Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg
Petra - Den glömda staden
Translate into Google English:
Petra - The Forgotten City - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)
Bakgrund
Vägen till Petra
Jag har hamnat på många ställen i världen av en ren slump men den antika staden Petra i sydvästra delen av nuvarande Jordanien var inte en av alla dessa. På sommaren år 1973 lämnade jag Israel efter att ha bott där i ca ett år. Jag hade då arbetat ett bra tag på ett hotell i Kiriat Anavim, som ligger mellan Jerusalem och Tel Aviv uppe mot Judeens arida kullar och berg. Där jobbade jag bl.a. ihop med en nyanländ amerikansk judisk immigrant, Avi som i femtioårsåldern hade beslutat att ta hela sin familj med vuxna barn och barnbarn till Israel. En dag när vi jobbade tillsammans i ett utomhuscafe, visade Avi mig en folder han hade fått över Petra i Jordanien. Det var hans dröm att kunna få åka dit, men den drömmen hade hamnat på is efter Sexdagarskriget 1967, då gränsen mot Jordanien stängts helt. Jag förstod hans fascination för Petra direkt.
Innan jag lämnade kibbutzen och vände hemåt beslöt jag att åka till Petra över Syrien och Turkiet. Jag lämnade Haifa, hamnstaden i nordvästra Israel med båt för Mersin i sydöstra Turkiet. Därifrån åkte jag genom turkiska Kurdistan mot syriska gränsen via storstäderna Adana och Gaziantep till Kilis på nuvarande väg D850, som går till den syriska gränsen. Där fick man gå in i Syrien över ett ingenmansland mellan Turkiet och Syrien. Jag hade tur som fick tag i "den lyckliga" ägaren till två ton gammalt amerikanskt 50-tals skrot - det var hans taxi. Han sparkade på kofångaren och tjöt "Rolls Royce" innan vi åkte vidare mot Aleppo. Jag älskade Aleppo, världens kanske längst kontinuerligt bebodda stad, med sina 10 000 år på nacken och dess fantastiska gamla citadell högt uppe där på ett gammal restberg ovan staden och dess gamla stad med bazarer och ombyggda karavanserajer.
Snart åkte jag dock söderut i rätt raskt tempo till Damaskus via Hama och Homs som idag tyvärr är helt sönderslagna efter kriget. Där i Damaskus fick jag raskt problem med ett gäng gatukillar och senare polisen efter att jag fotograferat en enormt överlastad åsnetransport med gamla olivoljedunkar. Sånt fick man inte fotografera då (det upplevdes kränkande) utan det man helst skulle fotografera var "det nya" moderna Damaskus framsteg. "Gå ner och ta bilder av det nya mässområdet istället för att ta bilder av gamla åsnor", sade man.
En illa vald tidpunkt - månaderna innan Jom Kippur-kriget
Det här var bara ca två månader innan det s.k. "Jom Kippur"-kriget startade i oktober 1973 och jag såg spår av uppladdning inför kriget i Syrien även om jag först efteråt fattade vad det var jag sett. De grävde bl.a. ner tanks och artilleri bakom sandvärn. I Damaskus fick jag så besök på mitt hotell av två män från den syriska hemliga polisen, som frågade ut mig om vad jag gjorde i landet. Innan jag åkte till Syrien hade jag rekvirerat ett nytt ettårigt interimspass via ambassaden i Tel Aviv, då mitt gamla pass hade ett antal israeliska stämplar i sig. På den tiden släpptes inga med dessa stämplar in i något arabland.
Den syriska säkerhetspolisen och jag
Den syriska säkerhetspolisen var med rätta fruktad under Hafez Assads tid vid makten. Först bjöd de på te och var professionellt trevliga - tills de hittade min Bartholomew Map över Mellan Östern när de rotade genom min ryggsäck. På den stod bl.a. the Persian Gulf och på den texten pekade ett finger och rösten sade: "This is NOT the Persian Gulf, it's the Arabian Sea!" När jag påpekade det faktum att det inte var jag som gjort kartan utan bara köpt den, så pekade fingret på nästa text: d.v.s. Israel och då började jag bli lätt nervös då jag erinrade mig den israeliske mästerspionen Eli Cohens öde före Sexdagars kriget. Han blev offentligt hängd på ett centralt torg i Damaskus efter att ha nästlat sig in högt upp i Syriens statliga och militära hierarki som rådgivare. (Han fick bl.a. syriska militären att plantera träd uppe i Golanhöjderna som solskydd, men den verkliga avsikten med dessa träd var att märka ut syriska bunkrar som riktmärken åt Israels artilleri.) "This is Fillisteen" (Palestina alltså), fortsatte rösten. Visst, sade jag och duckade. Till slut gick de och när jag sedan pustade ut och packade upp alla mina kläder, såg jag till min fasa en sak jag fullständigt missat att göra mig av med - en israelisk T-tröja med hebreisk text på lappen i halslinningen, som jag nog skulle fått stora problem med att snacka bort om den upptäckts.
Äntligen Jordanien, Wadi Musa och Petra
Morgonen efter lämnade jag snabbt Damaskus och åkte vidare mot Jordanien. När jag kom till Jordaniens gräns så hälsade några värmetrötta jordanska gränspoliser med ett lätt ironiskt "Shalom" istället för "Salaam". Jag fortsatte söderöver över förbi det gamla Jerash till ett Amman, där det var hemskt hett och allt vatten var avstängt på dagarna. Det var vägspärrar överallt där man letade efter vapen, då det här var tider med mycket aktiv palestinsk terrorism. Efter den antika staden Kerak kom jag så äntligen till Wadi Musa som är den dal där det gamla Petra ligger och där vecklade jag ut min sovsäck på en varm klippa, lade mig ovanpå den och somnade direkt. Dagen efter gick jag ner i Petra med stora förväntningar.
Petra- turismen då och nu
Det var helt fantastiskt att kunna göra denna resa då 1973, för nära femtio år sedan, till Syrien, Jordanien och Petra, för då fanns nästan inga andra turister där än jag p.g.a. det spända politiska läget. Det ska jämföras med tiden innan Covid-pandemin. Då toppåret 1979, besöktes Petra av hela 1.135.300 besökare. Skälet till detta stora intresse var bl.a. att Petra 1985 utnämnts till Världsarv och ovanpå detta utnämndes staden 2007 till ett av "Världens Sju NYA Underverk", efter att 100 miljoner människor röstat om saken över nätet.
Karta: Holger Behr Public Domain
Al Siq och vägen ner till Petra
Man började vandringen ner mot Wadi Musa och Petra från det som ligger i kartans nedre högra hörn - "the Obelisk Tomb". Denna är logiskt nog avbildad på den första av mina bilder ni kommer få se. Via den nära 1,5 kilometer långa ravinen - Al Siq - som börjar där, vindlar vägen vidare ner mot Petra. På sina ställen var klippväggarna upp till 75 meter höga efter vägen. Det var inget annat än helt magiskt och ljuset tog fram de mest fantastiska rosa- och ockra-färgade kulörerna som skiftade i band efter band som sandstenen en gång lagrats i.
Bilderna ni nu får se nedan ligger i princip i den ordning jag tagit dem under mina vandringar. Sägnerna som har sina grunder i Bibeln, säger att sprickravinen bildades när Moses slog sin stav i berget och en vattenkälla sprang fram ur berget. Av det skälet kallas platsen Wadi Musa eller Moses dal. Som kartan visar finns mängder av arkeologiska antika lämningar (ca 600 stycken) i dalen, de flesta byggda av de arabiska nabatéerna.
Petras historia
Edoméer och Nabatéer
Petra har varit bebott i ca 10 000 år tror arkeologerna - ungefär lika länge som Aleppo - men dock långtifrån kontinuerligt bebott. Det är känt genom Bibeln Andra Mosebok Exodus, men då under namnet Edom, som det dåtida riket hette som judarna passerade efter uttåget ur Egypten på vägen mot Kanans land och nuvarande Jerusalem trakten. Det är dock inte edoméerna som byggde Petras megalitiska antika stad. Det var istället lite otippat ett arabiskt nomadfolk, nabatéerna som gjorde detta och till skillnad från edoméerna som bodde högre upp i terrängen så slog sig nabatéerna ner i dalen, eftersom det var där vatten fanns i stora mängder, vilket de behövde till sina djur.
Petras storhetstid - 100 år av överdåd
Ungefär för drygt för 2000 år sedan börjar nabatéerna hugga ut de fantastiska tempel- och gravfasaderna ur sandsstensklipporna runt dalen och det mesta av denna våldsamma kreativitet sker under en så kort tid som ca 50 år. Det var den storhetstid då Petra med antika mått mätt blev oerhört rikt på sin långväga handel och den rikedomen kom främst att manifestera sig i Petras spektakulära megalitbyggen. Man byggde även mängder av vattenrännor och cisterner för att kontrollera de tidvis stora vattenflödena under vintern. Kontrollen över vattnet säkerställde också att man hade gott om vatten även under årets torrare delar. Detta vatten kom också att utgöra basen för Petras affärsidé att erbjuda karavanerna och handeln som gick mellan Egypten-Arabien-Levanten-Europa och knöt ihop även handeln med övriga Mellan Östern och Kina, både en skyddad rastplats och vatten till djuren och marknader. Via Petra och dess marknad passerade guld, kryddor, aloe, myrra från Jemen, parfym, pärlor, bomull, mattor och tyger m.m. En kamelkaravan kunde gå tre mil på en dag och det tog fyra dagar från Petra till Gaza som var närmaste dåtida storhamn vid Medelhavet. Från söder kom gods från Östern med båtarna till nuvarande Akaba.
Nedgången och slutet - romersk invasion, ändrade handelsvägar och jordbävningar
Nedgången och slutet för Petra kom med en romersk invasion är 106 e.Kr. Istället för att vårda Petras handel och beskatta den efter bärkraft så tog den gränslösa romeska girigheten snabbt död på staden. Ovanpå detta raserades delar av staden vid jordbävningar (den värsta skedde 363 e.Kr). Innan det sker kommer även romarna att lämna en del byggnadsverk efter sig och det betydde även mycket att mer av transporterna kommit att går sjövägen istället, men inte via Akaba utan via Egyptiska hamnar längre norrut istället. Syriska staden Palmyra eller Tadmor som man säger lokalt kom senare också att successivt ta över Petras roll i Levanten. Tyvärr förstördes även det kulturarv som funnits kvar ända till våra dagar i Palmyra, till stor del helt medvetet av IS under Kalifatets dagar.
Petras storhetstid varade bara ca 100 år och redan på 500-talet e.Kr. var staden övergiven. Korsfararna och Saladin slogs om ruinerna under slutet av korsfarartiden men efter det var Petra slutgiltigt glömt och övergivet av alla utom beduinerna under 600 år, tills det återupptäcktes av schweizaren John Burckhardt 1812.
Mina Bilder
Värmeskadad film som dessutom åldrats lite illa
Samtliga dessa bilder är tagna med ORWO-film (ISO 100) som tillverkats i dåvarande Öst-Tyskland och de är av rätt låg teknisk kvalitet. Jag hade gjort slut på mina Agfa dian i Israel och tvingades istället köpa dessa ORWO-filmer i ett glödhett Damaskus där de troligen inte förvarats korrekt, utan alldeles för varmt. Åtminstone en del hade legat i skyltfönstret (det var all diafilm man hade)!! Lyckligtvis var inte de rullar jag använde i Petra bland de värst skadade men bilderna är väldigt mjuka även av ålder då de ju är nära 50 år gamla. Så är det även med många av mina Agfa dian som inte bara blivit väldigt kontrastlösa. De har även ofta tappat en stor del av den gröna "RGB-kanalen".
Dessa bilder från Petra har aldrig tidigare visats offentligt.
Reprometod
Mina dian är reprofotade med en Sony A7 III och ett Sony 90mm/2,8 som är ett av Sonys skarpaste objektiv men originalen innehåller det de innehåller och sådan här repro handlar bara om att inte tappa mer kvalitet än bilderna redan tappat. Dynamiska omfånget är uselt och bildkornet särskilt i blå himlar, är tämligen hemskt och "blotschigt". Utan de verktyg som finns i DXO Photolab 5 så hade nog dessa bilder gått i soptunnan. Särskilt viktigt har varit att ställa Microcontrast inte på 0 utan på -100 (så mycket - det bara gått). Det gör nämligen underverk med dessa svåra himlar. Även dehaze-verktyget CleearView Plus, som är så bra med digitalt födda bilder, kan i princip heller inte användas.
Till slut så har jag emulerat Kodak T-max 100 (kanske Kodaks mest finkorniga svartvitt film) för att hjälpa till att slå sönder det naturliga kornet i filmen så mycket det bara går och för skärpningen så används den nya Lens Corrections Sharpen och Detail intesivt men den mest manifesta skärpningen uppnås nog ändå med Bicubic Sharpen vid JPEG-exporten. Detta bildmaterial är det mest tids- och efterbehandlingskrävande jag någonsin givit mig på och utan Photolab 5 undrar jag om jag överhuvudtaget kommit i mål med detta rätt krävande project.
Petra Jordanien: Innan man kommer ner i den 1,5 kilometer långa klippravinen Al Siq som leder ner till Wadi Musa och den antika klippstaden Petra så passerar man "the Obelisk Tomb" eller Obelisk-graven. Denna byggnads fasad är drygt 12 meter hög och 15 meter bred och en av de mindre i Petra.
Klippravinen Al Siq, Petra, Jordanien: Den 1,5 kiolometer långa Al Siq som tog mig ner i Petra har ända upp till 75 meter höga sidor och på sina ställen är den bara några få meter bred. Det något av det mest makalösa naturfenomen jag någonsin sett. Notera mannen på åsnan längst in mot ravinen
Al Siq, Petra, Jordanien: En bit ner i ravinen. Notera klippväggarnas höjd
Petra Jordanien: Kazneh Al Firaoun eller Faraos Skattkammare är ingen skattkammare utan en kungagrav som huggits rakt ur den rosa sandstenen. Det var möjligen nabatékungen Aretas IV som lät bygga den någon gång mellan åren 8 f.Kr och 40 e.Kr. Det är denna makalösa över 40 meter höga klippgrav man ser när vägen ner till Petra via ravinen Al Siq plötsligt öppnar sig i en stor öppen plats med denna ikoniska rosa klippgrav i fonden
Petra Jordanien: En av den antika oasstaden Petras många vattencisterner
Petra Jordanien: Ett exempel på klippgravar efter "Fasade Street" i Petra
Petra Jordanien: En annan vy av några av klippgravar efter "Fasade Street" i Petra
Petra Jordanien: Även om dessa bilder nu inte är i färg så kan ni se den spektakulära ådring denna sandsten har som skiftar i rött, rosa, ockra, gräddvitt och till och med ljusblått!
Petra Jordanien: Några av de mest imponerande klippfasaderna efter Facades Street, The Palace Tomb till vänster och The Corinthian Tomb till höger. I en del av dessa kammare finns även vattenreservoirer
Petra Jordanien: Exempel på mindre klippgravar som Petras omgivningar är fulla av
Petra Jordanien: Urn Tomb under restaurering
Petra Jordanien: Detalj av the Corinthian Tomb
Petra Jordan: Huvudgatan med stenläggning från romartiden. Huvudvägarna i Petra byggdes av nabatérna men romarna förbättrade dem en del och stensatte dem. Efter denna huvudväg fanns en gång dubbla rader med pelare, av vilka nu bara ett fåtal står kvar
Petra Jordanien: En av de gamla huvudvägarna i Petra. Efter vägen ligger resterna av de pelare som en gång stått efter hela vägen.
Petra Jordanien: Det fanns en amfiteater redan under nabatéernas glansdagar men den byggdes ut ordentligt av romarna så att den kunde ta upp till 3000 åskådare
Petra Jordanien: Vy tagen från amfiteatern mot huvudvägen. En gång flöt två vattenflöden ihop här nere i dalen och det var en av Petras dåvarande naturliga samlingsplatser. Notera hur få människor det är på bilden. Jag ser bara två och möjligen två till längst bort på vägen. 2019 besöktes Petra av över 1,1 miljoner människor. Det ger ett snitt på 3100 besökare per dag och om vi utgår från att de flesta skulle kommit på sommaren så kan man ju föreställa sig att kanske 5-10 000 skulle kunnat vara där under en dag. När jag var där var det nästan öde och det fanns överhuvudtaget ingen turistkommers. Massturismen hade ännu inte upptäckt Petra då 1973.
Petra Jordanien: Qasr al-Bint Fir’aun eller Faraos dotters palats som det kallas är den enda större fristående byggnad som fortfarande står upprätt efter jordbävningarna. Byggnaden är resten av ett gammalt nabatéiskt tempel trots sitt namn
Avslutning
Petra Väldsarvet och ett av Värdens Sju Nya Underverk
Petra är en av de märkligaste städer som någonsin byggts i världen, där tempel och gravar huggits rakt in i den fantastiskt vackra rosa sandstenen. Det är inte konstigt att man valde Petra som inspelningsplats för delar av filen "Indiana Jones" med bl.a. Harrisson Ford.
Idag är Petra en plats som många verkar ha satt upp på sin lista över platser man vill se och uppleva innan man dör likt pyramiderna i Egypten, Taj Mahal eller Mach Pichu och gemensamt med dessa är att de alla är en del av Världens Sju Nya Underverk, där bara pyramiderna finns kvar från den ursprungliga listan över Världens Sju (ursprungliga) Underverk. Nu har Corona-pandemin tillfälligt stoppat turisthorderna, så om man vill få en liten känsla av hur det var att nästan ensam strosa genom denna smått magiska antika stad, så kanske man ska passa på att göra ett besök nu (om man vågar och kan) innan turisthorderna väller in igen.
Hemresa och Jom Kippur-kriget
Jag lämnade låglandshetten i Petra och Wadi Musa och åkte ner till Akaba nere vid Röda Havet för att svalka mig i vattnet och havsbrisen lite innan jag vände norrut till Amman för att åka hem igen. När jag så kom hem så tog det inte lång tid innan Jom Kippur-kriget bröt ut. Israelernas rätt våldsamt uppblåsta självbild, efter Sexdagarskrigets förkrossande snabba seger, fick sig en ordentlig törn, då man var mycket mycket nära att förlora kriget. Först efter några veckors stenhårda strider uppe i Golan och nere i Sinai vände krigslyckan bl.a. med hjälp av amerikanska satellitbilder. Man lyckades till sist, trots ett enormt övertag för syrierna när det gällde både manskap och antalet artilleripjäser och stridsvagnar, att stoppa de kraftiga syriska stridsvagnsattackerna uppe i Golanhöjderna som hotade inte bara Tiberias och området runt Genesarets sjö, utan även hela norra Israel och Haifa, för att inte säga hela staten Israels existens. Israels stads- och militärledning med Golda Meier och Moshe Dayan i spetsen hade dock bestämt sig för att denna gång inte bli de som inledde "nästa krig", då man efter Sexdagarskriget dragit på sig stark internationell kritik för att ha startat angreppet då på sina grannar. Mot denna bakgrund och ett stort mått av hybris efter Sexdagarkrigets blixtseger så sänkte man garden och grovt missbedömde situationen hösten 1973 .
Jag fick efter ett tag veta, genom andra vänner som varit i Kiryat Anavim, att en av våra närmaste israeliska kompisar Arie hade försvunnit uppe i Golan under pansarslagen där och officiellt rapporterats som saknad. Han var stridsvagnssoldat på en av Israels Centurion-stridsvagnar. Han var även bror till den flicka som var tillsammans med Pluto, den schweizare jag delade hus med.
Brevet till Avi
Om ni kommer ihåg amerikanen Avi som en gång inspirerat mig till att besöka Petra, så skickade jag honom mina sista syriska och jordanska sedlar när jag kom hem (som ett bevis för att jag faktiskt besökte Petra). Jag är dock osäker på om han verkligen fick dem och mitt brev, för jag tror inte han trivdes särskilt bra på kibbutzen vi bodde på. Som många amerikanska Israel-immigranter jag mött, gav även Avi klart uttryck för att kibbutz-livet innehöll lite väl tilltagna mått av smygkommunismen för honom och hans familjs smak. Så jag tror inte varken han eller hans familj blev kvar i Kiryat Anavim särskilt länge efter jag åkt. Jag hörde aldrig av Avi igen, men är väldigt tacksam för att han en gång för nära 50 år sedan - helt omedvetet - lyckades inspirerade mig så pass att jag faktiskt kom iväg på resan till Petra och Jordanien.
Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:
DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan
Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85
Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land
Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism
Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga
Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen
Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by
Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978
Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir
Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85
Translate into Google English:
Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85".
Portfoliobilder från 1986 (51 bilder)
(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)
Portfoliobakgrund:
Jag var i Öst-Afrika redan 1972 och hade velat åka till Uganda ända sedan Hemmingway skrev om Afrikas gröna berg och Winston Churchill pratat om Uganda som "The Pearl of Africa". 1986 på våren satt jag i Nairobi och läste i tidningen the Nation att Musewenis National Resistance Army (NRA) som tagit över makten i januari samma år och drivit ut Milton Obotes trupper, äntligen lyckats skapa lugn åtminstone i landets södra och mellersta delar och att gränserna nu var öppna. I norr runt Gulu var det fortsatt problem med Joseph Konys Guds Arme och vi avråddes att åka upp dit.
Luwero-triangeln och byn Nakaseke
Att jag även kom att besöka Nakeseke som ligger mitt i den s.k. Luwero-triangeln där strider och utrensningar varit som värst berodde på att jag 1972 råkade se en propagandafilm som ISRAAID gjort när jag jobbade på ett hotell utanför Jerusalem, som Israeliska staten brukade använda för utbildningskonferenser. Jag åkte ensam men hittade en britt på tåget upp till gränsen vid Mbale som fått samma tankar som jag och det kändes bra med tanke på att jag hade den svenska journalisten Arne Lembergs öde och död 1979 under Amins sista år i färskt minne. Det fanns även en koppling till Amin och Israel vid denna tid som inte handlade om bistånd utan Israels önskan att destabilisera södra Sudan så att Jafaar Nemeiri i Sudan inte kunde hjälpa Egypten att försöka ta tillbaka Sinai-halvön som Egypten förlorade i Sexdagarskriget 1967. Av det skälet måste Obotes regering bort. Israel och USA hjälpte Amin till makten och utbildade och utrustade sedan hans arme, mot att han såg till att Israel kunde förse gerillan i södra Sudan med vapen.
Uganda har en sällsynt gräslig och brutal historia av våld mellan olika etniska grupper (stammar) och deras ledare. Det har pågått med varierande intensitet ända sedan självständigheten och Milton Obotes första period mellan 1962-66, över Idi Amins bisarra skräckvälde mellan 1971-79 och när det tog slut kom Obote tillbaka i en andra period mellan 1980-85, som blev än blodigare än mer förödande än båda de tidigare. Efter det har den nuvarande presidenten styrt under fem perioder ända fram till idag.
Folkmordet
Civilbefolkningen i både söder och norr har utsatts för rena folkmorden och under Obotes första period så drabbades främst Baganda-befolkningen i söder och väster. Mördandet under Amins period uppskattar juristkommissionen till minst 100 000 och andra källor har nämnt så höga siffror som 300 000. Många känner dock inte till att det var under Obotes andra period mellan 1980 och 1985 som Baganda-befolkningen i sydväst kom att drabbas allra värst, mycket värre än under Amin. Siffror finns på så mycket som 500 000 döda i strid men inte minst genom svält. Obote flyttade dessutom så många som 750 000 från den bördiga och folkrika s.k. Luweero-trianeln norr om Kampala där striderna mellan hans trupper och Musewenis National Resistance Army var som hårdast, till militärt övervakade flyktingläger. De som stannade kvar sågs som gerillasympatisörer och behandlades därefter. Även när jag besökte området på våren-försommaren 1986, så var Luweero-området kusligt tyst och människotomt och det trots att det tidigare varit ett väldigt tätbefolkat och bördigt jordbruksområde. I Uganda tog man tre skördar per år och innan krigen så hade Uganda potential att försörja hela den tidigare Öst-Afrikanska Unionen (Uganda, Kenya och Tanzania) med mat.
Freden 1986 - början på något nytt och hoppfullt?
Människorna hade precis börja lita på freden och flytta tillbaka när jag var där 1986 och de var verkligt glada att äntligen våga släppa ut sina barn så de kunde leka utomhus. De var också mycket glada för att de nu våga sig ut på åkrarna. Innan svalt man för att man inte ens vågade gå ut och odla jorden. Men trots att Luweero-området normalt är väldigt bördigt så hade man det fortfarande väldigt fattigt då landet var fullständigt sönderslaget av årtionden av krig.
Infrastrukturen var i mycket dåligt skick och när jag kom fram till Mbale vid gränsen måste vi lämna tåget och ta buss istället trots att järnväg normalt kunde åkas ända bort till Kasese i landets västra delar. En tågolycka hade just skett då ett passagerartåg kört in i ett transporttåg fullastat med kaffe och många hade skadats och de urspårade vagnarna blockerade linjen. Skälet till olyckan sades vara att det inte fanns något signalsystem längre eftersom kopparledningarna stulits under krigen.
Den vinnande National Recistance Army höll landet i ett järngrepp - med barnsoldater
Under bussresan stoppades vi säkert 20 gånger under resan förbi Jinja till Kampala av NRA:s barnsoldater som ibland hade automatvapen som var lika långa som barnsoldaterna själva. Men att de var ärrade erfarna soldater med en historia, trots att de var barn, var lätt att se bl.a. på hur de lärt sig att bunta ihop upp till fyra magasin med gummiband för att snabbt kunna skjuta många och långa serier. Få kunde läsa för när de kollade i passet höll de det ofta upp och ner tills de kom med sidan med fotot.
Under min tid i Uganda sköt man varje natt men det var förmodligen mest för att upprätthålla samband mellan soldaterna, då de saknade komradio. Trots det så har jag sällan känt mig så trygg som i detta land med sina outsägligt vänliga människor (trots allt jag läst om vad de gjort mot varandra under årtionden av galenskap och krig). Inte ens i Kampala, som jag då upplevde som en lite lantlig idyll genom all sin grönska och alla sina djur på gator och torg (mycket flygande hundar i träden och boskap på gatorna också) kände jag en bråkdel av den spänning Nairobi alltid bjuder på ens på nätterna. Det var märkligt befriande mitt i allt. Arne Lemberg hade verkligen otur som inte fick se den sidan av Uganda också.
Vardagen återvände så sakta under våren 1986 och gränserna öppnades igen
1986 hade våldet i stora delar just fått ett slut och man började försöka att återgå till en mer vanlig vardag. Men genom att man gjort sig av med hela den klass av affärsmän i form av 50-70 000 indier, så var landet väldigt handikappat när det gällde att få igång den internationella handeln igen.
Gränserna 1986 hade precis öppnats så att trafiken söderut från Kenya kunde komma igång. Landet var i stort behov av bistånd som de fick tidigt även från Sverige. Krigen i norr har dock blossat upp med jämna mellanrum och med dem kritiken av Musewenis regim och en del länder har tidvis varit starkt kritiska exv. Norge. Landet har lagat banden med både Israel och USA och man tar exv. emot afrikanska flyktingar som tagit sig till Israel mot hjälp med vapen och träning.
Andra Kongokriget - Uganda var det destruktiva navet kring vilket allt snurrade
Det Museweni kunnat leverera trots allt har varit stabilitet och ett visst mått av ekonomiska framsteg och Museweni är nu inne på sin femte regeringsperiod. Men kriget har inte varit långt borta under alla år vare sig det gällt Kongo, Rwanda, Tanzania eller södra Sudan där man precis som i fallet Kongo gått in ett antal gånger under åren i jakten på framförallt Konys Guds Arme (Lords Resistance Army) eller beväpnade grupper som pumpats ut och in från konflikternas Rwanda beroende på hur motsättningarna sett ut där. Detta har destabiliserat Rwanda, Kongo och södra Sudan under årtionden. En del av konflikterna har också varit ekonomiska då det gällt att få kontroll bl.a. över de för elektroniktillverkarna viktiga mineraler och metaller såsom exv. coltan/tantal och kobolt. Enligt Wikipedia har coltan-mineralet (columbit-tantalit) angivits "som en bidragande orsak till andra Kongokriget (1998-2003), en av historiens blodigaste konflikter med ett dödstal på omkring 5,4 miljoner. Illegalt utvunnen coltan har smugglats från Rwanda och Uganda för att finansiera krigen. Innan inbördeskrigen bröt sönder Uganda så utvanns kobolt även i Uganda av brittiska och kanadensiska gruvbolag exv i Kasese långt västerut mot Ruwenzoribergen i Uganda. Då jag själv besökte landet på sommaren 1986 så låg driften helt nere.
Bildlänk till bild på den gamla koboltgruvan i Kasese i västra Uganda:
https://sten-ake-sandh.fotosidan.se/viewpic.htm?ID=3626596
Politiskt förtryck eller blodiga stamkonflikter?
Det jag önskar är att ugandierna på allvar kunde ta sig ur stamlojaliteterna och istället se sig som ugandier, så att det äntligen kunde bli lugnt i hela landet. Man behöver koncentrera sig att ge befolkningen de förutsättningar man förtjänar för att kunna odla och utveckla landet istället för att hela tiden hamna i militära konflikter både internt och med sina grannar. Man behöver få lugn och ro så att man faktiskt kan få ta tillvara på de i grunden relativt sett goda förutsättningar man har. Uganda är mycket bördigt och i delar av landet kan man ta upp till tre skördar om året. Man har vattenkraft, vatten, god jord och duktiga människor och t.o.m. ett eget sedan länge etablerat universitet, men inte ens det räcker om det inte finns en fred man kan lita på i hela landet.
Uganda - inget vanligt turistland
Med undantag för gorillasafaris i Ruwenzori-bergen i väster och visst turistfiske efter nilabborre i Victoriasjön, så är Uganda inget vanligt turistland. Visst har man även där ett antal hyfsat attraktiva nationalparker men man saknar den havskust som exv. både Kenya och Tanzania och Victoriasjön, som man delar med bl.a. dessa länder lämpar sig kanske inte helt för bad med sina krokodiler och bara tanken på vattenhyacinter med sina parasiter och den bilharzia de ger får nog de flesta att helt avskriva Victoria-sjön som lämpligt badresemål. Det är synd att så få har upptäckt Uganda, för det är ett underbart vackert och intressant resmål som verkligen är värt ett besök, inte minst p.g.a. dess vänliga befolkning! ... men just det är ju en gåta för det är svårt att förstå att det har varit dessa olika stamfolk som gjort helt avskyvärda saker mot varandra ända sedan 1960-talet.
Om bildernas efterbehendlingsteknik
I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.
Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i Fotosidans bildspel. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen. Ibland kan man rent av behöva öppna portfolion på nytt.
Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:
DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan
Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85
Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land
Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism
Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga
Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen
Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by
Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978
Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir
Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by
Translate into Google English:
Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by - Fotosidan (www-fotosidan-se.translate.goog)
Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by". Jag har undvikit att lägga denna text i själva portfolion eftersom formateringen av texten inte är lika bra där och istället länka till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.
Portfoliobilder från 1976 (35 bilder)
(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)
I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.
Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.
Portfoliobakgrund:
Kirtipur är en märklig gammal medeltidsby i Nepal från 1000-talet, med en mycket blodig historia. Den ligger bara fyra fem km från Katmandu i Katmandu-dalen väster om Katmandus södra utfartsväg. Det berättas att Kirtipur efter upprepade försök med brutalt våld inlämmades i Gurkha-kungariket efter slaget om Kirtipur 1767. Innan dess hade byn kunnat utveckla sin särart under hundratals år. Shahen Prithvi Narayan lät efter att Kirtipur intagits skära näsorna av alla Kirtipur-bor över 13 års ålder som straff för deras motstånd.
Jag besökte främst Kirtipur och men även den lilla staden Patan alldeles öster om Kirtipur under några dagar 1976. Jag tyckte mycket om byn av flera skäl. Främst därför att den genom sitt läge högt upp på en strategisk starkt befäst bergshöjd kommit att bevara väldigt mycket av sin gamla medeltida känsla, arkitektur, livsstil och särart. Eftersom den enligt uppgift ligger på ett hyfsat solitt berg , så har den ända fram till 2015 klarat de ofta förekommande jordbävningarna utan att förstöras, men det året hann tiden ikapp även Kirtipur.
En annat skäl var att de enda som fanns i byn på dagtid var mycket gamla män och alla dessa kvinnor som sysslade med alla sina dagliga sysslor för öppen ridå samt en massa barn. Det gjorde att det var mycket fridfullt och att jag kunde komma nära med min kamera och mitt 40mm objektiv utan några konflikter. Av männen i aktiv ålder var några få ute på de omkringliggande fälten medan andra var i Katmandu, Patan eller andra närtätorter i Katmandu-dalen på jobb.
Byn saknade fortfarande bilväg upp till själva byn när vi var där 1976 och alla måste ta sig upp via ett par enkla stenlagda gångvägar. El fanns men användes främst till byns vattenpumpar och belysning. Jag såg överhuvudtaget inga reklamskyltar i byn, vilket förstärkte känslan av att byn länge stått vid sidan av den utveckling som trots allt skett exv. i Katmandu.
Kirtipur fick officiellt status som världsarv år 2008 men mycket av byn förstördes tyvärr under den fruktansvärda serie jordbävningar (över 400 stycken) med max magnitude 7.6 som drabbade Nepal 25 april 2015. Totalt dog nära 10 000 i dessa jordbävningar i Nepal. Det finns flygfoton över Kirtipur efter katastrofen med markering av de hus som klarade sig och de är inte många.
Även andra världsarv såsom exv. Patan, som ligger på andra sidan den södra vägen till och från Katmandu drabbades hårt. Patan är precis som Baktapur/Badgaon känt för sina vackra gamla tempel runt sina respektive "Durbar Squares". Även det berömda templet Swayambu på sin höjd väster om Kirtipur med sin vackra stupa skadades delvis. Så dessa bilder är i sanning historiska för en hel del av de ni ser på dessa finns inte längre i original. Viss restaurering har skett men förödelsen var omfattande.
Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:
DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan
Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85
Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land
Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism
Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga
Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen
Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by
Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978
Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir
Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978
Translate into Google English:
Den här bloggen ger en bakgrund till min portfolio "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - före "Katastrofen" 1978".
Idag vet alla vad Afghanistan är och var det ligger efter att nu i jämt 40 år efter katastrofen - Saur-revolutionen - ha varit i medias blickfång. De här bilderna är från tiden före katastrofen, som med en smäll väckte landet ur en lång dvala det hamnat i redan efter 14-1500-talen då handelsvägarna tog andra vägar, än de haft i många hundra om inte tusentals år tidigare. Bilderna som visar folkliv och miljöer från 1972, har aldrig varit publicerade förr, men jag har använt dem ibland i min undervisning när jag var lärare.
Portfoliobilder från 1972 (66 bilder)
(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)
Den kan med fördel läsas före min andra blogg och portfolio om Afghanistan som heter "Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och om vägen till Kashmir".
Portfoliobilder från 1978 (29 bilder)
(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)
Portfoliobakgrund:
Varför började jag resa och varför hamnade jag i Afghanistan?
Jag är utbildad flygtekniker och mitt första jobb fick jag som 19 åring på Linjeflyg på Bromma. Där jobbade massor av äventyrare som jobbat med hjälpflyg för FN, Röda Korset och Lutherhjälpen bl.a. Någon hade varit legosoldat och åter andra hade utnyttjat de friresor vi hade över hela världen. Under de första åren åkte jag till USA, Brasilien och Kenya. Efter en vild strejk som misslyckades och där jag var med i strejkledningen (ja det var 70-tal :-) så tröttnade jag och skrev ut en sista resa till Israel som sedan skulle bli min bas under drygt ett år.
Jag hade nog aldrig åkt mot Indien och Afghanistan om jag inte träffat folk som var på väg dit under det år jag bodde i Israel. Jag lämnade Israel och Haifa med båt för Aten, för att sammanstråla med några amerikanska vänner i Istanbul men det drog ut på tiden så jag gjorde resan helt själv med båtar, tåg och lastbilar och bussar över den gamla Great Asean Trunk Road som haft sin sträckning i 1000-tals år. Ja det är så märkligt att man faktiskt fick åka båt även över Van-sjön mitt inne i Turkiet när man kom med tåg. Sedan fortsatte man vidare med tåget från andra sidan sjön till Tehran.
Två resor 1972 och 1978 - två portfolios
Jag har delat upp mina bilder i två portfolios. Denna som är den första är strikt från 1972. Den andra portfolion innehåller mina bilder från själva revolutionen 1978, då jag och min fru av en ren händelse råkade vara där just där och då.
Afghanistan 1970-73 - utfattigt hjälpberoende alliansfritt politiskt vaccum och buffertzon
1972 var Afghanistan ett politiskt vacuum som fungerade som en buffert mellan Sovjet Unionen, Iran och Pakistan framförallt och det gick en balansgång mellan öst och väst. Landet var officiellt alliansfritt men tog emot en hjälp man var i stort behov av från alla håll, Afghanistan var då som nu ett av världens absolut fattigaste länder med en BNP på endast 150 U$ per person och med en läskunnighet på 5-6%. Av de barn som fick utbildning var bara var sjunde flicka. Religionens grepp var mycket starkt och det fanns 15 000 bönehus och moskeer samt uppskattningsvis 250 000 mullor.
Svår missväxt, svält och statskupp - kungen avsätts
Under de här första åren på 70-talet drabbades landet svårt av missväxt (1970-73) och många svalt ihjäl i landets fattigaste och mest isolerade delar. Vintrarna i landet kan vara mördande. Inga kan överleva utan tak över huvudet som i exv. stora delar av Indien. Det var svår nöd de här åren och det ledde till att kungen störtades i en relativt oblodig kupp, av sin svåger Mohammed Dauod, medan kungen var i Italien för vård. Kungen var hyfsat populär men en svag och inkapabel regent som inte klarade av att lösa de utmaningar landet stod inför i tid. Reformer utlovades av Dauod men oron och nöden var så pass stor att det blev mest defensiv repression. Man hade bl.a. utlovat en jordreform som landets stora massa av jordlösa (ca 75 % av befolkningen) såg som ett hopp men den blev i princip inte av.
Trots situationen så såg jag faktiskt mycket lite av denna oro utan förtrollades snarast av lugnet, landets fantastiska skönhet, dess arkitektur med alla dessa enorma byggnadsminnen - alla utförda i soltorkad lera - och inte minst av alla väldigt vänliga och snälla människor jag mötte. På den här tiden var det fortfarande t.o.m. möjligt för kvinnliga turister att resa i landet utan skyddande manligt sällskap. Jag tyckte den afghanska befolkningen visade en väldigt stark integritet som var ganska väsensskild från hur jag upplevde grannländerna Turkiet, Iran och Pakistan.
Ett kulturellt rikt land med en fantastisk historia - något som tyvärr överskuggas av konflikterna
Det är synd att vi idag bara mäktar med att ha på koll på själva konflikterna och förblindas av dessa så att landets rika historia fallit i glömska. Mycket av de historiska lämningarna har förstörts under senare tid både av religiös fanatism (såsom Buddha-statyerna i Bamian) och till följd av strider både mellan utländska inkräktare och lokalbefolkning och inte minst av det förödande inbördeskriget mellan olika grupperingar av inhemska krigsherrar.
… men även klimatförändringar (som tvärtemot vad vi tror idag inte alls är något särskilt nytt) har historiskt drabbat landet hårt
Det är få som sett en del av de namnlösa glömda lämningar som finns nere i Nimrus och Helmand-området eftersom de ligger en bit från allfarvägarna (det här är Talibanland och området där de danska FN-trupperna varit stationerade) och de är fortfarande enorma. Thomas Löfström skev:
"Hela Dast-e-Margo "Dödens öken", är fylld av ruiner ..... Hur stor är staden jag passerade? Hur många timmar körde bussen med sjön på ena sidan och staden på den andra? En halv dag? Det finns ingen möjlighet. Men jag satt i bussen och såg staden före middagstid tills solen gick ner i sjön, och om vi så bara körde med en hastighet av 10 km/tim betyder det ändå 60 km. Och hela detta land är bara ruiner."
Var det försaltning av jorden som gjorde att staden övergavs eller var det Gingis Khans mongoler som även här ödelade bevattningssystemen och gjorde platsen obeboelig eller vad det helt enkelt ökensanden som sakta begravde staden på samma sätt som Timbuktu i Mali hotas idag?
Titta själva på bilderna under denna länk så får ni en liten uppfattning av vad vi kunde få möta för typer av lämningar då:
https://www.google.se/search?q=chakhansur+city+ruins&sa=N&biw=1707&bih=824&tbm=isch&tbo=u&source=univ&ved=0ahUKEwjo8Kq13_bRAhUJCywKHb7MAIs4ChCwBAgY&dpr=2.25
Hela jättestäder byggda i soltorkad lera
Mycket finns kvar än idag av kulturarvet men en del är tyvärr sönderskjutet i striderna. Det område Löfström beskriver ligger efter stranden till den sjö som bildas i det inlandsdelta som Helmand-floden skapat. Ingen vet varför det övergivits slutligt men möjligen beror det på försaltningen av jorden. Detta område har säkert precis som Herat ödelagts av både Djingis och andra men till skillnad från denna stad så byggde man exv. upp Herat igen, så 1972 kunde man fortfarande se detta fantastiska Herat - en stor stad - då med ca 100 000 invånare helt byggd i lera. Idag ligger befolkningssiffran på ca 500 000 , så en mycket snabb urbanisering har skett som starkt drivits på av oroligheter och strider runt omkring i en osäker omgivning. Kabul som är den största staden hade på 70-talet mellan 500 000 och 750 000 invånare och idag har den svällt till runt 3,5 miljoner av samma skäl.
Jag älskar Afghanistan och blev lika golvad som Löfström, Myrdal, Charpentier och Bengtsson
Jag älskar Afghanistan som det var då främst för dess värdiga lugn och frid och dess naturs och kulturs storslagenhet och jag tycker det är verkligt sorgligt att de hur det blivit efter dessa 40 år av ständiga konflikter och krig. Jag hade unnat landet att få vakna och utvecklas i sin egen takt i fred. Då hade tilliten mellan lokalbefolkningen och de som rest till och genom det kunnat bevaras. Det kommer nog ta tid att återskapa den.
Det är svårt att gå förbi Jan Myrdal när det gäller Afghanistan och hans "Resa i Afghanistan" är läsvärd än idag trots att den kom redan 1960. Redan på bokomslaget på min utgåva från 1986 står en enda mening som väldigt väl sammanfattade hur det då var att resa i landet:
"Ett vackert land, ett rikt land, ett land där främlingar vilka kom som anständigt fredligt folk kunde resa i fullkomlig trygghet."
Precis så uppfattade jag afghanernas stora integritet. De respekterade oss och lämnade oss ifred om vi inte själva sökte kontakt. Om man bemötte afghanerna på ett respektfullt sätt så fick man deras respekt tillbaka. De kändes väldigt annorlunda att resa där i jämförelse med i grannländerna Turkiet, Iran, Pakistan och Indien och det är säkert något helt annat än hur det är idag tyvärr efter 40 års oavbrutna strider.
Källor på svenska
"Resa i Afghanistan" av Jan Myrdal från 1960 är beskrivning av en resa med en liten risig Citroen CV2 i en tid då vägarna var betydligt mindre upptrampade än de senare blev med hippievandringen via Afghanistan till Indien. "Jag ville att det jag skrev skulle bidra till kampen mot kolonialism och imperialism", skriver Myrdal och på så sätt var hans berättelse väldigt tidstypisk.
Jag har följt Afghanistan sedan dess och läst en hel del av det som publicerats på svenska i bokform. De viktigaste bidragen har varit Tomas Löfströms "Landet mitt i världen" från 1976. Det är den vackraste bok jag läst om Afghanistan och det är verkligen en bok om att resa och ger dessutom en väldigt kunnig nyfiken inblick i historien fram till 1973.
För att förstå vad som egentligen hände änder kupp och revolution 1978 är dock Carl-Johan Charpentiers "Afghanistan - mellan Mecka och Moskva" en betydligt mer handfast och klargörande text. Charpentier som är antropolog har skrivit åtminstone fem böcker om Afghanistan. De finns på Stadsbiblioteket och jag har plöjt alla jag fått tag på. Även Charpentier är övertygad socialist precis som Myrdal. Han är först precis som jag själv positiv till revolutionen men precis som i alla andra kända fall så förbyttes glädjeyran efter maktövertagande snabbt i terror, förföljelser och mördande och det fick även Charpentier att senare inte en betydligt mer kritisk hållning till de afghanska kommunisterna.
James A Micheners "Karavan" är en roman från 1963, som skildrar de afghanska nomadernas liv och som även den innehåller en del annat intressant.
Från 1975 är Bengt Göran Stenslands "Afghanistan beskrivning av ett U-land". Det är en ren landöversikt från denna tid och den beskriver även maktövertagandet när kungen avsätts och Mohammed Daod tar makten.
"Afghanistan crossroads of the ages" av Masatoshi Konischi är en mer traditionell reseguide från 1963 och 1975 på engelska med en bra landbeskrivning, kartor och framförallt väldigt många och fina bilder.
"Pansjir - Fem tigrars dal" är ett välillustrerat reportage av Odd Uhrbom och Stefan Lindgren inifrån Pansjir-dalen, som Sovjet och den afghanska kommunistiska armen aldrig lyckades inta trots otaliga försök.
Det senaste som skrivits som jag läst är gamle TV4-journalisten Lasse Bengtssons "Afghanistan - om en yttre och inre resa". Den är både en krönika över Bengtssons ca två år som "informationssamordnare" för Svenska Afghanistankommittén i Afghanistan mellan 2010 och 2012 och en översikt över Afghanistans historia de senaste dryga 40 åren samt en intressant inblick i SAK:s verksamhet på plats
Utrustning, bildmaterial och behandling
I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dia tagna med CT18 och CT21 film och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. De låga ASA/ISO-talen på 50 respektive 100 var då ofta en reell utmaning. Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitalt födda bilder.
Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svarar dessutom mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten och istället dra upp Fine contrast högt. Vid export har jag efterskärpt med "Bicubic Sharp". Det har tagit flera år att komma fram till en metod som fungerat. Samtliga bilder är reprofotade med 100mm makro och hanterade med direktfångt/tethering med Capture One.
Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet i Fotosidans bildportfolio-del. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.
Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:
DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan
Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85
Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land
Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism
Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga
Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen
Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by
Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978
Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir
Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir
Translate into Google English:
Sten-Åke Sändh - Stenis Photoblog - The photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)
I min första portfolio med afghanistanbilder: "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978", låg tyngdpunkten helt på miljöer och folkliv, som jag upplevde dem innan ”Saur-revolutionen” i skiftet april-maj 1978. Bilderna i den portfolion kan nås via första bildlänken nedan.
https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/afghanistan-1972-manniskor-och-miljoer-innan-2.htm
Portfoliobilder från 1972 (66 bilder)
(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)
Den här bloggen ger en bakgrund till min portfolio "Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir".
Portfoliobilder från 1978 (29 bilder)
(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)
Portfoliobakgrund:
Vår väg till Afghanistan 1978 och föraningar om revolutionen i Iran 1979
Jag och min fru som då gjorde vår första långresa tillsammans kom först via båt till Finland och via tåg vidare till Moskva, i dåvarande Sovjetunionen, över Karelen. Vi flög sedan till Azerbajdzjanska Sovjetrepublikens huvudstad Baku. Därifrån åkte vi båt över Kaspiska Havet till dåvarande Bandar Pahlevi i norra Iran. Vi märkte att allt inte stod helt rätt till i Iran heller, då vi åkte vidare mot den heliga staden Mashhad i östra Iran, i en buss full med resenärer som bad unisont till bandspelarband med Ayatollah Komeinis tal, samtidigt som en passagerare låg bakom oss i bussens mittgång och hostade upp sina TBC-sjuka lungor i en hink. Klasskillnaderna var enorma och å ena sidan rörde sig överklasskvinnorna sig ute på sten i Teheran i kläder som om de skulle på bal mitt på dagen och vid en av restarangerna på vägen till Mashad, så nekades en blåtatuerad fattig gammal blind kvinna att få låna toaletten på restaurangen. Istället fick konduktören på bussen hjälpa henne in i ett litet skumt kyffe där de fattiga förväntades förrätta sina behov. Hon var ju blind så han såg till att hon slapp ställa sig i all avföring som låg i högar över hela golvet. Det var helt fasansfullt. Jag har inte sett någon värre toalett i hela världen - och jag har sett många usla toaletter i mitt liv.
Vi blev ögonvittnen till starten på Saur-revolutionen
Vi blev av en ren slump ögonvittnen till den kommunistiska statskuppen som genomfördes den 27 april 1978 och de första dagarna av den kommunistiska revolution som följde på det. En revolution som kom att för alltid helt förändra landet. Saur är persiska för April månad. Den här bakgrunden och portfolion kan med fördel läsas efter min första blogg från 1972 ovan. Bildlänken nedan pekar på den portfolio där bilderna jag tog i samband revolutionen och vår fortsatta resa till Kashmir i Indien 1978 ligger. Kashmir har nämligen en koppling till Afghanistan och dess Kuchi-nomader som varje år vandrat dit under evinnerliga tider för att säkra sommarbetet för sin boskap.
Revolution och motstånd en bakgrund
I min första portfolio med afghanistanbilder: "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978" (se nedan), låg tyngdpunkten helt på miljöer och folkliv, som jag upplevde dem innan ”Saur-revolutionen” i skiftet april-maj 1978 och tiden efter denna som i grunden kom att ändra mycket. Det var då det traditionella Afghanistan samlade sig till motvärn mot vad många uppfattade som påtvingade och alltför snabba och okänsliga förändringar genomförda både av inre och yttre krafter. De krafter som kom utifrån kom att bryta grovt mot de villkor som gällt under lång tid för ett vänligt mottagande av till- och genomresande. Jag upprepar vad Jan Myrdal skrev om Afghanistan och afghanerna i "Resa i Afghanistan" 1960:
"Ett land där främlingar vilka kom som anständigt fredligt folk, kunde resa i fullkomlig trygghet." Efter Saur-revolutionen 1978 blev det snabbt slut med det.
Revolutionsdagen 27 april 1978
Jag och min fru, blev tillsammans med ett danskt par vi lärt känna i Kabul, av en ren tillfällighet ögonvittnen till när Afghanska Folkets Demokratiska Parti (PDPA) (som var ett kommunistiskt parti) genomförde maktövertagandet i Kabul. Vi hade bara fått en veckas visum till Afghanistan när vi sökte det i Tehran och det officiella skälet till detta var att det skulle hållas en konferens i Kabul för världens icke-allierade stater påföljande vecka. Det skulle visa sig att det blev i kortaste laget.
Bilderna jag tagit i denna portfolio har aldrig publicerats officiellt, utan bara visats tidigare för mina elever och vänner och de visar läget både minuterna före skjutandet började och ett par dagar senare när vi åter kunde gå ut i staden och studera förödelsen. Portfolion innehåller även en del bilder av de afghanska nomader som vi ett antal veckor senare stötte på i igen i byn Guptuganga i Kashmir Indien. De tillhörde de som kom att påverkas mest av utvecklingen eftersom den nya kommunistiska regeringen rätt snabbt kom att stänga gränserna för dem. De släpptes helt enkelt inte in i landet igen under en period och det skapade självfallet stora problem för dem.
Bakgrund - missväxt, svält och en otillräcklig repressiv regering
I den föregående portfolion från 1972 nämnde jag att Afghanistan haft ett antal år av missväxt (1970-1972) och att landet plågats svårt av detta. Många svalt helt enkelt ihjäl i landets mer avlägsna och fattiga provinser. Motsättningar mellan olika folkgrupper ökade. Det blev så pass oroligt även i städerna att den regerande kungen helt enkelt avsattes av sin svåger Muhammed Daod i juli 1973, när kungen var i Italien för vård. Daod lovade en hel räcka reformer (över 30 stycken) men inte mycket hände annat än att repressionen ökade. Över en miljon afghaner gick i landsflykt till persiska viken och Iran i en första våg. Många fick jobb på oljefälten i Iran efter att oljekrisen drivit upp priset på olja och landet behövde billig arbetskraft till oljeindustrin.
Det sovjetiska inflytandet - utbildning, handel, vapen och ideologi
Afghanistan hade länge tagit emot hjälp både från öst och väst under många år, men ryssarna var de som hade odlat de bästa och djupaste relationerna med afghanerna och de gick tillbaka ända sedan 1800-talet och längre genom den ömsesidiga handeln. Ryssarna köpte råvaror och skickade enkla uppskattade industriprodukter i andra riktningen i utbyte. Den ganska stora krigsmakten (på upp till 100 000 man) var utrustad med ryska vapen och samtidigt hade det Afghanska Folkets Demokratiska Parti (PDPA) ända sedan 60-talet organiserat en stor del av krigsmaktens soldater. Med de sovjetiska vapnen kom även ideologi, ett faktum som fick vågskålen att tippa över. USA hade sedan länge i praktiken accepterat att Afghanistan tillhörde den sovjetiska sfären.
Utlösande faktorn och en arresteringsvåg riktad mot PDPA-folk
Egentligen startade revolutionen redan den 18 april med ett politiskt mord, även om det kanske inte var helt uppenbart då. Daouds polis mördade poeten, läraren och kommunisten Mir Akhbar Khaibar. Begravningen blev en politisk manifestation som skrämde vettet ur regeringen. Det fanns de som påstod att Khaibar mördats av sina egna, för att trigga igång hela händelseförloppet, men det har vad jag vet aldrig klarlagts hur det var med det. President Muhammad Daoud svarade emellertid med att arrestera alla i ledningen för PDPA (Peoples Democratic Party of Afghanistan) man fick tag på natten mellan 24:e och 25:e april, bl.a. Noor Muhammad Taraki (partiets ledare) och Babrak Karmal (som senare skulle utvecklas till Sovjets man när ryssarna gick in i landet vid årsskiftet 1979/80 när allt höll på att gå överstyr för partiet). PDAP och Sovjet hade innan slutit ett "vänskapsavtal" med varann och av det skälet hävdade parterna att det inte var fråga om en Sovjetisk invasion utan att Sovjet var där på inbjudan av Afghanistan. Genom detta kunde man runda de "krigslagar" som annars skulle ha gällt här som i alla andra typer av krig och "invasioner".
Arresteringarna blir startskottet för att aktivera en väl förberedd plan
Man lyckades dock inte få tag på hela partiledningen i tid och den tredje huvudspelaren i partiet Hafizullah Amin (flygvapenchef) lyckades få ut ett meddelande till sina lojala partimedlemmar när han arresterades, med budskap om att omedelbart dra igång den väl förberedda kuppen på morgonen dagen efter, d.v.s. 27 april. Så delar av ledningen som ännu var på fri fot kunde starta genomförandet av kuppen som planerat och gå till motaktion genom att aktivera sina sympatisörer i stadens militärförläggningar för att snabbt kunna ta över dessa. Detta blev själva startskottet för statskuppen, vars nästa steg blev att arrestera Daod och hans regering som lämpligt nog satt samlad för att genomföra ytterligare åtgärder mot kommunisterna.
På förmiddagen hade redan landets regering satts ur spel och arresterats. Militärflygfältet i Bagram säkrades och när vi gick ner till staden vid 11 till 11.30 -tiden för att lägga på några vykort. Då märkte vi att det skedde stora truppförflyttningar i staden och det rangerades ut mängder med stridsvagnar (sägs ha varit ca 250 stycken) som sedan posterades ut på strategiskt viktiga platser. I övrigt var det fortfarande lugnt och fridfullt i staden. Det beräknas att kuppmakarna hade tillgång till så många som 30 000 vältränade och välmotiverade trupper (en knapp tredjedel av landets försvarsstyrka), enligt Charpentier.
Första skotten mot ministerierna startar de fullskaliga striderna och vi hamnar mitt i dessa
Det finns en stor rondell i centrala Kabul, platsen heter Pashtunistan Square efter den största av landets folkstammar och runt den låg många av landets viktigaste ministerier. När vi gick för att posta några brev hos PTT (post-, telegraf- och telegramkontoret) som också låg vid rondellen, förstod vi lika lite som lokalbefolkningen som iakttog allt vid rondellen vad som verkligen var på gång. Det stod åtminstone sex sju T-55 stridsvagnar runt rondellen och på påfartsvägarna till denna, vad vi själva kunde se. PTT var stängt och en vakt med Kalasjnikov viftade bort oss och uppmanade oss att gå vidare. Så efter att ha tagit de första bilderna vid rondellen, så gick vi till den populära Khyber Restaurant, som låg lite längre bort efter rondellen, för att äta lunch. Mängder av folk stod runt stridsvagnarna vid rondellen och pratade med soldaterna.
Just när vi beställt mat börjar först skjutandet med handeldvapen. Vi visste att det var oroligt inte minst i Kabul p.g.a. mordet tidigare på poeten Khaibar, men intalade oss att det nog bara var lösa skott man sköt med för att skrämma folk till passivitet. Det självbedrägeriet funkade inte ens fem tio minuter för strax kom det in chockat folk från gatan in till restaurangen (bl.a. några skottar), helt vita i ansiktet och skrek att det låg fullt med döda och sårade på rondellen, som nu tömts helt på folk. Då började personalen i restaurangen att samla ihop pengarna i kassan.
Tung beskjutning med T55-stridsvagnar ca klockan 12 utanför Khyber Restaurang
Några minuter efter det, ungefär alldeles efter 12-slaget, så började den tunga beskjutningen av ministerierna (bl.a. försvarsministeriet) med stridsvagnskanonerna och den som var allra först ut, var just den stridsvagn som stod bara ca 10 meter rakt framför Khyber Restaurangs fönster, där vi satt. Dånet från en stridsvagnskanon är omskakande även om man är beredd på det men fullständigt chockerande när man inte är det och alla fönster blåstes in i restaurangen på ett ögonblick när fönster och restaurangfasad träffades av tryckvågen från stridsvagnen. Hade det inte varit för de breda persiennerna i aluminiumprofil som styrde det mesta av glassplittret upp i taket, så hade vi nog blivit blinda allihop av glasmolnet som kom in i restaurangen.
Vi hamnar vid nästa hotspot som är radiostationen och kan ej komma ner till vårt hotell
Vi lämnade restaurangen efter viss tvekan genom en bakdörr i restaurangköket där en grupp svårt chockade kvinnor låg på golvet och bara skrek i ren panik. Då insåg vi att vi befann oss mitt i det blivande slagfältet och måste ut. Ministerierna var det första man angrep. Det stod en grupp soldater utanför som viftade iväg oss energiskt och uppmanade oss att sticka så fort vi bara kunde. Vi fortsatte i regnet som just börjat, uppför en av Kabuls kullar och blev leriga långt upp på benen allihop, jag, min fru och de två danskar vi lärt känna. Vi pustade ut lite och ett tag var det nästan lugnt igen men vi upptäckte rätt snart att vi kommit rakt ner på nästa slagfält, när vi gick ner för kullens baksida – det vid radiostationen, vilken togs senare mot kvällen. Vi fick dock snabbt tag på en svarttaxi som vi bad köra oss ner till vårt hotell i Shar-e-Naw (den nya stadsdelen) men vi kunde inte komma ner dit, eftersom det låg folk på taken och sköt med granatkastare bredvid vårt hotell.
Vi kom till slut fram till hotell Interkontinental
Chauffören körde oss då ut till lyxhotellet Interkontinental som låg i utkanten av staden men när vi kom dit vägrade man först att släppa förbi vår chaufför. Vägen upp till själva hotellet var belägrad av kuppmakarnas stridsvagnar och skyttefordon. De ändrade dock helt attityd när de såg oss. Till skillnad från idag så gjorde dessa soldater faktiskt vad de kunde för att skydda turister och främlingar och jag är tacksam för det än idag. Vi möte inget annat än vänlighet och hjälpsamhet trots situationen vi alla befann oss i. Man gjorde vad man kunde för att skydda turisterna.
Till slut släppte de upp oss till hotellet och men snart blev det slut på friden då raketbestyckade attackplan från Bagram-basen började flyga och de rundade precis hotellet i en halvbåge innan de sköt sina raketer mot sina mål nere i centrala Kabul. Vi kunde inte göra annat än att sitta på första parkett vid hotellets panoramafönster och pricka av vad som flög i luften där nere. Det var verkligen en bisarr känsla.
En engelsman som också bevittnade skådespelet undslapp sig, som bara britter kan: ”I don´t like the thought of those afghan guys winging about up there.” Ett gäng förvirrade FIFA (Federation of International Football Association)-representanter kom ner i baren i kortbyxor och sade att de tyckt det varit lite konstigt att en del av deras afghanska fotbollskillar dykt upp i uniformer istället för i fotbollskläder på förmiddagen.
Daouds död meddelas i radion nästa morgon - lugnt i Kabul
Vi förstod till sist att övertagandet lyckats när vi lyssnade till en radiosändning i baren där man kort meddelade att president Daod var död. Kyparen gick då direkt och tog ner porträttet i baren med Daoud, öppnade bakstycket och tog ut bilden, knycklade ihop den och kastade den i papperskorgen. Sedan hängde han upp den tomma ramen igen i väntan på nästa bild. Mer symboliskt kunde det knappast varit. I västpressen talades enligt Charpentier om blodbad med 10 000 och fler dödade och kuppmakarna meddelade att det var 78. Antalet stupade enligt Charpentier var betydligt färre och borde landa på några tusen.
Väntan på att vägen till Pakistan säkras och utfarten via Jalalabad och Kabul Gorge
Dagen efter hade kuppmakarna säkrat staden och lugn rådde. En del av mina bilder i portfolion togs då när vi gick ner i staden igen. Däremot så fick vi vänta några dagar på vårt lilla "lopphotell" tills vägen till Jalalabad och Pakistan var säkrad genom den strategiskt viktiga Kabul Gorge. Vi hade turen att få åka med danska reseföretaget Rainbow Travels buss som var full med danska hippies från Kristiania. När vi kom förbi Jalalabad så passerade vi en del utbrända stridsvagnsvrak som delvis blockerade vägen. Sista biten mot gränsen genom Khyberpasset, så kastade folk mängder av sten på bussen, vilket var ganska oroande. När vi så når gränsen så hade våra visum gått ut och gränspolisen hotade med att skicka oss tillbaka allihop om de inte fick pengar. Vi tvingades betalade 10 U$ var och var glada ändå att vi klarat oss ut helskinnade. Om vi inte gjorde det hotade man att skicka tillbaka oss till Kabul igen. Vi kom till slut igenom gränsen och fortsatte som planerat via Pakistan och Punjab i Indien till Kashmir. Där träffade vi på de långväga vandrande Kuchi-nomader som vandrat ända från Afghanistan till Kashmir. Det kändes rätt förunderligt att möta afghanska pashtuner där.
Sovjet går in vid årsskiftet 1979/80 - revolutionen hotar att helt gå överstyr
Ledningen för partiet hade mördat en del av den gamla byråkratin och satt andra i husarrest, men kunde sedan inte hålla sams sinsemellan och först mördas Taraki mördas av Amin. Ryssarna går inte bara in för att rädda partiet utan även av rädsla för att Afghanistan ska gå samma väg som Iran gjort samma år. Rädsla fanns även för att utvecklingen vid Sovjetunionens södra gräns skulle spilla in över gränsen till de närmast liggande sovjetdelrepublikerna. Det ledde direkt till massiva internationella protester och mobilisering av den afghanska mujaheddin som tog till vapen mot både regering och ryssar.
1979/80 precis vid årsskiftet gick Sovjetunionen in i Afghanistan när kommunistpartiet helt höll på att tappa greppet. Bland annat hade iranska vapen kommit på driven i västra Afghanistan och uppror skett i Herat där både ryssar och den tidigare dominerande Khalk-fraktionens folk i PDPA mördats. Babrak Karmal den tredje maktspelaren i partiet som kommit tillbaka hem efter en sejour som ambassadör och landsflyktig och som tillhörde den tidigare delvis utrensade partifraktionen Parcham (betyder "flaggan") kunde med ryssarnas hjälp ta makten. Hafizullah Amin som blivit alltmer av en brutal belastning för revolutionen och Sovjet mördades.
Sovjet ville bl.a. säkra att den nu alltmer impopulära kommunistiska regeringen inte föll. Den kommunistiska regeringen hade verkligen försökt att snabbt få till stånd ett antal av de reformer redan Daoud listat, skillnaden var bara att kommunisterna verkligen genomförde en del av reformerna och en del av förändringarna uppskattades inte av alla. De inte bara försökte att snabbt reformera jordbruk och utbildning utan satte även landet flickor i skola. På toppen av det bytte man ut den gamla flaggan och det fick mullorna att rasa eftersom den var helt röd och saknade det gröna fält som symboliserade Islam. Viktigt var också att jordreformen nu på allvar utmanade jordägarna och odlingarna av opium. Flera hundratusen av landets jordlösa (75% av befolkningen) hade snabbt fått jord tilldelad.
Hemma igen och på möte med de svenska moskvakommunisterna och Arvid Rundberg (Arbetarpartiet Kommunisterna)
I november 1982 var jag på ett föredrag som författaren Arvid Rundberg höll i föreningen Sverige-Sovjetunionens lokaler efter att ha kommit hem från en resa till Kabul där han varit för att delta i en konferens med världspressrådet. Jag har anteckningarna kvar från föredraget och efteråt fick jag samma känsla som när Jan Myrdal kom hem från Kampuchea och berättade om röda khmerernas ”framsteg”.
Mats Lundegård på DN rapporterade om mötet 25/11 1982. Hans rapport från mötet anslöt väl ganska väl ganska till vad om står att läsa om Rundberg på Wikipedia:
”Rundberg har varit aktiv i Förbundet Sverige-Sovjetunionen och styrelseledamot i den sovjetvänliga Svenska Fredskommittén. Efter Sovjets invasion av Afghanistan hävdade han att "ett entydigt fördömande av Sovjetunionens 'invasion' (är) att backa upp den av USA dirigerade kontrarevolutionen, att bortse från faktiska ekonomiska och sociala förhållanden i Afghanistan, att vända det afghanska folkets befrielsekamp ryggen." Efter ett besök i Afghanistan påstod han att gerillan bara består av "c:a 2000 ligor av terrorister" som mördar skolbarn, läkare och mullor. "Det är bara när det är fråga om någon större gränsövergång som Sovjet hjälper till."”
Lundegårds rubrik på artikeln löd: ”Författaren som bara såg elva ryssar”
Det nio år långa kriget mot Sovjetunionen börjar - kostar 1,5 miljoner afghaner livet
Det finns en fin reportagebok på svenska som behandlar just kriget mot Sovjet som heter "Pansjir - Fem tigrars dal" av Odd Uhrbom och Stefan Lindgren. Väldigt mycket intressanta bilder från Pansjir-dalen. Kriget mot Sovjet som varade i nio år kostade 1,5 miljoner afghaner livet. Minst fem miljoner lämnade landet. Iran och Pakistan tog emot de flesta och i de flyktinglägren i Pakistan radikaliserades många. Under kriget mot Sovjetunionen som ju inträffade under "Kalla Kriget" gjorde USA vad man kunde för att utbilda och stödja Mujaheddin i deras krig mot ryssarna även med vapen. Gerillan fick hjälp av en delvis ohelig allians mellan USA, Saudia, Pakistan och Kina bl.a. samt frivilliga från andra muslimska länder.
USA tränade Mujaheddin-gerillan i terror och sabotage -
den kunskapens största spin-off blev den moderna terrorn
De kunskaper i terror och sabotage Mujaheddin och frivilliga från andra muslimska länder fick under denna tid har förvaltats väl och sedan vänts mot både amerikaner och européer, både i deras hemländer och i Mellan Östern och Afghanistan. Både USA och resten av västvärlden lever nu i ett lågintensivt krig med islamistisk terrorism. Det är inte för mycket att säga att "terrorismen" är en av de "spin-offs" som krigen i Afghanistan givit och som fick sin start med de händelser som började där på Pashtunistan Square utanför Khyber Restaurant. De som är intresserade kan också läsa historien om terrorismens utveckling som senare ledde till attackerna mot New York 11 september 2001, i den utmärkta Al – Quaida och vägen till 11 september av Lawrence Wright.
Efter Sovjets uttåg 1989 - fullskaligt inbördeskrig och 11 september
Efter att USA börjat förse Mujaheddin-gerillan med effektiva Stinger-robotar så insåg Gorbatjov och den sovjetiska militärledningen att det var slut på deras helikoptrars dominerande ställning i luftrummet. De insåg att kriget inte kunde vinnas militärt. 1988 inleds fredssamtal med Mujaheddin och de sista sovjetiska soldaterna lämnar Afghanistan under februari 1989. Maktvacuum uppstår och total destabilisering. 1989 utbryter snart ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika krigsherrar och i princip gick fronten mellan pashtunerna och folken i norr som samlades i den s.k. Norra Alliansen med det näst största folket tadzjikerna som tyngdpunkt. Den tadzjikiske krigsherren och krigshjälten Ahmad Shah Massoud åtnjöt stort förtroende och hans insatser i försvaret av Pansjirdalen (norr om Kabul) som ryssarna aldrig lyckades inta trots insatser av 10 000-tals soldater, hundratals stridsvagnar, attackflygplan och helikoptrar, var en stor orsak till att Sovjetunionen till slut kunde demoraliseras och besegras.
Kabul skjuts sönder och samman under detta krig med stort lidande som följd.
Efter inbördeskrig och explosion av korruptionen var manegen krattad för Talibanerna. Talibanernas brutala framfart väckte dock världssamfundet och det faktum att Al-Qaida etablerat sig i Afghanistan under skydd av talibanerna fick USA som förklarat krig mot terrorismen i allmänhet och Al-Qaida efter 11 september, att engagera sig mer igen. Ahmadshah Massoud hade i ett tal kort innan attentatet i New York varnat för vad som planerades, men han blev mördad bara två dagar innan 11 septemberdåden.
Talibanerna störtas 2001
Talibanregimen störtas 2001 och Al-Quaida drivs ut ur landet tillsammans med ledarna Zawahiri och Bin-Laden. ISAF (International Security Assistance Force) med FN-mandat placeras ut 2002 men tyvärr lyckas man inte skapa trygghet i landet trots stora insatser av både IAF och USA:s trupper och där står vi fortfarande. Ofta drabbas en civilbefolkning som kommit hårt i kläm mellan utländska trupper och talibanerna som hela tiden verkar vinna mark. Så frågan är ju nu om det verkligen går att vinna ett krig mot en fiende som har ett evigt tidsperspektiv. "Ni har klockorna men vi har tiden”, är ett talesätt som väl bekräftar den inställningen. Lawrence som skrev boken "Al-Qaida och vägen till 11 september" hade kunnat tillägga att man har Koranen också. Även Koranens texter är ju skrivna med ett evigt perspektiv.
De senaste åren
1 mars 2018 gick det ut på nyheterna i radio P1 att Afghanistans regering tydligen erkänt talibanerna som en politisk part i landet och det är väl svårt att göra något annat när nu samma talibaner och regeringen i praktiken faktiskt har delad vårdnad om landet. Motkravet från regeringen var tydligen att talibanerna skulle erkänna den sittande regeringen och parlamentet. Frågan är väl om styrkeförhållanden och förhandlingsläge är sådant att talibanerna kommer nöja sig med det. Under 2019 har vi fortsatt matats med rapporter om nya svåra massiva sprängningar i Afghanistan och det är fortfarande ingen verklig fred i sikte.
Talibanerna kontrollerar nu det mesta av landsbygden och regeringen med hjälp av amerikanerna främst några få av de större städerna och vägarna mellan dem.
Även Lasse Bengtsson som entusiastiskt berättat om de framsteg som skett i Svenska Afghanistankommitténs regi med de utbildningssatsningar som gjorts inte minst för kvinnor, tvingades också konstatera att även den skola man byggt för utbildning av barnmorskor och som man varit så stolta över, sprängdes av en av dessa självmordsbombare för några år sedan. Turligt nog dog inga av de mödosamt utbildade unga barnmorskorna.
Inte bara talibanerna utan även IS-K (Khorasan)
Inget slut ses på självmordsbombsattentaten och DN rapporterade 29 augusti 2019 om ett dåd riktat mot den hazariska minoriteten där 92 människor dog och hundratals skadades när ca 1200 människor samlats för att fira ett bröllop. IS som i vanlig ordning snabbt omgrupperat efter att kalifatet i Syrien krossats riktar sig främst mot de som är shiiter och de som man ser som samarbetsmän.
Nästan på dagen två år senare den 30 augusti 2021 lämnar USA Afghanistan
Tjugo år efter att USA gick in i Afghanistan som ett svar på Al-Quaidas attack mot tvillingtornen i New York och i ett försök att slå ut Al-Quaidas bas i Afghanistan, så lämnade USA:s sista flygtransport Kabuls flygplats den 30/8, en dag innan 31/8 som var den deadline man förhandlat fram med talibanerna. Man flög ut över 100 000 människor i en luftbro, men fortfarande var 200 amerikaner kvar som inte kom ut den vägen.
Under dessa tjugo år spenderade USA 20 000 miljarder kronor senare (2 biljoner dollar) på framförallt en oändligt kostsam militärkampanj men också på bistånd för att transformera detta djupt konservativa och religiösa i grunden feodala klan- och stamsamhälle till någon form av demokrati. Detta misslyckades i grunden då man saknade stöd hos denna djupt konservativa befolkning som fortfarande till hälften fortfarande är analfabeter från en landsbygd som på många sätt fortfarande lever under rent medeltida förhållanden. Det är denna befolkning som är talibanernas bas.
USA vann snabbt kriget mot talibanerna första gången de kom till makten efter inbördeskriget men de lyckades aldrig vinna freden. Det enda man lyckades med, var att rent tillfälligt bygga en urban korrumperad västerländskt inspirerad elit, men när talibanerna ökade trycket i sin offensiv under sommaren sista månad, visade sig denna västerländska kulturfernissa vara ytterst tunn och flyktig. Bara en vecka efter övertagandet bytte eliterna fot eller flydde och kvinnorna försvann alla från gatorna och fann sig åter tillbaka i burkor och chaderis. Den 300 000 man starka regeringsarmen dunstade snabbare än aceton i solsken när de fattat att de inte skulle få betalt längre. Istället tog sig en del av främst de kirghiziska soldaterna till Pansjir-dalen där ett nytt motstånd formerar sig
Glöm inte hur det gick tidigare
Talibanerna har stora och snabbt växande problem för nu har de ansvaret för att få igång samhällsfunktionerna igen och de är i skriande behov av kunnigt folk från de gamla eliterna som kan få hjulen att snurra igen. Redan nu svälter folk, ekonomiskt kaos råder med bl.a. stängda banker och snart står den obarmhärtiga afghanska vintern för dörren. Under 70-talets första år rådde svält och missväxt och i grunden var det den dåvarande regeringens usla hantering av den som bäddade för först störtandet av kungariket och sedan för den kommunistiska kuppen 1978. De dåvarande regeringarna svarade på 70-talets protester med ökad repression och risken är överhängande att talibanerna, precis som kommunisterna på 70-talets slut kommer svara på precis samma sätt när "smekmånaden" är över med de nu vältaligt kompromissvilliga talibanerna som nu säger exakt det världen vill höra.
Facit
Lasse Bengtsson uppger att 1,5 miljoner Afghaner dog under den sovjetiska ockupationens 9 år. Hur många som dött i våldet efter 1989 då ryssarna åkte hem har jag inte sett några siffror på själv men det är över 40 år sedan revolutionen 1978 startade allt och striderna fortsätter alltjämt och det verkar långt från en stabil och hållbar fred.
Jag tänker osökt även på ett annat land - Etiopien - som även detta fick hjälp av ryssarna att etablera och säkra en kommunistisk regim. Det finns en hel del likheter mellan utvecklingen i dessa länder trots att de är väldigt kulturellt olika, bl.a. så triggades även där denna destruktiva utveckling igång av en minst lika svår svältkatastrof under exakt samma period på 70-talet som även där ledde till att en rojalistisk maktperiod tog abrupt slut. I Etiopien som Afghanistan drabbades folket hårt av "den röda terrorn" som följde på en kort tids smekmånad, då båda regimerna möttes av positiva förväntningar. Även jag hade förhoppningar på en utveckling som så väl behövdes. Det sovjetiska ingripande kom att orsaka gränslöst lidande i båda länderna och förvärrat den situation markant som redan var förfärlig.
Ta gärna del av den fotoberättelse i min blogg som handlar om detta:
Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land
Sambandet mellan revolutionen och de afghanska flyktingarna i Sverige
När vi sedan kom hem efter några månader i Punjab och Kashmir i Indien läste vi om att många av nomaderna fastnat i Pakistan när Afghanistans nya regering stängt gränserna. Detta kom även att drabba de säsongsarbetande Hazaras som sedan oljekrisens dagar efter 1973 arbetat på de Iranska oljefälten. Det är deras barn-barn som nu kommit till Sverige som flyktingar. De har inte beviljats medborgarskap i Iran ens efter mer än 40 år. Året efter 1979 sker den islamska revolutionen i Iran.
Vi drabbades av posttraumatisk stress fast vi inte fattat det
Vi förstod inte först hur skadade vi var av ”shell chocks” / PTS (post traumatisk stress). I Peshawar i Pakistan hörde vi vild skottlossning utanför och trodde det var dags igen för väpnade strider men när vi kröp upp på taket till vårt hotell så såg vi till vår lättnad att det bara var ett bröllop. Att skjuta i luften kan vara ett sätt att få det lite festligt kring ett pakistanskt bröllop, även om vi då hade svårt att uppskatta det. Dagen efter såg vi att många av Peshawars män var väl beväpnade och många såg ut som övervintrade mexikanska revolutionärer från Pancho Villas dagar med sina dubbla patronbälten i kors över bröstet. Det jag kommer ihåg från Peshawar var också marknaden och alla patronbälten man sålde där.
Inte ens långt efter vår hemkomst, så hade vi fått vår PTS att klinga av helt. Det blev inte särskilt mycket bättre av att man i Stockholm år 1978 firade 100 årsjubileet av Nordenskjölds Vega-expedition, som då funnit vägen genom den s.k. nordostpassagen, med ett riktigt ordentligt fyrverkeri. Våra gravt störda hjärnor tolkade det direkt som artilleridueller. Till saken hörde dock att även indierna i Kashmir luftat sina kanoner ibland under nätterna vid gränsen mot Pakistan.
Källor på svenska
"Resa i Afghanistan" av Jan Myrdal från 1960 är beskrivning av en resa med en liten risig Citroen CV2 i en tid då vägarna var betydligt mindre upptrampade än de senare blev med hippievandringen via Afghanistan till Indien. "Jag ville att det jag skrev skulle bidra till kampen mot kolonialism och imperialism", skriver Myrdal och på så sätt var hans berättelse väldigt tidstypisk.
Jag har följt Afghanistan sedan dess och läst en hel del av det som publicerats på svenska i bokform. De viktigaste bidragen har varit Tomas Löfströms "Landet mitt i världen" från 1976. Det är den vackraste bok jag läst om Afghanistan och det är verkligen en bok om att resa och ger dessutom en väldigt kunnig nyfiken inblick i historien fram till 1973.
För att förstå vad som egentligen hände änder kupp och revolution 1978 är dock Carl-Johan Charpentiers "Afghanistan - mellan Mecka och Moskva" en betydligt mer handfast och klargörande text. Charpentier som är antropolog har skrivit åtminstone fem böcker om Afghanistan. De finns på Stadsbiblioteket och jag har plöjt alla jag fått tag på. Även Charpentier är övertygad socialist precis som Myrdal. Han är först precis som jag själv positiv till revolutionen men precis som i alla andra kända fall så förbyttes glädjeyran efter maktövertagande snabbt i terror, förföljelser och mördande och det fick även Charpentier att senare inte en betydligt mer kritisk hållning till de afghanska kommunisterna.
James A Micheners "Karavan" är en roman från 1963, som skildrar de afghanska nomadernas liv och som även den innehåller en del annat intressant.
Från 1975 är Bengt Göran Stenslands "Afghanistan beskrivning av ett U-land". Det är en ren landöversikt från denna tid och den beskriver även maktövertagandet när kungen avsätts och Mohammed Daod tar makten.
"Afghanistan crossroads of the ages" av Masatoshi Konischi är en mer traditionell reseguide från 1963 och 1975 på engelska med en bra landbeskrivning, kartor och framförallt väldigt många och fina bilder.
"Pansjir - Fem tigrars dal" är ett välillustrerat reportage av Odd Uhrbom och Stefan Lindgren inifrån Pansjir-dalen, som Sovjet och den afghanska kommunistiska armen aldrig lyckades inta trots otaliga försök.
Det senaste som skrivits som jag läst är gamle TV4-journalisten Lasse Bengtssons "Afghanistan - om en yttre och inre resa". Den är både en krönika över Bengtssons ca två år som "informationssamordnare" för Svenska Afghanistankommittén i Afghanistan mellan 2010 och 2012 och en översikt över Afghanistans historia de senaste dryga 40 åren samt en intressant inblick i SAK:s verksamhet på plats
Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:
DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan
Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85
Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land
Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism
Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga
Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen
Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by
Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978
Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Gatufoto
- Intresse - Natur
- Intresse - Reportage / Situation
- Intresse - Resefoto
- Intresse - Utrustning
- Intresse - Vilda djur
Arkiv
- September 2023
- Maj 2023
- Januari 2023
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Mars 2022
- Januari 2022
- December 2021
- November 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- Maj 2021
- Februari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Februari 2020
- November 2019
- Juni 2019
- Januari 2019
- November 2018
- Oktober 2018
- Mars 2018
