Terapeutiska fotopromenader

Fujifilm X-Pro1 med Fujinon 18/2 - och i vanlig ordning obeskuren - korsningen Storgatan Södra Förstadsgatan i Malmö.

Varför räcker tiden inte till?
Inte nu längre, förr fanns det mer tid. men nu blir tiden mindre och mindre för varje år som går. Ja - nästan för varje månad. Jag som är beroende av mina terapeutiska fotopromenader, av att få använda kameran intuitivt och bortkopplat från alla krav och all eftertanke. Mina promenader blir allt färre, allt kortare och allt mer förlagda till dygnets mörka timmar...  
 

2015 fyllde jag 50 år, som Leica-fotograf 32 år och som "gatufotograf" 36 år...

Leica M2 med Summilux 35mm 35/1,4 och Kodachrome 64 - Gustav Adolfs Torg i Malmö - 1983 (obeskuren ;-)

Det började när jag fick min första kamera - en Kodak Instamatic - av pappa när jag gick i lågstadiet, då jag visat för stort intresse för hans Olympus Pen-F. Men några år senare hade jag vuxit ur Istamaticen ocg tog över pappas Olympus, och när jag fyllde 18 år så köpte jag min första Leica. Det blev en sliten M2:a som var lika gammal som jag själv var och det tog mig ett helt år att spara ihop till den. Där någonstans, mellan det som borde varit sista året i gymnasiet och mitt första jobb som fotoassistent utvecklade jag det som nog blev mitt bildspråk. 

  Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - Stockholm 2013 - samma bildspråk 30 år senare? (och i vanlig ordning obeskuren osv ;-)

Långa promenader, oftast när jag skolkade - med M2:an laddad med Tri-X eller Kodachrome - och lika långa sittningar på biblioteket böjd över fotoböcker formade mitt bildseende. HCB, Robert Capa, Hasse Persson, Yngve Baum, Robert Frank, Anders Petersen och Christer Strömholm blev mina inspirationskällor. För att nämna några, självklart fanns det fler. Några av mina förebilder har jag fått förmånen att träffa senare i livet. Beslutet att lämna gymnasiet sista terminen kom intuitivt (jag skulle få tillfälla att avsluta den delen av min utbildning senare). Det blev en rivstart som fotograf och en karriär som så småningom ledde i helt andra riktningar men fotografin har alltid följt mig - på något sätt.
Fortfarande är det en lisa för själen att hänga en kamera på axeln och ge sig ut på promenad -  helst i en större stad. Och att göra något reportage själv, i den utsträckning övriga ansvar tillåter...

Min första Leica-utrustning från mitten av 80-talet överst och nedan den Fujifilm-utrustig jag använder till vardags idag, med några trogna Leica-gluggar ;-)

Och jag har nog alltid kopplat de bilder jag tar med den utrustning jag använder, för på något sätt så påverkar tekniken och handhavandet bilderna. Jag kan inte riktigt förklara hur, bara ge exempel. Som bilden nedan, en typisk "Leica-bild" för mig - tagen med en M9:a:



Malmö, Gustav Adolfs Torg överst, en regnig eftermiddag sommaren 2011, bilden tagen med en lånad M9:a och mitt trogna Summicron ASPH 35mm ;-)

Nu börjar ett nytt år med nya möjligheter och utmaningar, en fråga jag kommer att ställa mig är om det är dags att skaffa en digital Leica M igen. Och i så fall vilken? Eller kommer Fujifilms förmodade X-Pro 2 att vara allt det jag önskar mig?

Ps.
Gott nytt 2016! 

Igår i Prag, bara ett streetphoto sådär i förbifarten...

Fujifilm X-T1 med Fujinon 18/2 - obeskuren men s/v-koverterad och bearbetad i Photoshop.

I går, när jag promenerade runt i Prag... 
 

Lost city

Leica V-Lux 20 - i vanlig ordning varsamt behandlad och obeskuren. Emporia i Malmö - Norra Europas största köpcentrum.

Jag bor i en stad där skiljelinjerna mellan olika grupper blir allt skarpare, inte minst rent geografiskt. Där "rätt sida" av staden får allt större betydelse. En stad där Polisen inte hinner, inte orkar, inte förmår lösa sina uppgifter. Men livet är fortfarande bra, en kebab kostar 25 kronor, en taxiresa sällan mer än 65 och en handtvätt av bilen kring hundringen... 
 

Lost river

iPhone via Instagram - samtliga bilder.

Årets semester tog oss 150 mil norrut från Malmö - till Piteälven och Storforsen i Norrbotten via Åbyn i Västerbotten. I fjol bilade vi lika långt, men söderut, och då till Venedig. Båda platserna bjöd på spektakulära vyer och bad - skillnaden var framför allt mängden byggnader och människor samt temperaturen… :-)



Det är såklart inte tillrådligt att bada i själva Storforsen, men då forsens flöde ändrades för att underlätta timmerflottningen en gång i tiden så finns det en nästan uttorkad parallell fåra med ett så kallat dött fall. Men den gamla fåra är inte helt torr och fallet är inte riktigt dött - det är snarare ett naturligt "äventyrsbad" - om man kan hantera det kalla vattnet. När vi var där pågick fortfarande snösmältningen längre upp i fjällen så flödena i älven var höga och temperaturen låg. 


 
Den sena och kyliga sommaren hade vissa fördelar. som att man kunde njuta av utsikten från hotellbalkongen i midnattssolens ljus utan att besväras av mygg.