2015 fyllde jag 50 år, som Leica-fotograf 32 år och som "gatufotograf" 36 år...

Leica M2 med Summilux 35mm 35/1,4 och Kodachrome 64 - Gustav Adolfs Torg i Malmö - 1983 (obeskuren ;-)

Det började när jag fick min första kamera - en Kodak Instamatic - av pappa när jag gick i lågstadiet, då jag visat för stort intresse för hans Olympus Pen-F. Men några år senare hade jag vuxit ur Istamaticen ocg tog över pappas Olympus, och när jag fyllde 18 år så köpte jag min första Leica. Det blev en sliten M2:a som var lika gammal som jag själv var och det tog mig ett helt år att spara ihop till den. Där någonstans, mellan det som borde varit sista året i gymnasiet och mitt första jobb som fotoassistent utvecklade jag det som nog blev mitt bildspråk. 

  Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - Stockholm 2013 - samma bildspråk 30 år senare? (och i vanlig ordning obeskuren osv ;-)

Långa promenader, oftast när jag skolkade - med M2:an laddad med Tri-X eller Kodachrome - och lika långa sittningar på biblioteket böjd över fotoböcker formade mitt bildseende. HCB, Robert Capa, Hasse Persson, Yngve Baum, Robert Frank, Anders Petersen och Christer Strömholm blev mina inspirationskällor. För att nämna några, självklart fanns det fler. Några av mina förebilder har jag fått förmånen att träffa senare i livet. Beslutet att lämna gymnasiet sista terminen kom intuitivt (jag skulle få tillfälla att avsluta den delen av min utbildning senare). Det blev en rivstart som fotograf och en karriär som så småningom ledde i helt andra riktningar men fotografin har alltid följt mig - på något sätt.
Fortfarande är det en lisa för själen att hänga en kamera på axeln och ge sig ut på promenad -  helst i en större stad. Och att göra något reportage själv, i den utsträckning övriga ansvar tillåter...

Min första Leica-utrustning från mitten av 80-talet överst och nedan den Fujifilm-utrustig jag använder till vardags idag, med några trogna Leica-gluggar ;-)

Och jag har nog alltid kopplat de bilder jag tar med den utrustning jag använder, för på något sätt så påverkar tekniken och handhavandet bilderna. Jag kan inte riktigt förklara hur, bara ge exempel. Som bilden nedan, en typisk "Leica-bild" för mig - tagen med en M9:a:



Malmö, Gustav Adolfs Torg överst, en regnig eftermiddag sommaren 2011, bilden tagen med en lånad M9:a och mitt trogna Summicron ASPH 35mm ;-)

Nu börjar ett nytt år med nya möjligheter och utmaningar, en fråga jag kommer att ställa mig är om det är dags att skaffa en digital Leica M igen. Och i så fall vilken? Eller kommer Fujifilms förmodade X-Pro 2 att vara allt det jag önskar mig?

Ps.
Gott nytt 2016! 

Nära skjuter ingen hare och lite om tekniken i digitala mätsökarkameror (läs Leica och Fuji) så här i årets första blogg

Först lite bakgrundsinformation - kameran på bilden ovan representerar på många sätt min idealkamera. Det är min sista Leica M6 TTL, och i detta fallet även en av de sista 999 M6:orna som tillverkades (nr 252 för att vara exakt ;-). På den sitter ett Summicron ASPH 35mm f2 "M39 Limited edition" - dvs ett unikt objektiv från 2001 som bara tillverkades i 1000 exemplar - för den japanska marknaden. Det har M39 Leica-skruvgänga istället för M-bajonettfattning och kräver således en adapter för att kunna monteras på M-huset. En standard från 1930 som gick ur tiden på 50-talet i och med lanseringen av Leica M3 men som återupplivades av bla Cosina/Voigtländer på 90-talet. För mig så innebär det att jag kan använda mina moderna Leica och Voigtländer-gluggar på min äldsta Leica från just 1930!

Egentligen har de analoga Leicorna allt, en glasklar sökare med integrerad exakt mätsökare, samt inte minst den fantastiska gummiridåslutaren med världens skönaste ljud ;-) Det enda "felet är det enkla faktum att de inte är digitala, dvs 36 bilder och därefter filmbyte. Sedan tillkommer framkallning och skanning innan bilderna finns i datorn, och det blir både tidsödande och dyrt. Så för mig blev det en M8 när den lanserades - som jag sålde för lite mer än ett år sedan. Jag har "gosat" med olika Leica M9:or i omgångar, men för över 50.000 Kr så är den för lik M8:an - bara "sensor-formatet" skiljer dem åt...
Alla barnsjukdomarna i Leica M8/9 konceptet drev mig i armarna på Ricoh och deras unika GRX-system. På papperet en lysande ide men i praktiken något helt annat. För mig var det främst ergonomin som inte ville fungera, det lilla modul-huset utan sökare blev framtungt och svårhanterligt med Leicas robusta optik monterad.

Så när Fujifilm lanserade X-Pro1 med sin nyskapande hybridsökare och en helt unik sensorteknik så slog jag till direkt. En bildkvalitet som var jämförbar med de bästa "fullformatarna", bra skärmsökare och en fin glasklar optisk hybridsökare. Och allt förpackat i ett retroinspirerat hus i Leica-stil med rattarna på rätt ställe. De enda två minusposterna var formatet APS-C och avsaknad av mätsökare - istället får man förlita sig på AF och fokushjälp. En positiv överraskning är Fujis optik - den levererar verkligen och gör behovet av att köra Leica-gluggar med adapter minimal. Sedan har Fujifilm lanserat nya uppgraderingar av sin firmware med jämna mellanrum och kommit tillrätta med de allra flesta barnsjukdomarna. Och deras egen "intelligenta M-adapter" är ett stort plus.



Ovan det mesta av min analoga och digitala utrustning per idag. Är jag nöjd? Kanske…
Jag saknar fortfarande Leicas mätsökare, AF och/eller fokushjälp är inte riktigt samma sak - tyvärr. I vissa fotosituationer är mätsökaren helt enkelt oslagbar! Men en investering i en Leica M som som ju har EVIL osv gör Fuji-systemet i praktiken överflödigt. Men om jag "nöjer mig med" att komplettera med en "enkel" M9 eller M9E, kanske rentav begagnad (priserna faller som en sten just nu) så finns ju behovet av EVIL och Fuji-systemet kvar. Eller så kan jag ju komplettera ett rent Leica-M system med ett DSLR-system som som förr i tiden. Men det blir dyrt och synergierna försvinner. Och Fujifilm lanserar nya spännande gluggar på löpande band - nu senast ett 56mm (motsvarar 85mm) med största bländare f1,2…
...och när kommer en X-Pro2?
Och när blir man nöjd?
Kanske bättre att sälja rubbet och bara behålla Summicron 35:an och köpa en Leica M? En kamera, ett objektiv… DOGMA!

 

Leican ska vara svart - basta!

Nu när jag snöat in lite på det här med att fotografera kameror så kunde jag inte låta bli att titta på de bilder jag publicerat tidigare av vackra kameror. För en kamera kommer inte till sin rätt ett vitrinskåp - utan snarare när den används till det den skapades för.



Överst några "före detta kameror" - en lånad M9:a tillsammans med min egen gamla M8:a. Visst är svart snyggt, även med kromade objektiv? Ovan min kompis gamla M8:a - med honom på Österlen, för några somrar sedan. Numera har han en M8.2 - svart! 



En "vitrinskåps Leica" i full frihet - min jubileums M6 TTL som jag faktiskt rastar ibland, främst för att slutaren inte skall becka ihop - och för att den är så enormt skoj att använda. Jag säger bara - det subtila ljudet från en mekanisk Leica-slutare med gummiridå - finns det något vackrare?



Slutligen Leica II:an - underbart vacker i sin över 80-år gamla svarat lack :-) Och den analoga kamera jag använder mest. Just nu laddad med Tri-X...



Men det blir oftast Fujifilm X-Pro 1 som får följa med ut, även den svart. Leica-svart ;-)

Varför jag sålde min Leica M8

iPhone och Camera+ via Instagram, övriga bilder är tagna med Panasonic Lumix GF1.

Jag  har sålt min Leica M8 - till en mycket god vän och mångårig Leica-fotograf som definitivt behövde bli digital. Men jag har så gott som alla Leica, Leitz och Voigtländer-objektiv kvar, och några analoga hus, både Leica och Voigtländer.

 

Den direkta orsaken var nog Ricoh GXR med M-modul som faktiskt tillförde en ny dimension till Leica M-gluggarna och fotografin i stort. Jag ville förenkla och och minska ner min utrustning. Men samtidigt få det bästa ut både DSLR och mätsökar och EVIL-världen.

 

Faktum är att Ricoh GXR ger mig just det - det bästa ur flera världar. Som på bilden ovan med 28mm f2,5 med autofokus och APS-C sensor. Optisk sökare. Tyst. Grym bildkvalitet. Och snabb, speciellt i "snap focus" läget som kopplar ur autofokusen och arbetar hyperfokalt. Som backup och extra "vidvinkel-kamera" fungerar Ricoh GRD III perfekt - ovan med 21mm tillsatsen och optisk sökare. 



Men som bilderna tydligt illustrerar - Leica har något som Ricoh inte har - hur bra de senare än är...  Och Leicas mätsökare är fortfarande det enda digitala mätsökar-alternativet - hur intressant Fuji mfl än är i teorin. Och även om Ricohs EVIL-sökare med sin kontrast-fokus-indikering (liknande Sony NEX) är lättare att fokusera så är den trots allt ingen mätsökare. 

 

Så det måste bli en digital-Leica M för mig igen, förhoppningsvis ganska snart. Planen är att köpa en begagnad M9. Jag tror att så fort Leica M10 presenteras så börjar priset på begagnade M9 att falla. M9:an har faktiskt potential att bli ett riktigt "begagnat kap". Leica har tillverkat och tillverkar fortfarande massor av M9:or, och de flesta av de som idag skaffat en tvekar nog inte att byta upp sig till en M10 när den kommer. Vilket borde vara bra för oss som tycker att kring 25.000 är ett rimligt pris för en fin och måttligt använd M9:a! 

Men - Ricoh GXR med M-modul är ett väldigt bra - både Leica substitut och/eller komplement! 

Kort statusuppdatering (a la Facebook) - och några snaps från vardagen...

iPhone och Camera+ via Instagram, samtliga bilder.

Först av allt - Ett riktigt gott 2012!

Och så lite om livet och några "Instagram-bilder" från de senaste dagarna:

 

Igår fick vi nycklara till vår nya lägenhet, men vi sover inte där än - först ska flyttlasset ner från Uppsala. Det är alltid en speciell känsla att komma in i en tom lägenhet (eller hus) som ska bli ens hem.



Lägenheter är nästan alltid som vackrast innan de möbleras. En lustig detalj är att mina föräldrar bodde ca 10 år i en exakt likadan lägenhet när huset var nytt - och nu bor de i lägenheten bredvid oss. Generationsboende är ordet för dagen.

 

Även om huset vi bor i är en modernistisk koloss mitt i Malmö (där Kungstagatans allé slutar och övergår i Storgatan) så är utsikten fin (som tex mot Kaptensgatan ovan). Och omgivna av gågator som vi är så hörs inget direkt trafikbuller.

 

Vi fick en garageplats i huset - den minsta och absolut mest svårparkerade. Men det är underbart att slippa den ständigt närvarande "p-vakten-kommer--ångesten"!



En anna bonus med flytten är att vi kommer närmare min "analoge" bror (ovan med sin älskade Nikon FM2 som hängt med i snart 25 år) och hans familj - på enkelt gångavstånd i andra änden av Kungsgatan. 

Status i övrigt: inget nytt jobb än - men jag är numera "spelbar" som en STHLM-reklambyrå valde att uttrycka det. Och jag har sålt min Leica M8 och gjort mig av med en hel del (onödig?) kamerautrustning - mer om det i kommande bloggposter.