När tiden är viktig blir klockorna viktigare!

Mitt eget dykarur från MWC, mekaniskt, stål i svart PVD, självlysande tritium visare och markörer samt med ett sk "Real James Bond" Nato-arband :-)

Jag skriver just nu på ett par artiklar om klockor, men jag tänkte blogga lite om min personliga favorit - det militära dykaruret. Det representerar på många sätt det verkliga "bruksuret" - gjort för att användas och inte för att synas. Det definieras inte utifrån varumärkets tyngd utan ifrån sin förmåga att möta olika beställares krav och specifikationer - till bästa pris. Även om tillverkare som Rolex, Omega, Officine Panerai, Blancpain, Breitling, IWC och Tudor banade väg och dominerade de militära kontrakten in på 80-talet så är det klockor från CWC, MWC, Marathon, Seiko och Luminox mfl som syns på handleden på de flesta attack, min och röj-dykare idag - oavsett nationalitet. 

Militära klockor skiljer sig på ett par avgörande punkter från sina civila syskon, mest iögonfallande är kanske de fasta bandstiften som begränsar vilka armband som kan användas. Vanligast är utan tvekan NATO G10 bandet, utvecklat för fungera lika bra i vatten som på land. Det kan lätt anpassas för att bäras utanpå tex en våtdräkt eller en flygdräkt, men är minst lika bekvämt till vardags. Och faktiskt riktigt snyggt.



En annan viktig egenskap för ett dykarur är att vara fullt läsbart i totalt mörker. Detta innebär att visare och markörer måste vara självlysande, och då ganska starkt lysande. För att uppnå det så använde man i början radium, vars lyskraft beror på dess radioaktivitet, vilket gjorde klockorna ganska ohälsosamma för sina bärare. Ett alternativ är det icke radioaktiva ämnet luminova, som "laddas upp" av att exponeras för ljus och sedan lyser - med avtagande kraft - under några timmar. Lämpar sig bra för civila dykarur där man ofta går från starkt ljus till mörker snabbt och sedan inte befinner sig i mörker allt för länge. Men vill man ha en klocka som är fullt avläsbar tex en hel natt eller under ett längre dyk så måste man förlita sig på radioaktiva substanser. Därför har radium ersatts av tritium i moderna klockor. Tritium avger bara den mindre farliga beta-strålningen som effektiv stoppas av klockans boett och glas.



Det allra senaste är att använda små tritium-gas fyllda glastuber istället för tritium-färg. Fördelen är att dess lyskraft är större och att klockans interna miljö inte blir radioaktiv (vilket kan vara farligt för den urmakare som utför service på klockan). De små gastuberna fästs på visarna och vid tim-markörerna (se bilden ovan). Tritum har en halveringstid på 12.3 år så klockans lyskraft avtar inom 10-20 år. Gastuberna kan innehålla olika mycket tritium, mängden anges på urtavlan, som ovan: "T25" (vid kl 6) anger strålningsstyrkan till max 25 mCi (millicurie).



Och slutligen en bild som ger en uppfattning hur MWC uret med tritium-tuberna ser ut i mörker. Lägg märke till att kl 12 markeras med en orange färg - så att man kan tolka urtavlan rätt i totalt mörker även om man inte har klockan på handleden.
Militära ur som använder tritium anger ofta det med ett T i en cirkel, eller ett L i cirkel för luminova.



Så långt "avdelningen för onödigt vetande" - om ni uppskattar ämnet så skriv gärna en rad, jag är mycket tacksam för all feedback!

Ps.
Alla bilder tagna hemma i vardagsrummet i naturligt ljus med antingen Fuji X-Pro1 och 60/2,5 eller Ricoh Gr-D III.

--- Edit ---
Nedan en "actionbild" på ett civilt dykarur på ringa djup - taget med iPhone och Instagram ;-)


 

Vad jag arbetar med just nu...

Ett av MWC (Military Watch Company) senaste dykarur - den civila versionen med mekaniskt urverk - militärerna föredrar quarts. Ricoh GRD-III :-)

Jag researchar just nu en artikel om klockor, mycket intressant. Måste bryta nu - ska med 06.11 tåget till Stockholm i morgon bitti...

Men kommer nog att blogga lite om klockor framöver - måste få utlopp för all överskottsinformation jag dragit på mig ;-)

-- Edit ---

Nu sitter jag på tåget och går igenom mitt material, får se om det även blir en bloggpost :-)  

Har "blogghatet" nått Fotosidan - eller är jag bara "överkänslig"?

Fujifilm X-pro1 med 35/1,4 - helt obeskuren - bara konverterad från RAW och som vanligt varsamt behandlad i PhotoShop ;-)

Jag upplever att tonen hårdnat här på Fotosidan, både i blogg-kommentarerna och i forumen. Eller är jag bara lite överkänslig? Tror inte det..
Så länge som jag bara bloggar om "ofarliga" saker som kameranyheter och gatufoto så är allt lugnt, men när jag bloggar om mitt jobb eller om "heta" ämnen, då....
 
Ett exempel - när jag glad i hågen berättade om Kungliga Magasinet så skrev någon: "Ännu en i raden av skvallerblaskor, massmedialt skit..."  och detta om en tidning som han omöjligt kunde ha läst - då den inte kommit ut än ;-)

Men lite för mycket för mig blev var det i måndags då jag skrev en bloggpost med rubriken: "Om du vill bli fotograf - gör INTE såhär...".
Några kommentatorer läste inte igenom min text så noga utan gick till angrepp utifrån sin tolkning av vissa lösryckta meningar. Jobbigt. Men missförstånd måste man tåla även om tonen blir både hård och raljerande.

Och än värre blev det när någon insinuerade att jag ljög - det uppfattade jag som ett rent (om än förvirrat) personangrepp. Och då tog jag bort hela blogginlägget. Jag orkar helt enkelt inte med en debatt som landar på den nivån...

Då jag började blogga här på Fotosidan för mer än 5 år (och över 900 bloggposter) sedan så var det bla därför att FS är en community och med regler osv och därmed en hyfsat trygg plats. Så måste det förbli!

Redaktionen läser inte alla bloggposter och foruminlägg - blir du påhoppad eller illa bemött - använd "rapportera" funktionen!

--- Texten editerad 16.24 121005 ---

Jag är mycket tacksam för era kommentarer och synpunkter. Men jag kommer inte att återpublicera den aktuella  bloggposten utan jag föredrar att gå vidare och lämna detta bakom mig :-) Och jag tänker ha en hårdare panna nästa gång jag sticker ut hakan ;-)

"Ni är väl inte judar?"

Västra muren i Jerusalem - Panasonic Lumix GF-1 med 20/1,7 - tagen under en pilgrimsresa för några år sedan :-)

Jag fick den frågan (första gången) någon gång på åttiotalet. Hade tagit en god vän med  med hem till mina föräldrar, när han bla fått syn på en femarmad ljusstake och några andra saker blev han lite blek och försagd. Senare, när vi var på väg ut genom trapphuset stoppade han mig och ställde nervöst frågan:
- Johan, ni är väl inte judar? 

Vad hade hänt om jag svarat jakande? Det får jag aldrig veta för jag sa helt sanningsenligt:
- Såklart inte, var har du fått det ifrån?
Han svarade - fortfarande avvaktande:
- Jag såg ju en jude-ljustake och andra grejor uppe hos dina föräldrar?
Och jag:
- Ah, du bara nojar upp dig. En julljusstake som fått stå kvar och presenter jag haft med hem från en semester i Israel och Egypten. Och du vet ju att jag brukar gå till kyrkan på söndagar...

Vad jag inte sa var att både min farfar och min mormor antagligen hade klassats som judar enligt Hitlers sk Nürnberglagar om Tyskland hade ockuperat även Sverige. Men det tyckte jag var onödig information - speciellt för en vän som helt säkert fått sina fördomar med modersmjölken. Och det här utspelade sig i Malmö - för snart trettio år sedan.

Det måste kunna sägas rakt ut - den antisemitism som manifesteras i Malmö är inte i första hand den gamla vanliga högerextrema varianten utan ett oförsonligt religiöst och politiskt hat med rötterna i Mellanöstern. Och här förenas grupper på yttersta vänsterkanten med nynazister och religiösa fanatiker i en ohelig allians. Simon Wiesenthal Centrets resevarning angående Malmö är tyvärr inte ogrundad - läs tex mer här. 

Jag tillhör dem som tycker att polisen borde ha en närmast permanent närvaro vid synagogor och judiska institutioner - precis som i Tyskland och som Per-Erik Larson beskriver i sitt senaste blogginlägg.

Ps.
Ang hur min släkt en gång blev svensk  så har jag bloggat om min pappas släkt. 

Första dagen på mitt nya jobb ;-)

En magisk glänta i en i övrigt mörk skog - Panasonic Lumix GF-1 med 20/1,7 - vacker och spännande, beskriver  mina känslor idag  ;-)

Jag har börjat mitt nya jobb idag, nästan sju månader av förhandlingar och förberedelser är över. Stort. 

Känslan jag just nu känner är samma som när jag (i lumpen) för första gången klev ombord på en Vertol-helikopter iförd full utrustning (och kameror). Mörkt ute och en ytterst svag röd belysning inne i flygkroppen, tysta män som vant intar sina positioner. Lastluckan som stängs när motorn börjar varva upp - och så det magiska ögonblicket då farkosten lyfter från marken. För att sedan i hög fart och på mycket låg höjd svepa fram över Östersjöns månbelysta vatten. Och man lever 100% i nuet, helt fokuserad på uppgiften. Lycka. 


En annan tid - en annan plats - Leica M2 + Summicron 50/2 + Tri-X - en övning fotograferad från följebåt.

Mitt nya jobb? Mer om det i framtiden, eller så får du kolla in min profil på Linkedin (eller kontakta mig ;-) Och Kungliga Magasinet finns kvar i min värld, jag har bara en helt ny roll i förhållande till tidskriften...