Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!

Jag börjar få för många lösa hårddiskar, både hemma, på jobbet och i bankfacket. Så vår IT-ansvarige köpte hem en SATA-dockningsstation som gör det möjligt att  ansluta en "lös" disk till datorn. Stora diskar är oförskämt billiga idag - det är när man köper dem i kabinett som priset springer iväg. Så nu sitter jag och för över bilder till en 2TB HD - för att ersätta tre kabinett men totalt 1,5TB på jobbet. Smart lösning!



Tidigare - från början av 90-talet - har jag använt mig av CDR-skivor och innan dess SyQuest-diskar. Jag brände konsekvent bilderna på arkivbeständiga - sk guld-skivor - främst från Kodak. De utlovade 100 års arkivbeständighet.

Nu är jag lite av en "arkiv-taliban" - jag är supernoga med skivorna. Undviker att repa dem, förvarar dem i plåtlådor (ingen syra), i mörker och med jämn temperatur. Trots det är vissa bildfiler idag oläsliga på de Kodak Photo-CD-skivor som jag lät göra i mitten av 90-talet.



Nuförtiden finns det två typer av CD-skivor som jag använder mig av - inte för backup - det skulle bli alldeles för många.  Utan för bildleveranser, främst till privatpersoner. Det är Fujis CD-R för digitala foton samt de sk Vinyl CD som är svarta och helt okänsliga för UV-ljus (och mycket reptåliga).
DVD-skivor använder jag ytterst sällan, de är extremt rep och UV-ljuskänsliga. Jag har flera DVD:er som blivit oläsliga inom loppet av bara några få år.

Så för digitala bilder är det hårddiskar som är bäst - och alltid minst en backupdisk, helst två (varav en i bamkfack ;-)

När det gäller det analoga materialet så föredrar jag de ljustäta och syrafria pärmarna med tilhörande "Museum Quality Archival" fickor från amerikanska "Vue-All". Men om sanningen skall fram så ligger nog hälften av mina negativ i pergamyr-fickor i vanliga dokumentpärmar, eller i fotopappers-kartonger tillsammans med sina kontaktkartor ;-) Det är faktiskt lättare att hålla ordning i det digitala arkivet...



Och så måste ju negativen tas fram, dammas av, skannas, behandlas i PhotoShop - för att kunna användas digitalt och/eller prinats ut. Om man nu inte har tillgång till ett foto-labb samt tiden att kopiera analogt (vilket jag önskar att jag hade).

Men - negativet är magiskt - det är inte RAW-filen!



Sedan har vi papperskopian - den silverbaserade analoga eller den pigmentbaserade digitala. Enligt många det mest arkivbeständiga formatet, i alla fall det mest lättpresenterade. Den kräver bara ljus - ingen ström, ingen skärm, inget hjälpmedel - för att kunna betraktas.

Kanske är det den som är det riktiga fotografiet? Den bild som kan ärvas, som kan säljas på auktion, som kan hängas på väggen...

Några tankar kring förlorade bilder (analogt vs digitalt) - samt en av mina mest använda bilder som bara delvis är min!

Leica M2 + Sumicron 50/2. En av de bilder som jag tog under min militärtjänstgöring som fotograf på F17,

Läste Bengts blogginlägg häromdagen, som förutom att vara ett generalangrepp ( i vanlig ordning ;-) på digitalfotografin också lyfter frågan "håller bilderna för framtiden?"

Nu vill jag slå ett slag för den digitala bilden utifrån ett yrkesfotoperspektiv. Jag har nämligen förlorat en massa analoga dia- och negativ-original under åren. Varför?

1. I vissa fall (som vissa av mina lumparbilder) så äger uppdragsgivaren originalet - med stor risk att det förkommer, förstörs eller blir otillgängligt.

2. Inskickade bilder har inte kommit i retur - trots påminnelser osv, vanligt med papperskopior, men katastrofalt när det är negativ eller dior. 

3. Bildbyrån eller tidskriften har gått i konkurs och deponerade original försvinner(har hänt mig flera gånger - ibland har jag kunnat rädda mina bilder).

4. Negativ eller dior förstörs i hanteringen och/eller slits ut av upprepade trumskanningar med tillhörande inoljning och rengöring. (Eller ljusbleks för att de lämnas framme på ljusbord mm, mm).

5. Egen klantighet - en diabild eller ett urklippt negativ är lätt att förlägga eller rentav kasta av misstag ;-)

Här är den digitala bilden överlägsen, originalet - RAW-filen - finns alltid kvar hos mig. Och den kan kopieras i all oändlighet, delas med uppdragsgivare och arkiv, misshandlas av originalare osv, osv. Men så länge jag har koll på mina säkerhetskopior så är det ingen fara. De digitala originalen tar dessutom liten plats, är automatiskt indexerade och lätta att söka igenom, samt bara ett musklick ifrån Photoshop. 

Visst - jag har gjort både dia- och negativ-duplikat av viktiga original. Och jag har fakturerat slarviga kunder för förkomna bilder (vilket ofta skadat realtionen).
Jag är glad att den tiden är över.

När det gäller arbetsflöde, leverans och arkivering så är den digitala bilden överlägsen den analoga. Sedan har analog fotografi andra förtjänster - där ger jag Bengt rätt - med råge!

--- Edit ---
Som respons på alla kommentarer samt för att utveckla mina tankar i ämnet har jag skrivit ytterligare en bloggpost:
"Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!"

Gör något bra - köp en tidning av en hemlös!

Leica M8 + Sumicron 50/2, obeskuren i vanlig ordning.

Var i Stockholm häromdagen, kunde inte undgå att köpa en "Situation STHLM".  En mycket bra tidskrift, både innehåll, inte minst bilder och form håller en mycket hög klass. Läsvärd! Och jag gjorde en insats, en verklig "win-win situation".

Om man nu inte råkar befinna sig i STHLM så finns ju "Faktum" i Göteborgsområdet och "Aluma" i Skåne - båda mycket välgjorda "gatutidningar" efter samma principer som för "Situation STHLM".

Varför inte köpa en på vägen till jobbet imorgon? Eller nästa gång du besöker "sorstan" :-)

Situation STHLM

Faktum (Göteborg)

Aluma (Malmö)

4 år med bloggen - lite om mina bilder och en kärleksförklaring till fotografin i alla dess former (nästan ;-)

Jag tror på den omdelbara, direkta  bilden, den som jag ser i sökaren och som fångas på film eller minneskort. Den bilden är, i någon mån, sanning - en fryst tusendels sekund som komponerats av mitt öga. Subjektivt - men trots det sann, fångad av optiken och presenterad obeskuren och omanipulerad.



Bilden har alltid ett budskap, jag som upphovsman har såklart en tanke, men det är betraktaren som gör den slutgiltiga tolkningen. Hela den processen underlättas om betraktaren kan lita på att fotografen inte manipulerat bilden. Bilden berättar en historia, den är subjektiv, men motivet är det som fanns framför linsen i exponeringsögonblicket.



Sedan så finns det bilder som jag tagit av kommersiella själ, uppdragsbilder, reklambilder och modebilder. De lever sitt eget liv och för dem gäller andra regler.



Jag älskar gatufoto, de enkla, nära och berörande bilderna. De välkomponerade bilderna. De bilder som förmedlar doften av mänskligt liv.



Men bilder får gärna även uppröra och provocera. Och de får flytta gränser, väcka starka känslor och bränna sig fast i människors medvetande.



De kan ta sig ann det oförklarliga, det mörka, det onämnbara, och kanske kan de bringa någon förståelse, till och med lite medkänsla.



Foto handlar också om det som är vackert. Om möten. Om bilder av människor. Porträtt.

Ps.
Vill du veta mer om var, när och hur bilderna är tagna så klicka på dem - de är alla länkade från mina olika album här på Fotosidan. 

4 år med bloggen idag - firar med en DOGMA-bild ;-)

Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 Obeskuren osv = DOGMA

Idag för fyra årsedan publicerade jag mitt första blogginlägg här på Fotosidan. Firar med en bild på dottern i farfars hatt. Hon var två år när jag började, nu är hon snart sju. Det är mycket som hänt under dessa fyra år - mycket av det går att läsa om i bloggen!

Det mest relevanta för just Fotosidan är nog DOGMA 07 sällskapet som jag startade tillsammans med Bengt Björkbom - till stor del tack vare att vi fann varandra via våra bloggar :-)

Och så gick jag från analog Leica-fotograf till en digital dito. Mitt mest lästa blogginlägg är min recension av Leica M8 som har lästs över 12000 gånger!
Trots att jag hade en del kritiska synpunkter så köpte jag själv kameran något år senare - "Love minus zero" ;-)

Mitt mest kommenterade inlägg (38 kommentarer) handlade om "Hur man bara får positiv kritik..." i Fotosidans pooler - och det retade tydligen gallfeber på främst naturfotografer ;-)

Det har blivit lite över 800 blogginlägg, men jag har avpublicerat över 20 st - så deta är bara inlägg nr 796 - enligt Fostosidans statistik ;-)

Jag har varit konsekvent när det gäller formen i bloggen: typsnittet är Arial, alltid en anfang i början och bildtexten en grad mindre än brödtexten. Och nästan alltid - minst en bild.

Egentligen började bloggandet som ett experiment, för att jag i min egenskap av marknadschef ville lära mig mer om mediet. Men jag blev biten och på den vägen är det ;-)
Och bloggen har gett mig otroligt mycket, nya vänner, bättre grepp om språket, ett eget forum för mina tankar och bilder, erfarenheter om smått och stort samt en och annan vinnarbild!

Stort tack till alla er som läser och kommenterar!