Sjukt roligt och inte helt fel - Toycamera-app i mobilen!

 
Sår man nu där - med en mobiltelefon-app istället för kameran som "lördagskamera". Föll till föga och skaffade en Android-telefon, sedan kunde jag inte motstå att ladda ner en toycamera-app, och nu tycker jag att det är riktigt skoj ;-)
 


Därför blev "Ericsson Xperia X10 Mini Pro" dagens kamera, den följer med över allt hur som helst. Och skönt att inte ha en extra grej att hålla koll på. Det händer ju att man "nästan" råkar glömma kvar kameran då och då...



Fördelen med "toy-camera" stuket är att bilderna är fixade och klara "straight out of camera" - bara att ladda upp på Facebook med ett knapptryck ;-) Och snälla Fotosidan - ta fram en liknande funktion för iPhone och Android så att man kan lägga ut bilderna direkt från mobilen!



X10 Mini Pro har 5 MP och en riltigt bra skärm, hyffsad "shutter lag" för att vara en telefon och med det fiktiva "slutarljudet" avstängt är den faktiskt en fungerande "street shooter" :-)



Kanske dags för ett nytt DOGMA-löfte? ;-)

Allt handlar om fotografen (och så det här med inspiration)

Berlin Alexanderplatz, bilden såklart obeskuren, utrustning ointressant ;-)

Sitter uppe och arbetar med en artikel som jag borde fått klar. Men jag har "skrivkramp", har haft det i några dagar nu. Så länge som artikeln inte blir klar så blir det heller inga blogginlägg. Självdisiplin.

Men så tänker jag att om jag skriver av mig det som just nu surrar i hjärnan så kanske det lossnar...

Jag tänker på fotografi. Var på Fotografiska och såg modeutställningen häromdagen. Jag tänker på vad fotografen, utifrån sina preferenser, betyder för fotot och hur totalt irrelevant valet av utrustning är för bilden. För det är ju fotografen, bara fotografen, som skapar bilden. Och hans eller hennes bakgrund, minnen, tankar, drömmar, trauman osv är parametrarna som styr processen.

Inspiration. Är nödvändig. Men svårfångad. Här tror jag att kameran faktiskt spelar viss roll. Den måste vara intuitiv och rolig att använda. Men den måste försvinna, bli ett intet i den kreativa processen. Vissa kameror "försvinner" bättre än andra. Valet av objektiv har större betydelse för resultatet, och optiken, dess unika egenskaper, är något varje fotograf måste lära sig att bemästra.


Köpenhamn, bilden obeskuren, men utrustningen inte helt irrelevant - Canon 85/1,2 ;-)

Glas. Det finns magiskt glas. Och glaset måste inte nödvändigt vis vara gjort i Tyskland för att bli magiskt. Japan går också bra. Canons 85/1,2 är ett magisk objektiv. Har haft ett, men sålt det i samband med en av alla "avvecklingar" av stora, klumpiga och onödigt dyra system.  Nu längta jag tillbaka.

Längtan. Livet är längtan. Jag längar efter bilder. Men jag vill aldrig mera fotografera för brödfödan. Platser jag besökt, ibland i verkliga livet, ibland i drömmen, kallar på mig. Just nu längtar jag efter att få promenera längs regntunga gator i Berlin. Och jag längtar efter böcker, att se bilder på papper,
inte på den eviga bildskärmen.

Årets sista fluga och min första gräsklippare, däremellan en promenad...

Ricoh GR-D III Makroläget, något beskuren, konverterad från RAW.

Tror att jag äntligen tagit kål på årets sista fluga. Och en av hösten stora fördelar infinner sig - alla jobbiga insekter försvinner :-)


Canon EOS 7D + 17-40/4 Obeskuren, konverterad från RAW.

Sedan är hösten en underbar tid för promenader, lagom svalt och bedårande vacker. Och som sagt - inga störande insekter...


Canon EOS 7D + 17-40/4 Obeskuren, konverterad från RAW.

Vi har efter flera smärre bakslag fått till en gräsmatta, rullgräs på framsidan och en sådd som tar sig på baksidan. Bortsett från gräsmattans rent terapeutiska egenskaper så blir den även en "hobby" - den måste skötas om. Vattnas, gödas och slutligen klippas.


Ricoh GR-D III Obeskuren, konverterad från RAW.

Vilket föranledde mitt livs första inköp av en gräsklippare. Varumärkesfixerad som jag är hade jag tänkt mig en "Klippo", men min visa hustru menade att när det gällde just gräsklippning så tillför varumärket verkligen ingenting. Och det stämmer nog, varumärket blir bara ett argument för att få osäkra fd stadsbor att hosta upp onödigt mycket pengar.
Antar att samma förhållande råder inom foto ;-)

Med tårna över kanten till stupet...

Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 (Obeskuren, konverterad från RAW) Det sk Nedstörtningsberget i Nasaret.

Ibland kommer vi farligt nära ett stup, kanske pga vår egen oförsiktighet, kanske påknuffade av andra med oklara agendor. Men när man står där så måste man - oavsett orsaken att man kommit för nära - ta ett steg tillbaka!

För sin egen och för sina närmastes skull. För skulle man mot förmodan trampa över kanten så kan det vara svårta att göra något konstruktivt åt det - och det kan vara mycket långt till botten ;-)

Jag tänker ofta på Mästaren, han kom också till ett stup, alldeles i början av sin gärning, pådriven av sina tidigare grannar och barndomsvänner.

Berättelsen återfinns i Lukas 4:16-30:

Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

"Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet
och predika ett nådens år från Herren."

Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar." Men alla vittnade mot honom och häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun. Och de frågade: "Är inte han Josefs son?" Då sade han till dem: "Utan tvekan kommer ni att vända detta ordspråk mot mig: Läkare, bota dig själv, och säga: Vi har hört allt som hände i Kapernaum. Gör det också här i din hemstad."
Och han fortsatte: "Amen säger jag er: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag säger er sanningen: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, då himlen var tillsluten i tre år och sex månader och det kom en stor hungersnöd över hela landet. Ändå blev inte Elia sänd till någon av dem utan bara till en änka i Sarepta i Sidons land. Och fastän det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, blev ingen av dem renad utan endast Naaman från Syrien."

Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta. De reste sig upp och drev honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på och ville störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare.

What We Do In Life Echoes In Eternity

Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 (Obeskuren "pure DOGMA", konverterad från RAW o lätt färgjusterad :-)

Vet inte varför - men jag kom att tänka på det citatet ur "Gladiator" när jag redigerade bilden...

Ibland är det svårt att förstå varför man associerar som man gör. Kanske är det något så enkelt som färgen på tyget?

Men om jag skall ge mig in på en lite djupare analys:

 Är det nog så att bilden för mig talar om "vad vi lämnar efter oss". Stolen har "lämnats efter" från en annan plats, den har haft en annan betydelse, varit en del av ett sammanhang. Nu är den ett stumt, malplacerat, vittne om en anna tid, ett annat liv. 

Men fortfarande med ett "eko" från sitt tidigare liv.

För enligt min verklighetsuppfattning så skapar "allt vi gör nu ett eko in i evigheten".