Camera Obscura
Det är verkligen fotografen som tar bilden - kameran spelar faktiskt en väldigt liten roll! - Uppdaterad med fler bilder
iPhone och Camera+ via Instagram, samtliga bilder.
Sitter och går igenom mitt "bildarkiv" i min iPhone och konstaterar att där finns många bra bilder. Delar några av dem med er här i bloggen. Bilderna är tagna med Camera+ och sedan efterbearbetade i Snapseed, men inga överdrivna filter mm. Det var såklart bra ljus vid fotograferingstillfällena. Och det är fotografen som tar bilden - inte kameran ;-)
Frågan som infinner sig (och skrämmer mig) blir:
- behöver jag verkligen en dyr systemkamera?
--- EDIT ----
Lägger ut bilderna ovan igen, men nu som de ser ut i min "Cameraroll" innan de behandlats i Snapseed (dvs de är tagna med Camera+ och inte med iPhone egen kameramjukvara).
Den övre är helt opåverkad i Camera+ medans den undre har haft "Clarity" filtret, som höjer kontrasten, aktiverat. Sedan har jag importerat dem till Snapseed; justerat ljushet, kontrast, vitbalans, färgmättnad och skärpt dem en aning samt slutligen beskurit dem till "Instagram-format" .
Resultatet syns i bilderna överst. Tycker nog att iPhone är en kompetent liten bildmaskin som - i bästa fall - ersätter både kamera och dator ;-)
När man inte längre orkar ladda upp bilder i Fotosidans grupper eller ens blogga - då heter svaret Instagram! :-)
Instagram + iPhone 4, några bilder först behandlade i Camera+ och/eller Hipstamatic.
När inspirationen tryter och/eller tiden inte räcker till för att blogga, ladda upp i grupper eller pooler, när till och med Flickr känns tungt - då heter svaret iPhone och Instagram!
Instagram är inte bara ett bildvisningsprogram för smartphones - Instagram är också ett socialtmedia som interagerar med Twitter och Facebook. Perfekt när man inte sitter vid datorn men vill dela med sig av vad som händer...
För er som läser bloggen så delar jag med mig av några bilder ur mitt Instagram-flöde.
Det här att fotografera blommor (eller naturfoto i allmänhet och makrobilder i synnerhet) blir lätt lite pekoralt :-)
Samtliga bilder: Panasonic Lumix GF1 + 40mm f1,7 Konverterade från RAW i PS och tagna i "föbifarten" ;-)
Jag noterar (inte utan en viss förvåning ;-) att naturfoto och makrofoto står högt i kurs bland Fotosidans medlemmar - och bloggare. Dert är som om det är lättast att rikta kameran mot just växter och eventuella djur, och i det senare fallet helst med ett långt tele eller makro-objektiv.
Nu är det absolut inget fel med det. Naturfoto, landskapsfoto, djurfoto och inte minst makro och mikro-fotografi är något som vi ofta möter i böcker, reklam, TV-program och press. Ofta är det bilder som imponerar stort på oss. Dekorativa, rentav mycket vackra och inte så sällan unika bilder. Och fotografer som Mattias Klum och Brutus Östling når kändisstatus - även utanför "fotokretsar".
Inte konstigt att det då blir den sortens fotografi man vill efterlikna och praktisera. Och återigen: absolut inget fel med det - tvärtom.
Jag har för egen del gjort den observationen att det (i framför allt min egen fotografi) lätt blir en smula pekoralt. I den meningen att ambition och faktisk nivå inte riktigt hänger ihop. Men som sagt - inget stort fel i det...
Just därför så föredrar jag att närma mig naturen på samma sätt som alla andra motiv - med en liten kamera och ett ljusstarkt normal alt. vidvinkel. Typ gatufoto i naturen ;-)
Ps.
Innan någon nu blir arg eller sårad - missa inte " ;-) "!
Fujifilm X100 vs Leica - första intrycket!
Nu när Fujifilm X100 äntligen börjat levereras så kunde jag inte motstå frestelsen att klämma lite på den - och jämföra den med min Leica M8 (och Panasonic GF1). Det som i första hand intresserar mig är handhavandet och "känslan" i huset samt - såklart - den nya hybridsökaren.
Först av allt storleken - Fujifilm X100 är en stor kompaktkamera, nästan lika stor som Min Leica M8 och betydligt större än Panasonic Lumix GF1 /GF2. Orsaken är såklart att sökaren tar plats och att sensorns storlek - APS-C - tillsammans med optikens konstruktion begränsar möjligheterna för en kompaktare konstruktion. Bilderna får tala för sig själv.
Men kameran känns inte stor i handen. Den har ett mycket bra grepp och alla reglage är mycket logiskt (spec. för en gammal analogfotograf) placerade. Kameran är synnerligen intuitiv att använda - man behöver definitivt inte läsa bruksanvisningen för att komma igång ;-)
Faktum är att den med sina manuella reglage - som sitter där de ska sitta - är mycket lätta att använda "på det gamla vanliga sättet", dvs med kameran mot ögat. Och sökaren är värd en hel massa lovord. Glasklar, väldisponerad med all information som behövs - och med ett "klick" på vad som ser ut som en hederlig filmlösgörare på fronten så växlar man läge till elektronisksökare. Och helt plötsligt så har du en "DSLR" kamera med 100% visning (utan parallaxproblem) i sökaren. Coolt! Praxtiskt! Antagligen oumbärligt när du väl vant dig ;-)
Såklart kan man ävenanvända skärmen som sökare. Och den exponerade bilden kan visas både i sökaren (som då blixtsnabbt växlar till elektroniskt läge och tillbaka) eller på skärmen i vanlig ordning. Eller inte alls - för oss som vill bevara lite av den analoga känslan... Men att få se den exponerade bilden i den "optiska" sökaren någon sekund ger en fin konfirmation av exponeringen osv utan att man behöver ta kameran från ögat - mycket praktiskt!
En annan detalj som tilltalar mig är den klassiska avtryckaren, med gänga för mekanisk trådutlösare, och som möjliggör användandet av (mitt absoluta favorit tillbehör) en sk softrelease :-)
Slutligen - Fuji har valt en konstruktion där objektivet inte växer eller drar ihop sig vid på och avstängning. Istället är det ganska kompakt och sticker bara ut några centimeter från kamerakroppen. Så med det rejäla objektivlocket på plats så glider kameran lätt ner i fickan. Trots sin storlek så är Fujifilm X100 en verklig kompaktkamera. En ädelkompakt i ordets rätta bemärkelse. För bildkvaliten är imponerande.
Men mer om det i en kommande bloggpost.
4 år med bloggen - lite om mina bilder och en kärleksförklaring till fotografin i alla dess former (nästan ;-)
Jag tror på den omdelbara, direkta bilden, den som jag ser i sökaren och som fångas på film eller minneskort. Den bilden är, i någon mån, sanning - en fryst tusendels sekund som komponerats av mitt öga. Subjektivt - men trots det sann, fångad av optiken och presenterad obeskuren och omanipulerad.
Bilden har alltid ett budskap, jag som upphovsman har såklart en tanke, men det är betraktaren som gör den slutgiltiga tolkningen. Hela den processen underlättas om betraktaren kan lita på att fotografen inte manipulerat bilden. Bilden berättar en historia, den är subjektiv, men motivet är det som fanns framför linsen i exponeringsögonblicket.
Sedan så finns det bilder som jag tagit av kommersiella själ, uppdragsbilder, reklambilder och modebilder. De lever sitt eget liv och för dem gäller andra regler.
Jag älskar gatufoto, de enkla, nära och berörande bilderna. De välkomponerade bilderna. De bilder som förmedlar doften av mänskligt liv.
Men bilder får gärna även uppröra och provocera. Och de får flytta gränser, väcka starka känslor och bränna sig fast i människors medvetande.
De kan ta sig ann det oförklarliga, det mörka, det onämnbara, och kanske kan de bringa någon förståelse, till och med lite medkänsla.
Foto handlar också om det som är vackert. Om möten. Om bilder av människor. Porträtt.
Ps.
Vill du veta mer om var, när och hur bilderna är tagna så klicka på dem - de är alla länkade från mina olika album här på Fotosidan.