CHR på Fotografiska är över - några personliga reflektioner

Ricoh GR-D III, obeskurna, konverterade från DNG i PhotoShop.

Den stora CHR - Christer Strömholm - utställning på Fotografiska är över. Jag såg den för en tid sedan. Christer lämnar ingen oberörd, så har det alltid varit. Och jag har alltid beundrat hans bilder, sett dem som stora inspirationskällor. Hans absoluta trohet mot konsten, hans självutlämnande i skapandet och hans total frihet från kommersialism har satt en standard som få konstnärer och fotografer når upp till. Hans storhet är i dag allmänt accepterad och utan tvekan ovedersäglig.

Som fotografisk "lärjunge till en av hans lärjungar" och kanske också i någon mån som förvaltare av en liten del av hans arv genom min roll som lärare på "Kursverksamheten vid Lunds universitet" (numera Folkuniversitetet) på 80-talet - utvecklade jag någon form av relation. Inte till personen CHR - som jag aldrig mött personligen - utan till hans fotografi, eller eller snarare hans fotografiska filosofi. Mitt liv var då väldigt mycket "en film - en kamera - ett objektiv". Översatt till "Tri-X - Leica M - 35mm". Det är fortfarande mitt fotografiska "grundackord", även i den digitala eran en premiss, om än med en helt ny teknik. Och inspirationen till DOGMA 07.

Men ju mer jag genom böcker, dokumentärer och nu senast den nämnda utställning på Fotografiska, lär känna människan CHR - eller åtminstone den biografiska "bilden" av honom, så är det något som stör mig.

Det kan kanske på något sätt fångas i Bruce Springsteens ord i "Highway patrolman":
- Man turns his back on his family, he just ain't no good.

Han är i  gott sällskap med August Strindberg, Ingmar Bergman och många andra män vars konst jag beundrar men vars livsval jag fasar inför. Men jag ser ett samband...

Eftermiddagens promenad - inget särskilt, bara några snaps med Ricoh GR-DIII

Ricoh GR-D III, obeskurna, konverterade från DNG i PhotoShop - samtliga bilder.

Det regnade ganska intensivt, genomförde trots det min söndagspromenad, denna gång längst stränderna i Västra Hamnen. Tog några "snaps" med Ricoh - det var allt...

När tiden är viktig blir klockorna viktigare!

Mitt eget dykarur från MWC, mekaniskt, stål i svart PVD, självlysande tritium visare och markörer samt med ett sk "Real James Bond" Nato-arband :-)

Jag skriver just nu på ett par artiklar om klockor, men jag tänkte blogga lite om min personliga favorit - det militära dykaruret. Det representerar på många sätt det verkliga "bruksuret" - gjort för att användas och inte för att synas. Det definieras inte utifrån varumärkets tyngd utan ifrån sin förmåga att möta olika beställares krav och specifikationer - till bästa pris. Även om tillverkare som Rolex, Omega, Officine Panerai, Blancpain, Breitling, IWC och Tudor banade väg och dominerade de militära kontrakten in på 80-talet så är det klockor från CWC, MWC, Marathon, Seiko och Luminox mfl som syns på handleden på de flesta attack, min och röj-dykare idag - oavsett nationalitet. 

Militära klockor skiljer sig på ett par avgörande punkter från sina civila syskon, mest iögonfallande är kanske de fasta bandstiften som begränsar vilka armband som kan användas. Vanligast är utan tvekan NATO G10 bandet, utvecklat för fungera lika bra i vatten som på land. Det kan lätt anpassas för att bäras utanpå tex en våtdräkt eller en flygdräkt, men är minst lika bekvämt till vardags. Och faktiskt riktigt snyggt.



En annan viktig egenskap för ett dykarur är att vara fullt läsbart i totalt mörker. Detta innebär att visare och markörer måste vara självlysande, och då ganska starkt lysande. För att uppnå det så använde man i början radium, vars lyskraft beror på dess radioaktivitet, vilket gjorde klockorna ganska ohälsosamma för sina bärare. Ett alternativ är det icke radioaktiva ämnet luminova, som "laddas upp" av att exponeras för ljus och sedan lyser - med avtagande kraft - under några timmar. Lämpar sig bra för civila dykarur där man ofta går från starkt ljus till mörker snabbt och sedan inte befinner sig i mörker allt för länge. Men vill man ha en klocka som är fullt avläsbar tex en hel natt eller under ett längre dyk så måste man förlita sig på radioaktiva substanser. Därför har radium ersatts av tritium i moderna klockor. Tritium avger bara den mindre farliga beta-strålningen som effektiv stoppas av klockans boett och glas.



Det allra senaste är att använda små tritium-gas fyllda glastuber istället för tritium-färg. Fördelen är att dess lyskraft är större och att klockans interna miljö inte blir radioaktiv (vilket kan vara farligt för den urmakare som utför service på klockan). De små gastuberna fästs på visarna och vid tim-markörerna (se bilden ovan). Tritum har en halveringstid på 12.3 år så klockans lyskraft avtar inom 10-20 år. Gastuberna kan innehålla olika mycket tritium, mängden anges på urtavlan, som ovan: "T25" (vid kl 6) anger strålningsstyrkan till max 25 mCi (millicurie).



Och slutligen en bild som ger en uppfattning hur MWC uret med tritium-tuberna ser ut i mörker. Lägg märke till att kl 12 markeras med en orange färg - så att man kan tolka urtavlan rätt i totalt mörker även om man inte har klockan på handleden.
Militära ur som använder tritium anger ofta det med ett T i en cirkel, eller ett L i cirkel för luminova.



Så långt "avdelningen för onödigt vetande" - om ni uppskattar ämnet så skriv gärna en rad, jag är mycket tacksam för all feedback!

Ps.
Alla bilder tagna hemma i vardagsrummet i naturligt ljus med antingen Fuji X-Pro1 och 60/2,5 eller Ricoh Gr-D III.

--- Edit ---
Nedan en "actionbild" på ett civilt dykarur på ringa djup - taget med iPhone och Instagram ;-)


 

Vad jag arbetar med just nu...

Ett av MWC (Military Watch Company) senaste dykarur - den civila versionen med mekaniskt urverk - militärerna föredrar quarts. Ricoh GRD-III :-)

Jag researchar just nu en artikel om klockor, mycket intressant. Måste bryta nu - ska med 06.11 tåget till Stockholm i morgon bitti...

Men kommer nog att blogga lite om klockor framöver - måste få utlopp för all överskottsinformation jag dragit på mig ;-)

-- Edit ---

Nu sitter jag på tåget och går igenom mitt material, får se om det även blir en bloggpost :-)  

Att återvända till de vatten där jag finner ro...

Fujifilm X-pro1 med 18/2 - helt obeskuren - bara konverterad från RAW och varsamt behandlad i PhotoShop - samtliga bilder.

Fick rådet av David här på Fotosidan, i en tidigare bloggkommentar, att bara publicera bilder - om jag vill undvika debatt (och omaket att moderera mitt kommentarsfält ;-). Så idag kör jag "safe" och lägger bara upp några bilder från ett tidigare besök på dagens utflyktsmål - Forsakar på Österlen.

 

Men självklart så är ju alla som vill kommentera bilderna varmt välkomna att göra det :-)