Varför jag sålde min Leica M8

iPhone och Camera+ via Instagram, övriga bilder är tagna med Panasonic Lumix GF1.

Jag  har sålt min Leica M8 - till en mycket god vän och mångårig Leica-fotograf som definitivt behövde bli digital. Men jag har så gott som alla Leica, Leitz och Voigtländer-objektiv kvar, och några analoga hus, både Leica och Voigtländer.

 

Den direkta orsaken var nog Ricoh GXR med M-modul som faktiskt tillförde en ny dimension till Leica M-gluggarna och fotografin i stort. Jag ville förenkla och och minska ner min utrustning. Men samtidigt få det bästa ut både DSLR och mätsökar och EVIL-världen.

 

Faktum är att Ricoh GXR ger mig just det - det bästa ur flera världar. Som på bilden ovan med 28mm f2,5 med autofokus och APS-C sensor. Optisk sökare. Tyst. Grym bildkvalitet. Och snabb, speciellt i "snap focus" läget som kopplar ur autofokusen och arbetar hyperfokalt. Som backup och extra "vidvinkel-kamera" fungerar Ricoh GRD III perfekt - ovan med 21mm tillsatsen och optisk sökare. 



Men som bilderna tydligt illustrerar - Leica har något som Ricoh inte har - hur bra de senare än är...  Och Leicas mätsökare är fortfarande det enda digitala mätsökar-alternativet - hur intressant Fuji mfl än är i teorin. Och även om Ricohs EVIL-sökare med sin kontrast-fokus-indikering (liknande Sony NEX) är lättare att fokusera så är den trots allt ingen mätsökare. 

 

Så det måste bli en digital-Leica M för mig igen, förhoppningsvis ganska snart. Planen är att köpa en begagnad M9. Jag tror att så fort Leica M10 presenteras så börjar priset på begagnade M9 att falla. M9:an har faktiskt potential att bli ett riktigt "begagnat kap". Leica har tillverkat och tillverkar fortfarande massor av M9:or, och de flesta av de som idag skaffat en tvekar nog inte att byta upp sig till en M10 när den kommer. Vilket borde vara bra för oss som tycker att kring 25.000 är ett rimligt pris för en fin och måttligt använd M9:a! 

Men - Ricoh GXR med M-modul är ett väldigt bra - både Leica substitut och/eller komplement! 

Fujifilm X100 vs Leica - första intrycket!

Nu när Fujifilm X100 äntligen börjat levereras så kunde jag inte motstå frestelsen att klämma lite på den - och jämföra den med min Leica M8 (och Panasonic GF1). Det som i första hand intresserar mig är handhavandet och "känslan" i huset samt - såklart - den nya hybridsökaren.



Först av allt storleken - Fujifilm X100 är en stor kompaktkamera, nästan lika stor som Min Leica M8 och betydligt större än Panasonic Lumix GF1 /GF2. Orsaken är såklart att sökaren tar plats och att sensorns storlek - APS-C - tillsammans med optikens konstruktion begränsar möjligheterna för en kompaktare konstruktion. Bilderna  får tala för sig själv.



Men kameran känns inte stor i handen. Den har ett mycket bra grepp och alla reglage är mycket logiskt (spec. för en gammal analogfotograf) placerade. Kameran är synnerligen intuitiv att använda - man behöver definitivt inte läsa bruksanvisningen för att komma igång ;-)



Faktum är att den med sina manuella reglage - som sitter där de ska sitta - är mycket lätta att använda "på det gamla vanliga sättet", dvs med kameran mot ögat. Och sökaren är värd en hel massa lovord. Glasklar, väldisponerad med all information som behövs - och med ett "klick" på vad som ser ut som en hederlig  filmlösgörare på fronten så växlar man läge till elektronisksökare. Och helt plötsligt så har du en "DSLR" kamera med 100% visning (utan parallaxproblem) i sökaren. Coolt! Praxtiskt! Antagligen oumbärligt när du väl vant dig ;-)



Såklart kan man ävenanvända skärmen som sökare. Och den exponerade bilden kan visas både i sökaren (som då blixtsnabbt växlar till elektroniskt läge och tillbaka) eller på skärmen i vanlig ordning. Eller inte alls - för oss som vill bevara lite av den analoga känslan... Men att få se den exponerade bilden i den "optiska" sökaren någon sekund ger en fin konfirmation av exponeringen osv utan att man behöver ta kameran från ögat - mycket praktiskt!



En annan detalj som tilltalar mig är den klassiska avtryckaren, med gänga för mekanisk trådutlösare, och som möjliggör användandet av (mitt absoluta favorit tillbehör) en sk softrelease :-)



Slutligen - Fuji har valt en konstruktion där objektivet inte växer eller drar ihop sig vid på och avstängning. Istället är det ganska kompakt och sticker bara ut några centimeter från kamerakroppen. Så med det rejäla objektivlocket på plats så glider kameran lätt ner i fickan. Trots sin storlek så är Fujifilm X100 en verklig kompaktkamera. En ädelkompakt i ordets rätta bemärkelse. För bildkvaliten är imponerande.

Men mer om det i en kommande bloggpost.

Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!

Jag börjar få för många lösa hårddiskar, både hemma, på jobbet och i bankfacket. Så vår IT-ansvarige köpte hem en SATA-dockningsstation som gör det möjligt att  ansluta en "lös" disk till datorn. Stora diskar är oförskämt billiga idag - det är när man köper dem i kabinett som priset springer iväg. Så nu sitter jag och för över bilder till en 2TB HD - för att ersätta tre kabinett men totalt 1,5TB på jobbet. Smart lösning!



Tidigare - från början av 90-talet - har jag använt mig av CDR-skivor och innan dess SyQuest-diskar. Jag brände konsekvent bilderna på arkivbeständiga - sk guld-skivor - främst från Kodak. De utlovade 100 års arkivbeständighet.

Nu är jag lite av en "arkiv-taliban" - jag är supernoga med skivorna. Undviker att repa dem, förvarar dem i plåtlådor (ingen syra), i mörker och med jämn temperatur. Trots det är vissa bildfiler idag oläsliga på de Kodak Photo-CD-skivor som jag lät göra i mitten av 90-talet.



Nuförtiden finns det två typer av CD-skivor som jag använder mig av - inte för backup - det skulle bli alldeles för många.  Utan för bildleveranser, främst till privatpersoner. Det är Fujis CD-R för digitala foton samt de sk Vinyl CD som är svarta och helt okänsliga för UV-ljus (och mycket reptåliga).
DVD-skivor använder jag ytterst sällan, de är extremt rep och UV-ljuskänsliga. Jag har flera DVD:er som blivit oläsliga inom loppet av bara några få år.

Så för digitala bilder är det hårddiskar som är bäst - och alltid minst en backupdisk, helst två (varav en i bamkfack ;-)

När det gäller det analoga materialet så föredrar jag de ljustäta och syrafria pärmarna med tilhörande "Museum Quality Archival" fickor från amerikanska "Vue-All". Men om sanningen skall fram så ligger nog hälften av mina negativ i pergamyr-fickor i vanliga dokumentpärmar, eller i fotopappers-kartonger tillsammans med sina kontaktkartor ;-) Det är faktiskt lättare att hålla ordning i det digitala arkivet...



Och så måste ju negativen tas fram, dammas av, skannas, behandlas i PhotoShop - för att kunna användas digitalt och/eller prinats ut. Om man nu inte har tillgång till ett foto-labb samt tiden att kopiera analogt (vilket jag önskar att jag hade).

Men - negativet är magiskt - det är inte RAW-filen!



Sedan har vi papperskopian - den silverbaserade analoga eller den pigmentbaserade digitala. Enligt många det mest arkivbeständiga formatet, i alla fall det mest lättpresenterade. Den kräver bara ljus - ingen ström, ingen skärm, inget hjälpmedel - för att kunna betraktas.

Kanske är det den som är det riktiga fotografiet? Den bild som kan ärvas, som kan säljas på auktion, som kan hängas på väggen...

Några tankar kring förlorade bilder (analogt vs digitalt) - samt en av mina mest använda bilder som bara delvis är min!

Leica M2 + Sumicron 50/2. En av de bilder som jag tog under min militärtjänstgöring som fotograf på F17,

Läste Bengts blogginlägg häromdagen, som förutom att vara ett generalangrepp ( i vanlig ordning ;-) på digitalfotografin också lyfter frågan "håller bilderna för framtiden?"

Nu vill jag slå ett slag för den digitala bilden utifrån ett yrkesfotoperspektiv. Jag har nämligen förlorat en massa analoga dia- och negativ-original under åren. Varför?

1. I vissa fall (som vissa av mina lumparbilder) så äger uppdragsgivaren originalet - med stor risk att det förkommer, förstörs eller blir otillgängligt.

2. Inskickade bilder har inte kommit i retur - trots påminnelser osv, vanligt med papperskopior, men katastrofalt när det är negativ eller dior. 

3. Bildbyrån eller tidskriften har gått i konkurs och deponerade original försvinner(har hänt mig flera gånger - ibland har jag kunnat rädda mina bilder).

4. Negativ eller dior förstörs i hanteringen och/eller slits ut av upprepade trumskanningar med tillhörande inoljning och rengöring. (Eller ljusbleks för att de lämnas framme på ljusbord mm, mm).

5. Egen klantighet - en diabild eller ett urklippt negativ är lätt att förlägga eller rentav kasta av misstag ;-)

Här är den digitala bilden överlägsen, originalet - RAW-filen - finns alltid kvar hos mig. Och den kan kopieras i all oändlighet, delas med uppdragsgivare och arkiv, misshandlas av originalare osv, osv. Men så länge jag har koll på mina säkerhetskopior så är det ingen fara. De digitala originalen tar dessutom liten plats, är automatiskt indexerade och lätta att söka igenom, samt bara ett musklick ifrån Photoshop. 

Visst - jag har gjort både dia- och negativ-duplikat av viktiga original. Och jag har fakturerat slarviga kunder för förkomna bilder (vilket ofta skadat realtionen).
Jag är glad att den tiden är över.

När det gäller arbetsflöde, leverans och arkivering så är den digitala bilden överlägsen den analoga. Sedan har analog fotografi andra förtjänster - där ger jag Bengt rätt - med råge!

--- Edit ---
Som respons på alla kommentarer samt för att utveckla mina tankar i ämnet har jag skrivit ytterligare en bloggpost:
"Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!"