porträtt av gammal klasskompis

här har vi ytterligare porträtt som kommer att användas i kursmaterialet inför vårens porträttkurs. det här är en gammal klasskompis till mig - vi gick i samma klass när jag läste på folkhögskola för.. runt 25 - 28 år sen. herregud, vad gammal jag känner mig när jag säger så. :o tror inte att vi har setts på runt 20 - 25 år. och det trots att vi bor i samma stad sen nio år tillbaka.

eftersom det var så länge sen vi sågs, blev det mer pratat än fotograferat. det var många år sedan jag fotograferade honom senast, och jag minns faktiskt inte om han blundade lika mycket förr som han gjorde nu. det blev många exponeringar med i princip samma bild, just för att få NÅN bild där han hade ögonen öppna och såg någotsånär vettig ut. :D

han och min knäpphund blev bästisar också. min hund har ju en tendens att bli bästis med alla som är villiga att ge honom uppmärksamhet. och här fick han massor med gos - och självklart ljög han om att han minsann aaaaaaldrig får kärlek hemma, att han blir misshandlad och inte får någon mat, att han får pinka i kattlådan, osv i all oändlighet. min hund är väldigt skicklig på att ljuga, tror han. med betoning på tror han.

idag var faktiskt första gången jag fotograferade med blixt utomhus, på så länge att jag inte ens minns när jag sist gjorde det. det är ju rätt mörkt ute nu, även dagtid. särskilt när det som idag var både grått och småregnigt. jag var lite fundersam på hur det skulle bli, men jag tycker faktiskt att det funkade rätt bra. jag har inte hittat något jag stör mig på, så jag tror jag fick till det rätt bra.

ju mer jag fotograferar nya porträtt nu, desto tydligare blir tankarna om det kursmaterial jag ska skriva ihop. det kommer bland annat att innehålla litegrand om ljus, men med tanke på vart i året vi är just nu, så blir ju bildurvalet på exvis starkt solsken extremt begränsat. men; det är vad det är, och det blir vad det blir. jag kan inte trolla fram sommarsol mitt i vintern. så är det.

det jag däremot KAN göra, är att utmana mig själv och lägga upp en porträttfotokurs som allra helst slår kursen som pågår nu. berömmet jag fick igår var ju så enormt läckert, och jag får lite prestationsångest - det ska jag inte förneka. men jag tänker också att det löser sig. jag ska inte tänka för stort - ingen av deltagarna kommer att bli världskänd porträttfotograf på tio tillfällen, och det är inte heller målet.

däremot så vill jag att deltagarna på den kursen får lika vettiga verktyg till att fotografera porträtt, som de har fått gällande bildseende och bildkomposition den här terminen. och faktum är att porträttfotokursen kommer att innehålla en del komposition, den med. fast med människor som motiv. det är samma sätt att tänka, fast ändå inte.

nu under helgen blir det två fotograferingar till - också män. jag är glad att jag lyckas få tag på iaf några män som är villiga att stå modell. jag gillar att fotografera kvinnor, men det är ju kul  med lite representation av män också, tänker jag. egentligen skulle jag vilja ha ännu mer representation, men jag får ta det allt eftersom, senare.

.. och nästa helg blir det fler fotograferingar - av kvinnor.

jag kommer att behöva vila rätt länge när alla dessa fotograferingar är klara. :D för en normal människa är det inga problem, men för mig med min stressintolerans är det (utöver sjukt kul) faktiskt rätt påfrestande.

men det är SÅ. JÄVLA. VÄRT. DET.

självskryt deluxe

det här inlägget har bara ett enda syfte, och det är att skryta lite om mig själv. eller, tja, det beror på hur man ser det. ^^ jag fick ett pm på facebook, från en av mina kursdeltagare. hen skrev såsom följer

...

Hejsan, vill bara säga att jag tycker att din kurs är så himla bra !

Det är ett suveränt upplägg och ditt engagemang och uppmuntran gör mig engagerad och till en bättre fotograf.

Jag skulle rekommendera din kurs till vem som helst som är intresserad av foto .

Bara så du vet

...

och när man får såna pm, är det fullt tillåtet att skryta lite. så står det i malinka-lagen, och det är en lag jag följer slaviskt. :D

inklusive vs exklusive

(den här bilden togs i söndags under fotokurstillfället, när det var så jävla mörkt
att det var svårt att få vettig skärpa - här är den åtminstone hyfsad, om än inte skitbra)

när det gäller fotokursen, så är vi nu över halvtid. vi har.. öööööh.. nu kan jag inte räkna, men det måste vara fyra tillfällen vi har kvar. två går bort - ena gången ska vi gå igenom allas bilder och hjälpas åt att bestämma vilka som ska vara med på den pyttelilla utställning vi ska ha i abf's lokaler, och sen går sista gången uppenbarligen åt till - utställningen. det lämnar två gånger till med praktiskt fotograferande.

jag berättar det, därför att det är.. inte deltagarna in person, så att säga, men ett fenomen jag funderar lite på då och då. och det är just frågan - vad är det man inkluderar, och vad exkluderar man, i sitt fotografi?

ofta när jag frågar mina deltagare hur det gått med dagens fotograferande efter våra träffar, så säger de att de inte vet, att de får vänta och se när de kan se bilderna större på datorn, och beskurit dem.

... och beskurit dem.

det är där skon klämmer, för dagens frågeställning.

för ett par timmar sen skrev jag ett inlägg i vår fb-grupp, med lite tips och råd inför valet av bilder till utställningen - just när det gäller detta med att beskära bilder. har man fotograferat i jpg, och sedan vill beskära bilden för att få bort.. whatever - onödigt skräp, eller bara beskära för att bilden blir bättre så, well. har man gjort det några gånger och testat att skriva ut bilderna/beställa dem från labb, så vet man att kvaliteten blir ganska kraftigt sämre, ju mindre del av originalet man använder.

vilket leder till frågeställningen och påståendet;

vad inkluderar/exkluderar vi i våra fotografier, och varför är vi inte mer noggranna vid fotograferingsögonblicket?

jag märker att det är ett fenomen som verkar vara vanligt när man inte har vant sig vid att se bilden i förväg, och sedan maka in sig tills man ser sin bild i sökaren. jag skulle inte kalla mig expert, men jag ÄR rätt noga med vad jag ser i sökaren innan jag faktiskt exponerar. jag är såpass noga att det alltsom oftast inte skulle behöva beskäras särdeles, om jag inte var så envis med att vilja presentera mina bilder som kvadrater. jag fotograferar i princip alltid i liggande format, och när jag beskär till kvadrat så tar jag extremt sällan bort någonting på höjden (i det liggande formatet, alltså). och då menar jag verkligen extremt sällan.

nån gång kanske jag ska skriva ett blogginlägg och visa hur jag beskär, bara för att det kanske kan vara kul att se.

men hur förmedlar man det här till individer som är såpass mycket nybörjare att de fortfarande är mer bekymrade om tekniken, än om bildskapandet? är det ens rimligt att begära att de ska börja titta ordentligt i ALLA delar av sökaren - även ute i hörnen, längs kanterna, osv? vi HAR (bl a) gått igenom  det jag kallar tyngdpunkter (att lägga vikt i någon/några av rutorna i ett 9-rutorsnät) och gyllene snittet, men det kan ju hända grejer i all yta som inte är just det. och det är skräpet, det onödiga, allt som inte gör något för att bilden ska bli bättre/starkare, som vilken fotograf som helst tjänar på att lära sig se och exkludera (välja bort) redan vid fotograferingstillfället.

nånstans i ryggmärgen finns alltid tanken med (för mig); vad är det jag vill visa? exakt vad är det jag tycker är fint? hur nära måste jag gå för att visa just det? hur mycket omgivning behöver finnas med för att det ska bli en bild jag kan stå för?

och jag gissar ^^ att det är därför det blir så många detaljbilder för mig. åtminstone när det gäller den typ av bilder ni sett mest av från mig, so far. vilket i sin tur har gett mig behovet att försöka lära mig att fotografera större utsnitt, så att ALLT inte är detaljer (även om jag verkligen, verkligen gillar mina detaljer). :D

...

det finns väldigt mycket att diskutera när det gäller inklusive/exklusive, särskilt när det handlar om analys av fotografi. det finns en bok som tar upp det rätt väl - jag ska leta rätt på den och tipsa om den, för jag kommer för ögonblicket inte ihåg vad den eller författaren heter.

men för ögonblicket tror jag att jag ger mig för idag. en sista bild, sen börjar det närma sig sängdags för mig. :)

tröttbakis och efter-stressad

jag har ju redan berättat att jag inte har någon stresstolerans - alls. den senaste veckan har jag och hunden varit mer aktiva än vi vanligtvis är inom en månad. i torsdags var vi ju iväg till sala, i lördags träffade vi mina två tjejmodeller, och igår var det fotokurs. idag har jag tvättid, och i morgon ska vi iväg och fika med en gammal kompis (ska försöka övertala honom om att jag ska fotografera honom och hans mamma).

idag är vi hemma, och både jag och hunden är fullständigt utslagna. jag är så vansinnigt trött i både kroppen och skallen, att jag nästan smäller av. jag borde ställa mig på yogamattan i kväll, så jag hoppas verkligen att jag orkar det.

här har ni en bild på hunden - det här är boyo, min stora, svarta, håriga karl :D

det här är en sån dag när det är ett under att jag lyckas ta mig ut med hunden. tursamt nog är vi lika trötta båda två, så det blev en rätt kort promenad - som ändå tog rätt lång tid, eftersom jag tog med mig kameran fast att jag egentligen inte orkade. :D men trots att jag var så trött, fanns det rätt många bilder som bara låg och väntade på att bli plockade.

tar med några bilder från gårdagens kurstillfälle också. det var rätt fint ljus igår, om man bortser från att det var väldigt mörkt. det var oerhört svårt att få till nån skärpa, eftersom slutartiderna blev längre än vad som är rimligt, iaf för mig. det var lite småtrist, men jag fick iaf ihop några stycken som funkade.

jag undrar ibland vad jag ska göra med alla höstbilder jag producerar. eller; jag undrar vad jag ska göra med de bilder jag producerar just nu, oavsett om det är rena höstbilder eller ej. men jag tänker att om jag ska fortsätta hålla fotokurser, så är det bra att ha lite tydliga exempelbilder.

det här är ju till exempel en alldeles fantastiskt bra exempelbild på hur man kan skapa en kvadrat i bildytan. ibland blir jag lite fascinerad över att en del verkar tycka att det är så svårt, men jag antar att det bara handlar om ovana att se på ett särskilt sätt. och jag lär ju inte vara ensam om att ha geometriska former i bakhuvudet när jag tittar och tänker i bild.

igår på fotokursen ägnade vi oss åt att placera motiv i olika grunder - förgrund, mellangrund och bakgrund, och att lägga skärpan på ena eller andra stället. hela syftet är att öva på att skapa djup. första uppgiften vi gjorde, var som bilden ovanför och under - att hitta löv, grenar eller nåt annat, och sätta fokus på det och få oskärpa i bakgrunden.

den här bilden ovanför blev jag väldigt förtjust i. jag har ingen aning om vad det är för något, men jag gillar känslan av förfall, gråskalan som blir i svartvitt, formen, och oskärpan i bakgrunden. det påminner mig om hur kul det vore att ha lite häftigare objektiv än de jag har. det skulle inte sitta fel med en bländare på 1,4 - det här är 5,6 eller möjligen 5.

ett annat sätt att skapa djup i ett fotografi är att placera en pryl framför en annan. här har vi en sten som var så lämpligt formad att jag kunde lägga skärpan på en del och få den andra delen oskarp. bilden må vara simpel på sina vis, men jag gillar den faktiskt mer än jag trodde att jag skulle.

och angående det där med mängden höstbilder; jag har ju tänkt i si och så många år att jag vill fotografera hösten, men det har inte blivit av. därför tänker jag att nu när jag faktiskt gör det, så lär jag ju passa på. hösten är ju trots allt både föränderlig och förgänglig. snart har den passerat, och det vore ju synd att låta den gå in i minnets dimmor utan att föreviga så mycket som möjligt av den.

så struntsamma att det säkerligen finns biljarder med bilder av höstlöv runtom i världen - vad gör väl en till? just här blev jag så förtjust i de små löven som är så dekorativa på de större. den är fin i färg också, men jag tror att jag håller mig till svartvitt så långt det går.

fotografiska övningar

eftersom det är så många år sen jag var aktiv här på fotosidan, vet ni inte om det - men jag har ägnat oerhört många år åt att INTE fotografera porträtt särskilt ofta, och i stället ägnat mig åt att fotografera framför allt natur. och när jag säger natur, menar jag inte natur sådär som man tänker sig "naturfotografi", utan natur utifrån mitt barndoms-jags förkärlek för magiska varelser som bor i skogen.

det har alltså blivit många detaljbilder, ofta och gärna på träd, löv, trädrötter och så vidare. det är i mångt och mycket det jag har byggt mitt bildspråk på - och jag är dessutom väldigt förtjust i det. ovanpå det, tycker jag också att jag är rätt bra på det.

men nu när jag hittat tillbaka hit, märker jag till viss del ett skifte i vad jag letar efter när jag går upp i skogen med hunden. det är en skog jag fotograferat väldigt, väldigt mycket i, och medan jag är lite smålöjligt förtjust i nämnda trädrötter, löv osv, så har jag länge tänkt att jag skulle behöva öva mig på att fotografera lite större vyer. och med större vyer menar jag inte-närbilder. :D

det finns iofs flera saker jag behöver öva mig på. en sådan sak är att göra fotografier med starka färger till svartvitt, utan att det blir alltför rörigt. hösten är bland det vackraste jag vet, men höstlöven som gör sig så bra i just färg, har en tendens att bli lite väl kontrastrika i svartvitt. för mig blir det lätt ett gytter av grått, svart och vitt, och jag tycker ibland att det kan vara svårt att se vad tusan det ÄR, just för att det är så gyttrigt. 

så jag har börjat ägna mig åt lite annat än närbilderna som jag är så förtjust i. min grundtanke är fortfarande densamme - det har med skogsmagi att göra, med hemliga stigar, att förfölja och bli förföljd, att smyga och inte bli sedd, osv, att göra. den enda skillnaden är att jag nu försöker hitta utsnitt som innefattar lite mer miljö än jag är van vid.

skogsdrottningens höstkrona

jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om mina ansträngningar ännu. det ser rätt ok ut, men jag tror att jag behöver öva betydligt mer innan jag kan säga att jag är helt bekväm med det jag gör.

i övrigt kan jag säga att jag är helt slut i både skallen och kroppen sen gårdagens äventyr. det är nackdelen med att ha den där icke-befintliga stresstoleransen. det går åt absurda mängder energi att ta sig iväg på minsta äventyr.

fast jag ska erkänna att jag HAR fått en nytändning på just porträtt. jag pratade med en av tjejerna jag ska fotografera i morgon (en av mina bästa väninnor), och sade att det här är liksom bara början.. hädanefter får man leva med att stå modell vid min minsta nyck. :D :D :D

men tills i morgon så får både ni och jag titta på de här bilderna. och det gör ju faktiskt inte ont, det heller. även om det är ovant att välja bort detaljbilderna till fördel för större scenerier, så tycker jag ändå att det är helt ok att titta på. om inte annat hoppas jag att det kommer att utveckla mitt bildspråk och mitt sätt att se utanför detaljerna en aning, och då är det ju inte bortkastad tid.