Camera Obscura
Idag är det "Nationaldagen" och det är 200 år sedan min släkt blev svensk - men när blir man en svensk egentligen?
Slaget vid Sävar - sista drabbningen 1809, bilden föreställer den svenka linjen - på andra sidan min anfader.
För ca 200 år sedan blev min farfars-farfars-far svensk.
Han var en ung judisk man från en by i vad som idag är Georgien som med största säkerhet tvångsvärvats till Tsarens arme. 1808 angrep Ryssland Sverige och 1809 hade ryska styrkor trängt i norra Sverige efter att det svenska försvaret av östra rikshalvan brutit samman.
Norrlandskusten ockuperades av ryssarna och till och med Stockholm hotades av deras framryckning. Sverige lyckades förhandla fram ett fredsfördrag i elfte timmen och ryssarna lämnade det som nu är Sverige men Finlad var förlorat.
Medans de ryska styrkorna drogs tillbaka över Torne älv så deserterade min anfader tillsammans med en vän. De höll sig länge gömda i skogarna kring Jävre i Norrbotten, svenskarna hade en ovana att slå ihjäl ryska dessertörer och eftersläntrare. Men till slut gav de sig till känna och begärde vad vi idag skulla kalla asyl. De blev kända i bygden som "storryssen" och "lillryssen" (den senare var min förfader).
Min farfarsfarfarsfar lät döpa sig och tog namnet Johan Skog. I början av 1800-talet rådde inte religionfrihet i Sverige, judar fick inte bosätta sig varsomhelst och framför allt inte gifta sig över religionsgränserna (först 1870 fick svenska judar fulla medborgeliga rättigheter). I bevarade husförhörsprotokoll kan man läsa att han ropades upp som "den ryske överlöpare Johan Skog" så länge han levde. Han gifte sig och fick en son, Eric Johanson.
Tyvärr var inte ryssar väl sedda och hans vän "storryssen" blev ihjälslagen efter en dans i Piteå Kyrkby. Men det gick bra för min anfader, fast till slut så hann främlingsfientligheten, rysshatet, antisemitismen eller om det bara var den gamla svenska avundsjukan ikapp även honom. Under en jakt sköts han (enligt vittnen uppsåtligt) till döds.
Hans son Eric fick även han en son: Karl Ericson och namnet Ericson har följt oss tills idag. Epitet "ryss" följde släkten i flera generationer, även min far fick när han var liten höra (när han ställt till med något ofog): "jo, nog märks det att ni ryssar alltid".
Jag hörde ett föredrag nyligen som sa att styrkan i USA's ekonomi var att invandrare blev accepterade som amerikaner inom (i genomsnitt) två år! Medans vår svaghet är att det tar flera generationer att bli "svensk".
Fotofika på Ellens, analogt vs digitalt - och vad har detta med facebookfenomenet "den rosa hamstern" att göra???
Leica M8 + Summicron 50/2, Jan-Eriks Leica M8:a och Staffans Canon EOS 5D mkII i bilden :-)
Lyckades till slut lägga livspusslet så att jag kunde pricka in ett fotofika på Ellens - dvs bara halvdag på jobbet, bilen på service i Märsta och hämta dottern direkt efter skolan (inget fritids). Det var ett tag sen jag var med och där var en del nya ansikten och betydligt fler digitalkameror än sist ;-)
Samtliga bilder på den rosa hamstern är tagna med min SonyEricsson X10 Mini Pro och Vignette appen :-)
Eftersom dotterna var med så var såklart även den rosa hamstern med.
Nu kanske någon vän av ordningen undrar vad detta är? Den rosa hamstern är dotterns favorit gosedjur just nu och är med överallt.
Den har också utvecklats till något av en facebookfavorit bland mina vänner då han ofta är med i mina sk statusuppdateringar i samband med att vi gör saker tillsammans i familjen.
Det är som om alla vardagliga saker som man berättar om blir lite roligare för andra att ta del av om hamstern är med bild ;-)
Så börjar hamstern även att bli en del av berättelsen, för att allt mer bli huvudperson...
Till slut så lever han sitt eget liv och hamsterns egna berättelser börjar ta form.
Just nu ligger den rosa hamstern illa till. Den blå ormen kom med hem från Skansen häromdagen - och han har fått smak för hamstern.
Fortsättning följer... på Facebook ;-)
Ps.
Nu har den Rosa Hamstern fått en egen sida på Facebook - som du kan "Gilla" om du vill :-)
Statsministern
Leica M8 + Sumicron 50/2. Obeskuren och s/v-konverterad.
Häromkvällen var jag på releasepartyt för Henrik Montgomerys och Torbjörn Nilssons bok "Statsministern". Magnus Fröderberg, Fotosidans eminente chefredaktör har också skrivit om boken, så jag tänker bara dela några personliga reflektioner.
Statminister Reinfeldt deltog personligen på releasen och det var intressant att höra hans anektdoter från olika möten med världsledarna, inte minst Barack Obama. Och en av de bästa bilderna är nog den med en oskarp president Obama i förgrunden. För i de flesta bilderna finns det annars en ganska stor distans till personerna i bilden. Att fotografen varit som "en fluga på väggen" syns tydligt i många bilder - på gott och ont.
Leica M8 + Sumicron 50/2. Obeskuren och s/v-konverterad.
Om man jämför med andra, mer berömda, bilder på maktens män (och kvinnor) så känns Montgomerys bilder ofta lite väl tillrättalagda. Så det hela lutar lite åt "propaganda verk" - att vi får se statsministern så som han vill att vi ska se honom, och minnas honom.
Men - det är en intressant bok, och många av bilderna är bra, så bra att man faktiskt minns dem.
Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!
Jag börjar få för många lösa hårddiskar, både hemma, på jobbet och i bankfacket. Så vår IT-ansvarige köpte hem en SATA-dockningsstation som gör det möjligt att ansluta en "lös" disk till datorn. Stora diskar är oförskämt billiga idag - det är när man köper dem i kabinett som priset springer iväg. Så nu sitter jag och för över bilder till en 2TB HD - för att ersätta tre kabinett men totalt 1,5TB på jobbet. Smart lösning!
Tidigare - från början av 90-talet - har jag använt mig av CDR-skivor och innan dess SyQuest-diskar. Jag brände konsekvent bilderna på arkivbeständiga - sk guld-skivor - främst från Kodak. De utlovade 100 års arkivbeständighet.
Nu är jag lite av en "arkiv-taliban" - jag är supernoga med skivorna. Undviker att repa dem, förvarar dem i plåtlådor (ingen syra), i mörker och med jämn temperatur. Trots det är vissa bildfiler idag oläsliga på de Kodak Photo-CD-skivor som jag lät göra i mitten av 90-talet.
Nuförtiden finns det två typer av CD-skivor som jag använder mig av - inte för backup - det skulle bli alldeles för många. Utan för bildleveranser, främst till privatpersoner. Det är Fujis CD-R för digitala foton samt de sk Vinyl CD som är svarta och helt okänsliga för UV-ljus (och mycket reptåliga).
DVD-skivor använder jag ytterst sällan, de är extremt rep och UV-ljuskänsliga. Jag har flera DVD:er som blivit oläsliga inom loppet av bara några få år.
Så för digitala bilder är det hårddiskar som är bäst - och alltid minst en backupdisk, helst två (varav en i bamkfack ;-)
När det gäller det analoga materialet så föredrar jag de ljustäta och syrafria pärmarna med tilhörande "Museum Quality Archival" fickor från amerikanska "Vue-All". Men om sanningen skall fram så ligger nog hälften av mina negativ i pergamyr-fickor i vanliga dokumentpärmar, eller i fotopappers-kartonger tillsammans med sina kontaktkartor ;-) Det är faktiskt lättare att hålla ordning i det digitala arkivet...
Och så måste ju negativen tas fram, dammas av, skannas, behandlas i PhotoShop - för att kunna användas digitalt och/eller prinats ut. Om man nu inte har tillgång till ett foto-labb samt tiden att kopiera analogt (vilket jag önskar att jag hade).
Men - negativet är magiskt - det är inte RAW-filen!
Sedan har vi papperskopian - den silverbaserade analoga eller den pigmentbaserade digitala. Enligt många det mest arkivbeständiga formatet, i alla fall det mest lättpresenterade. Den kräver bara ljus - ingen ström, ingen skärm, inget hjälpmedel - för att kunna betraktas.
Kanske är det den som är det riktiga fotografiet? Den bild som kan ärvas, som kan säljas på auktion, som kan hängas på väggen...
Tisdagar börjar arbetsdagen med nattvard
Leica M8 + Sumicron 50/2.
Nu arbetar jag i en kyrka och en av alla fördelar med det är att tisdagar börjar vi dagen med nattvardsfirande - underbart!
(OBS! Bilden är inte från stora kyrksalen utan ifrån en mindre sidosal där vi samlas till bön mm.)