Malinkas blogg om fotografi

efter några inlägg visar det sig att det är här jag kommer att dela med mig av tankar omkring fotografi - både praktiskt, teoretiskt och filosofiskt. jag gillar sånt.

mina hundar

den här bilden är otroligt jobbig att se. det är den bild jag använde för att meddela på facebook, att min hund gått ur tiden. det är ganska precis 5½ år sen, om jag inte räknat fel. jag blir i princip alltid ledsen när jag tittar på den här bilden.

det här är försvarsmaktens ella. jag började som fodervärd åt henne, och när de inte ville ha henne tillbaka pga hennes medfödda, taskiga leder, tog jag över henne. hon var en helt jävla fantastisk hund, men fruktansvärt jobbig att leva med. vi tjafsade ganska konstant, hon och jag, och vi avgudade samtidigt marken den andra gick på. den relation vi hade, var av det slaget man har tur om man får uppleva en gång i livet.

hon var alltid skitlycklig, min ella. sådär så det var jobbigt. älskade alla gjorde hon dessutom - iaf folk. andra hundar, not so much, särskilt inte tikar. hon var en riktig bitch, min knäpplisa. rätt liten för att vara schäfer också, folk frågade ofta om hon var en border collie eller blandras. troligen för den icke-rastypiska vita fläcken hon hade på bröstet.

fotogenisk som få, dessutom. så fort jag riktade kameran åt hennes håll visste hon vad jag ville och slog ner arslet, tippade huvudet på sned och flinade stort. antalet bilder hon INTE blev bra på, är extremt få.

i princip varje gång det dyker upp en bild bland minnena på facebook, eller när jag går igenom gamla bilder, är det som att få ett slag i magen. hon hade en mycket direkt blick, och till och med genom en digital bild är det som att se rätt in i hennes själ, och som att hon ser rätt in i min själ från andra sidan. det är rätt vanligt att jag bryter ihop, fortfarande, fast att det gått flera år.

ungefär åtta månader efter att jag förlorat ella, kom boyo in i mitt liv. han är också en schäfer, men inte fullt lika häftig som ella. han har inga papper, eftersom jag inte bryr mig särdeles om sånt. däremot är han väldigt mycket schäfer - pipig, gnällig, extremt mammig, en drama queen, överdrivet positiv och social... han överensstämmer inte alls med den där bilden man har av schäfrar som stora, vaktiga, farliga osv. plus att han är helsvart. svarta schäfrar är inte så vanliga här där jag bor, men försvaret har en del såna, och det verkar vara vanligare nedåt skåne till.

det här hörnet är ett av mina favoritställen nere i kopparlunden, här i västerås. har fotograferat en del brudpar här, samt såklart, båda mina hundar.

ella och boyo är väldigt lika varandra, samtidigt som de är extremt olika. uppfödd av försvaret hade ella givetvis extremt mycket vilja, driv, hennes energi sträckte sig några varv runt universum och tillbaka innan den började om igen, hon blev extremt sällan trött sådär som hundar blir, och hon satte en standard för mig i hur hundar "ska" vara. både hon och boyo var och är extremt mammiga, sådär så man får skämmas ibland. men det är egentligen inte så konstigt - jag lever ensam med dem, det är bara jag som går ut med dem, ger dem mat, sover med dem osv. klart de blir mammiga.

boyo är en sån kille som tycker att han är rätt häftig. egentligen är han inte det. trygg och stabil är han tillsammans med mig, men han är faktiskt rätt mesig egentligen. ella, däremot, behövde inte bevisa att hon var häftig. när vi var ute på nätterna och mötte yngre killgäng, delade de sig och gick på sidorna om oss med respekt och klämde ibland ur sig "fin hund du har". de viker gärna undan för boyo också, men han har inte alls samma energi som ella. han är heller inte alls lika fotogenisk som hon. att jag någon gång emellanåt lyckas få en och annan bra bild på honom är betydligt mer tur än skicklighet, kan jag säga.

jag önskar så att de här två fått träffa varandra och leva ihop. ella skulle ha dominerat skiten ur stackars boyo, så det kanske är tur att det inte blev så. men de hade älskat varandra, det är jag helt övertygad om.

själv saknar jag ella så hjärtat går i bitar. till vardags funkar det, men såna här gånger när jag envisas med att tänka på henne, titta på gamla bilder, då blir det jobbigt. och det finns ingen som kan fylla hålet efter henne. boyo har ju liksom skaffat sig ett alldeles eget utrymme i mitt hjärta, men han kan inte fylla hennes.

det är priset man får betala för att älska ett djur. förr eller senare lämnar de en.

Postat 2024-12-06 07:44 | Läst 384 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera