Nära mitt hem...

Fujifilm X-T1 med Fujinon 23/1,4 - och i vanlig ordning obeskuren.

Jag har förmånen att få centralt i Malmö, vilket är en fördel om man får alur sug efter att gå ut och fotografera - oavsett tid på dygnet. En av livets små glädjeämnen ;-) 

Instagramångest! Hjälp - vad gör jag?

Alla bilder tagna med iPhone 6s och först publicerade via Instagram. Ovan Cocoa Beach Florida, USA.

Det kan inte ha undgått någon att jag numera är betydligt aktivare på Instagram än här på bloggen. På gott och ont. Socialamedia har många uppsidor och Instagram passar mig som bildmänniska utmärkt. Det är snabbt och smidigt, mobilkameran levererar utmärkta bilder och Instagram-appen har lagom avancerade redigeringsmöjligheter. Man kan skriva till en bildtext och andra kan "lika" och skriva kommentarer. Betydligt mera avskalat än till exempel Facebook och hela tiden med bilden i fokus. När det är som bäst blir det ett sätt att skicka ögonblicksbilder eller "vykort" från vardagen och ta emot tillrop och hälsningar. Bra. Men det finns baksidor...

Instagram precis som andra socialamedier kan inte bara bli lätt beroendeframkallande - de kan också skapa ångest. Om man bortser från de självklara negativa reaktionerna som kan uppstå när min visar upp en tillrättalagd version av tillvaron: "alla andra verkar ha det så bra, roligt, väldesignat, lyxigt, perfekt osv…" så kan socialamedia skapa ytterligare ett obehag. Något jag skulle vilja kalla "social ångest".  Och precis som det förstnämnda fenomenet så uppstår detta när vi går utanför vår innersta social krets - de som vi normalt delar med oss av livet med.

Jag har dryga sexhundra följare (och följer lika många) på Instagram, familj, vänner, kollegor, mer eller mindre nära bekanta från olika sammanhang varav många fotointresserade. Och många bekantas bekanta - och deras bekanta osv. Även jag följer bekantas bekanta - speciellt om de tar bra bilder eller på annat sätt tillför ett mervärde i bildflödet. Men det är här problemen börjar, låt mig ta ett exempel - fenomenet att bli "avföljd":

Om någon av mina nära vänner skulle "avfölja" mig så reagera jag ju rent reflexmässigt negativt - vad blev nu fel? Har jag gjort eller sagt något? Har vi en konflikt eller har de bara tröttat på mig, tar jag rentav tråkiga bilder? Men med nära vänner kan jag ju ställa frågan nästa gång vi ses eller hörs - varför är jag "avföljd"? Och den eventuella fnurran redas ut och den sociala ångesten stillas. Men detta är ju svårare med personer som man inte har en regelbunden kontakt med - det skulle ju rentav av kunna vara pinsamt (och blottlägga ett i deras ögon osunt förhållande till mediet) att ställa frågan varför jag är "avföljd"? Det kan ju bero på helt banala saker som att de rensar upp i sitt flöde och faktiskt finner mina bilder ointressanta (fast det är ju lite jobbigt - att inte var relevant för någon). Det kan bero på att ett personen och vår gemensamma vän eller annan beröringspunkt har en förändrad relation - "avföljningen" av mig är vad man skulle kunna kalla för "colleteral damage" (fast detta kan ju väcka en inte helt sund nyfikenhet). Osv, osv… Det finns tusen skäl och niohundranittionio av dem har inte med mig att göra. Men nu är det mänskliga psyket sådant att vi ofta tror att allt handlar om oss och att alla orsakssamband på något sätt har oss själva som utgångspunkt. Och därför uppstår lätt "social ångest" och sedan bidrar andra psykiska defekter som "kontrollbehov" och "förföljelsemani" till att förvärra det tillståndet. Som tur är så lider jag inte så mycket av de två sistnämnda...

Att hantera exkludering i form av "avföljning", stängda konton och Gud förbjude - blockering (något som mig veterligt aldrig drabbat mig ;) tillhör grundkursen i socialamediakunskapen. Och ju tryggare man är i sig själv desto lättare är det att hantera "social ångest". Men jag tror inte att någon är helt fri från fenomenet. 

Så frågan som återkommer är - är det värt det? När det gäller Instagram så blir svaret för ett tydligt - ja. 
Och för att bekräfta det så bjuder jag på några av mina semesterbilder, samtliga från Instagram, och hela flödet finns under hashtagen #ericsonsemester16 


Disney Magic Kingdom - deras ljus och fyrverkerishow är något i hästväg :)


Södra Manhattan sedd från Empire State Building.


Utsikten från vårt hotell på 45:e gatan upp mot Times Square.


Dottern på Clearwater Beach utanför Tampa i Florida.


Disney Animal Kingdom - Tree of Life - ytterligare en ljusshow som inte går av för hackor...


Dottern i poolen på Diamond Resort i Orlando, Florida - strax före ovädret bryter ut.


Det typiska eftermiddagsregnet - ofta med åska - som drabbar centrala Florida runt kl 15.00 varje dag.


Kennedy Space Center vid Cape Canaveral - ett måste vid ett Florida-besök.


Klassiska Daytona Beach, Florida,


Frihetsgudinnan i New York - sedd från färjan på väg till ett annat "måste" - Ellis Island.


Ett av många "vykort" ( här från Daytona Beach) som vi la upp på Instagram och #ericsonsemester16

Ps.
Jag blir mycket sällan "avföljd" och jag brukar oftast inte bry mig - men när Leica Camera AGs officiella Instagramkonto "avföljde" mig - då var det tungt...

Terapeutiska fotopromenader

Fujifilm X-Pro1 med Fujinon 18/2 - och i vanlig ordning obeskuren - korsningen Storgatan Södra Förstadsgatan i Malmö.

Varför räcker tiden inte till?
Inte nu längre, förr fanns det mer tid. men nu blir tiden mindre och mindre för varje år som går. Ja - nästan för varje månad. Jag som är beroende av mina terapeutiska fotopromenader, av att få använda kameran intuitivt och bortkopplat från alla krav och all eftertanke. Mina promenader blir allt färre, allt kortare och allt mer förlagda till dygnets mörka timmar...  
 

2015 fyllde jag 50 år, som Leica-fotograf 32 år och som "gatufotograf" 36 år...

Leica M2 med Summilux 35mm 35/1,4 och Kodachrome 64 - Gustav Adolfs Torg i Malmö - 1983 (obeskuren ;-)

Det började när jag fick min första kamera - en Kodak Instamatic - av pappa när jag gick i lågstadiet, då jag visat för stort intresse för hans Olympus Pen-F. Men några år senare hade jag vuxit ur Istamaticen ocg tog över pappas Olympus, och när jag fyllde 18 år så köpte jag min första Leica. Det blev en sliten M2:a som var lika gammal som jag själv var och det tog mig ett helt år att spara ihop till den. Där någonstans, mellan det som borde varit sista året i gymnasiet och mitt första jobb som fotoassistent utvecklade jag det som nog blev mitt bildspråk. 

  Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - Stockholm 2013 - samma bildspråk 30 år senare? (och i vanlig ordning obeskuren osv ;-)

Långa promenader, oftast när jag skolkade - med M2:an laddad med Tri-X eller Kodachrome - och lika långa sittningar på biblioteket böjd över fotoböcker formade mitt bildseende. HCB, Robert Capa, Hasse Persson, Yngve Baum, Robert Frank, Anders Petersen och Christer Strömholm blev mina inspirationskällor. För att nämna några, självklart fanns det fler. Några av mina förebilder har jag fått förmånen att träffa senare i livet. Beslutet att lämna gymnasiet sista terminen kom intuitivt (jag skulle få tillfälla att avsluta den delen av min utbildning senare). Det blev en rivstart som fotograf och en karriär som så småningom ledde i helt andra riktningar men fotografin har alltid följt mig - på något sätt.
Fortfarande är det en lisa för själen att hänga en kamera på axeln och ge sig ut på promenad -  helst i en större stad. Och att göra något reportage själv, i den utsträckning övriga ansvar tillåter...

Min första Leica-utrustning från mitten av 80-talet överst och nedan den Fujifilm-utrustig jag använder till vardags idag, med några trogna Leica-gluggar ;-)

Och jag har nog alltid kopplat de bilder jag tar med den utrustning jag använder, för på något sätt så påverkar tekniken och handhavandet bilderna. Jag kan inte riktigt förklara hur, bara ge exempel. Som bilden nedan, en typisk "Leica-bild" för mig - tagen med en M9:a:



Malmö, Gustav Adolfs Torg överst, en regnig eftermiddag sommaren 2011, bilden tagen med en lånad M9:a och mitt trogna Summicron ASPH 35mm ;-)

Nu börjar ett nytt år med nya möjligheter och utmaningar, en fråga jag kommer att ställa mig är om det är dags att skaffa en digital Leica M igen. Och i så fall vilken? Eller kommer Fujifilms förmodade X-Pro 2 att vara allt det jag önskar mig?

Ps.
Gott nytt 2016! 

Häromdagen - lite streetphoto i Addis Abeba

Fujifilm X-T1 med Fujinon 23/1,4 - och i vanlig ordning obeskurna - samtliga bilder.

Jag kom nyligen hem efter några veckor i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. En jobbresa tillsammans med 274 kollegor. Men mer om besöket i en kommande bloggpost. Jag fick tillfälle till en del efterlängtat gatufoto så jag delar några bilder här i bloggen - i all enkelhet...