mån stärkt folket "på golvet" på DN / Expressen. Sture Ring hävdar bestämt att grafikernas respektlösa hållning till företagsledning och teknisk ledning till en icke ringa del kom sig av de erfarenheter man fått under åren genom att tvingats leva med dessa beslut och deras praktiska konsekvenser.

Blypumpen var möjligen det bästa exemplet på detta. Efter en studieresa till USA hade den tekniska ledningen beslutat att installera världens enda slutna femvåningar höga stilmetallkretslopp. Detta pumpade upp den smälta stilmetallen hela fem våningar upp från smältgrytan i rullkällaren, (där allt papper förvaras och hanteras), till femte våningen där gjutmaskinerna stod. Det gick länge bra, men stilmetallen är mycket tung och trycket i rören blev mycket stort. Flödet genom rören slet till sist hål i de försvagade rören.

- Sommaren 1970 inträffade så "läckan i skåpet" som resulterade att tre ton bly rann ut och stelnade i de rullspår som gick i golvet och som var avsedda för att transportera de tunga papprullarna till tryckverken. Spåren fick rensas av folk med gasbrännare och ansiktsmasker, för att kunna användas igen. 

- En vecka senare så var det dags igen och då rann blyet in bland elkablarna i tryckeriet och orsakade kortslutning.

- Den tredje incidenten döpte grafikerhumorn till "Muggsprutan", då ett rör sprang läck i taket inne på en toalett!!! som lyckligtvis inte användes vid tillfället.

- Året efter överhettades smältgrytan till 1000 grader vilket deformerade den helt och det ledde till en brand i rullkällaren som om den nått pappersrullförrådet mycket väl kunnat leda till att både Industri- och Kontorshuset brunnit upp. Den branden var mycket svår att komma åt och tog hela två år att släcka. Smältgrytan som innehöll både ett innerkärl och ett ytterkärl blev helförstörd och måste bytas och det var ren tur att ytterkärlet inte sprack helt det med.

Efter alla dessa incidenter döpte grafikerna helt respektlöst "Blypumpen" till "Dahlins fontän" efter namnet på tidningens dåvarande tekniske chef, som var ansvarig inte bara för både blypumpens konstruktion och drift utan även för de säkerhetskontroller som skulle förhindrat dessa olyckor. Minnena av dessa tekniska skeppsbrott tog man också med sig in i de förhandlingar man tvingades ta med företaget om den nya tekniken.

Datorisering och "Direktlito"

En ny och bättre arbetsmiljö

När "Direktlito" infördes våren 1978, så innebar detta att man kunde börja göra sig av med sättmaskiner, gjutmaskiner och allt som hade med blyet att göra. Den farliga blypumpen kunde man börja montera ned och man slapp äntligen den tunga och mycket ohälsosamma hanteringen av bly, de tunga "skeppen" och blytryckplattorna. Som ni kanske kommer ihåg så pumpades blyet hela vägen upp till femte våningen i Industrihuset där gjutningen skedde och när plattorna gjutits så forslades dessa sedan ner med paternosterhissar till tryckeriet, där man lade dem på ett transportband som gick i tryckeriets golv fram till tryckpressarna. Väldigt mycket logistik var det och det kan ju tyckas väldigt ineffektivt, men möjligen kunde arbetsflödena rättfärdigas av utrymmesskäl. Det fanns möjligen helt enkelt inte plats för ombrytning i ramar och gjutningsverksamheten i källaren.

Om blyet hos Dagens Nyheter varit högtryck, maskiner, smuts , oljud och verkstadsslammer i drygt ett sekel, så gav datorisering, terminalarbeten och fotosättning m h a pappersmallar och med texter och bilder från "datalakan", en möjligheter till en mycket renare, tystare, mer kontorslik och mer hälsosam arbetsmiljö - åtminstone i de övre våningarna i Industrihuset. Men observera detta steg innefattade inte layoutarbete på terminalerna då det skulle ta ytterligare några år innan det första industriellt användbara Desktop Publishing-programmet såg dagens ljus.

DN/Expressen och alkoholen - "Lucköppningen i tryckeriet" lagom till Advent

Tidningsvärlden har varit känd för att vara alkoholliberal och DN/Expressen var sannerligen inget undantag. Många är de journalister som haft problem med spriten och som fått hålla på så länge de levererat. När de slirat väl mycket har man "patchat" upp dem på "torken" så de kunnat återgå lite senare i tjänst igen. 

Även bland grafikerna fanns uppenbara problem som visade sig helt öppet, inte minst i tryckeriet. Före Jul under Advent 1977 så var stämningen hög på både "kröken" och lösningsmedel, inte minst bland de som hade till uppgift att hålla maskinerna rena. Det var ett gäng äldre gubbar som lullade runt maskinerna i makligt tempo även med DN/Expressen-tryckeriets mått mätt. Med jämna mellanrum skrek någon "Lucköppning gubbar!!". Som ni säkert förstått redan så handlade det inte om att samlas kring Radiohjälpens Adventskalender i något barnprogram på TV, utan det var istället kodorden för att samlas vid något av omklädningsrummens skåp där man förvarande brännvinet. Det här var i och för sig inget unikt inom industrin, för på 70-talet levde fortfarande en rätt väl impregnerad spritkultur kvar på många verkstäder också. Den "inkilningskultur" som avslöjats i bl.a. ishockeyklubbar 2021 hade funnits i många decennier även i verkstadsindustrin.

Konflikter kring uppstartsproblemen

Grafikerna hade varnat för ett antal saker med den nya tekniken. Bland annat befarade man en betydligt sämre tryckkvalitet. Sättarna varnade även för avstavnings- och språkfel när mycket av det förväntades att skötas mer eller mindre automatiskt i ordbehandlarna. Deras farhågor kom snabbt att besannas då inkörningsproblemen var mycket stora i början. Många ton tidningspapper gick rakt ner i källaren som "mackel" och plåtarna som var framtagna för att gå mot offsetspressarnas gummivalsar höll inte alls på samma sätt när de istället kördes direkt mot pappret, som "slipade" plåtarna betydligt mer än gummit. Det tog ett tag att reda ut och åtgärda detta med slitstarkare plåtar. Grafikernas farhågor kring en ökning av de språkliga felen brydde man sig till stor del inte om på företaget och ledningen fick nog rätt i sina antaganden att tidningsläsarna nog ändå skulle vänja sig vid detta.

Konflikter kring vilka som skulle göra vad bl.a. mellan grafikerna och journalisterna

Den bättre miljön var en stor vinst för alla och det måste även grafikerna känt fast deras ställning i grunden hela tiden varit hotad av den nya tekniken men kampen var ingalunda över fast grafikerna lyckats hyfsat väl ändå med att genom fortbildning skaffa sig en del nya färdigheter som gjorde att de kunde få in "sitt folk" även i terminalarbetet. Detta var ingalunda självklart då förtaget inget hellre ville än att göra sig av med grafikerna och anställa nya billigare, mer lätthanterliga och möjligen flinkare unga tjejer som terminalarbetare. Sättmaskinerna var ju historia och grafikerna såg det som självklart att de skulle fortsätta skriva in texterna i tidningen m h a datorterminalerna, även om det inte skedde i bly. Här kunde det gått illa för grafikerna, då det först uppstod en svår konflikt mellan journalisterna och grafikerna om vem som skulle skriva in texterna i systemet. Företaget försökte utnyttja detta men de gick på pumpen då grafikerna och journalisterna till sist insåg att de båda skulle förlora på interna konflikter. I princip så enades man om en kompromiss på DN / Expressen, där endast texter som kom in sent fick skrivas in direkt av journalisterna. På många andra ofta mindre tidningar, blev det ändå så att journalisterna kom att ta över delar av grafikernas jobb.

Översikts vy över DN / Expressens datorrum våren 1978 efter fotosättningen införts. Notera de stora minnesenheterna till höger i bild. Så här idag tycker jag nog det är lite konstigt att man släppte in mig där. Det hade man nog inte gjort idag.

Detaljbild över datorerna i datorrummet

Terminalarbete efter att datorisering och fotosättning införts. Terminaloperatörerna skrev in texterna som sedan skrevs ut på s.k. "datalakan" inför den slutliga manuella monteringen på sidmallar av papper.

Exempel på hur ett "datalakan" kunde se ut när det skrivits ut. Nästa steg var att montera brödtext och rubriker på sidmallen

Här monteras ett par Expressen-sidor med hjälp av mall, skalpell och klister av omskolade grafiker, ett jobb som i princip motsvarade den ombrytning som skedde med blytextrader och bildklichéer och stålramar tidigare. Under denna tid utbildades de gamla grafikerna för sina nya roller i de nya arbetsflödena och man hade inrättad en intern fortbildnings- och yrkesskola i Svenska Dagbladets hus i fastigheten bredvid. Det var denna omfattande omskolning som till sist gjorde att grafikerna på Dagens / Nyheter Expressen till stor del lyckades behålla sina jobb och sitt yrke även om det ofta i grunden förändrats när det kom till arbetsinnehållet. 

När sidan var färdigmonterad, så reprofotades den i en reprokamera och ett av mina bidrag till DN denna tid var att flytta en av företagets stora reprokamera, samt att flytta den dokumenthiss som användes för att skicka ner de framkallade negativsjoken till den avdelning som gjorde tryckplåtarna och som skannade negativen som skulle överföras till tryckeriet i Jönköping. Även grupperna stereotypister/kopister hade omskolats för att kunna ta ansvar för sin del av de nya arbetsflödena

Exempel på framkallat negativsjok. Dessa skickades via skanner till tryckeriet nere i Jönköping där de gjorde offsetplåtar till de GOSS-offsetpressar man hade där och i Marieberg användes negativen för att ta fram plåtarna som användes i de gamla NOHAB-maskinerna som byggts om till "Direktlito"

Här en bild på en tryckplåtlinje som man färdigställde "Direktlito"-tryckplåtarna i

Till sist den färdiga offsetplåten som sedan skickades ner till tryckeriet

I de ombyggda tryckverken hade man ersatt de gamla blytryckplåtarna med fasta distanser i aluminium monterade på tryckvalsarna. På dessa spändes sedan offsetplåtarna fast. Tryckarna fick därigenom en viss förbättring i arbetsmiljön när de 20 kilo tunga högtrycksplåtarna kom bort. Däremot blev jobbet möjligen slabbigare då man förde in fuktverk i tryckverken. Detta fick även till konsekvens att en del vatten faktiskt ställde till problem med rost i rullställ och tryckverk.

En bild på de gamla av NOHAB licensbyggda Ampress-högtryckspressarna som byggts om för "Direktlito". Tre av tryckeriets fyra "våningar" är synliga och under golvplåtarna finns rullhållarna med pappersrullarna. Ett sånt här tryckeri är en väldigt stor anläggning. Efter år 1993 och 30 totalt i drift, så slutade man använda dessa maskiner när man flyttade tryckningen till nya offsettryckerier i Akalla där man numera samtrycker inte bara Bonniers nyhetstidningar.

Just samtryckningen var en verkligt het potatis under kampen på DN / Expressen på 70-talet och för många radikala grafiker och en stor del av den socialistiskt färgade allmänheten var det en fullständigt otänkbar tanke då att trycka exv. Aftonbladet eller Stockholmstidningen tillsammans med borgerliga tidningar. Frågan har numera helt tappat sin politiska laddning, även om grafikerna kämpade hårt i decennier för att kunna bevara kontrollen över tryckaryrkets arbetsinnehåll men i dagens moderna offsetmaskiner så sker väldigt mycket av det som legat i tryckaryrkets yrkesinnehåll med automatik. Tryckaryrket finns självfallet kvar men arbetsinnehållet är starkt förändrat.

Även arbetet i packsalen datoriserades och automatiserades men här var det åtminstone en del som upplevde att de fick lite intressantare arbetsuppgifter enligt Sture Ring. 

Här kom till slut tidningarna ner via transportbanden till "stackers" och buntmaskiner, där de packas, märktes, buntades och matas ut i transportburar rakt ut till väntande lastbilars flak.

Facit efter det första teknikskiftet 1978

Hur gick det då om man ska försöka sammanfatta?

Ja grafikerna på DN/Expressen lyckades i stort med väldigt mycket. De lyckades verkligen genom sin unika sammanhållning, sin relativt sett höga bildningsnivå i egenskap av att de tillhörde landets verkliga arbetsaristokrati och en verkligt driven facklig lokalorganisation att försvara sin yrkesstolthet och ett arbetsinnehåll man kunde acceptera. Man fick även en sänkt arbetstid till 36 timmar/vecka. På många sätt är grafikernas kamp på DN /Expressen ett verkligt föredöme för hur man som arbetstagare kan agera för att hävda sin kollektiva rättigheter på arbetsmarknaden - MEN, det är också viktigt att förstå att grafikerna i detta sammanhang också levde under villkor som många andra grafiker inte gjorde i exv. de företag som inte var lika ekonomiskt starka som DN och som inte tryckte extrem färskvara som man gjorde i Marieberg. 

Negativa effekter av grafikernas kamp på DN/Expressen

Grafikerna på DN/Expressen var inte alltid så väl sedda exv. bland de som jobbade på de tryckerier som tryckte veckotidningar och månadstidningar. Ett av skälen var just att de hade betydligt bättre förutsättningar att driva upp löner och förbättra sina villkor än de som jobbade på "civiltryckerier" och de stora veckotidningstryckerierna. Jag arbetade flera skollov i tryckeriet i Bonnierhuset på Torsgatan, hos Åhlén & Åkerlund som var Bonniers veckotidningsförlag, när jag gick på Universitetet under 80-talets första år. Även det var ett riktigt stort tryckeri där man använde både djuptrycks- och offsetpressar. Idag finns det tryckeriet inte kvar och det finns inte deras dåtida största konkurrent Saxon & Lindström heller, som låg vid Sveaplan vid Norrtull.

Överallt där den nya tekniken infördes fick veckopressens arbetsgivarna nya möjligheter att helt enkelt runda både grafikerna och deras lokala organisationer. Nu kunde man helt enkelt skicka över sitt data till helt andra och billigare tryckerier istället och det var precis vad man gjorde. Tidningen SE var väl en av de först att tryckas utomlands (Finland om jag minns rätt) och andra svenska veckotidningar har jag för mig trycktes i Ungern - åtminstone under en period. På så sätt fick grafikernas i Mariebergs framgångar negativa effekter för de flesta andra som inte tryckte färskvara eller hade dåligt organiserade lokala fackföreningar. Någon större hjälp hade de inte heller att vänta av LO och Grafiska Förbundet för LO:s överordnade uppgift var precis som vid den vilda strejken på LIN jag deltog i, att försöka lägga lock på alla vilda konfliktyttringar.

Nästa stora teknikskifte - den fullständiga datoriseringen 1993 och samproduktionen

Det andra steget i datoriseringen - Fullständig datorisering och Samproduktion

I artikeln "Nya tekniken har erövrat DN" av Roland Gyllander, så berättade han i slutet av 1993 om den största omläggningen någonsin av tidningstekniken hos DX/Expressen.  Den innefattade inte bara en fullständig övergång till datoriserade grafiska processer, där pappret i processerna helt rationaliserats bort, utan även om att höghuset i Marieberg tömts på DN-folk och hyrts ut till andra företag, medan de som är kvar på företaget efter omläggningen istället flyttats in i det gamla Industrihuset. 

Det gamla tryckeriet hade monterats ned och istället hade all tryckning flyttats till en jättestor tidningsfabrik (DNEX) i Akalla. Det behövdes nu betydligt färre tryckare i de moderna mycket mer automatiserade nya offsettryckpressarna, så tryckarna hade hamnat under ett stenhårt rationaliseringstryck vid denna övergång och nära hälften fick gå i samband med flytten.

De grafiker som inte köpts ut eller tvingats iväg på annat sätt med "naturlig avgång", som det brukar heta, hade än en gång tvingats till fortbildning. Denna gång för att kunna sätta tidningarna och sköta sidombrytningen m h a Desktop Publishing-program som Quark Express, som länge fullständigt dominerat ute på tidningarna och fotoredigeringsprogram som Photoshop. Resultatet av deras arbete skickades nu digitalt från Marieberg till Akalla-tryckeriet och de andra tryckerierna man hade i landet.  

Papperstidningarna och tryckerierna på 2000-talet

"GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch (GS facket) är ett ganska nybildat fackförbund kan tyckas då det grundades 2009, men sanningen är att GS facket bildades genom en sammanslagning av flera olika fackförbund som därefter upplöstes i och med synergin. Arbetstagarorganisationen som driver sina frågor inom LO, är till för anställda inom träindustri, skogsbruk samt grafisk design och har drygt 50,000 medlemmar runt om i landet. Exempel på yrkesgrupper som fackförbundet arbetar för verkar inom: virkesmätning, tapetfabriker, sågverk, screenföretag (silkcreen-företag? min anm.), pappersemballagefabriker, påsfabriker, bokbinderier, annonsbyråer, pre-pressföretag och lyxpappersfabriker."

Konflikterna i mars 2003 i Akalla

Fler och fler för varje år hade börjat läsa nyhetstidningarna digitalt och färre och färre papperstidningar behövde tryckas. DN ville rationalisera så pass tidigt som 2003 på Bolded Printing, som DNEX döpts om till 1998. Dessutom hade man svåra tekniska problem som gjorde att tidningen inte kom ut alla dagar och företagsledningen anklagade tryckarna för att "maska". Tryckarna svarade med att de ställts inför en massa specialkrav som gjort man tvingats frångå sina rutiner bl.a. kring hur man brukade dra pappret genom valsställen. DN ville både avskeda 29 personer och förlänga arbetstiden och tryckarna protesterade på de sätt tryckare brukar protestera. Det gick så långt att DN hotade med att helt sluta trycka hos Bolded Printing och istället lägga ut all tryckning av DN/Expressen på andra tryckerier runt Mälardalen och de förhandlade om samarbetsavtal med UNT, VLT och några tidningar till för att sätta kraft bakom orden. Till slut kunde man tydligen kompromissa så pass att tryckningen av DN och Expressen kunde fortsätta ett tag till i Akalla. 

2012 till 2017

2012 installerades några nya snabbare och mer effektiva tryckpressar hos Bolded och de hade en kapacitet på 90 000 ex i timmen. Ursprungligen hade Akalla-tryckeriet 400 anställda men fortlöpande upplagenedgångar och rationaliseringar hade 2017 krympt personalstyrkan till ca 180 personer. Den siffran kan också ställas mot bemanningen i Marieberg, som var 750 personer totalt i det gamla högtryckstryckeriet, under blyets storhetstid. Upplagan hade dessutom år 2017 krympt till 150-200 00 ex, vilket är en halvering mot upplagorna under guldåldern, vilket med de nya pressarna kunde tryckas på ett par timmar. Idag är denna upplagesiffra förmodligen betydligt mycket lägre för övergången till den digitala DN / Expressen har accelererat på senare år.

Kommer papperstidningarna överhuvudtaget överleva?

I början av januari 2022 stod det att läsa i DN att det rådde svår pappersbrist generellt, då de pappersbruk i Finland som normalt brukade leverera 50% av allt tidningspapper vi använder i Sverige, hade svårt att leverera. En del analytiker menar att allt mer av pappret nu går till emballage i en tid av exploderande Internet-handel. Detta har drivit upp papperspriserna så pass att en del lokaltidningar nu tvingas ge upp och det är ju bl.a. en del av dessa som fyller ut en del av överkapaciteten tryckeriet i Akalla haft. Även bokförlagen flaggar för högre priser p.g.a. dyrare produktionskostnader. 

I vår familj har vi alltid föredragit DN i pappersform, men till följd av allt strul vi haft med papperstidningen den delen av året vi bott ute på öarna i Skärgården, så vi har vi istället försökt köra digitalt då. Men DN:s hopplösa hantering av autogiro, när man säsongsmässigt går från papperstidning till digitalt och vise versa, har gjort att även jag nu vill avsluta pappret. Dessutom kostar papperstidningsprenumerationen nästan 600 kr per månad nu (innan papperspriserna stigit) och det är rätt mycket pengar. (Den digitala kostar väl ungefär hälften.) Frågan är om DN verkligen kommer kunna höja prenumerationspriserna för papperstidningarna ännu mer utan att tappa ännu fler papptidningskunder. För 600 kan man väl få både en prenumerera på digitala DN och både Spotify och Netflix. Så jag tror det är tveksamt.

En del hoppas ju dessutom att skogen ska lösa i princip alla våra framtida miljöproblem och det kommer ju innebära allt hårdare konkurrens om skogsråvaran och det bådar inte gott vare sig för tryckare eller tryckerierna. Står vi nu till slut inför en helt ny epok, där DN i pappersformat nu i rask takt faktiskt kommer fasas ut och  försvinna efter 158 år för att den helt enkelt blir för dyr? Det jag skrivit ovan känns ju mer och mer som en dödsruna över en epok som nu faktiskt på allvar är på väg att ta slut.

En tid helt utan papper

Fullständig integration och automation med DAM- och CMS-system

Sedan man fullständigt datoriserade 1993 så har helt nya möjligheter öppnat sig inte bara för DN / Expressen, utan för alla tidningar som tjänat pengar under tiden och haft råd att följa med den snabba utveckling av nya typer av mjukvara. Idag är det möjligt att bygga enormt effektiva arbetsflöden både för bild- och texthantering, som binder ihop hela stora företag som DN/Expressen i ett enda kommunicerande sammanhang - som i ett enda gemensamt blodomlopp av data.

Många har nu generella "Enterprise DAM-system" som med hjälp av metadata kan göra alla typer av data som både bild- och textobjekt möjliga att söka och hantera i ett enda sammanhang i hela företagen. Det gör det även möjligt att kunna styra dataflödena med tidningsinnehållet helt automatiskt mha XMP-metadata. Bilder och text flyter på många tidningar idag in från fotografer och journalister via DAM till redaktionerna som matar- och styr webbtidningarnas layout med s.k. CMS-system (Content Management System)  På vägen in sker dessutom ett visst automatiskt efterarbete med bilderna i dessa DAM-system innan de är färdiga för användning.

Hur dessa system ska konfigureras och fungera är inte helt självklart. Det är fortfarande ytterst en maktfråga. Redan under "Direktlito"-tiden stod en strid om bl.a. hur den tidens redaktionssystem skulle fungera. Företaget ville att dessa system skulle separeras från grafikernas inflytande om man får tro Sture Rings skrivningar och grafikerna ville istället att alla system skulle vara mer öppna och integrerade och knyta ihop de olika processerna istället. 

En klassiskt satt och ombruten DN eller en modernare DN med mer webbanpassad layout och funktion

Hittills har det inte varit en fråga om antingen eller på DN utan om både och. Det jag menar är att alla vi som har digitala DN idag, fortfarande välja mellan att läsa den s.k. e-DN eller DN.SE. e-DN ser fortfarande på Internet, exakt ut som papperstidningen - uppslag för uppslag - om man läser den på en större skärm. Det innebär att den i grunden är designad precis som en tidning var redan på 1800-talet eller för den delen om den satts med Desktop Publishing-mjukvara som Quark Express när den tekniken började användas på tidningarna i skarven mellan 80 och 90-talen. Det är den klassiska tidningslayouten som fortfarande lever och utgör det verkliga arvet från den gamla blytiden och grafikernas storhetstid. 

DN.SE däremot är DN:s mer moderna, flexibla och mer "skrollvänliga" Internet-version. Det är så nästan alla nyhetstidningar ser ut nu på Internet. Tidningar som ofta skapats med CMS-system kopplade till DAM-system och som drivs av nya yrkesgrupper sprungna ur Internet-publishing som exv. webbdesigners. 

Jag undrar verkligen om DN kommer fortsätta att underhålla två så pass olika uttryck på Internet även i framtiden när papperstidningarna gått ur tiden. Nackdelen med den klassiska DN är ju dessutom att den fortfarande måste leva under den klocka som pappersnyhetstidningarna alltid haft att leva med, där man med en jätteansträngning varje dygn med viss vånda och deadlinestress klämmer ur sig ett nummer per dygn.

Med webbtidningarna så kan man leva med ett mycket mer flexibelt arbetsflöde än med det klassiska tidningsformatet och gör man sig av med pappret och anpassar sig mentalt till en ny verklighet så kommer man kunna spara mycket stora belopp. Man kommer säkert förlora en del äldre prenumeranter men man slipper all praktisk hantering som att driva dessa tryckerier, ha massor av personal i ohälsosam och dyr skiftgång. Driva en massa idag olönsam logistik från papperstransporterna till att leverera tidningar varje morgon i alla dessa brevlådor är heller ingen bra formel för lönsamhet idag. På toppen av det sparar man en massa träd.

Jag själv har sett just detta att varje morgon få en papperstidning levererad i brevlådan, som "den sista verkliga lyxen" för mig och många andra människor. Det är faktiskt en väldigt viktig del av vår civilisation som nu går under. Från och med att detta sker kommer också de gamla tidningarnas status att riskera att degraderas ordentligt, för när man nu i allt högre grad tvingas  konkurrera på samma villkor som  Internets övriga kakafoni av megafoner, så är det långtifrån säkert att det är de gamla nyhetstidningarna som kommer gå segrande ur den kraftmätningen. Papperstidningarna har ju på sätt och vis varit lite av "gammelmedias" skyddade verkstad och den är nu slutligen på väg att läggas ned.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir