DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid
Translate into Google English:
"Huset som aldrig sover", kallades DN/Expressen-huset i Marieberg, där det under papperstidningarnas storhetstid arbetade 3000 personer. I förgrunden ses "Industrihuset" där grafikerna och tryckarna arbetade. Under hela markplanet fanns ett stort tryckeri i tre-fyra våningar och i våningarna över mark jobbade folk med att sätta tidningarna och gjuta tryckplåtar i bly. I höghuset satt ledningen allra högst upp med en vidunderlig utsikt över Stockholm och på våningarna under låg administration och redaktioner där bl.a. mängder av journalister arbetade.
16 historiska bilder och ett bidrag till den grafiska industrins historia
Syfte
Det här är ett bidrag till den magra historieskrivning som finns idag på nätet kring "Direktlito" i allmänhet och införandet av denna och annan ny teknik på Dagens Nyheter / Expressen på 70-talet. Däremot finns en väldigt viktig och enormt informativ källa i bokform över den kamp DN / Expressens grafiker förde under perioden mellan ca 1970 till 1980 i boken "Typerna och den Datoriserade Draken", vilken skrevs 1981 av den lokala typografklubbens ordförande Sture Ring, som ett sorts bokslut över det tidigare decenniets fackliga kamp på DN. Framför allt är denna bok en fantastisk källa kring hur DN / Expressen-grafikerna försökte förhålla sig till det massiva datoriserings- och rationaliseringstryck den nya grafiska tekniken skapade i början och mitten av 1970-talet och som tidigare exv. i både USA och Storbritannien krossat grafikernas motstånd. Boken kan nästan läsas som en handbok i facklig kamp och är en viktig del av grafikernas fackliga historiska arv. Som sådan borde den vara viktig även för kommande generationer fackligt anslutna arbetare och tjänstemän.
Grafiker - En hotad yrkesgrupp under tryck även internationellt på 70-talet
I USA och Storbritanien valde man ut några av de största och viktigaste tidningarna där man målmedvetet bröt ned allt motstånd mot den nya grafiska tekniken. I en del fall köpte man helt enkelt ut de äldre grafikerna och i andra fall avskedade man alla för att sedan fritt kunna införa den nya tekniken, nya arbetsflödesförändringar och anställa ny och billigare personal istället för grafikerna. Ibland rundade man både grafiker och deras organisationer och lät tiden göra jobbet med att fasa ut de sysslolösa från arbetsplatserna. Efter ett tag började många dricka och då fick arbetsgivarna ett naturligt incitament att föra över dessa i den grupp som brukar benämnas "naturlig avgång".
Grafikerna på DN/Expressen i korstryck
På DN/Expressen måste grafikerna mer eller mindre samtidigt under hela 70-talet försöka värja sig mot datorisering, fotosättningens konsekvenser, hotet om samproduktion och ett rätt brutalt försök att inför MTM (Metod Tid Mätning). MTM är en metod att bryta ner arbetsprocesser i standardiserade delmoment för att kunna strömlinjeforma och rationalisera arbetsinsatser och personal maximalt. Grafikerna var med rätta rädda för att det skulle leda till att de sattes i tvångströja. Grafikernas svar på allt detta blev bl.a. att hälla bly i stämpelklockorna. Möjligen hade man blivit inspirerade av min kusin Bengt Sändh och Finn Zetterholm som 1972 släppte skivan "OBS! Täxten" (OBS! f.d. grafiker som läser detta, det är en medveten felstavning som NI INTE ska korrigera :-), på vilken låten "Orättvisan" fanns. Refrängen i den låten gick: "Häll klister i din stämpelklocka och en näve sand".
När det taktiskt kunde motiveras så "råkade" man även "av misstag" komma åt någon kant på någon pappersbana i tryckeriet när pressarna gick för fullt eller helt enkelt "byta proppar" i något strategiskt proppskåp när det var som mest "olägligt". Det brukade resulterade i brott på pappersbanan genom en stor del av valsverken, stillestånd i tryckeriet och det mycket tidskrävande arbetet att leda in papperet igen. Då blev det kanske inga tidningar på Gotland den dagen. På så sätt fick man företaget att komma till förhandlingsbordet "i lite mer konstruktiv anda". Expressens dåvarande chefredaktör Bosse Strömstedt, svarade med att öppet anklaga grafikerna för sabotage.
Efter en studieresa som DN/Expressen gjorde till nio städer i USA och där man besökte ett antal tryckerier som stod inför datorisering eller som redan genomfört den , så fick typograferna som var med på resan väldigt klart för sig hur de INTE ville ha det i Sverige. Sture Rings bok är historien om hur de lyckades med sin kamp genom en extrem facklig sammanhållning, stor teknisk kunskap och ett i grunden positivt förhållningssätt till ny teknik, samt en outtröttlig kamp för att bevara sin yrkesidentitet och sin försörjning, genom att kräva den fortbildning som krävdes för att de skulle kunna bemästra alla de nya krav de nya datoriserade produktionsmedlen ställde.
Grafiska industrin i Sverige på 70-talet
På 1970-talet fanns fortfarande en stark verkstadskultur även i och runt Stockholm. En del av dessa verkstadsföretag levde i symbios med de stora industrierna i och runt runt staden och en av dessa var den grafiska industrin. 1970-talet var ju också en guldålder för både morgon- och kvällspressen samt även veckopressen med Bonniers och Saxon & Lindström i spetsen hade väldigt stora upplagor. 1969 var DN / Expressen enligt Sture Ring Sveriges mest lönsamma företag. DN:s dåvarande ledning under Gustaf Douglas lät även de pengar tidningarna genererade jobba som finanskapital där det var möjligt att tjäna stora pengar på ett betydligt enklare sätt än att bråka med besvärliga grafiker och trycka tidningar.
Vi hade också fortfarande företag då som tillverkade alla möjliga grafiska maskiner både inom landet och runt Stockholm. Solna Offset tillverkade mindre, smidigare och enklare offsettryckpressar och NOHAB i Trollhättan byggde bl.a. de stora amerikanska Ampress-högtryckpressar på licens, som både DN/Expressen och andra större tidningar i Norden använde långt fram i tiden. Svecia Silkscreen Maskiner ute i Alby (Eriksbergs Industriområde) byggde under samma tid världsledande silkscreenmaskiner ("Sveciamatic" och den s.k. "Cylinder´n" som var den snabbaste silkscreenpress som då fanns i världen). Dessa användes till allt från tryckning av reklam, tygmönster, långtradarsläpspressar, kretskort, defrosterslingor på bilrutor, tryckta ramar på ugnsluckor samt till att breda smör på mackorna ute på Arlanda!
Hur jag hamnade i den grafiska industrin
Jag är bl.a. utbildad flygtekniker och jobbade några år inpå 70-talet på Linjeflyg (det dåvarande svenska inrikesflyget på Bromma) men slutade efter en vild strejk där jag var en av de som representerade flygteknikerna, men även för att jag inte fick ledigt som jag ville för att resa mer. Jag började då arbeta i den grafiska industrin som maskinmontör av en ren slump och första stället var just Svecia Silkscreen Maskiner. Där kunde jag komma och gå som jag ville mellan mina både långa och många resor i Asien mellan 1973-1979, då jag var backpacker till och från. (backpacker var jag f.ö. under 15 år mellan 1971 och 1986).
INGOL och DN
Det fanns dessutom mindre företag såsom Ingenjörsfirma Olof Olsson AB i Ulvsunda Industriområde vid Bromma. INGOL var ett förvånansvärt framgångsrikt litet exportföretag som varvade exporten av grafiska maskiner, med att serva maskinerna på de större tryckerierna i både Stockholm, Sverige och grannländerna - inte minst då Norge, som hade väldigt många mindre landsortstidningar. Detta lilla företag, med endast drygt 10 anställda, tillverkade dåtidens snabbaste och effektivaste roterande häftmaskiner som främst användes för att nita ihop tabloidtidningar och bilagor i större tryckpressar med hög kapacitet. Maskinerna var genialt konstruerade av Olof Ohlsson själv och hade väldigt få kritiskt rörliga delar, som i det mesta dessutom var tvångsstyrda, vilket gjorde att de nästan kunde köras hur fort som helst. Man vann t.o.m. en viktig order vid en upphandling New York Times gjorde i mitten av 70-talet i konkurrens med dåtidens dominerande företag på tryckpressmarknaden det amerikanska GOSS.
"Direktlito" - och hur jag hamnade på DN
Jag själv jobbade på INGOL och monterade just dessa häftmaskiner ("stitchers") mellan 1977-78. Det var genom min tid på INGOL som jag kom in på DN och kunde dokumentera en del kring övergången från högtryck till s.k. "Direktlito". Ingenjör Ohlsson var inte bara leverantör till DN utan även vän med dåvarande verkstadschefen på DN, vilket nog bidrog till att just INGOL fick i uppgift att utföra en del av konverteringarna i de gamla högtryckstryckverken som behövdes inför införandet av "Direktlito". Detta jobb tog INGOL över vintern 1977, då vi för tillfället hade en svacka i den övriga orderingången. Vår insats bestod främst i att rostskydda de valsar som skulle komma att utsättas för den fukt de nya tryckplåtarna begöts mellan tryckningen av varje sidan. Dessa valsar förkopprades och förnicklades med elektrolys i flera steg och möjligen fanns även kadmium i vätskorna. Kadmium som användes just för att rostskydda stål vid denna tid förbjöds 1982 då det kunde ge njurskador i större doser.
Dessa arbeten hade f.ö. DN/Expressens egen verkstadspersonal vägrat att utföra, då de som jobbat med detta snabbt blivit skadade av förkopprings- och förnicklings-elektrolyten som användes. Även jag vägrade jobba med detta efter att jag bara efter några dagars jobb med elektrolyterna fått utslag på händerna och underarmarna och börjat känna att huden hettade. Då tog de in några unga arbetslösa från arbetsförmedlingen istället. Så gick det alltså till när valsarna i tryckverken fuktsäkrades innan "Direktlito"-starten, med hjälp av arbetsmarknadens då mer skyddslösa arbetskraft som alltså fick utföra de jobb ingen annan vettig människa då ville utföra.
"Direktlito"-tekniken
Den gamla Boktrycks- eller Högtrycksmetoden som den också kallas hade nått vägs ände vid slutet av 70-talet då den helt enkelt inte var kompatibel med "Fotosättning" och allmän datorisering av tryckeriprocesserna. De tidningar som investerat i högtryckspressar på 60-talet som DN, hamnade då i problem. Bonnier insåg att de stod inför att köpa helt nya offset-tryckpressar till DN/Expressen och det ovanpå de 200 miljoner datoriseringen tydligen kostade. Det var en kostnad som var väldigt stor även för ett mycket lönsamt storföretag som DN, men turligt nog hade fler sett dessa problem komma, så på Västerbotten Kuriren fanns då en genial tekniker som hette Östen Lindqvist från Bjurträsket Norsjö, som löste samma typ av problem på VK. VK skyddade metoden med ett patent som de sedan sålde till andra tidningar med samma problem. Enligt Sture Ring så var det grafikerna som förordade "Direktlito". En del i företagsledningen ville satsa på nya mer automatiserade offsetpressar också för att kunna göra sig av med en stor del av tryckarna.
"Direktlito"-tekniken gick ut på att man helt enkelt använde offset-plåtar i i de gamla högtryckpressarna. Plåtarna spändes fast i en sadelformad distans av aluminium, som fyllde ut mellanrummet mellan tryckvalsarna och plåtarna så att totala tjockleken kom att motsvara de gjutna plåtarnas. Istället som i offset maskiner där plåtarna först går mot en gummivals som i sin tur sedan går mot själva pappret, så gick vid "Direktliton" plåtarna direkt mot pappret. Både offset- och "Direktlito"-trycket sker i "samma plan" och de delar av plåtarna som fuktas av fuktverken som monteras in i de gamla tryckverken gör att färgen bara fäster på den del som inte "sugit åt sig" vatten.
Genom "Direktlito" kunde de gamla NOHAB Ampress-pressarna hos DN byggas om så de fick sin livstid fördubblad (från 15 år till 30) vilket sparade DN verkligt stora pengar. Östen Lindgren från Västerbotten Kuriren hyrdes även in som konsult av DN under ombyggnaderna. Pressarna kördes med högtrycket mellan 1963/64 till 11 april 1978 då "Direktlito" och fotosättning infördes, vilket är alltså är ca 15 år. "Direktlito"-tekniken användes sedan ända fram till 31 september 1992, vilket är ytterligare 15 år. Efter det trycktes tidningarna på DNEX-tryckeriet i Akalla med offset-teknik istället.
Mina bilder från DN
Att jag kom att ta dessa nu historiska bilder berodde på flera saker. Varken jag eller några andra politiskt intresserade i Sverige vid denna tiden hade kunnat undgå den stenhårda arbetsmarknadskonflikt, som då pågick på DN mellan främst grafikernas lokala fackklubb och Bonniers ledning och DN / Expressens ledning. Företaget ville rationalisera och datorisera så fort som möjligt och grafikerna på DN förstod tidigt att en del av planerna också innefattade att göra sig av med en självmedveten rätt bildad och svårhanterad arbetararistokrati, som dessutom både hade ordet och satt på en inte föraktlig maktposition genom att de kontrollerade de kritiska delarna av produktionsprocessen. Det var grafikernas medlemmar som i praktiken ofta avgjorde om det skulle komma ut några tidningar eller inte och det var en situation som företagsledningen tyckte var fullständigt otänkbar att leva under någon längre tid. De ville verkligen göra sig av med grafikerna för gott. Grafikernas makt kom ytterst ur det faktum att de tryckte extremt störningskänslig "färskvara" som helt enkelt var osäljbar dagen efter.
Det var annars en ren tillfällighet att jag kom att hamna mitt i detta, när INGOL placerade mig och mina arbetskamrater i tryckeriet bl.a. för att bl.a. förbereda och bygga om NOHAB-pressarna för s.k. "Direktlito". Eftersom jag snabbt förstod att jag hamnat i ett veritabelt historisk slag om hur den grafiska industrins omvandling skulle gå till både på DN/Expressen och i övriga landet, så gick jag så fort jag hade lite slack i mina egna uppgifter runt och pratade med grafikerna och fotograferade det jag tyckte var intressant. Idag är jag väl lite förvånad över att de faktiskt lät mig hålla på med mitt dokumenterande. Jag kan inte minnas att någon enda hade några invändningar mot det. Jag visste redan då att jag ville bli lärare och jag har använt både dessa bilder och många andra genom åren i min undervisning. Bilderna har dock aldrig tidigare publicerats i andra sammanhang.
Alla dessa bilder är ursprungligen tagna med Agfa CT 18 och 21 (ISO/ASA 50 resp 100). Därefter har de efter drygt 40 år reprofotats och givits en brun ton.
Bly - Tryckplattor - ... och Blypumpen
Första numret av Dagens Nyheter kom ut 23 december 1864 som målningen är daterad med nere till höger i bild. Målningen har förmodligen flyttats från tidningskvarteren i Klara till de nya tidningshusen i Marieberg. Tavlan visar dåtidens tryckeriförfaranden. Notera de två grafikerna i förgrunden som sysslar med ombrytning av tidningssidorna i den ram ("ett skepp") som ligger på ett klassiskt stadigt tryckeribord i hyvlat gjutjärn. I princip så användes fortfarande denna metod att montera sidorna, ända fram tills fotosättningen ersatte "stilmetallen/blyet" i tryckprocesserna. Det är faktiskt mer än 113 år mellan ombrytningen på bilden ovan och det jag såg på DN / Expressen ända fram till "Direktlito" och "fotosättningen" infördes fullt ut i april 1978.
Skillnaden var dock att på tavlan med 1864 års teknik, använde man ramarna direkt som de monterats vid boktryck/plantryck. I Marieberg 1978 gjordes fortfarande avdrag i papper från ramen, dels för att kolla kvaliteten på trycket och dels för att sedan kunna fota av avdraget och skapa ett negativsjok som sedan kunde skannades och skickades till tryckeriet i Jönköping. Där tog man sedan fram offsetplåtarna till de nya GOSS-offsetmaskiner man redan skaffat dit. I Jönköping jobbade företagsledningen bakom ryggen på grafikerna i Stockholm med att försöka rationalisera bort en stor del av tryckarna och flytta kontrollen över tryckprocesserna till arbetsledarna istället men det blev det stopp för, när grafikerna fick nys om vad de höll på med. Grafikerna i Jönköping kontaktade nämligen grafikerna i Stockholm och berättade vad man höll på med i Jönköping.
I Marieberg med sina rotationshögtryckspressar tvingades grafikerna (stereotypörerna) istället skapa gjutmatriser till gjutmaskinerna. Det gjordes genom att under stort tryck pressa ett fuktigt värmebeständigt kartongliknande material mot ramens typer och klichéer för att få fram matriserna. Matriserna spändes sedan fast i ett sadelformat fäste i gjutmaskinerna före gjutningen.
Här en ca 20 kilo tung tryckplatta. I detta fall för tryckning av två Expressen-sidor i tabloid-format. När man tryckte DN på den tiden så täckte en tryckplatta in endast en tidningssida, då ju DN hade ett dubbelt så stort fysiskt format som Expressen.
Blyplattorna
Skälet till att man övergick till gjutna sadelformade tryckplattor var förstås att de rotationspressar som man köpte på 60-talet till Mariebergstryckeriet var väldigt mycket snabbare än plantrycket. Det bara dånade ut tidningar tryckeriet när allt gick på full fart och i Marieberg trycktes då, beroende på dag ca 390 000 DN och 460 000 Expressen.
Baksidan var dock att när man gick ifrån det gamla historiska "boktrycket" som i princip sett likadant ut sedan senmedeltiden och införde rotationspressar, så måste man gjuta sadelformade tryckplattor istället, vilket ledde till flera nya moment i arbetsprocessen. När handsättningen ersattes av maskinsättningen och rotationspressarna kom blev hela tidningsproduktionen verkligen industriell.
"Blypumpen" eller "Dahlins fontän"
Med industrialiseringen av tidningsframställningen kom ibland en viss ingenjörsmässig hybris och sådant har ofta roat och i viss mån stärkt folket "på golvet" på DN / Expressen. Sture Ring hävdar bestämt att grafikernas respektlösa hållning till företagsledning och teknisk ledning till en icke ringa del kom sig av de erfarenheter man fått under åren genom att tvingats leva med dessa beslut och deras praktiska konsekvenser.
Blypumpen var möjligen det bästa exemplet på detta. Efter en studieresa till USA hade den tekniska ledningen beslutat att installera världens enda slutna femvåningar höga stilmetallkretslopp. Detta pumpade upp den smälta stilmetallen hela fem våningar upp från smältgrytan i rullkällaren, (där allt papper förvaras och hanteras), till femte våningen där gjutmaskinerna stod. Det gick länge bra, men stilmetallen är mycket tung och trycket i rören blev mycket stort. Flödet genom rören slet till sist hål i de försvagade rören.
- Sommaren 1970 inträffade så "läckan i skåpet" som resulterade att tre ton bly rann ut och stelnade i de rullspår som gick i golvet och som var avsedda för att transportera de tunga papprullarna till tryckverken. Spåren fick rensas av folk med gasbrännare och ansiktsmasker, för att kunna användas igen.
- En vecka senare så var det dags igen och då rann blyet in bland elkablarna i tryckeriet och orsakade kortslutning.
- Den tredje incidenten döpte grafikerhumorn till "Muggsprutan", då ett rör sprang läck i taket inne på en toalett!!! som lyckligtvis inte användes vid tillfället.
- Året efter överhettades smältgrytan till 1000 grader vilket deformerade den helt och det ledde till en brand i rullkällaren som om den nått pappersrullförrådet mycket väl kunnat leda till att både Industri- och Kontorshuset brunnit upp. Den branden var mycket svår att komma åt och tog hela två år att släcka. Smältgrytan som innehöll både ett innerkärl och ett ytterkärl blev helförstörd och måste bytas och det var ren tur att ytterkärlet inte sprack helt det med.
Efter alla dessa incidenter döpte grafikerna helt respektlöst "Blypumpen" till "Dahlins fontän" efter namnet på tidningens dåvarande tekniske chef, som var ansvarig inte bara för både blypumpens konstruktion och drift utan även för de säkerhetskontroller som skulle förhindrat dessa olyckor. Minnena av dessa tekniska skeppsbrott tog man också med sig in i de förhandlingar man tvingades ta med företaget om den nya tekniken.
Datorisering och "Direktlito"
En ny och bättre arbetsmiljö
När "Direktlito" infördes våren 1978, så innebar detta att man kunde börja göra sig av med sättmaskiner, gjutmaskiner och allt som hade med blyet att göra. Den farliga blypumpen kunde man börja montera ned och man slapp äntligen den tunga och mycket ohälsosamma hanteringen av bly, de tunga "skeppen" och blytryckplattorna. Som ni kanske kommer ihåg så pumpades blyet hela vägen upp till femte våningen i Industrihuset där gjutningen skedde och när plattorna gjutits så forslades dessa sedan ner med paternosterhissar till tryckeriet, där man lade dem på ett transportband som gick i tryckeriets golv fram till tryckpressarna. Väldigt mycket logistik var det och det kan ju tyckas väldigt ineffektivt, men möjligen kunde arbetsflödena rättfärdigas av utrymmesskäl. Det fanns möjligen helt enkelt inte plats för ombrytning i ramar och gjutningsverksamheten i källaren.
Om blyet hos Dagens Nyheter varit högtryck, maskiner, smuts , oljud och verkstadsslammer i drygt ett sekel, så gav datorisering, terminalarbeten och fotosättning m h a pappersmallar och med texter och bilder från "datalakan", en möjligheter till en mycket renare, tystare, mer kontorslik och mer hälsosam arbetsmiljö - åtminstone i de övre våningarna i Industrihuset. Men observera detta steg innefattade inte layoutarbete på terminalerna då det skulle ta ytterligare några år innan det första industriellt användbara Desktop Publishing-programmet såg dagens ljus.
DN/Expressen och alkoholen - "Lucköppningen i tryckeriet" lagom till Advent
Tidningsvärlden har varit känd för att vara alkoholliberal och DN/Expressen var sannerligen inget undantag. Många är de journalister som haft problem med spriten och som fått hålla på så länge de levererat. När de slirat väl mycket har man "patchat" upp dem på "torken" så de kunnat återgå lite senare i tjänst igen.
Även bland grafikerna fanns uppenbara problem som visade sig helt öppet, inte minst i tryckeriet. Före Jul under Advent 1977 så var stämningen hög på både "kröken" och lösningsmedel, inte minst bland de som hade till uppgift att hålla maskinerna rena. Det var ett gäng äldre gubbar som lullade runt maskinerna i makligt tempo även med DN/Expressen-tryckeriets mått mätt. Med jämna mellanrum skrek någon "Lucköppning gubbar!!". Som ni säkert förstått redan så handlade det inte om att samlas kring Radiohjälpens Adventskalender i något barnprogram på TV, utan det var istället kodorden för att samlas vid något av omklädningsrummens skåp där man förvarande brännvinet. Det här var i och för sig inget unikt inom industrin, för på 70-talet levde fortfarande en rätt väl impregnerad spritkultur kvar på många verkstäder också. Den "inkilningskultur" som avslöjats i bl.a. ishockeyklubbar 2021 hade funnits i många decennier även i verkstadsindustrin.
Konflikter kring uppstartsproblemen
Grafikerna hade varnat för ett antal saker med den nya tekniken. Bland annat befarade man en betydligt sämre tryckkvalitet. Sättarna varnade även för avstavnings- och språkfel när mycket av det förväntades att skötas mer eller mindre automatiskt i ordbehandlarna. Deras farhågor kom snabbt att besannas då inkörningsproblemen var mycket stora i början. Många ton tidningspapper gick rakt ner i källaren som "mackel" och plåtarna som var framtagna för att gå mot offsetspressarnas gummivalsar höll inte alls på samma sätt när de istället kördes direkt mot pappret, som "slipade" plåtarna betydligt mer än gummit. Det tog ett tag att reda ut och åtgärda detta med slitstarkare plåtar. Grafikernas farhågor kring en ökning av de språkliga felen brydde man sig till stor del inte om på företaget och ledningen fick nog rätt i sina antaganden att tidningsläsarna nog ändå skulle vänja sig vid detta.
Konflikter kring vilka som skulle göra vad bl.a. mellan grafikerna och journalisterna
Den bättre miljön var en stor vinst för alla och det måste även grafikerna känt fast deras ställning i grunden hela tiden varit hotad av den nya tekniken men kampen var ingalunda över fast grafikerna lyckats hyfsat väl ändå med att genom fortbildning skaffa sig en del nya färdigheter som gjorde att de kunde få in "sitt folk" även i terminalarbetet. Detta var ingalunda självklart då förtaget inget hellre ville än att göra sig av med grafikerna och anställa nya billigare, mer lätthanterliga och möjligen flinkare unga tjejer som terminalarbetare. Sättmaskinerna var ju historia och grafikerna såg det som självklart att de skulle fortsätta skriva in texterna i tidningen m h a datorterminalerna, även om det inte skedde i bly. Här kunde det gått illa för grafikerna, då det först uppstod en svår konflikt mellan journalisterna och grafikerna om vem som skulle skriva in texterna i systemet. Företaget försökte utnyttja detta men de gick på pumpen då grafikerna och journalisterna till sist insåg att de båda skulle förlora på interna konflikter. I princip så enades man om en kompromiss på DN / Expressen, där endast texter som kom in sent fick skrivas in direkt av journalisterna. På många andra ofta mindre tidningar, blev det ändå så att journalisterna kom att ta över delar av grafikernas jobb.
Översikts vy över DN / Expressens datorrum våren 1978 efter fotosättningen införts. Notera de stora minnesenheterna till höger i bild. Så här idag tycker jag nog det är lite konstigt att man släppte in mig där. Det hade man nog inte gjort idag.
Detaljbild över datorerna i datorrummet
Terminalarbete efter att datorisering och fotosättning införts. Terminaloperatörerna skrev in texterna som sedan skrevs ut på s.k. "datalakan" inför den slutliga manuella monteringen på sidmallar av papper.
Exempel på hur ett "datalakan" kunde se ut när det skrivits ut. Nästa steg var att montera brödtext och rubriker på sidmallen
Här monteras ett par Expressen-sidor med hjälp av mall, skalpell och klister av omskolade grafiker, ett jobb som i princip motsvarade den ombrytning som skedde med blytextrader och bildklichéer och stålramar tidigare. Under denna tid utbildades de gamla grafikerna för sina nya roller i de nya arbetsflödena och man hade inrättad en intern fortbildnings- och yrkesskola i Svenska Dagbladets hus i fastigheten bredvid. Det var denna omfattande omskolning som till sist gjorde att grafikerna på Dagens / Nyheter Expressen till stor del lyckades behålla sina jobb och sitt yrke även om det ofta i grunden förändrats när det kom till arbetsinnehållet.
När sidan var färdigmonterad, så reprofotades den i en reprokamera och ett av mina bidrag till DN denna tid var att flytta en av företagets stora reprokamera, samt att flytta den dokumenthiss som användes för att skicka ner de framkallade negativsjoken till den avdelning som gjorde tryckplåtarna och som skannade negativen som skulle överföras till tryckeriet i Jönköping. Även grupperna stereotypister/kopister hade omskolats för att kunna ta ansvar för sin del av de nya arbetsflödena
Exempel på framkallat negativsjok. Dessa skickades via skanner till tryckeriet nere i Jönköping där de gjorde offsetplåtar till de GOSS-offsetpressar man hade där och i Marieberg användes negativen för att ta fram plåtarna som användes i de gamla NOHAB-maskinerna som byggts om till "Direktlito"
Här en bild på en tryckplåtlinje som man färdigställde "Direktlito"-tryckplåtarna i
Till sist den färdiga offsetplåten som sedan skickades ner till tryckeriet
I de ombyggda tryckverken hade man ersatt de gamla blytryckplåtarna med fasta distanser i aluminium monterade på tryckvalsarna. På dessa spändes sedan offsetplåtarna fast. Tryckarna fick därigenom en viss förbättring i arbetsmiljön när de 20 kilo tunga högtrycksplåtarna kom bort. Däremot blev jobbet möjligen slabbigare då man förde in fuktverk i tryckverken. Detta fick även till konsekvens att en del vatten faktiskt ställde till problem med rost i rullställ och tryckverk.
En bild på de gamla av NOHAB licensbyggda Ampress-högtryckspressarna som byggts om för "Direktlito". Tre av tryckeriets fyra "våningar" är synliga och under golvplåtarna finns rullhållarna med pappersrullarna. Ett sånt här tryckeri är en väldigt stor anläggning. Efter år 1993 och 30 totalt i drift, så slutade man använda dessa maskiner när man flyttade tryckningen till nya offsettryckerier i Akalla där man numera samtrycker inte bara Bonniers nyhetstidningar.
Just samtryckningen var en verkligt het potatis under kampen på DN / Expressen på 70-talet och för många radikala grafiker och en stor del av den socialistiskt färgade allmänheten var det en fullständigt otänkbar tanke då att trycka exv. Aftonbladet eller Stockholmstidningen tillsammans med borgerliga tidningar. Frågan har numera helt tappat sin politiska laddning, även om grafikerna kämpade hårt i decennier för att kunna bevara kontrollen över tryckaryrkets arbetsinnehåll men i dagens moderna offsetmaskiner så sker väldigt mycket av det som legat i tryckaryrkets yrkesinnehåll med automatik. Tryckaryrket finns självfallet kvar men arbetsinnehållet är starkt förändrat.
Även arbetet i packsalen datoriserades och automatiserades men här var det åtminstone en del som upplevde att de fick lite intressantare arbetsuppgifter enligt Sture Ring.
Här kom till slut tidningarna ner via transportbanden till "stackers" och buntmaskiner, där de packas, märktes, buntades och matas ut i transportburar rakt ut till väntande lastbilars flak.
Facit efter det första teknikskiftet 1978
Hur gick det då om man ska försöka sammanfatta?
Ja grafikerna på DN/Expressen lyckades i stort med väldigt mycket. De lyckades verkligen genom sin unika sammanhållning, sin relativt sett höga bildningsnivå i egenskap av att de tillhörde landets verkliga arbetsaristokrati och en verkligt driven facklig lokalorganisation att försvara sin yrkesstolthet och ett arbetsinnehåll man kunde acceptera. Man fick även en sänkt arbetstid till 36 timmar/vecka. På många sätt är grafikernas kamp på DN /Expressen ett verkligt föredöme för hur man som arbetstagare kan agera för att hävda sin kollektiva rättigheter på arbetsmarknaden - MEN, det är också viktigt att förstå att grafikerna i detta sammanhang också levde under villkor som många andra grafiker inte gjorde i exv. de företag som inte var lika ekonomiskt starka som DN och som inte tryckte extrem färskvara som man gjorde i Marieberg.
Negativa effekter av grafikernas kamp på DN/Expressen
Grafikerna på DN/Expressen var inte alltid så väl sedda exv. bland de som jobbade på de tryckerier som tryckte veckotidningar och månadstidningar. Ett av skälen var just att de hade betydligt bättre förutsättningar att driva upp löner och förbättra sina villkor än de som jobbade på "civiltryckerier" och de stora veckotidningstryckerierna. Jag arbetade flera skollov i tryckeriet i Bonnierhuset på Torsgatan, hos Åhlén & Åkerlund som var Bonniers veckotidningsförlag, när jag gick på Universitetet under 80-talets första år. Även det var ett riktigt stort tryckeri där man använde både djuptrycks- och offsetpressar. Idag finns det tryckeriet inte kvar och det finns inte deras dåtida största konkurrent Saxon & Lindström heller, som låg vid Sveaplan vid Norrtull.
Överallt där den nya tekniken infördes fick veckopressens arbetsgivarna nya möjligheter att helt enkelt runda både grafikerna och deras lokala organisationer. Nu kunde man helt enkelt skicka över sitt data till helt andra och billigare tryckerier istället och det var precis vad man gjorde. Tidningen SE var väl en av de först att tryckas utomlands (Finland om jag minns rätt) och andra svenska veckotidningar har jag för mig trycktes i Ungern - åtminstone under en period. På så sätt fick grafikernas i Mariebergs framgångar negativa effekter för de flesta andra som inte tryckte färskvara eller hade dåligt organiserade lokala fackföreningar. Någon större hjälp hade de inte heller att vänta av LO och Grafiska Förbundet för LO:s överordnade uppgift var precis som vid den vilda strejken på LIN jag deltog i, att försöka lägga lock på alla vilda konfliktyttringar.
Nästa stora teknikskifte - den fullständiga datoriseringen 1993 och samproduktionen
Det andra steget i datoriseringen - Fullständig datorisering och Samproduktion
I artikeln "Nya tekniken har erövrat DN" av Roland Gyllander, så berättade han i slutet av 1993 om den största omläggningen någonsin av tidningstekniken hos DX/Expressen. Den innefattade inte bara en fullständig övergång till datoriserade grafiska processer, där pappret i processerna helt rationaliserats bort, utan även om att höghuset i Marieberg tömts på DN-folk och hyrts ut till andra företag, medan de som är kvar på företaget efter omläggningen istället flyttats in i det gamla Industrihuset.
Det gamla tryckeriet hade monterats ned och istället hade all tryckning flyttats till en jättestor tidningsfabrik (DNEX) i Akalla. Det behövdes nu betydligt färre tryckare i de moderna mycket mer automatiserade nya offsettryckpressarna, så tryckarna hade hamnat under ett stenhårt rationaliseringstryck vid denna övergång och nära hälften fick gå i samband med flytten.
De grafiker som inte köpts ut eller tvingats iväg på annat sätt med "naturlig avgång", som det brukar heta, hade än en gång tvingats till fortbildning. Denna gång för att kunna sätta tidningarna och sköta sidombrytningen m h a Desktop Publishing-program som Quark Express, som länge fullständigt dominerat ute på tidningarna och fotoredigeringsprogram som Photoshop. Resultatet av deras arbete skickades nu digitalt från Marieberg till Akalla-tryckeriet och de andra tryckerierna man hade i landet.
Papperstidningarna och tryckerierna på 2000-talet
Vad har hänt med grafikerna och deras fackföreningar?
Ja det verkar ju inte bättre än att både den tekniska utvecklingen, rationaliseringarna och LO till sist med gemensamma krafter helt lyckats marginalisera grafikerna. Den sista spiken i den kistan verkar ju ha slagits in 2009 när grafikerna "knöddes" in tillsammans med totalt 50 000 andra LO-anslutna medlemmar i "GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch". Man kan ju i sitt stilla sinne undra över hur resterna ur den verkliga gamla arbetararistokratin hamnade där.
Citat från : Facket GS facket inkomstförsäkring & A-kassa | Fackförbunden.se (fackforbunden.se)
"Ursprunget till GS facket kan spåras till 1846 när typograferna i Stockholm startade en förening och de var faktiskt med detta Sveriges första organiserade fackförening."
"GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch (GS facket) är ett ganska nybildat fackförbund kan tyckas då det grundades 2009, men sanningen är att GS facket bildades genom en sammanslagning av flera olika fackförbund som därefter upplöstes i och med synergin. Arbetstagarorganisationen som driver sina frågor inom LO, är till för anställda inom träindustri, skogsbruk samt grafisk design och har drygt 50,000 medlemmar runt om i landet. Exempel på yrkesgrupper som fackförbundet arbetar för verkar inom: virkesmätning, tapetfabriker, sågverk, screenföretag (silkcreen-företag? min anm.), pappersemballagefabriker, påsfabriker, bokbinderier, annonsbyråer, pre-pressföretag och lyxpappersfabriker."
Konflikterna i mars 2003 i Akalla
Fler och fler för varje år hade börjat läsa nyhetstidningarna digitalt och färre och färre papperstidningar behövde tryckas. DN ville rationalisera så pass tidigt som 2003 på Bolded Printing, som DNEX döpts om till 1998. Dessutom hade man svåra tekniska problem som gjorde att tidningen inte kom ut alla dagar och företagsledningen anklagade tryckarna för att "maska". Tryckarna svarade med att de ställts inför en massa specialkrav som gjort man tvingats frångå sina rutiner bl.a. kring hur man brukade dra pappret genom valsställen. DN ville både avskeda 29 personer och förlänga arbetstiden och tryckarna protesterade på de sätt tryckare brukar protestera. Det gick så långt att DN hotade med att helt sluta trycka hos Bolded Printing och istället lägga ut all tryckning av DN/Expressen på andra tryckerier runt Mälardalen och de förhandlade om samarbetsavtal med UNT, VLT och några tidningar till för att sätta kraft bakom orden. Till slut kunde man tydligen kompromissa så pass att tryckningen av DN och Expressen kunde fortsätta ett tag till i Akalla.
2012 till 2017
2012 installerades några nya snabbare och mer effektiva tryckpressar hos Bolded och de hade en kapacitet på 90 000 ex i timmen. Ursprungligen hade Akalla-tryckeriet 400 anställda men fortlöpande upplagenedgångar och rationaliseringar hade 2017 krympt personalstyrkan till ca 180 personer. Den siffran kan också ställas mot bemanningen i Marieberg, som var 750 personer totalt i det gamla högtryckstryckeriet, under blyets storhetstid. Upplagan hade dessutom år 2017 krympt till 150-200 00 ex, vilket är en halvering mot upplagorna under guldåldern, vilket med de nya pressarna kunde tryckas på ett par timmar. Idag är denna upplagesiffra förmodligen betydligt mycket lägre för övergången till den digitala DN / Expressen har accelererat på senare år.
Kommer papperstidningarna överhuvudtaget överleva?
I början av januari 2022 stod det att läsa i DN att det rådde svår pappersbrist generellt, då de pappersbruk i Finland som normalt brukade leverera 50% av allt tidningspapper vi använder i Sverige, hade svårt att leverera. En del analytiker menar att allt mer av pappret nu går till emballage i en tid av exploderande Internet-handel. Detta har drivit upp papperspriserna så pass att en del lokaltidningar nu tvingas ge upp och det är ju bl.a. en del av dessa som fyller ut en del av överkapaciteten tryckeriet i Akalla haft. Även bokförlagen flaggar för högre priser p.g.a. dyrare produktionskostnader.
I vår familj har vi alltid föredragit DN i pappersform, men till följd av allt strul vi haft med papperstidningen den delen av året vi bott ute på öarna i Skärgården, så vi har vi istället försökt köra digitalt då. Men DN:s hopplösa hantering av autogiro, när man säsongsmässigt går från papperstidning till digitalt och vise versa, har gjort att även jag nu vill avsluta pappret. Dessutom kostar papperstidningsprenumerationen nästan 600 kr per månad nu (innan papperspriserna stigit) och det är rätt mycket pengar. (Den digitala kostar väl ungefär hälften.) Frågan är om DN verkligen kommer kunna höja prenumerationspriserna för papperstidningarna ännu mer utan att tappa ännu fler papptidningskunder. För 600 kan man väl få både en prenumerera på digitala DN och både Spotify och Netflix. Så jag tror det är tveksamt.
En del hoppas ju dessutom att skogen ska lösa i princip alla våra framtida miljöproblem och det kommer ju innebära allt hårdare konkurrens om skogsråvaran och det bådar inte gott vare sig för tryckare eller tryckerierna. Står vi nu till slut inför en helt ny epok, där DN i pappersformat nu i rask takt faktiskt kommer fasas ut och försvinna efter 158 år för att den helt enkelt blir för dyr? Det jag skrivit ovan känns ju mer och mer som en dödsruna över en epok som nu faktiskt på allvar är på väg att ta slut.
En tid helt utan papper
Fullständig integration och automation med DAM- och CMS-system
Sedan man fullständigt datoriserade 1993 så har helt nya möjligheter öppnat sig inte bara för DN / Expressen, utan för alla tidningar som tjänat pengar under tiden och haft råd att följa med den snabba utveckling av nya typer av mjukvara. Idag är det möjligt att bygga enormt effektiva arbetsflöden både för bild- och texthantering, som binder ihop hela stora företag som DN/Expressen i ett enda kommunicerande sammanhang - som i ett enda gemensamt blodomlopp av data.
Många har nu generella "Enterprise DAM-system" som med hjälp av metadata kan göra alla typer av data som både bild- och textobjekt möjliga att söka och hantera i ett enda sammanhang i hela företagen. Det gör det även möjligt att kunna styra dataflödena med tidningsinnehållet helt automatiskt mha XMP-metadata. Bilder och text flyter på många tidningar idag in från fotografer och journalister via DAM till redaktionerna som matar- och styr webbtidningarnas layout med s.k. CMS-system (Content Management System) På vägen in sker dessutom ett visst automatiskt efterarbete med bilderna i dessa DAM-system innan de är färdiga för användning.
Hur dessa system ska konfigureras och fungera är inte helt självklart. Det är fortfarande ytterst en maktfråga. Redan under "Direktlito"-tiden stod en strid om bl.a. hur den tidens redaktionssystem skulle fungera. Företaget ville att dessa system skulle separeras från grafikernas inflytande om man får tro Sture Rings skrivningar och grafikerna ville istället att alla system skulle vara mer öppna och integrerade och knyta ihop de olika processerna istället.
En klassiskt satt och ombruten DN eller en modernare DN med mer webbanpassad layout och funktion
Hittills har det inte varit en fråga om antingen eller på DN utan om både och. Det jag menar är att alla vi som har digitala DN idag, fortfarande välja mellan att läsa den s.k. e-DN eller DN.SE. e-DN ser fortfarande på Internet, exakt ut som papperstidningen - uppslag för uppslag - om man läser den på en större skärm. Det innebär att den i grunden är designad precis som en tidning var redan på 1800-talet eller för den delen om den satts med Desktop Publishing-mjukvara som Quark Express när den tekniken började användas på tidningarna i skarven mellan 80 och 90-talen. Det är den klassiska tidningslayouten som fortfarande lever och utgör det verkliga arvet från den gamla blytiden och grafikernas storhetstid.
DN.SE däremot är DN:s mer moderna, flexibla och mer "skrollvänliga" Internet-version. Det är så nästan alla nyhetstidningar ser ut nu på Internet. Tidningar som ofta skapats med CMS-system kopplade till DAM-system och som drivs av nya yrkesgrupper sprungna ur Internet-publishing som exv. webbdesigners.
Jag undrar verkligen om DN kommer fortsätta att underhålla två så pass olika uttryck på Internet även i framtiden när papperstidningarna gått ur tiden. Nackdelen med den klassiska DN är ju dessutom att den fortfarande måste leva under den klocka som pappersnyhetstidningarna alltid haft att leva med, där man med en jätteansträngning varje dygn med viss vånda och deadlinestress klämmer ur sig ett nummer per dygn.
Med webbtidningarna så kan man leva med ett mycket mer flexibelt arbetsflöde än med det klassiska tidningsformatet och gör man sig av med pappret och anpassar sig mentalt till en ny verklighet så kommer man kunna spara mycket stora belopp. Man kommer säkert förlora en del äldre prenumeranter men man slipper all praktisk hantering som att driva dessa tryckerier, ha massor av personal i ohälsosam och dyr skiftgång. Driva en massa idag olönsam logistik från papperstransporterna till att leverera tidningar varje morgon i alla dessa brevlådor är heller ingen bra formel för lönsamhet idag. På toppen av det sparar man en massa träd.
Jag själv har sett just detta att varje morgon få en papperstidning levererad i brevlådan, som "den sista verkliga lyxen" för mig och många andra människor. Det är faktiskt en väldigt viktig del av vår civilisation som nu går under. Från och med att detta sker kommer också de gamla tidningarnas status att riskera att degraderas ordentligt, för när man nu i allt högre grad tvingas konkurrera på samma villkor som Internets övriga kakafoni av megafoner, så är det långtifrån säkert att det är de gamla nyhetstidningarna som kommer gå segrande ur den kraftmätningen. Papperstidningarna har ju på sätt och vis varit lite av "gammelmedias" skyddade verkstad och den är nu slutligen på väg att läggas ned.
Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:
DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan
Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85
Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land
Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism
Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga
Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen
Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by
Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978
Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Gatufoto
- Intresse - Natur
- Intresse - Reportage / Situation
- Intresse - Resefoto
- Intresse - Utrustning
- Intresse - Vilda djur
Arkiv
- September 2023
- Maj 2023
- Januari 2023
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Mars 2022
- Januari 2022
- December 2021
- November 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- Maj 2021
- Februari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Februari 2020
- November 2019
- Juni 2019
- Januari 2019
- November 2018
- Oktober 2018
- Mars 2018
Min far var nämligen chefredaktör för en mindre landsortstidning i Skåne under den här perioden, och innan dess hade han tjänstgjort på flera andra tidningar. Så min barndom var m e m präglad av tidnings- och tryckerivärlden. Vi slank regelbundet in på sätteriet och nallade stilmetallspill (för tennsoldatgjutning) och harts (för drivremmarna på sättmaskinerna; användes för att spela hartsfiol på kvällarna hos sura tanter…), så man såg hela miljön och processen (tryckningen skedde på nätterna, så då låg man och sov, men sätteriet gick hela dagarna).
Och, med nutida perspektiv får man ju säga att arbetsmiljön på blytiden inte var något att längta tillbaka till! Jag minns de äldre sättarna, märkta av kronisk blyförgiftning och tunga lyft: en färdigsatt helsida av stilmetall i ett ”skepp” vägde åtskilligt, och skulle hanteras i flera steg, inklusive stereotypering (ett avtryck togs på ett särskilt, blött pappark, som sedan böjdes till en halvcylinder för gjutning av en rotationstryckplatta, som den du visar på din tredje bild. De där pappavtrycken var ju ”rättvända” och kunde läsas; vi brukade sno sådana och konfundera kompisar med…). Alltihop var ju en dyr, personalkrävande och mycket ohälsosam hantering som var extremt svår för småtidningar att bära.
Så kom så småningom offsettekniken med fotosättning: sätteriet ersattes med en snabb, ren och enkel hantering i närmast kontorsmiljö. ”Lösningen” på massor av problem, men upphov till ett stort nytt problem: vad göra med alla typografer m fl som befolkade sätterierna på blytiden? Mycket av fotosättningen kunde ju göras direkt av journalisterna, även om sidombrytning m m krävde specialkunskaper.
Så plötsligt var en hel, stor och kvalificerad yrkesgrupp med långa traditioner lika obehövliga som lokeldare på en nyelektrifierad järnvägslinje. Det måste ju bli konflikter, och det blev det sannerligen! I sin yrkesroll stod ju pappa på arbetsgivarnas planhalva, och han må väl förlåtas om den bild jag då bibringades av situationen var lite ensidig, men nu har jag nog lättare att se även andra sidans bild.
Intressant svar som jag lärde mig lite till av. Visste faktiskt inte att ramarna kallades "skepp"! Är det ett vedertaget begrepp som hela branschen använde eller är det "lokalt"?
Grafikerna behandlades illa på många ställen vid övergången till fotosättning och Direktlito. På DN höll man ihop hyfsat men som jag lagt till i texten så fanns en rätt destruktiv alkoholkultur även där och särskilt bland de som hade det sämsta jobbet och höll tryckeriet rent.
Jag har beskrivit det under begreppet "Lucköppning". Lucköppningen handlade inte om Advent, Adventskalendern och familjen Knyckertz eller vad som stod på agendan då utan "Det är lucköppning grabbar" ropade man när det var dags att öppna det skåp i omklädningsrummet där man förvarande det gemensamma brännvinet när man skulle ta sig en hutt till.
Den formen av lucköppning såg jag nog aldrig, men flaskorna i mörkrummet innehöll ibland vissa vätskor som inte fick komma filmerna till del, om man säger så....
Känns lite kvar som om du skrev här som fortfarande färsk och doft från tryckeriet för morgontidning på köksbord. Fint skrivet! hälsar Lasse
Han var med om hela den omställning som du beskriver, från bly till direktlito och sedan modern offset teknik. Man har fått höra otaliga historier om hur det gick till förr i tiden, t.ex att de som skötte blygrottan där de smälte blyet också kokade kaffe inne blygrottan...
I mitten av 70-talet sommarjobbade jag under gymnasietiden i tidningstryckeriet. Mitt jobb var att efter nattens tryckning göra rent pressen och förbereda kommande natts tryckning genom att bl.a. skära upp de pappersrullar som skulle användas. Det var olika antal och bredder på pappersrullarna beroende på hur många sidor tidningen skulle ha.
Rengöringen av valsarna gjordes manuellt under långsam körning av pressen och det fanns knappt några skyddsanordningar. Det var ett stort ansvar för en 16-åring som dessutom var ensam på dagjobbet vid tryckpressen. Idag hade nog skyddsombuden inte tillåtit något sådant.
//Anders
Djuptrycksvalsarna var i stål och koppar med en skyddande yta av krom och dessa vägde säkert flera hundra kilo. Vårt jobba var också att ta ur dessa efter tryckningen och innan tvättade vi av dem på plats i tryckverken genom att snurra dem för hand, men genom att de hade så hög levande massa så var det lätt att klämma sig om man inte såg upp.
Jag sade upp prenumerationen.
... men, nu har vi Wiman och den slagsidan, men under Kerstin Vinterheds och hennes man Bengt Börjessons epok så var en mer borgerligt lagd läsekrets smått galen över tidningens familjeredaktions vänstervridning.
WIKI för de som inte var med då: Vinterhed avlade socionomexamen i Stockholm 1964, blev filosofie doktor 1977 och docent i socialt arbete 1987. Vinterhed var socialvårdsassistent 1961–1964 och journalist vid Dagens Nyheter 1965–2008, där hon bland annat var socialreporter och chef för familjeredaktionen.
En del gick nog helt i spinn även när den gamle chefredaktören på DN Olof Lagercrantz, med verkligt tunga adliga anor kommit ut som "maoist" och öppet hyllade Mao och hans Kulturrevolution i en artikelserie i DN. Effekten av detta blev också mycket riktigt att värsta konkurrenten Svenska Dagbladet tog marknadsandelar och det blev väl möjligen början till slutet för Lagercrantz som chefredaktör på DN.
Grafikerna var verkligen en exklusiv skara. Yrkesstoltheten sken igenom och var kanske, då och då, i vissa sammanhang lite kontraproduktiv.
/Gunnar S
//Anders
Länge hade man mycket svåra inkörningsproblem som i hög grad berodde på att man inte lärt sig hur länge offsetplåtarna faktiskt höll i produktionen för den slipverkan kritan i pappret hade på dem ännu. Länge var trycket ofta grådaskigt och ibland hände det t.o.m. att man fick mackelmärkta tidningar i brevlådan med sidor med en bred röd rand över. Så i det sammanhanget var nog en taskig avstavning eller ett stavfel det minsta problemet.
där exv. journalisterna i viss mån skulle skriva in texterna själva, utan att den filtrerades genom grafikernas örnkoll
Göran och Ylva trodde nog inte att adjunkterna hade någon alternativ arbetsmarknad att gå till, men det visade sig mycket snabbt att det inte alls var så, utan många av dessa sögs snabbt upp av IT-industrin som skrek efter folk som kunde hålla i alla typer av IT-relaterade utbildningar i den privata sektorn. De som inte gick dit valde istället att arbeta på Gymnasiet där deras ämneskunskaper var mer uppskattade.
Hos en del av socialdemokratin och vänstern har tyvärr bildningskomplexen varit starka och just Göran och Ylva var båda bra representanter för den hållningen.
Som DN-läsare märkte jag mest av ledarsidans klagan på sättare som hällde bly i stämpelklockan, det allt sämre trycket och allt sämre kgturlsng. Då det var som värst en rätt lång priod på 70-talet var DN direkt svårläst. Att Gustaf Douglas var VD tänkte jag inte på fast vi var klasskamrater i Norra Real ett tag. Han kom närmast från Spanien där hans pappa tjänstgjort på konsulatet. Han var helt OK som klasskamrat.
Inte stod det nåt i DN heller om trasig blypump eller bränder. Eller också var det så inlindat att man inte fattade. Numera får man ju inte ens använda blymönja som rostskyddsfärg, grafikerna måste ju ha fått i sig en del i jobbet.
Däremot stod det en del om journalisterna arbetsmiljö. Från ruffiga och slitna och inrökta men trivsamma och kreativa lokaler i Klara till att sitta ensam på rummet och endast med stor möda kunna baxa upp dörren till trapphus/hiss för att via en annan tungöppnad dörr ta sig till nån kollega som förr satt i rummet bredvid.
På 1960-talet kostade ett lösnummer 3.99 i dagens penningvärde. Då stod annonserna för halva intäkterna. Nu kostar en DN 40 kronor. Nånstans har rationaliseringarna missat målet. Eller också så mjölkar man bara ut det sista ur en döende produkt.
(Linjeflyg och 70-talet: Linjeflyg hade nån sorts monopol på Visbyflyget och höjde priserna tills gotlänningarna med BN-ordföranden Henning Jakobson i spetsen ordnade bojkott mot Linjeflyg och i stället taxiflyg. Det fick ju inte gå efter tidtabell men gick ändå lika regelbundet. "Vi får ju inte säge att vi starter klucku arton men kum ändå så ordner de sig".)
Douglas var nog säkert bra på att hantera pengar men han var säkert ingen vidare industrialist och strypkopplet på grafikerna övertogs istället av hårdare killar som Huss , vilken grafikerna snabbt döpte om till "Husse" istället.
Vad har hände med grafikerna och deras fackföreningar då?
Ja det verkar ju inte bättre än att både den tekniska utvecklingen, rationaliseringarna, nedläggning av de stora veckotidningstryckerierna och LO till sist med gemensamma krafter helt lyckats marginalisera grafikerna fullständigt och sista spiken i den kistan verkar ju ha slagits 2009 när grafikerna organiserades in tillsammans med övriga totalt 50 000 medlemmar i GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch. Man kan ju i sitt stilla sinne undra över hur resterna ur den verkliga gamla arbetararistokratin hamnade där.
Citat från : Facket GS facket inkomstförsäkring & A-kassa | Fackförbunden.se (fackforbunden.se)
"Ursprunget till GS facket kan spåras till 1846 när typograferna i Stockholm startade en förening och de var faktiskt med detta Sveriges första organiserade fackförening."
"GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch (GS facket) är ett ganska nybildat fackförbund kan tyckas då det grundades 2009, men sanningen är att GS facket bildades genom en sammanslagning av flera olika fackförbund som därefter upplöstes i och med synergin. Arbetstagarorganisationen som driver sina frågor inom LO, är till för anställda inom träindustri, skogsbruk samt grafisk design och har drygt 50,000 medlemmar runt om i landet. Exempel på yrkesgrupper som fackförbundet arbetar för verkar inom: virkesmätning, tapetfabriker, sågverk, screenföretag (förmodligen avses screentrycksföretag min anm.), pappersemballagefabriker, påsfabriker, bokbinderier, annonsbyråer, pre-pressföretag och lyxpappersfabriker."
Även den grafiska verkstadsindustrin gick i graven. NOHAB blev en del av Boforsgruppen som väl numera mest är rustningsindustri. Det sista av Solna Offset såldes till Schweiz och Svecia Silkscreenmaskiner gick i konkurs 2009. SVECIA UK existerar som sköter reservdelshanteringen än så länge för de 1000-tals maskiner som ännu är i bruk. När grundaren Olof Ohlsson gick i pension, så togs INGOL över av en underleverantör i Tyresö som brukade tillverka kugghjul åt företaget. INGOL gick nog som grafisk maskinleverantör i graven med Ohlsson.
Inte ens stora amerikanske tryckpressföretagen Ampress och GOSS finns idag kvar ens i USA utan de såldes båda till Tyskland, så nu är det väl mest i Tyskland och Kina som offsettryckpressar tillverkas. GOSS gick alltmer in i förpackningsindustrin när tidningsmarknaden började krokna. En hel del tryck sker numera även med större industriskrivare som arbetar med bläckstråleteknik.