På tal om analogt - så här laddar man en 82 år gammal kamera med film!

Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 samtliga bilder. Kameran på bilden är min Leica II från 1930, dvs den började sitt liv som en Leica I - läs mer om den här ;-)

Som jag berättade i förra blogginlägget så laddade jag min Leica II - ursprungligen från 1930 - med film. Och för er som undrar så är det precis samma film som används än idag - 135mm film om 36 exponeringar, i en ljustät filmkassett (se bilden ovan). Leica var med och skapade den standarden, när Oskar Barnack konstruerade "Ur-Leican" 1913 så anpassade han den helt enkelt för en "armslängd" film - ca 1,5m - vilket blev 36 bildrutor.  Filmen var egentligen avsedd för rörlig bild, därav perforeringen, dåtidens stillbildsfilm höll betydligt större format. De flesta långfilmer spelas fortfarande in och visas på 135mm film - även om digitala biografen blir allt vanligare.



Leica II - precis som alla Leicor tom M3 (som kom 1954) - laddas enbart via botten och saknar den "baklucka" som alla moderna kameror har. Nyare Leicor har en "hjälp-lucka" men tekniken är i stort sett densamma - även Leica M8 och M9 laddas med batteri och minneskort via en likadan avtagbar botten.



Detta kräver att en löstagbar filmspole tas ut och att filmens "flärp" träs upp på den innan den laddas i kameran.


Sedan skjuter man in spole och filmrulle i kameran och filmen måste vara "spänd" annars blir de fel. Därefter måste man dra fram filmen försiktigt samtidigt som man håller mot på återspolningsvredet - så att filmen spänns ytterligare och frammatningsmekanismen tar tag i perforeringen. 



För att kontrollera att filmen kommer rätt - inte minst över tryckplattan - är det bäst att ta av objektivet och öppna slutaren. Skulle filmen fastna kan man även putta på den via slutaröppningen så att den kommer i rätt läge. Ingen perforering får synas i öppningen och filmen måste röra sig jämt när man drar fram den.

Sedan är det bara att sätta på bottenlocket, montera tillbaks objektivet, göra minst två blindavfyrningar (för att mata förbi den ljusskadade delen av filmen) och nollställa räkneverket. 

Nu är man redo att börja fotografera. 

Och inte helt fel med en handhållen exponeringsmätare samt en modern optisk extra-sökare i tillbehörsskon - den inbyggda visar bara 50mm och är ganska liten. Men mätsökaren är lättanvänd och mycket exakt. Så med modern optik på kameran så blir bildresultatet som från vilken analog Leica som helst ;-)

Du kan läsa mer om min Leica II i ett tidigare blogginlägg.

Analoga drömmar och en bil som är 29 år yngre än min kamera som fyller 82 i år ;-)

Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 - och kameran på bilden är min Leica II med ett modernt Voigtländer 28/3,5 och Gossen Digiflash ljusmätare ;-)

Jag bestämde mig för att återfalla i det analoga träsket igen - efter nästan ett års uppehåll. Laddade min Leica II med Tri-X, monterade ett modernt vidvinkelobjektiv med tillhörande sökare samt satt in ett nytta batteri i min lilla ljusmätare.
Och - ställde tillbaka allt i skåpet igen :-( 

För jag insåg att jag behövde få fram bilderna på en gång - som vanligt.

Så istället fick lilla Ricoh GR-D III:an följa med, och då kunde jag ju även ladda upp några bilder i bloggen!


Ricoh GR-D III Stranden vid Vitemölla strax före gårdagens åskoväder.



Ricoh GR-D III Min morbrors outsägligt vackra MGA från 1959 strax efter samma oväder - redo för fotografering ;-)

Se gärna hur några av bilderna som Rickard Eriksson tog på bilen blev - på hans blogg!

Fler av mina bilder från dagens aktiviteter finns i mitt Instagram-flöde i högerspalten.
Och jag får återkomma om det analoga...  när jag får tid ;-)

Är iPhone vår tids Leica?

                                       
  När Oskar Barnack för snart 100 år sedan konstruerade embryot till den första Leican (men kameran skulle inte komma ut på marknaden för än 1925 pga depression, krig och annat elände) så hade han några bärande idéer: liten, diskret och med fullgod bildkvalitet. 



Märk väl det sista - fullgod bildkvalitet. På 20-talet var inte Leican, trots en mycket fin optik, det bästa valet om du ville få maximal bildkvalitet och högsta möjliga "upplösning" i dina bilder. 35mm filmen, som egentligen var avsedd för rörlig bild, hade sina begränsningar, speciellt vid höga ISO (Och allt över ISO 20 var högt på den tiden... )



Sedan skulle Leica - tack vare sin unika design och kvalitet - utvecklas från fotojournalisternas favorit till en "varumärkes ikon", men det är en helt annan historia.

Men det som slog mig är Oskar Barnacks ursprungs idé har stora likheter med dagens iPhone - kameran som du alltid har med dig! Och både Leican på sin tid och iPhonen idag har inte bara revolutionerat hur vi tar våra bilder utan även hur vi delar med oss av dem till andra.

Själv har jag många snapshots som är tagna med med iPhone, och delade via Instagram, men som under andra omständigheter definitivt skulle varit "Leica-bilder":

"Hädiska tankar"? Eller kommer vi att få se iPhonen utvecklas till vår tids fotojournalisters och mästerfotografers favorit arbetsredskap? 

Vill du ha en alldeles egen 0-serie Leica men saknar 13miljoner? (Och hur blir bildkvalitén med över 80år gammal Leica?)

Leitz Elmar 50/3,5 uncoated från 1930 och Tri-X.

Lite funderingar efter mitt förra blogginlägg....

Tycker du att 13 miljoner är mycket för en kamera vars garanti gick ut för sådär 85 år sedan? Lugn! År 2000 tog Leica fram en reproduktion av 0-serie Leican, trogen originalet i allt utom optikens konstruktion och  antireflexbehandling. 

                    
Leica O-serie kameran från 1923 - originalritningen som även låg till grund för den officiella replikan från 2000.

Nu är 0-serie Leican ingen lätt kamera att använda, den saknar bla sekundär ridå - objektivet måste täckas när man drar fram filmen och spänner slutaren (så att inte filmen blir ljusskadad). Den har ingen optisk sökare och tidsratten visar "mm" istället för delar av en sekund - dvs storleken på springan i slutarridån...


Bild på Leica 0-serie replikan med tillhörande kartonger och dokumentation - från en annons på E-bay.

Om du trots det vill ha en så finns den på E-bay för ca 2000 USD men även Photografica i Köpenhamn har osålda ex kvar - som går för 25000 danska Kr.
Skulle du bli lycklig ägare till en så finns det en speciell Flickr-grupp där du kan dela dina bilder ;-) 

0-serie replikan har ju ett modernt antireflexbehandlat objektiv, så den presterar samma bildkvalitet som vilken ny Leica som helst. Men hur bra kan bilderna bli med ett "Ur-Elmar" 50mm f3,5 - i stort sett samma objektiv som sitter på de flesta riktiga 0-serie kemerorna? Bilden överst är tagen med mitt Leitz Elmar från 1930 - garanterat "uncoated". Och bildkvalitén är inte fy skam, lite mjuk i kontrasten och en viss känslighet för motljus - men betydligt mindre distorsion än i dagens "kit-zoomar"!


Min Leica II, här med en modern Summicron 50mm "M39 Limited Edition" från 2000.

Bilden togs med Elmaren monterad på min Leica II som egentligen var den Leica I som det ursprungligen satt fast monterat på. Men någon gång på 30-talet så har kameran uppgraderats med mätsökare och M39-skruvfattning med löstagbart objektiv. Något som idag drastiskt sänker kamerans värde - men gör den mycket mer användarvänlig!
För tacke vare skruvfattningen kan jag montera moderna objektiv, både från Leica (som bilden ovan) och från tillverkare som Cosina/Voigtländer. För att nu inte tala om alla fina M39-gluggar från forna Sovjet och dagens Ryssland.

Skaffar du dig en 0-serie Leica har du inte den möjligheten, den är vad vi idag kallar en "ädelkompakt". Gillar du den fasta optiken, designen och formatet, men vill slippa framkalla film så är Leica X1 ett alternativ. Den är dessutom billigare än 0-serie replikan...


Leica X1 med APS-C sensor och ett fast motsvarande 35mm objektiv - skrämmande lik 0-serien från 1923.

Världens dyraste kamera (13 mille) är en Leica - är någon förvånad? ;-)

I går sålde auktionshuset WestLicht en 0-serie Leica från 1923 för 1,32 miljoner Euro (ca 13 miljoner kronor).
Kameran är unik på många sätt, endast ett 20-tal sk 0-seriekameror tillverkades, och bara ett fåtal finns kvar idag. De var en prototyp-serie med vissa individuella skillnader som togs fram för att testa konceptet inför en eventuell serieproduktion.

Ur-Leican skapades redan 1913 av Oskar Barnack men första världskriget satte stopp för vidare utveckling.  Men som tur var så släppte inte Oskar idén utan lyckades till slut övertyga sin chef, Ernst Leitz, att gå viadre med projektet. 0-serien blev ingen omedelbar succé, men Leitz beslöt trots det att satsa på den unika konstruktionen och 1925 introducerades Leica I, 1930 skruvfattningen (M39) för utbytbara objektiv och 1932 Leica II med mätsökare. Den moderna 35mm systemkameran var född!