det här med bildspråk
det är skillnad på bildseende, bildkomposition och bildspråk. de ligger förvisso väldigt nära varandra, och det ena är beroende av det andra och det tredje, utan inbördes rangordning.
men det är skillnad - iaf som jag ser det.
bildseende handlar ju om att se i bild. för mig är det medfött - jag tänker i bild, så att se bilder som ligger och väntar är inte ett problem för mig. visst blir bildseendet mer aktivt när jag väljer att fotografera mycket. men det finns alltid där.
bildkomposition handlar ju om att möblera det man ser, innanför bildkanterna. det är i mångt och mycket en träningssak. man kanske inte är skitbra på det när man tar upp kameran första, andra, tredje eller sjuttonde gången, men medvetenhet och övning ger erfarenhet, och till slut sitter det.
bildspråk handlar, åtminstone för mig, om vad man vill säga med sina fotografier, och hur man uttrycker det. i min värld är det oerhört starkt kopplat till vem man är som person och vad som är viktigt för en. alla vi som fotograferar, väljer ju t ex mer eller mindre olika motiv. varför väljer vi just de motiv vi gör? hur fotograferar vi dem? vad inkluderar och exkluderar vi? vad framhäver vi, och vad låter vi sjunka undan i bilden?
när jag var barn älskade jag tanken på tomtar, vättar, troll och annat skrymt i skogen. mina farföräldrar hade en sommarstuga som var omgiven av skog. där lekte jag mycket, och överallt i diverse håligheter i både träd, under stenar, mellan grenar osv, såg jag små bostäder för alla magiska varelser som barn tror på. idag är jag ju uppenbarligen inte ett barn längre, och även om jag inte nödvändigtvis tror på tomtar, troll, vättar mm längre, så tror jag på magi - på ett annat vis, bara.
jag minns mycket väl när jag började fotografera som jag gör idag. skulle tippa på att det är runt 20 år sedan. jag var klar med mitt porträttfotograferande som yrkesverksam, och började fotografera helt för min egen skull i stället. av någon anledning fick jag för mig att jag ville fotografera träd, och så bestämde jag mig för att jag skulle göra det ur ett skogsmagiskt perspektiv. det vill säga; det blev många detaljer på träd, håligheter under stenar och allt det där jag upplevde som barn.
som person är jag rätt otillgänglig, och många anklagar mig för att vara både spännande och mystisk. :D inte vet jag om det stämmer, men det finns vissa ord som jag gillar och i hyfsat stor utsträckning identifierar mig. ord såsom hemlig, undangömd, dunkel, förgänglig, och ett antal liknande uttryck. jag har alltid, ända sen jag var barn, varit intresserad av framför allt vampyrer, och som vuxen, naturromantik, gotik (både medeltidens gotiska kyrkor, samt 1800-talets gotiska berättelser, och fotografi från samma period), art grotesque (de flesta konstnärliga uttryck). sånt färgar av sig i hur och vad man ser.
i bilden här ovan, ser jag t ex en älvas slängkappa som hänger på tork. alla bilder i det här inlägget (hittills) är fotograferade idag, och jag tog flera på löv som låg ovanpå granris. de flesta av dem såg jag som små sängar som någon slags granféer lägger sina barn i för att sova.
...
sen förstår jag ju att ni som betraktar mina bilder, inte tolkar dem på samma sätt. :D underligt vore väl om ni gjorde det. vi alla ser, förstår och tolkar allt vi ser på olika sätt, utifrån vilka vi är. vid tillfälle ska jag faktiskt skriva ett inlägg om den saken också, eftersom jag planerar att skriva en bok om det (arbetstitel: sanningen att säga).
men för att återgå till bildspråk - det är inte något jag bedömer att man kan lära ut. det är något som växer fram över tid. eftersom det är så länge sen jag började fotografera själv, måste jag erkänna att jag inte riktigt minns hur det funkade för mig då. men jag ser på mina kursdeltagare att de redan från början har varsina sätt att se - det som händer under kursen är att det förfinas lite i uttryck, och det kommer att fortsätta utkristallisera sig, allt eftersom de fotograferar mer och mer. det är väldigt roligt att se.
men nu tror jag att det får bli en bild till, sen får det här inlägget vara färdigskrivet. :D
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Konstfoto
- Intresse - Natur
- Intresse - Porträtt
- Intresse - Svart-vitt
- Intresse - Växter, insekter, naturdetalj
Det som de flesta lägger mycket fokus på är nog bildkompositionen, den känner man sig ganska trygg i och har en klar bild av hur det bör vara, vilket kanske egentligen går stick i stäv med det bildspråk man kanske egentligen har.
Bildseende kan tränas och ju mer man fotograferar desto mer ser man i bilder, bildspråket är ingen självklarhet och inte så lätt att hitta, framför allt om man inte fotograferar frekvent och nu med likes på sociala medier som drivkraft är det ännu svårare att hitta "sitt egna" bildspråk, en uppenbar risk för många kan vara "om inte andra gillar det så kanske det är fel", vilket naturligtvis är helt tokigt.
För mig själv arbetar jag egentligen bara med bilder i svartvitt men på sociala medier har det de senaste åren blivit en hel del färg.
jag jobbar också allra helst med svartvitt. jag tycker att det är så oerhört vackert, och det verkar rent generellt funka bäst med hur jag ser.
jag tror också att de flesta engagerar sig mest i bildkompositionen - och tekniken. personligen tycker jag att man missar det viktigaste, men det är väl individuellt, på ungefär samma sätt som om man väljer att jobba med fotografi, eller inte. tänker att förhållningssättet skiljer sig en hel del mellan dessa två.
”När framstående kritiker, redaktörer och artister skriver om fotografi går det mesta de säger över mitt huvud. Ett enkelt fotografi är ofta så överintellektualiserat att jag i slutändan tappar essensen av dess mening helt.”
Lars Epstein, också duktig fd. DN-fotograf uttrycker något liknande: "Den bästa fotografin behöver inte förklaras."
Och Marianne Lindberg De Geer är inne på samma spår:
"Bra konst behöver ingen vetenskaplig förklaring" och "Den mystik, det som skaver och lämnas i fred, som bra konst har, ni vet det där som inte går att sätta ord på, försvinner lätt genom akademiseringen, till förmån för det förklarande."
https://www.expressen.se/kultur/bra-konst-behover-ingen-vetenskaplig-forklaring/
det jag pratar om är ju dock ur fotografens perspektiv, inte analysens.
kan dock hålla med om att bildkritiker gärna har en inställning som vida överstiger en vanlig bildkonsuments tolkning. det finns för- och nackdelar med allt - så är det. :) fast i ärlighetens namn har jag irriterat mig en hel del på konst- och kulturkritiker, eftersom de tenderar att använda ett språk om konst, som ingen vanlig människa begriper sig på. :D
jag hävdar dock fortfarande att det alltid blir NÅGON form av tolkning. och då menar jag inte att det måste bli en djupgående tolkning, skriven i word, minst 4 sidor lång ^^ utan det kan räcka med att man antingen gillar eller ogillar en bild. men någon form av reaktion blir det, hur reaktionen än ser ut. även om den är likgiltig.
jag tror nämligen inte att människan är byggd för att vara 100% objektiv. inte heller att vi kan välja bort våra reaktioner på det vi ser. däremot kan vi vara ointresserade av något - ungefär som att jag är sjukligt ointresserad av vad man ägnar sig åt på abb, eller vilket annat teknikföretag som helst. ^^
//Stephen
men - om det är bildspråket du tänker på, så tycker jag att du har ett tydligt sådant. särskilt när det gäller dina självporträtt - iaf de jag har sett. =)
T o m i en så redovisande sysselsättning som att fotografera arkitektur finns det dom vars bilder man känner igen, både i fotohistorien och här på Fotosidan.
jag tänker att fotografi är ett sätt att uttrycka sig, oavsett om man fotograferar arkitektur, porträtt, konstfotografi, natur, stilleben eller något annat. det är liksom ofrånkomligt att den man är lyser igenom, på ett eller annat sätt. sen tror jag att en del kanske är tydligare, med större intention, i sitt sätt att visualisera.
men. :) så tänker jag. jag behöver inte ha rätt. det är trots allt bara en åsikt. ^^
Det där är ett mysterium för mig, och om jag tänker på min egen barndom så blir det än mer underligt. Jag är ju född och uppvuxen i Kiruna, där naturen, tystnaden och de oändliga öppna vidderna spelar en absolut huvudroll, så varför blev jag då inte naturfotograf, varför valde jag det urbana? Det har självklart en hel del att göra med att jag gillar idén med att gräva där man står och det har jag gjort (jag bor ju i Stockholm numera, så…😉), men så slog det mig att jag alltid försöker hitta scener i staden, gärna övergivna platser, där det är folktomt, eller snarare söker jag scener ”mitt emellan händelser” (vilket är extremt svårt att hitta), där spåren av liv dröjer sig kvar en stund för att ersättas av nya händelser. Jag försöker fånga in spåren av liv. Jag tänker att det där har säkert att göra med min uppväxt, och egentligen är inte motivvalet det viktiga, utan hur jag väljer att gestalta och vad jag väljer bort …hmm skall nog skriva ett inlägg i bloggen om detta. Intressant att gräva lite mer i det där… tack för frågan.
/Samuel
jag har rätt bra koll på hur min barndom har påverkat mig, och jag kan lätt se hur det förgrenar sig in i hur, vad och varför jag fotograferar som jag gör.
jag tänker att det mesta kan vara väldigt komplext, och det är inte alltid lätt att se allting, för det kan vara så trassligt. jag tänker också, att det inte alltid är nödvändigt. för min del sker det av gammal vana - jag har ägnat många år av mitt liv åt att djupdyka in i mig själv, av nödvändighet. jag skulle nog kunna dra det hur långt som helst, om jag hade lust. och det kanske jag har. eller så låter jag bli. det återstår att se. :D
jag ser dock fram emot ett blogginlägg från dig, på temat. :)
plus att jag har ett rätt stort behov av intellektuell OCH andlig stimulans. min hjärna behöver motion, rätt ofta, och rätt hardcore. och eftersom jag råkar ha en väldigt abstrakt tankevärld, så blir det ju där hjärn-motionen hamnar. :D
Det verkar allmänt vara, till och från över tid, aktuellt att diskutera och fundera över varför man fotograferar. Och idag läste jag en artikel, förvisso om måleri men det är ju bilder det också. En mening som fastnade hos mig är "Some artists help us perceive the world more precisely." Och det tycker jag känns träffande när jag ser en bra bild. Länk till artikeln:
https://www.bbc.com/culture/article/20241018-how-monets-paintings-changed-the-way-we-see-london
Jag tillhör den kategorin fotografer som inte fullt ut tror på att bildseende är medfött. Till en viss del kanske, men om något eventuellt skulle vara medfött så är det också då lätt att man kan ta för lätt på det. Konstruktiv envishet och förmågan att kunna se saker och ting från olika håll, att ständigt kunna ifrågasätta sig själv, att vara nyfiken och ha kvar ett barnasinne - i det tror jag det är viktigare att bli bra på det man gör. Bildseendet kan alltid sättas in i ett tidsrum, bli omodernt, otrendigt - eller att alltid vara i konflikt med sin samtid. Bildseendet kan också fastna, retirera - eller att man kan gå vilse...
Jag tänker också alltid i bild, fotograferar mycket och ofta. Oftare är alltid viktigare än mycket. Bildskapandet behöver kontinuitet för att få vara vitalt och smidigt. Att man hela tiden är i en steglös process, mer än att röra sig ryckigt med risk för att stelna.
Bildkomposition är alltid viktigt, men aldrig mer än nödvändig grammatik för att få kunna "skriva vettigt" i bildform. Det är många som är duktiga i grammatik och säkerligen kan fungera som svensklärare i mellanstadiet, fast utan att för den skull bli en duktig författare. Dessutom är detta med bildkomposition också något som blir en rätt lösning i sin rätta tid. På 1950-talet hade vi ögon för andra briljanta kompositionslösningar än på 1990-talet och 2010-talet. Det borde komma ut en lärobok i bildkomposition ungefär vart tionde år...
Bildspråket är nog det svåraste att definiera, ungefär som att försöka hitta klara likheter mellan tidernas femtio bästa författare. Det är lättare att hitta skillnader än likheter, detta helt på tvären om vad som är gängse syn på bild mellan fotografer i fotomiljön. Vi ser likheter och normer som viktigare än skillnader och personliga uttryck. Vi fotografer vill alltid stöpa alla in i samma form, för att få kunna uttala oss om andras bilder. Helt enkelt för att vi oftare vill hitta brister än kvaliteter, för att vi vill kunna vinna fototävlingar eller få många gillningar på sociala media. Fotografer är ofta urusla domare till andra fotografers bilder...
Jag har ett talesätt för min egen del som skiljer agnarna från vetet, vad som är ett viktigt kännetecken för en bra bild: den ska "dansa framför ögonen". Helt enkelt! Utan andra definitioner, då risken är överhängande att bilden kan fastna i sin tids begrepp kring vad som är bra eller dåligt.
Det finns ju bilder som kan definieras som "smygare", bilder som kan behöva flera år på att mogna - innan man kan se en bilds kvaliteter. Antingen det är jag själv eller andra. Eller kan det vara så enkelt att bilden redan från början hade ett försprång som vi andra (jag inklusive) behövde hinna ikapp innan vi kunde uttala oss?
Svårt detta, men jag hoppas du hänger med i mitt svammel...
Tips på om du vill läsa några av mina artiklar kring fotografi och bildskapande: https://hellesophotography.wordpress.com/publicerade-artiklar/
bildseende - jag tror väl iofs att alla HAR någon form av bildseende, medfött eller ej. sen kan det ju utvecklas på olika vis. men jag tänker att det finns skäl till att vissa blir skickliga fotografer, konstnärer, skulptörer osv - därför att förmågan att se och skapa utifrån seendet är mer utvecklad. på ungefär samma vis som att somliga är bra på att bygga ihop saker (vilket jag INTE är - jag har inte det seendet).
sen köper jag rakt av att ett intresse för att utveckla bildseendet underlättar. övning ger färdighet, etc etc.
när det gäller bildkomposition håller jag med om trender osv och att det förändras över tid. böckerna jag köpte om just det, för många år sen, är ingenting jag skulle använda idag, och materialet jag använder i den fotokurs jag håller under hösten har jag skrivit själv, utifrån mitt eget sätt att tänka om saken. håller också med om att kompositionen är ett verktyg, mer än något annat. och den går ju som sagt var att lära sig, men är inte samma sak som bildspråk.
när det gäller det här med att stöpa in alla i samma form måste jag ändå fråga - hur menar du då? jag har själv åsikter om det, vilket är ett av de främsta skälen till att jag aldrig gått en högre utbildning i fotografi, trots att jag säkert skulle ha tyckt att det var skitkul. jag har valt bort det, just eftersom jag inte vill bli stöpt i samma form som alla andra, och det är vad jag upplever att högre konstutbildningar överlag, gör.
"dansa framför ögonen" - vilket vackert sätt att uttrycka det på. :) jag gillar't! och bilder som behöver mogna - så är det. eller kanske är det man själv som behöver mogna innan man kan se en bilds kvaliteter? :)
Kan inte uttala mig om det med utbildningar inom foto, även fast det under många år fanns ett "fotohögskolesyndrom" - där man snabbt kunde se vilka som hade gått Fotohögskolan i Göteborg och vilka som är mer autodidakta. Jag har själv haft mängder av fotokurser och då appellerat till deltagarna egna grunder i sitt skapande, mer än att skapa mängder av fotografkopior.
Visst kan det vara så med "smygare" att det är vi fotografer som har behövt mogna mer än bilderna. Oavsett vilket är det ett fascinerande bildfenomen.
och jag är också noga med mina kursdeltagare, just det där att.. medan kursen å ena sidan är uppbyggd efter mitt sätt att tänka/se, så är det jätteviktigt att de utforskar SITT sätt att se. och med tiden kommer det de lär sig nu, att bli deras eget - de kommer att hitta egna sätt att använda allt de lär sig. de frågade vid något tillfälle om andra fotografer kommer att förstå vad de pratar om efter kursen, och ja, det kommer de ^^ SÅ off är jag inte.