Allt handlar om fotografen (och så det här med inspiration)

Berlin Alexanderplatz, bilden såklart obeskuren, utrustning ointressant ;-)

Sitter uppe och arbetar med en artikel som jag borde fått klar. Men jag har "skrivkramp", har haft det i några dagar nu. Så länge som artikeln inte blir klar så blir det heller inga blogginlägg. Självdisiplin.

Men så tänker jag att om jag skriver av mig det som just nu surrar i hjärnan så kanske det lossnar...

Jag tänker på fotografi. Var på Fotografiska och såg modeutställningen häromdagen. Jag tänker på vad fotografen, utifrån sina preferenser, betyder för fotot och hur totalt irrelevant valet av utrustning är för bilden. För det är ju fotografen, bara fotografen, som skapar bilden. Och hans eller hennes bakgrund, minnen, tankar, drömmar, trauman osv är parametrarna som styr processen.

Inspiration. Är nödvändig. Men svårfångad. Här tror jag att kameran faktiskt spelar viss roll. Den måste vara intuitiv och rolig att använda. Men den måste försvinna, bli ett intet i den kreativa processen. Vissa kameror "försvinner" bättre än andra. Valet av objektiv har större betydelse för resultatet, och optiken, dess unika egenskaper, är något varje fotograf måste lära sig att bemästra.


Köpenhamn, bilden obeskuren, men utrustningen inte helt irrelevant - Canon 85/1,2 ;-)

Glas. Det finns magiskt glas. Och glaset måste inte nödvändigt vis vara gjort i Tyskland för att bli magiskt. Japan går också bra. Canons 85/1,2 är ett magisk objektiv. Har haft ett, men sålt det i samband med en av alla "avvecklingar" av stora, klumpiga och onödigt dyra system.  Nu längta jag tillbaka.

Längtan. Livet är längtan. Jag längar efter bilder. Men jag vill aldrig mera fotografera för brödfödan. Platser jag besökt, ibland i verkliga livet, ibland i drömmen, kallar på mig. Just nu längtar jag efter att få promenera längs regntunga gator i Berlin. Och jag längtar efter böcker, att se bilder på papper,
inte på den eviga bildskärmen.

Lite DOGMA vs BILDBEHANDLING - funderingar...

Canon EOS 7D + 17-40/4 Obeskuren, konverterad från RAW, kamerans WB, varsamt justerad + skärpt.

Tog en promenad inne i centrum idag och försökte få till lite "gatufoto". Väl hemma vid datorn, PhotoShop och i "framkallningen" från RAW uppstod några spontana reflektioner  :-)
För det är lätt att dra lite väl mycket i reglagen när man konverterar bilden till en RGB i PhotoShop för att sedan spara ner som s/v JPG. Och så får man en bild som påminner om HDR-stuket :-(


Konverterad till s/v i PS, ganska mycket "drag i reglagen", samt ytterligare efterbelyst och skärpt.

Fast den får bli en "mellanstation" på vägen mot en hyffsad och inte allt för manipulerad s/v-konvertering. Och nästa bild skulle i mörkrummet varit frukten av mycket arbete, men i PhotoShop bara talar vi bara om några minuter för att åstakomma de olika varianterna.


Slutlig verision i s/v, närmare orginalet, men "manipulerad", efterbelyst och såklart lite skärpt.

Tanken är att skapa en ganska "mjuk" bild med stort omfång som fångar lite av känslan i det "klara höstljuset". Men sedan är det frågan om det inte blir bäst när man konverterar den översata bilden rakt av till s/v?


Samma "framkallning" från RAW som överst, men konverterad till s/v i PS "rakt av".

Till slut blir frågan om hurvida jag lyckats eller om man över huvud taget gillar bilden - en smaksak.


Ricoh GR-D III f5,6 1/8 sek @ 200 ISO Obeskuren, konverterad till s/v från RAW samt efterbelyst o skärpt.

Och så en reflektion - kanske är det bättre att förlita sig på kameran om man vill undvika "manipulationens" lockelser, och/eller vill tillbaks till filmens begränsning? Ovan en bild tagen med Ricoh'n, s/v-konverterad från RAW och nedan en bild från samma tillfälle, tagen i det nya "Tri-X-läget" (High Contrast B/W).


Ricoh GR-D III f1,9 1/64 sek @ 200 ISO Kamerans nya "High Contrast B/W mode" rakt av.

OBS! Bilderna måste ses förstorade (klicka på dem) för att illustrera inlägget - de förminskade blogg-bilderna blir en smula "förvanskade".

Med tårna över kanten till stupet...

Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 (Obeskuren, konverterad från RAW) Det sk Nedstörtningsberget i Nasaret.

Ibland kommer vi farligt nära ett stup, kanske pga vår egen oförsiktighet, kanske påknuffade av andra med oklara agendor. Men när man står där så måste man - oavsett orsaken att man kommit för nära - ta ett steg tillbaka!

För sin egen och för sina närmastes skull. För skulle man mot förmodan trampa över kanten så kan det vara svårta att göra något konstruktivt åt det - och det kan vara mycket långt till botten ;-)

Jag tänker ofta på Mästaren, han kom också till ett stup, alldeles i början av sin gärning, pådriven av sina tidigare grannar och barndomsvänner.

Berättelsen återfinns i Lukas 4:16-30:

Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

"Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet
och predika ett nådens år från Herren."

Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar." Men alla vittnade mot honom och häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun. Och de frågade: "Är inte han Josefs son?" Då sade han till dem: "Utan tvekan kommer ni att vända detta ordspråk mot mig: Läkare, bota dig själv, och säga: Vi har hört allt som hände i Kapernaum. Gör det också här i din hemstad."
Och han fortsatte: "Amen säger jag er: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag säger er sanningen: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, då himlen var tillsluten i tre år och sex månader och det kom en stor hungersnöd över hela landet. Ändå blev inte Elia sänd till någon av dem utan bara till en änka i Sarepta i Sidons land. Och fastän det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, blev ingen av dem renad utan endast Naaman från Syrien."

Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta. De reste sig upp och drev honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på och ville störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare.

What We Do In Life Echoes In Eternity

Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 (Obeskuren "pure DOGMA", konverterad från RAW o lätt färgjusterad :-)

Vet inte varför - men jag kom att tänka på det citatet ur "Gladiator" när jag redigerade bilden...

Ibland är det svårt att förstå varför man associerar som man gör. Kanske är det något så enkelt som färgen på tyget?

Men om jag skall ge mig in på en lite djupare analys:

 Är det nog så att bilden för mig talar om "vad vi lämnar efter oss". Stolen har "lämnats efter" från en annan plats, den har haft en annan betydelse, varit en del av ett sammanhang. Nu är den ett stumt, malplacerat, vittne om en anna tid, ett annat liv. 

Men fortfarande med ett "eko" från sitt tidigare liv.

För enligt min verklighetsuppfattning så skapar "allt vi gör nu ett eko in i evigheten".

En DOGMA-resa, till en plats jag älskar att återvända till!

Jag har nyligen varit i Israel, ett land jag älskar att återvända till. Denna gången reste jag bara med en kamera och ett objektiv - DOGMA-style ;-)
Anledningen var främst att jag hade en duktig fotograf med mig så mina egna bilder skulle främst användas på nätet, i blogg, pressreleaser osv. Så en enkel kamera med ett bra objektiv var tillräckligt. Mitt val blev Panasonic Lumix GF1 med "Pancake" 20mm f1,7 - framför Leica M8 som är tyngre och Ricoh GR-D III som är lite för begränsad.



En plats som är mycket speciell är "Västra muren" eller "Klagomuren" som många felaktigt säger, kort och gott "Kotel" på Hebreiska. Att komma dit en fredag och invänta att sabbaten börjar i och med solens nedgång, att se fler och fler människor, från olika religiösa inriktningar, strömma till - är en mycket speciell upplevelse. Ett myller av ortodoxa, soldater, civila, män, kvinnor och barn  - många under sång och dans - fyller platsen framför muren.



Och så infinner sig lungnet - sabbatsvilan - hela staden stannar upp. Något som vi svenskar inte alls är vana vid, men som är ytterst livsbejakande. Även ett fotoförbud i murens snärhet tar vid - som bör respekteras ;-)



Murens heliget har sin grund i att den västra muren är den som ligger närmast den plats där det "Allra Heligaste" i det judiska templet en gång stod. Enligt Bibeln rummet där förbundsarken med tio Guds bud förvarades, men även platsen för Guds manifisterade närvaro på jorden. Nu tror en kristen att den närvaron idag finns i alla troendes hjärta och sinne. Men "Kotel" blir inte mindre speciell för det...



Samtliga bilder tagna med Panasonic Lumix GF1 och 20mm/1,7. S/V-konverterade från RAW, måttligt skärpta och såklart obeskurna :-)