Camera Obscura
Statsministern
Leica M8 + Sumicron 50/2. Obeskuren och s/v-konverterad.
Häromkvällen var jag på releasepartyt för Henrik Montgomerys och Torbjörn Nilssons bok "Statsministern". Magnus Fröderberg, Fotosidans eminente chefredaktör har också skrivit om boken, så jag tänker bara dela några personliga reflektioner.
Statminister Reinfeldt deltog personligen på releasen och det var intressant att höra hans anektdoter från olika möten med världsledarna, inte minst Barack Obama. Och en av de bästa bilderna är nog den med en oskarp president Obama i förgrunden. För i de flesta bilderna finns det annars en ganska stor distans till personerna i bilden. Att fotografen varit som "en fluga på väggen" syns tydligt i många bilder - på gott och ont.
Leica M8 + Sumicron 50/2. Obeskuren och s/v-konverterad.
Om man jämför med andra, mer berömda, bilder på maktens män (och kvinnor) så känns Montgomerys bilder ofta lite väl tillrättalagda. Så det hela lutar lite åt "propaganda verk" - att vi får se statsministern så som han vill att vi ska se honom, och minnas honom.
Men - det är en intressant bok, och många av bilderna är bra, så bra att man faktiskt minns dem.
Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!
Jag börjar få för många lösa hårddiskar, både hemma, på jobbet och i bankfacket. Så vår IT-ansvarige köpte hem en SATA-dockningsstation som gör det möjligt att ansluta en "lös" disk till datorn. Stora diskar är oförskämt billiga idag - det är när man köper dem i kabinett som priset springer iväg. Så nu sitter jag och för över bilder till en 2TB HD - för att ersätta tre kabinett men totalt 1,5TB på jobbet. Smart lösning!
Tidigare - från början av 90-talet - har jag använt mig av CDR-skivor och innan dess SyQuest-diskar. Jag brände konsekvent bilderna på arkivbeständiga - sk guld-skivor - främst från Kodak. De utlovade 100 års arkivbeständighet.
Nu är jag lite av en "arkiv-taliban" - jag är supernoga med skivorna. Undviker att repa dem, förvarar dem i plåtlådor (ingen syra), i mörker och med jämn temperatur. Trots det är vissa bildfiler idag oläsliga på de Kodak Photo-CD-skivor som jag lät göra i mitten av 90-talet.
Nuförtiden finns det två typer av CD-skivor som jag använder mig av - inte för backup - det skulle bli alldeles för många. Utan för bildleveranser, främst till privatpersoner. Det är Fujis CD-R för digitala foton samt de sk Vinyl CD som är svarta och helt okänsliga för UV-ljus (och mycket reptåliga).
DVD-skivor använder jag ytterst sällan, de är extremt rep och UV-ljuskänsliga. Jag har flera DVD:er som blivit oläsliga inom loppet av bara några få år.
Så för digitala bilder är det hårddiskar som är bäst - och alltid minst en backupdisk, helst två (varav en i bamkfack ;-)
När det gäller det analoga materialet så föredrar jag de ljustäta och syrafria pärmarna med tilhörande "Museum Quality Archival" fickor från amerikanska "Vue-All". Men om sanningen skall fram så ligger nog hälften av mina negativ i pergamyr-fickor i vanliga dokumentpärmar, eller i fotopappers-kartonger tillsammans med sina kontaktkartor ;-) Det är faktiskt lättare att hålla ordning i det digitala arkivet...
Och så måste ju negativen tas fram, dammas av, skannas, behandlas i PhotoShop - för att kunna användas digitalt och/eller prinats ut. Om man nu inte har tillgång till ett foto-labb samt tiden att kopiera analogt (vilket jag önskar att jag hade).
Men - negativet är magiskt - det är inte RAW-filen!
Sedan har vi papperskopian - den silverbaserade analoga eller den pigmentbaserade digitala. Enligt många det mest arkivbeständiga formatet, i alla fall det mest lättpresenterade. Den kräver bara ljus - ingen ström, ingen skärm, inget hjälpmedel - för att kunna betraktas.
Kanske är det den som är det riktiga fotografiet? Den bild som kan ärvas, som kan säljas på auktion, som kan hängas på väggen...
Gör något bra - köp en tidning av en hemlös!
Leica M8 + Sumicron 50/2, obeskuren i vanlig ordning.
Var i Stockholm häromdagen, kunde inte undgå att köpa en "Situation STHLM". En mycket bra tidskrift, både innehåll, inte minst bilder och form håller en mycket hög klass. Läsvärd! Och jag gjorde en insats, en verklig "win-win situation".
Om man nu inte råkar befinna sig i STHLM så finns ju "Faktum" i Göteborgsområdet och "Aluma" i Skåne - båda mycket välgjorda "gatutidningar" efter samma principer som för "Situation STHLM".
Varför inte köpa en på vägen till jobbet imorgon? Eller nästa gång du besöker "sorstan" :-)
Situation STHLM
Faktum (Göteborg)
Aluma (Malmö)
4 år med bloggen idag - firar med en DOGMA-bild ;-)
Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 Obeskuren osv = DOGMA
Idag för fyra årsedan publicerade jag mitt första blogginlägg här på Fotosidan. Firar med en bild på dottern i farfars hatt. Hon var två år när jag började, nu är hon snart sju. Det är mycket som hänt under dessa fyra år - mycket av det går att läsa om i bloggen!
Det mest relevanta för just Fotosidan är nog DOGMA 07 sällskapet som jag startade tillsammans med Bengt Björkbom - till stor del tack vare att vi fann varandra via våra bloggar :-)
Och så gick jag från analog Leica-fotograf till en digital dito. Mitt mest lästa blogginlägg är min recension av Leica M8 som har lästs över 12000 gånger!
Trots att jag hade en del kritiska synpunkter så köpte jag själv kameran något år senare - "Love minus zero" ;-)
Mitt mest kommenterade inlägg (38 kommentarer) handlade om "Hur man bara får positiv kritik..." i Fotosidans pooler - och det retade tydligen gallfeber på främst naturfotografer ;-)
Det har blivit lite över 800 blogginlägg, men jag har avpublicerat över 20 st - så deta är bara inlägg nr 796 - enligt Fostosidans statistik ;-)
Jag har varit konsekvent när det gäller formen i bloggen: typsnittet är Arial, alltid en anfang i början och bildtexten en grad mindre än brödtexten. Och nästan alltid - minst en bild.
Egentligen började bloggandet som ett experiment, för att jag i min egenskap av marknadschef ville lära mig mer om mediet. Men jag blev biten och på den vägen är det ;-)
Och bloggen har gett mig otroligt mycket, nya vänner, bättre grepp om språket, ett eget forum för mina tankar och bilder, erfarenheter om smått och stort samt en och annan vinnarbild!
Stort tack till alla er som läser och kommenterar!
Måste få igång bloggen igen - så vad passar bättre än ett äkta nördinlägg :-)
Ett av mina stora intressen (efter foto och litteratur) är musik och musikåtergivning - populärt "HiFi". Och då speciellt "vintage-hifi", eller snarare budget hifi. Dvs mesta möjliga välljud till minsta möjliga kostnad.
På den vägen sprang jag in i "Muse MU-15 mkII", en sk "T-amp" eller klass-T förstärkare. En liten - bara 10W - men sjukt bra förstärkare.
Den har bara det absolut nödvändigatse: av/på-knapp, volymkontroll, en linje-ingång och uttag för ett par högtalare - det är allt. Men den låter som en fullfjädrad hifi-pjäs på många fler watt. Allt tack vare den revolutionerande Tripaht TA2024 IC-kretsen. Och det bästa av allt - förstärkaren kostar ny under 1000 Kr, jag bjöd hem mitt ex på Tradera för några hundralappar!
Orsaken till att jag överhuvudtaget var på jakt efter ytterligare en förstärkare var att ena slutsteget i min favorit vintage-uppställning - Dynaco MKIII rör-slutsteg med tillhörande PAS3x förförstärkare behövde ses över. (Bilden ovan.)
Så in med T-ampen och läge att prova fram lämpliga högtalare till 10-wattaren. Först ut mina små men mycket tungdrivna Linn Kan (ovan) - funkade inte så bra, de kräver nog minst 50W för att låta hyffsat.
Sedan kopplade jag in ett par JPW Minimonitor, nu lät det bättre. Typ som en finare kompaktanläggning av något välrenomerat märke. Men inte "tung hifi" - inte än...
Med ett par klassiska Carlsson OA-51 lyfte det - rejält! Så mycket att det får bli en mera permanent lösning. Fast det blev väldigt tomt i bokhyllan, så vi flyttade dit TV:n och möblerade om rummet (ovan). Inte helt fel med hifi-ljud till DVD:n (fast jag är ingen vän av sk hemma bio och stooora TV-apparater).
I vardagsrummet står min "referensanläggning" - som är "made in Scotland". Snart vintage den med...