Camera Obscura
Kameror som är så vackra - att de måste användas - basta!
Nu när jag snöat in lite på det här med att fotografera kameror så kunde jag inte låta bli att titta på de bilder jag publicerat tidigare av vackra kameror. För en kamera kommer inte till sin rätt ett vitrinskåp - utan snarare när den används till det den skapades för.
Överst min kompis M8:a - med honom på Österlen. Jag vet att det är "über nördigt" när man fotograferar varandras kameror ;-)
Och ovan lite lånade fjädrar - en M9:a tillsammans med min egen M8:a.
En "vitrinskåps Leica" i full frihet - min jubileums M6 TTL som jag faktiskt rastar ibland, främst för att slutaren inte skall becka ihop - och för att den är så enormt skoj att använda. Jag säger bara - det subtila ljudet från en mekanisk Leica-slutare med gummiridå - finns det något vackrare?
Min "vardags kamera" - Bessa L - under många år - används fortfarande då och då. Enormt smidig vid brännvidder 25mm och kortare - hyperfokalfokusering!
Mitt senaste kameraköp, en Bessa R2, är tänkt att vara "stand in" för lite dyrare kameror :-) Men den är så snygg att den till vardags får stå i vitrinskåpet - fast den inte är en Leica...
Slutligen Leica II:an - som alltid står färdig laddad med film. Så även om den till vardags fungerar som "prydnad" så tas den ofta fram för att användas. speciellt om jag behöver tänka och vill ägna mig åt riktigt "slow photography".
Jag är ingen samlare, de kameror jag äger är tänkta att användas (annars bör de säljas - i teorin ;-) Men vissa är så vackra att de faktiskt pryder hemmet - när de inte används. Fast de flesta kameror i mitt hem ligger oftast nedpackade i olika fotoväskor...
Ps.
Nu har jag bloggat klart om kameror för ett tag - det trots allt bilderna som är det viktiga ;-)
En liten titt i mitt vitrinskåp (på tal om att fotografera sina kameror ;-)
Jag får väl erkänna - jag har ett vitrinskåp i vardagsrummet - med kameror, objektiv och diverse fotorelaterade tillbehör :-)
Som min Leica II i bilden ovan, från 1930. Den började sitt liv som en Leica I (mod A) med fast optik men konverterades någon gång (antagligen före -34) till Leica II med mätsökare och standardiserad M39-skruvfattning.
Bredvid står min Clunz - den tar fortfarande fantastiska bilder (tror jag - det är några år sedan jag provade den sist ;-)
Och nu hoppar jag över en hylla - mer om några av kamerorna som brukar stå där i en egen bloggpost.
Ner till de objektiv och tillbehör som jag inte använder så ofta. Här står flera teleobjektiv med sökare. Faktum är att 50mm är den längsta brännvidd jag använder till vardags. Men det händer att jag monterar en Leica 135mm på min Panasonic Lumix GF1:a - som då motsvarar modiga 270mm.
Längre ner står kamerorna med stort affektionsvärde: pappas Olympus Pen F som jag en gång i tiden lärde mig fotografins grunder med. Och farmors systers Voigtländer Vito Automatic som var med henne under alla hennes år som missionär i Indien.
Vad har Leica II från 1930-talet gemensamt med Panasonic Lumix GF1? - Mer än du tror ;-)
I bakgrunden en Leica II med Elmar 50/3,5, i förgrunden en Panasonic Lumix GF1 med en MicroFourThirds till Leica-M adapter och Voigtländer Color Skopar 25/4 samt en klassisk 50mm-sökare från Leitz .
Om man monterara ett 25mm objektiv, som Voigtländers Color Skopar 25/4, på Panasonic Lumix GF1 så blir det ett 50mm normalobjektiv i praktiken. Komplettera sedan med en optisk 50mm-sökare och du får något som starkt påminner om en 30-talskamera :-)
Rent handavandemässigt finns det stora likheter mellan Leica II från 1932 och Panasonic Lumix GF1 med ett "manuellt" (icke autofokus) objektiv. I Leican har du två sökare - en för skärpan och en för bildutsnittet. På samma sätt kan man använda Panasonicens skärmsökare i "förstoringsläge" för skärpan och sedan komponera bilden i den optiska sökaren. (Det går även bra att "backa" ut i helskärmsläge och använda den mycket fina skärmsökaren)
Men själva poängen med "retro outfitten" är att du fotograferar annorlunda. Låt oss kalla det "slow photography", tekniken och automatiserandet får stå tillbaka - motivet och kompositionen kommer i förgrunden. Handhavandet sker intuitivt, kameran blir en förlängning av sinnena. Och kamerans viktigaste del blir sökaren, i den ser fotografen bilden och komponerar den. När "allt stämmer" pressar fotografen avtryckaren och och bilden fångas - på sensor eller film. That's photography!
Sedan har ju digitalkameran fördelar, en "film" som aldrig tar slut, variabelt ISO, en helt egen "intelligens" när det gäller exponering och vitbalans, enorm kompatibilitet, osv.
Och såklart - man kan sätta på en superskarp "pancake" eller megazoom och låta autofokussystemet mm ta över - om man nu känner för det.
Lite som att både äta kakan och ha den kvar ;-)
In to the sun (eller alla mina filmer har passerat bästföredatum)
Leica M8 + Summicron 50/2 Obseksuren, framkallad från DNG i Photoshop. Höstpromenad i Uppsala.
Har inte exponerat en analog rulle på över ett år, upptäckte att samtliga mina "hamstrade" Tri-X-rullar passerat bästföredatum. Förpassade nästan alla till frysen i försök att konservera dem inför det stora analoga "återfallet". Men det kommer nog att dröja...
Min Leica II, som förr alltid låg redo i hallen, är nu uppställd i ett vitrinskåp. För att inte tala om min sista Leica M6 TTL, som jag aldrig började använda, den är nu en "bankfackskamera" ;-) Och min trotjänare - Nikon FM2n - som följt mig som "andrakamera" sedan 80-talet, ligger i "malpåse", MD-12 avmonterad, allt packat i påsar med kiselgel. Den tas bara fram någon gång då och då för att få slutaren motionerad - kanske monterar jag då ett Ai-S-objektiv och låter minnena flöda...
Men detta är inte på något sätt sorgligt - det är ett mycket gott betyg till min Leica M8! För det är sedan den införlivades i mitt fotograferande som mitt analoga "beroende" upphört. Canons eller Nikons DSLR-kameror lyckades aldrig helt göra filmen överflödig för mig. Men M8 lyckades med det, och det är nog som sagt ett mycket gott betyg åt en kamera...
Som svar på Bengts fråga: "Vad är en M-Leica idag egentligen till för?" säger jag: "Leican skall vara digital - basta!"
Leica M9 och M8 (Detta är en återpostning av "Leican skall vara digital - basta!" från 100416)
Det har dykt upp en del frågor och påståenden om Leica i allmänhet, och M Leicor i synnerhet, på olika FS-bloggar de senaste dagarna. En vän har även gått och "blivit med Leica" - en analog M6 "classic". Inget dumt val, spec. om man är uppväxt i det digitala... Tänkte skriva träsket :-) men det stämmer ju inte. Det digitala är inget träsk och en digital M-Leica är på många (dock inte alla) punkter överlägsen sina analoga syskon.
Leica M9, Summicron 35mm, ISO 200, kamerans JPG obeskuron och helt obehandlad.
Det är bara att konstatera att den Kodak CCD-sensor som sitter i både M8 och M9 gör en förträffligt arbete, den är helt klart (spec i fullformat på M9:an) överlägsen filmen på de flesta parametrar och ger en mycket naturtrogen återgivning. Även om den inte kan mäta sig med de mest avancerade DSLR-husens brusegenskaper på höga ISO så tycker jag att den har en färgåtergivning som bara överträffas av Hasselblads (o dyl mellanformats) CCD-bakstycken.
Leica M8, Color-Skopar 28mm, ISO 160
Detta, i kombination med att ergonomin och handhavandet samt inte minst den fantastiska sökaren är samma som på tidigare analoga M-kameror, gör både M8 och M9 till fullvärdiga medlemmar i M-familjen. Och ett mycket starkt alternativ till analog "M-fotografi". Faktum är att sedan jag skaffade min M8 så har jag fotograferat försvinnande lite med mina analoga Leicor. Så var inte fallet när jag använde Nikon och Canons DSLR-system. Då hade jag alltid en Leica med Tri-X redo och det blev ett försvarligt antal rullar per år. Nu ligger fortfarande en "laddad" Leica alltid framme men valet faller nästan alltid på M8:an. Inte bara av bekvämligt utan för att den levererar en superb bildkvalitet - och fungerar till 100% i mitt invanda "Leica fotograferings sätt".
Leica M8, M6 TTL och Leica II - 80 år av utveckling ;-)
Den digitala M-kameran har sina rattar och reglage exakt som på en analog Leica och saknar nästan alla DSLR-kamerans onödiga och ofta förvirrande finesser. Det gör att den aldrig kan mäta sig med en modern DSLR om man ser till parametrar som antal exponeringar per sekund osv. Men den inbjuder till "klassisk" Leica M-fotografi där bilden och dess komposition står i centrum. Kameran reduceras till ett interface mellan fotografens seende och den slutliga bilden.
Jag tycker att den moderna DSLR-kameran ofta blir en "bildmaskin" som förväntas lösa alla problem och leverera en tekniskt perfekt bild. M-Leican förutsätter fotografens kontroll över exponering, skärpa, mm och lämnar över fotograferandet till fotografens intuition.
Ricoh GR-D III, Panasonic GF1 + 40/1,7 pancake, Leica M8+ Summicron 50mm
Så har vi det här med priset - är Leica bara något för (rika) snobbar?
Absolut inte! Man måste inte punga ut med en mindre förmögenhet för att uppleva "Leica-M fotografin". En begagnad analog Leica är en bra start, och ger en helt ny upplevelse. Den bjuder även på en introduktion och förståelse för fotografins grundförutsättningar, spec. om man är "digitaliserad" från start.
Det finns även många prisvärda digital alternativ. Det börjar dyka upp beganade M8:or till rimliga priser. Om man inte vill investera i snordyr ny Leica optik så går begagnad utmärkt. Gluggarna är i princip outslitliga så även ett objektiv med över 50 år på nacken kan var ett mycket bra köp. Och så finns det ju både Zeiss och Voigtländeroptik med Leica M-fattning till humana priser - både nya och begagnade. (Inte heller att förglömma den ryska optiken med Leica-fattning.)
Vill man fotografera "the Leica way" digitalt men utan att köpa en Leica så är Panasonic GF-1 ett intressant alternativ, och med adapter kan man till och med använda Leica-M objektiv (med 2x förlängning).
Men man måste inte ha en "systemkamera" - en digital sk ädelkompakt återskapar även samma förhållningssätt till fotografin. Om man inte vill satsa på en Leica x1 så är Ricoh GR-D III och Sigma DP 2 starka kort. Gemensamt för Panasonic GF-1 och nämda ädelkompakter är ett de kräver en extra optisk sökare för att fullt ut fungera som "Leica substitut". Och jag tycker personligen att den optiska sökaren är ett måste - rentav förutsättningen för det jag försökt beskriva i blogginlägget.
"I had just discovered the Leica. It became the extension of my eye, and I have never been separated from it since I found it."
Henri Cartier-Bresson
OBS!
Detta är en "återpostning" av inlägget - Leicans skall vara digital - basta! ;-) - från den 16/4 i år.
--- Edit ---
Thomas skriver i en kommentar under Bengts bloggpost:
"En digital M-leica kanske kan avslöja något om ägaren? En slags Yuppie-accessoar på samma sätt som mobiltelefoner och laptopar var en gång i tidernas begynnelse. En markör för "jag är finare än du". De bilder som är uppladdade på FS från digitala M-Leicor säger mer om fotografen än om kameran. Andra fotografer med andra digitala kameror gör bättre ifrån sig. Man kanske tror att en fin kamera automatiskt tar fina bilder åt en?"
Som svar på det påståendet vill jag säga:
- Jag har fotograferat med Leica sedan jag var 18 år, men även med en massa andra kameror av olika fabrikat. Men jag har kommit att föredra Leicas M-kameror framför andra - ofta mycket mer tekniskt avancerade kameror. Sedan kommer det allltid att finnas fotografer som tar bättre bilder än mig, både med Leica och andra kameror. Om detta faktum diskvalificerar mig som ägare av en digital M-Leica och förpassar mig till "Yuppie-assecoar" bärarnas skara - får stå för dig Thomas - mina bilder får stå för mig!
I all ödmjuket ;-)
Johan Ericson 100627