Mitt ute i havet står en övergiven betongplattform… #blogg100

Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - och i vanlig ordning obeskurna - samtliga bilder.

Häromveckan var det ett ovanligt lågt vattenstånd i Öresund, man kunde från Skanörs revlar gå långt, långt ut på det som vanligtvis är havsbotten. Öresund är grunt och med ett "tidvatten" som styrs av vindar och havsströmmar (inte månen som tex i  Engelskakanalen) så kan vattennivån skilja sig över en meter till vardags, och upp emot två meter i extrema  situationer. Så här lågt vatten hade jag inte upplevt tidigare, flera kilometer norr om Skanörs norra revel kunde jag torrskodd nå fundamentet för en sedan länge borttagen klockboj. En gång i tiden (antagligen innan Falsterbokanalen anlades) så varnade den båtar för revet. Min morbror brukade vid lågvatten ta sig ut till den i jolle och faktiskt övernatta på den ibland. Han uppskattade känsla av ligga och sova under bar himmel mitt ute i havet! 



I bakgrunden syns både vindkraftverken och Öresundsbron som dominera horisonten, och några hundra meter bortom vattenbrynet finns djuprännorna som inte minst möjliggör båttrafiken genom Falsterbokanalen. Strax till höger kan man ana plattformen som en svart prick vid vattenbrynet...
Att gå så långt ut på havsbotten ger en viss pirrande obehagskänsla - tänk om vattnet kommer tillbaka, innan jag hinner undan?
Nu är det till vardags ca 1-1,5 meter djupt här, så det finns nog ingen risk för att drunkna. Men det kan ju bli rejält blött kring fötterna ;-) 

Jag kommer som sagt att blogga varje dag i hundra dagar - detta var inlägg #2 i utmaningen #blogg100 :-)

 

I regnet syns inte tårarna...

Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - i ösregn :-) Statyn heter "Det svenska svårmodet" (och bilden är i vanlig ordning obeskuren osv..)
Tog en promenad häromdagen i ösregnet - ville testa X-Pro1:ans nya läderkläder ;-)

Nära skjuter ingen hare och lite om tekniken i digitala mätsökarkameror (läs Leica och Fuji) så här i årets första blogg

Först lite bakgrundsinformation - kameran på bilden ovan representerar på många sätt min idealkamera. Det är min sista Leica M6 TTL, och i detta fallet även en av de sista 999 M6:orna som tillverkades (nr 252 för att vara exakt ;-). På den sitter ett Summicron ASPH 35mm f2 "M39 Limited edition" - dvs ett unikt objektiv från 2001 som bara tillverkades i 1000 exemplar - för den japanska marknaden. Det har M39 Leica-skruvgänga istället för M-bajonettfattning och kräver således en adapter för att kunna monteras på M-huset. En standard från 1930 som gick ur tiden på 50-talet i och med lanseringen av Leica M3 men som återupplivades av bla Cosina/Voigtländer på 90-talet. För mig så innebär det att jag kan använda mina moderna Leica och Voigtländer-gluggar på min äldsta Leica från just 1930!

Egentligen har de analoga Leicorna allt, en glasklar sökare med integrerad exakt mätsökare, samt inte minst den fantastiska gummiridåslutaren med världens skönaste ljud ;-) Det enda "felet är det enkla faktum att de inte är digitala, dvs 36 bilder och därefter filmbyte. Sedan tillkommer framkallning och skanning innan bilderna finns i datorn, och det blir både tidsödande och dyrt. Så för mig blev det en M8 när den lanserades - som jag sålde för lite mer än ett år sedan. Jag har "gosat" med olika Leica M9:or i omgångar, men för över 50.000 Kr så är den för lik M8:an - bara "sensor-formatet" skiljer dem åt...
Alla barnsjukdomarna i Leica M8/9 konceptet drev mig i armarna på Ricoh och deras unika GRX-system. På papperet en lysande ide men i praktiken något helt annat. För mig var det främst ergonomin som inte ville fungera, det lilla modul-huset utan sökare blev framtungt och svårhanterligt med Leicas robusta optik monterad.

Så när Fujifilm lanserade X-Pro1 med sin nyskapande hybridsökare och en helt unik sensorteknik så slog jag till direkt. En bildkvalitet som var jämförbar med de bästa "fullformatarna", bra skärmsökare och en fin glasklar optisk hybridsökare. Och allt förpackat i ett retroinspirerat hus i Leica-stil med rattarna på rätt ställe. De enda två minusposterna var formatet APS-C och avsaknad av mätsökare - istället får man förlita sig på AF och fokushjälp. En positiv överraskning är Fujis optik - den levererar verkligen och gör behovet av att köra Leica-gluggar med adapter minimal. Sedan har Fujifilm lanserat nya uppgraderingar av sin firmware med jämna mellanrum och kommit tillrätta med de allra flesta barnsjukdomarna. Och deras egen "intelligenta M-adapter" är ett stort plus.



Ovan det mesta av min analoga och digitala utrustning per idag. Är jag nöjd? Kanske…
Jag saknar fortfarande Leicas mätsökare, AF och/eller fokushjälp är inte riktigt samma sak - tyvärr. I vissa fotosituationer är mätsökaren helt enkelt oslagbar! Men en investering i en Leica M som som ju har EVIL osv gör Fuji-systemet i praktiken överflödigt. Men om jag "nöjer mig med" att komplettera med en "enkel" M9 eller M9E, kanske rentav begagnad (priserna faller som en sten just nu) så finns ju behovet av EVIL och Fuji-systemet kvar. Eller så kan jag ju komplettera ett rent Leica-M system med ett DSLR-system som som förr i tiden. Men det blir dyrt och synergierna försvinner. Och Fujifilm lanserar nya spännande gluggar på löpande band - nu senast ett 56mm (motsvarar 85mm) med största bländare f1,2…
...och när kommer en X-Pro2?
Och när blir man nöjd?
Kanske bättre att sälja rubbet och bara behålla Summicron 35:an och köpa en Leica M? En kamera, ett objektiv… DOGMA!

 

Den blå planet - ett måste om du besöker Köpenhamn!

Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - samtliga bilder ;-)

Tidigare i år invigdes ”Den Blå Planet” alldeles invid Öresundsbron på den danska sidan. Och i veckan som gick fick jag tillfälle att besöka anläggning med familjen - en helt otrolig upplevelse!



Detta är inte bara norra Europas största och modernaste akvarieanläggning, det är också arvtagaren till det berömda ”Danmarks akvarium” som öppnades redan på 30-talet. I de helt nya och arkitektoniskt banbrytande lokalerna ryms 20.000 fiskar och vattenlevande djur i totalt 53 akvarier och bassänger som innehåller över 7 miljoner liter vatten. Man sugs ner i ”havet” genom byggnadens finurliga planlösning och bjuds på en hisnande resa genom olika biotoper och havsmiljöer – från varmaste Amazonas till kallaste Arktis. Här finns något för alla åldrar och alla smaker. Många av de största akvarierna har enorma fondväggar och sluttande sittplatser som på en teater – man kan lugnt sitta ner och låta sig förtrollas av det blå ljuset och de fantastiska vattenvarelserna som sveper förbi glaset. I andra akvarier går man in i glastäckta gångar och befinner sig bokstavligt talat på oceanens botten.



Dessutom kan man få umgås med både fiskar och diverse andra varelser som krabbor och sjöstjärnor på nära håll genom att både få ta upp dem och klappa dem – om man är snabb nog. Allt kompletteras med utomhusbassänger och ett rullande program med utfodringar av djuren och andra aktiviteter. I vanlig dansk ordning finns där en utmärkt restaurang – som såklart är specialiserad på olika fiskrätter. Kommunikationerna är mycket goda, både busshållplatser och en metrostation finns i direkt anslutning till anläggningen som ligger så nära Sverige som det bara går – första avfarten efter man lämnat Öresundsbron. 
Rekommenderas! 

Ett försök att kombinera några vitt skilda intressen...

Bilderna är tagna med en Nikon-kompakt i ett enkelt uv-hus från Kjell & Co -  man måste ju börja någonstans. Ovan ett dykarur av militär typ från MWC.

Jag har snorklat en del i sommar och försökt få lite fina undervattensbilder - utan någon större framgång. Undervattensdjuren som lever i/på Öresunds sandbotten är notoriskt svårfångade, krabborna springer undan och skrubborna gömmer sig väldigt väl i sanden. Min lilla kompakt har inte en chans att fokusera snabbt och exakt nog...
Så jag tänkt att jag skulle kunna fotografera lite klockor (dykarur) istället. De hör ju hemma i vattnet på sätt och vis och de ligger garanterat still ;-)



Klockan ovan är en "Steinhart Ocean Vintage Military" som är en sk hommage (hyllning) till Rolex berömda "Mil-Sub" eller rättare sagt Submariner referens 5517. En klocka som levererades till brittiska försvaret på 70-talet, ca 1000 köptes in men bara ett hundratal finns idag bevarade i ursprungligt skick. De flesta exemplaren "avrustades" efter fullgjord tjänst och fick nya urtavlor, visare och vridringsinlägg - eller så destruerades de helt enkelt. Detta gör att en "Mil-Sub" i fint skick går på ca miljonen - om man nu alls får tag i en. Och detta öppnar upp för seriösa "hommager", för designen är inte bara mycket snygg - den är också fri då mönsterskyddet gått ut. Steinharts version är trogen originalet i detaljer som de svärdsformade visarna, gulfärgade indexmarkeringarna och vridringens skala som löper runt hela ringen och inte bara till "15" som brukligt. Men den skiljer sig också markant på flera punkter, inte minst är boetten större här än på originalet. Ingen "klocknörd" skulle förväxla dem av misstag - "Ocean Vintage Military" är inte en kopia utan just en "hommage". Och en mycket välgjord sådan, vattentät till 300 meter samt inuti tickar ett automatiskt ETA-verk - klockan andas schweizisk kvalitet!



Den andra klockan är en "Automatic Military Diver GTLS Tritium" från "Military Watch Company - MWC". Klockan har en svart PVD-behandlad boett, tritium belysning i visare och index samt fasta bandstift. Vattentät till 200 meter och utrustad med ett automatiskt urverk från Seiko, men den finns även att få med ett schweiziskt kvarts-urverk. Den här klockan och den speciella tekniken med micro-tuber med radioaktiv tritiumgas har jag bloggat om tidigare - läs inlägget här.

Ricoh GR-D III hemma på skrivbordet i fönsterljus (och lite reflektorer) - på klockan sitter ett sk "Zulu" armband i buffelläder.

Men - klockorna blir nog snyggast på land (som ovan) under lite mer kontrollerade former ;-)