första bilderna med nytt batteri
jag blev tipsad om att kolla upp det här med batteri till kameran innan jag gjorde något annat. eftersom jag ibland kan vara lite småimpulsiv och otålig, beställde jag ett batteri och struntade i det där med att ringa. :D jag tänkte att det får bära eller brista, helt enkelt.
och det bar.
jag beställde ena dagen och fick hem batteriet dagen efter. givetvis stoppade jag det direkt i kameran för att se, och tro på fan - det funkade
så - till min stora glädje, har jag en fungerande kamera igen. tacksamheten är enorm, skall erkännas.
till dig som tipsade, och dessutom länkade till batteriet i fråga - TACK! jag kan inte med ord uttrycka hur tacksam jag är.
med det sagt - nu har jag testat, och allt funkar som det ska.
tja, förutom skärpan, förstås. det är ett stort, fläskigt #facepalm på det. jag har mitt stativ, men nu har jag i stället problemet att jag ser lite halvtaskigt, och även om det uppenbarligen finns lampor i mitt vardagsrum där jag gör det här, så är det fortfarande rätt taskigt ljus. jag SER fan inte skärpan i sökaren. :o
det problemet kommer förhoppningsvis att lösas om en vecka när jag hämtar mina nya glasögon. fast jag är osäker på om det verkligen kommer att funka inomhus. jag har avståndskorrigering på glasögonen, men inomhus är det liksom inga direkta avstånd. äsch, vi får se, helt enkelt. jag får göra det bästa jag kan så länge.
men för att övergå till något roligare - bilderna.
det är mycket man glömmer när man inte har fotograferat aktivt på många år. till exempel hur roligt det är att bygga ihop en liten "studio" med hjälp av de lampor man har, och ett gammalt lakan. det vore SÅ kul att ha en riktig studio igen, men det kommer inte att hända just precis nu. alltså tager man vad man haver.
jag tror inte att det är nån nyhet att jag gillar tighta kompositioner. jag exkluderar mer än jag inkluderar. jag tror att det kanske inte passar eller funkar för alla, men för mig fungerar det alldeles utmärkt. jag är ju å andra sidan mindre bra på större utsnitt. :D
när jag var yngre var ordet "proffs" förknippat med att jobba som fotograf, och att vara duktig på det.
idag har det en annan innebörd för mig. man kan jobba med fotografi, men det innebär inte att man automatiskt är en duktig fotograf. att vara en skicklig och passionerad fotograf betyder inte heller att man kan/vill jobba som fotograf.
numer vill jag gärna undvika ordet proffs. mest för att det ligger så mycket värderingar i det ordet (som så många andra ord och uttryck). men också för att jag inte ser mig som "färdig". jag testar och utforskar mest hela tiden. funkar det om jag gör si eller så? hur blir det om jag gör så? vad händer om jag gör på det där sättet?
ofta blir det bra, men långt ifrån alltid.
så är det med de här bilderna. jag testar. det är nog runt 10 - 12 år sen jag senast fotograferade sk studiobilder hemma med hjälp av lampor, senast. alltså måste jag testa för att se om jag kommer ihåg hur man gör, och om jag fortfarande kan.
bortsett från ovan nämnda skärpa, får jag nog erkänna att det faktiskt fortfarande sitter.
och det är så SJUKT jävla kul!!! jag hade glömt hur kul det är att göra sånt här - på riktigt. så går det när man trycker bort det som är ens största passion för att man tror att man måste, och sen väcker upp den igen. då kommer det drösvis med trevliga insikter och känslor i kroppen.
jag har ingen aning om vad jag ska göra med de här bilderna när jag känner mig färdigfotograferad på just den här fiolen. men jag kommer nog på nåt kul. en av mina bästa vänner tyckte att de tre bilder jag visade häromdagen var superromantiska, så det kanske går att göra något kul åt det hållet.
den som lever får se, helt enkelt. under tiden tänker jag roa mig med att fortsätta fotografera, och dessutom ha sådär kul med photoshop - om och om igen, faktiskt. jag misstänker att ni kommer att få se alternativa versioner av de här bilderna om nån dag eller så. :)
/Affe
och ja, jag är SÅ jävla tacksam för det där med batteriet. fi fan. tanken på att vara kameralös är - well.. inte trevlig.
Jag gissar att definitionen här på FS handlar om yrkesutövande, alltså om man har sitt levebröd via sitt fotograferande, eller inte. Definitionen har således väldigt lite att göra med hur skicklig, duktig eller ens intressant man är. Kanske handlar det mer om hur duktig man är som entreprenör.
Själv ser jag mig mer som konstnär än som fotograf. Kameran är ett verktyg för mig, precis som penseln var det då jag sysslade med måleri på heltid. Konstigare än så har det aldrig varit för mig, och kanske är det just därför som jag egentligen är hyggligt ointresserad av olika kameramärken och annat materiellt kring det hela. När jag hittat ”de penslar” som funkar för mig, ja då nöjer jag mig och ägnar all energi åt uttrycket, språket, idéerna, känslan och formen istället.
Apropå teknisk idiot, en dum fråga om skärpa; använder du inte kamerans autofokus?
/Samuel
jag är t ex en URDÅLIG säljare när det handlar om att sälja det jag ägnar mig åt, oavsett om det är porträtt, bröllop, barnfotografering, konstfotografi eller nåt annat.
jag har börjat kalla mig själv "visuell poet". ^^ jag tycker att det är ett uttryck som bäst beskriver det jag ägnar mig åt.
ang. skärpan - alltså, ja och nej. autofokus är väldigt behändigt, men jag vill oftast ha fokus på ett annat ställe än autofokuset tycker, iaf när jag fotograferar inomhus. alltså behöver jag ha manuellt fokus för att få det som jag vill ha det, inte där kameran tycker att den vill sätta fokus. vi är inte alltid överens på den punkten. :D
Självklart vill man bestämma vart skärpan skall ligga, det förstår jag till fullo. Kanske är det därför jag är så nöjd med min kamera, för autofokusen är så exakt och gör precis som jag vill att den skall göra. Jag blev faktiskt lyckligt förvånad när jag gick från spegelreflex till spegellöst. Numera behöver jag aldrig oroa mig för att träffa fel. Mindre oro och krångel, helt enkelt.
Jag är ”också” en värdelös entreprenör. Visst har jag sålt en hel del genom åren, men alldeles för lite för att kunna försörja mig på fotandet. Dessutom har jag en del vänner som är yrkesutövande, och jag är faktiskt inte särskilt avundsjuk då jag ser vad de måste ägna sig åt för att dra in pengar. Som amatör kan jag göra precis det jag vill oavsett om det uppskattas, säljer eller inte…
och det där med att sälja är ju ett aber, alltså. minns när jag jobbade som porträttfotograf (anställd). jag hade mycket lättare att sälja min kollegas/chefs fotograferingar, än mina egna. jag vet inte om det har med självbild/självsäkerhet/självförtroende/whatever att göra, men det är nånting som gör att jag har oerhört svårt att framhäva nyttan med att betala för mina grejer.
men - kallar du dig för amatörfotograf?
det gör faktiskt inte jag. jag kallar mig inte professionell heller, eftersom jag inte jobbar med det, men amatör - njaej. vet inte varför, faktiskt.
däremot har jag samma inställning som du. jag bestämde mig i höstas för att inte fotografera mot betalning, men om nån vill ge mig en peng ändå tänker jag inte tacka nej. då kan jag välja och tacka nej om jag inte har lust, eller inte tror att jag kan göra förfrågan rättvisa.
mkt behändigt. ^^
Men ärligt talat, i slutänden så spelar ju det där ingen som helst roll. Man är ju inte en titel, eller hur? Fast visuell poet, däremot är en mycket vacker titel, och som sagt passande för det du gör…😊
idag tror jag att jag ser fotografi som en väldigt stor och viktig del av mig, men inte den enda. jag är mer än bara mitt intresse och min passion för fotografi. (fast det skall erkännas att det ÄR en stor och viktig del av mig)
jag har inga högre studier i någon som helst konstform. däremot har jag en del studier i konstvetenskap bakom mig - 30p från en fil kand. jag finns definitivt inte representerad på så många ställen som du, och jag har inte heller ställt ut i den skala du har gjort. :)
men att kalla mig själv amatör känns fel ändå. att kalla mig professionell blir också märkligt, just eftersom jag inte jobbar med fotografi på nåt som helst vis. jag VILL iofs göra det, men inte med att fotografera mot betalning.
visuell poet är jättevackert, och är dessutom ett uttryck som beskriver mig rätt bra som person, rätt igenom. :D
Och det där skrytet med olika utställningar o.s.v. som jag skrev om går tillbaka till den tid då jag sysslade med måleri. Jag har ställt ut fotografier två gånger, that’s it… och det var längesedan. Så det låter mer än det är. Numera gör jag det här först och främst för att jag skulle gå under om jag inte fick. Det är först och främst för min egen överlevnads skull…😊
fast. jag kan också säga att det GÅR att överleva utan. men då handlar det om överlevnad, inte att leva. jag har inte fotograferat medvetet och aktivt på rätt många år, men så har livet också varit fruktansvärt tråkigt. men jag är lite sån att OM jag ska göra nånting öht, behöver det finnas en poäng med att faktiskt göra det. annars låter jag hellre bli. och så har det varit med mitt fotograferande under lååång tid.
men nu när jag har återfunnit min passion och mitt intresse för fotografi, skulle det vara fruktansvärt jobbigt att inte kunna eller få ägna mig åt det (som t ex om kameran HADE dött, inte bara batteriet).
om fotokurserna; ja, jo, du har väl en poäng i det ^^ jag tror att jag skulle vilja göra det i större utsträckning för att våga kalla mig yrkesverksam, but i do hear you. :)
och jag vill för övrigt JOBBA med fotografi igen - på mina egna villkor. inte fotografera mot betalning, men driva ett fotogalleri, och hålla diverse kurser i både teori och praktik omkring fotografi. det skulle vara SÅ jävla kul!!!
Eftersom jag gillar den klassiska musiken och även folkmusiken, så har jag en speciell känsla för detta instrument. Det är tillsammans med flöjten det äldsta av alla instrument, men på 16 och 1700-talet fick den sin nuvarande form. Sin vackra form har den fått av estetiska och akustiska skäl. Den är det mest personligaste instrument av alla och eftersom den har inga knappar eller tangenterna, så kan man med hjälp av bågen få fram vilken ton som helst inom dess register om man är duktig. Mvh Wolfgang
och jag, liksom du, uppskattar både klassisk musik och folkmusik, fast jag misstänker att likheterna stannar där. men vi är rörande överens om att det är ett fantastiskt instrument. :)
Hälsningar, Bjarne
och tack :) jag är väldigt nöjd själv. och det kommer att bli fler såna här bilder allt eftersom. inte bara på fiolen, utan lite annat smått och gott jag har här hemma, som gör sig bra på bild. =)
/Tomas
och det nya batteriet verkar hålla bättre än mitt gamla. det gamla fick jag ladda varje dag, om jag skulle fotografera dagen efter. det här känns hittills betyyyyydligt bättre.. :D
så återigen (med risk för att vara tjatig) - STORT, stort tack för tipset! jag uppskattar det sååååå mycket! =)