"Ni är väl inte judar?"

Västra muren i Jerusalem - Panasonic Lumix GF-1 med 20/1,7 - tagen under en pilgrimsresa för några år sedan :-)

Jag fick den frågan (första gången) någon gång på åttiotalet. Hade tagit en god vän med  med hem till mina föräldrar, när han bla fått syn på en femarmad ljusstake och några andra saker blev han lite blek och försagd. Senare, när vi var på väg ut genom trapphuset stoppade han mig och ställde nervöst frågan:
- Johan, ni är väl inte judar? 

Vad hade hänt om jag svarat jakande? Det får jag aldrig veta för jag sa helt sanningsenligt:
- Såklart inte, var har du fått det ifrån?
Han svarade - fortfarande avvaktande:
- Jag såg ju en jude-ljustake och andra grejor uppe hos dina föräldrar?
Och jag:
- Ah, du bara nojar upp dig. En julljusstake som fått stå kvar och presenter jag haft med hem från en semester i Israel och Egypten. Och du vet ju att jag brukar gå till kyrkan på söndagar...

Vad jag inte sa var att både min farfar och min mormor antagligen hade klassats som judar enligt Hitlers sk Nürnberglagar om Tyskland hade ockuperat även Sverige. Men det tyckte jag var onödig information - speciellt för en vän som helt säkert fått sina fördomar med modersmjölken. Och det här utspelade sig i Malmö - för snart trettio år sedan.

Det måste kunna sägas rakt ut - den antisemitism som manifesteras i Malmö är inte i första hand den gamla vanliga högerextrema varianten utan ett oförsonligt religiöst och politiskt hat med rötterna i Mellanöstern. Och här förenas grupper på yttersta vänsterkanten med nynazister och religiösa fanatiker i en ohelig allians. Simon Wiesenthal Centrets resevarning angående Malmö är tyvärr inte ogrundad - läs tex mer här. 

Jag tillhör dem som tycker att polisen borde ha en närmast permanent närvaro vid synagogor och judiska institutioner - precis som i Tyskland och som Per-Erik Larson beskriver i sitt senaste blogginlägg.

Ps.
Ang hur min släkt en gång blev svensk  så har jag bloggat om min pappas släkt. 

"Allt du säger kan vändas mot dig..." - Så man måste tänka på vad man skriver i sin blogg, och på Twitter och Facebook!

iPhone och Camera+ via Instagram, samtliga bilder.

Då jag själv är "mellan två uppdrag" - som det så fint heter - är jag extra uppmärksam på jag skriver här i bloggen. Och jag håller som ni märker en mycket låg profil, inte bara i bloggen, utan även på Twitter, Facebook och Instagram. Varför?
Jo - därför som det heter i amerkanska filmer : "...allt du säger kan komma att användas mot dig..." 



I den "sociala-media-världen", precis som i många andra sammanhang så är det läsaren som har tolkningsföreträdet. Och min blogg, min facebook-vägg, mina tweets osv - blir som små fönster in i min personlighet, en blick in i mitt vardagsrum, eller en del av mitt CV helt enkelt - vare sig jag vill eller inte.


 
För en person som av någon anledning utvärdera rmig eller min potential så blir ju dessa "titthål" synnerligen intressanta. Så min fråga till mig själv blir - vad är det för bild jag ger? Hur kan den tolkas? Positivt? Negativt? 

Man kan säga att jag blivit min egen "varumärkes-ansvarige" - med allt vad det innebär av av analys, strategi, uppföljning och inte minst eftertänksamhet...  Vilket såklart riskerar att lägga sordin på bloggandet.



Nu hade jag tänkt dela mina fem viktigaste punkter för "att förmedla det personliga varumärket", men - jag hoppar över det. Istället tänker jag nog strunta i mina egna "regler" och istället börja blogga om allt som faller mig in igen. Med foton såklart. För man lever bara en gång!
Vad sägs?

2011 - året då Lars Norén ringde på dörren och erbjöd mig ett nytt manus för mitt liv - men jag tackade nej ;-)

iPhone och Camera+ via Instagram, samtliga bilder.

Jag konsoliderar och rekonstruerar just nu mitt liv, speciellt mitt yrkesliv. Efter allt som hänt kring Aluma – inte minst mediastormen och sedan konkursen – så behöver jag landa. Och ta ut riktningen på nytt. Gå vidare. Och förlåta.



Det finns en hel del känslor och händelser som behöver bearbetas. Saker som man inte bara kan gå vidare ifrån, något av ett sorgearbete. Alla planer, samarbeten och fantastiska idéer som inte blev verklighet. Förtal och fördomar som man tvingats konfrontera. Sorg helt enkelt.



Viktigast är nog att se sanningen – att göra en ärlig och djupgående analys. Våga ta i det som smärtar. Lära sig av misstagen. Vara tacksam för allt stöd, och alla nya och gamla vänner som ställt upp. Göra ett bokslut och gå vidare.



Det egna fotograferandet och inte minst bloggandet har tagit stryk. Energin vill inte infinna sig.  Att umgås med familj och vänner har fått förnyad prioritet. Det enkla, självklara, det nära och förutsättningslösa framstår som bärande element i tillvaron. Tron, familjen, vännerna och de andra saker som mitt hjärta brinner för.



Därför har det blivit många iPhone-bilder på min vardag och bilder tagna tillsammans med min dotter – företrädesvis på hennes mjukisdjur ;-)
Och det är otroligt befriande att få dela hennes fantasivärld med henne och samtidigt se hur hennes kreativitet växer. Hur hon lär sig berätta med teckningar, text och foto. Det är en stora bonusen mitt i allt – att jag plötsligt har fått mera tid för familjen.



Och för er som undrar - ja - vi har fullföljt planen att flyttat ner till Malmö trots allt som hänt. Just nu firar vi högtiderna med familjen här i Skåne. Mer om vårt nya liv i kommande bloggposter. För jag tänker inte sluta blogga!



Ett gott nytt 2012 - med nya utmaningar och framgångar - önskar jag alla som läser bloggen!

Ska jag sluta blogga? Bara för att jag inte svarar på alla kommentarer...

Ricoh GXR + A12 28mm f2,5 @3200 ISO När dagen inte räcker till får man använda natten. (Obeskuren osv)

Sitter i soffan med min febriga dotter bredvid mig, hon har spelat spel på min iPhone, nu ser hon på Barnkanalen. Jag läser ifatt bloggar som jag försummat, bla de på Fotosidan - och så kommer jag till Tobbes blogg och då läser jag detta: 

"Det finns några här på FS som inte svarar på tilltal. Alla är män. Ingen nämnd och ingen glömd. Däremot har alla kvinnor svarat som jag tilltalat. Med tilltal menar jag i det här sammanhanget svar på ett blogginlägg. Jag har svarat på ett blogginlägg men har inte fått någon reaktion tillbaka.

Varför svarar inte dessa herrar kan man undra. Oförskämt? I allra högsta grad. Högmodigt? En stor portion. Snobbigt? En lika stor portion. Dessa herrar verkar föredra monologen som samtalsform. Eller är det kanske föredraget? Eller så betraktar de mig som en buse. Oavsett vilket så är det trist och jag kommer inte mer att tilltala dessa herrar som har blivit så fina och märkvärdiga."

Ingen nämd ingen glömd säger han - så jag bör nog räkna in mig själv. För jag svarar inte alltid på kommentarerna i min blogg. Varför?
Om jag ska tro Tobbe beror det på att jag är: oförskämd, högmodig och snobbig!

Tobbe - du har fel!  

Det finns två anledningar till att jag inte alltid svarar på bloggkommentarer:
A. Tidsbrist  Och när tiden väl infinner sig så känns det ibland dumt att svara på gamla komentarer... 
B. Stress. Och då menar jag inte i första hand pga "tidsbrist" enl punkt A - utan snarare "kommunikations-stress" som uppstår när två mobiler konstant ringer, fyra mailkonton flödar över av mail, och budskap via sms, Facebook och Twitter strömmar in. För att klara det måste jag stänga av ibland. Och prioritera.

När jag prioriterar så kommer såklart familjen först. Sedan arbetet. Osv.

Borde jag i ljuset av detta sluta blogga? Nej - men det måste ske på mina villkor. Dvs jag gör mina inlägg när ledig tid och inspiration sammanstrålar och jag svarar på kommentarer när det går.

Vill någon ha en dialog med mig så rekommenderar jag mailen, eller "kontakta medlem" funktionen här på Fotosidan. För mail svarar jag alltid på - såklart ;-)

Ps.
Jag uppskattar såklart alla kommentarer - även om jag inte svarar, och jag vill såklart att det kommenteras i bloggen.
Och Alf har även skrivit ett mycket läsvärt blogginlägg om detta. 

Ett stort, stort tack till alla er som på olika sätt givit mig sitt stöd!

Ricoh GRX + A12 28mm f2,5 (som vanligt: obeskuren - bara konverterad till S/V i Photoshop ;-)

Jag är helt överväldigad av allt stöd jag fått under den gångna veckan och helgen. Stort tack till alla er som i direkta samtal, telefonsamtal, via mail, i sms, på facebook, eller helt enkelt genom att stoppa mig på gatan eller på andra sätt  - givit mig sitt stöd!
Jag hoppas att så många som möjligt av er läser detta! TACK :-)


Ricoh GRX + A12 Leica-M modul + Voigtländer 21mm f4 (och som vanligt: obeskuren osv ;-)

Det har inte blivit så många bilder tagna och i princip inga blogginlägg skrivna under den senaste tiden - tyvärr. Helgen har jag tillbringat med familjen och det har faktiskt blivit lite mer tid i skog och mark än vanligt. Det är som om grönskan är vila för själen...


Ricoh GRX + A12 Leica-M modul + Voigtländer 21mm f4 (och fortfarande obeskuren osv;-)

Dock mötte jag inga vilda djur, därför får dotterns gosekanin "Floppsi" posera istället :-)