Ett återvändande till det digitala...

Bild från mitt Instagram - Leica II, Leica M6 TTL och Leica M9P.

Efter att ha varit endast "Leica-analog" så blev jag med en begagnad Leica M9P - och den passar förvånansvärd bra in bland mina analoga Leicor. Man kan nog lugnt konstatera att Leica är måna om sitt "DNA"!. 

Ps.
Det är M9P från detta blogginlägget som jag köpt :-)

Det magiska Leica-ljudet - the sound of silence

Fujifilm X-Pro1 med Fujinon 23/1,4 - Rickard Eriksson demonstrerar slutarljudet från hans Leica M9-P för vår redaktör.

Man talar ibland om "Leica magin" - oftast med syfte på bildkvaliteten. Men för mig handlar den unika "Leica-upplevelsen", eller magin om man så vill, lika mycket om själva handhavandet. Den glasklara optiska sökaren, det kompakta formatet och den enkla ergonomin samt det diskreta ljudet från slutaren ger en speciell upplevelse. Som skapar ett speciellt förhållande till motivet och därmed påverkar hur bilden komponeras för att slutligen exponeras. Diskret, tyst - det perfekta verktyget för reportage foto. Något som var närmast unikt under den analoga tiden men som nu nästan är en självklarhet med dagens kameror med både elektronisk sökare och slutare. Som Fujifilms X-serie. Men trots de elektroniska slutarnas totala ljudlöshet så saknar de lite av "magin". Den upplevelse - det ljud - som en klassisk analog Leicas ridåslutare ger. Den unika gummiklädda tygridån, en mer än 100-år gammal konstruktion, med sitt mycket karaktäristiska ljud. Ni som har hört det vet vad jag talar om…
Mig skänker det ett speciellt lugn. Lite svårt att förklara - men jag kan gå fram till kameraskåpet och ta fram en analog Leica och torr avtrycka (utan film). Bara för att få höra ljudet. Och känna kameran i mina händer. Ibland lyfter jag den till ögat och fokuserar, torr-avtrycker bild efter bild. Det gör mig lycklig.

Allt för sällan laddar jag en Leica med film - men det gör mig ännu lyckligare. 



Uppifrån: Voigtländer Bessa R, Bessa L, Fujifilm X-Pro1 och slutligen Leica M6 TTL - med den klassiska Leica-slutaren.

2015 fyllde jag 50 år, som Leica-fotograf 32 år och som "gatufotograf" 36 år...

Leica M2 med Summilux 35mm 35/1,4 och Kodachrome 64 - Gustav Adolfs Torg i Malmö - 1983 (obeskuren ;-)

Det började när jag fick min första kamera - en Kodak Instamatic - av pappa när jag gick i lågstadiet, då jag visat för stort intresse för hans Olympus Pen-F. Men några år senare hade jag vuxit ur Istamaticen ocg tog över pappas Olympus, och när jag fyllde 18 år så köpte jag min första Leica. Det blev en sliten M2:a som var lika gammal som jag själv var och det tog mig ett helt år att spara ihop till den. Där någonstans, mellan det som borde varit sista året i gymnasiet och mitt första jobb som fotoassistent utvecklade jag det som nog blev mitt bildspråk. 

  Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - Stockholm 2013 - samma bildspråk 30 år senare? (och i vanlig ordning obeskuren osv ;-)

Långa promenader, oftast när jag skolkade - med M2:an laddad med Tri-X eller Kodachrome - och lika långa sittningar på biblioteket böjd över fotoböcker formade mitt bildseende. HCB, Robert Capa, Hasse Persson, Yngve Baum, Robert Frank, Anders Petersen och Christer Strömholm blev mina inspirationskällor. För att nämna några, självklart fanns det fler. Några av mina förebilder har jag fått förmånen att träffa senare i livet. Beslutet att lämna gymnasiet sista terminen kom intuitivt (jag skulle få tillfälla att avsluta den delen av min utbildning senare). Det blev en rivstart som fotograf och en karriär som så småningom ledde i helt andra riktningar men fotografin har alltid följt mig - på något sätt.
Fortfarande är det en lisa för själen att hänga en kamera på axeln och ge sig ut på promenad -  helst i en större stad. Och att göra något reportage själv, i den utsträckning övriga ansvar tillåter...

Min första Leica-utrustning från mitten av 80-talet överst och nedan den Fujifilm-utrustig jag använder till vardags idag, med några trogna Leica-gluggar ;-)

Och jag har nog alltid kopplat de bilder jag tar med den utrustning jag använder, för på något sätt så påverkar tekniken och handhavandet bilderna. Jag kan inte riktigt förklara hur, bara ge exempel. Som bilden nedan, en typisk "Leica-bild" för mig - tagen med en M9:a:



Malmö, Gustav Adolfs Torg överst, en regnig eftermiddag sommaren 2011, bilden tagen med en lånad M9:a och mitt trogna Summicron ASPH 35mm ;-)

Nu börjar ett nytt år med nya möjligheter och utmaningar, en fråga jag kommer att ställa mig är om det är dags att skaffa en digital Leica M igen. Och i så fall vilken? Eller kommer Fujifilms förmodade X-Pro 2 att vara allt det jag önskar mig?

Ps.
Gott nytt 2016! 

Nära skjuter ingen hare och lite om tekniken i digitala mätsökarkameror (läs Leica och Fuji) så här i årets första blogg

Först lite bakgrundsinformation - kameran på bilden ovan representerar på många sätt min idealkamera. Det är min sista Leica M6 TTL, och i detta fallet även en av de sista 999 M6:orna som tillverkades (nr 252 för att vara exakt ;-). På den sitter ett Summicron ASPH 35mm f2 "M39 Limited edition" - dvs ett unikt objektiv från 2001 som bara tillverkades i 1000 exemplar - för den japanska marknaden. Det har M39 Leica-skruvgänga istället för M-bajonettfattning och kräver således en adapter för att kunna monteras på M-huset. En standard från 1930 som gick ur tiden på 50-talet i och med lanseringen av Leica M3 men som återupplivades av bla Cosina/Voigtländer på 90-talet. För mig så innebär det att jag kan använda mina moderna Leica och Voigtländer-gluggar på min äldsta Leica från just 1930!

Egentligen har de analoga Leicorna allt, en glasklar sökare med integrerad exakt mätsökare, samt inte minst den fantastiska gummiridåslutaren med världens skönaste ljud ;-) Det enda "felet är det enkla faktum att de inte är digitala, dvs 36 bilder och därefter filmbyte. Sedan tillkommer framkallning och skanning innan bilderna finns i datorn, och det blir både tidsödande och dyrt. Så för mig blev det en M8 när den lanserades - som jag sålde för lite mer än ett år sedan. Jag har "gosat" med olika Leica M9:or i omgångar, men för över 50.000 Kr så är den för lik M8:an - bara "sensor-formatet" skiljer dem åt...
Alla barnsjukdomarna i Leica M8/9 konceptet drev mig i armarna på Ricoh och deras unika GRX-system. På papperet en lysande ide men i praktiken något helt annat. För mig var det främst ergonomin som inte ville fungera, det lilla modul-huset utan sökare blev framtungt och svårhanterligt med Leicas robusta optik monterad.

Så när Fujifilm lanserade X-Pro1 med sin nyskapande hybridsökare och en helt unik sensorteknik så slog jag till direkt. En bildkvalitet som var jämförbar med de bästa "fullformatarna", bra skärmsökare och en fin glasklar optisk hybridsökare. Och allt förpackat i ett retroinspirerat hus i Leica-stil med rattarna på rätt ställe. De enda två minusposterna var formatet APS-C och avsaknad av mätsökare - istället får man förlita sig på AF och fokushjälp. En positiv överraskning är Fujis optik - den levererar verkligen och gör behovet av att köra Leica-gluggar med adapter minimal. Sedan har Fujifilm lanserat nya uppgraderingar av sin firmware med jämna mellanrum och kommit tillrätta med de allra flesta barnsjukdomarna. Och deras egen "intelligenta M-adapter" är ett stort plus.



Ovan det mesta av min analoga och digitala utrustning per idag. Är jag nöjd? Kanske…
Jag saknar fortfarande Leicas mätsökare, AF och/eller fokushjälp är inte riktigt samma sak - tyvärr. I vissa fotosituationer är mätsökaren helt enkelt oslagbar! Men en investering i en Leica M som som ju har EVIL osv gör Fuji-systemet i praktiken överflödigt. Men om jag "nöjer mig med" att komplettera med en "enkel" M9 eller M9E, kanske rentav begagnad (priserna faller som en sten just nu) så finns ju behovet av EVIL och Fuji-systemet kvar. Eller så kan jag ju komplettera ett rent Leica-M system med ett DSLR-system som som förr i tiden. Men det blir dyrt och synergierna försvinner. Och Fujifilm lanserar nya spännande gluggar på löpande band - nu senast ett 56mm (motsvarar 85mm) med största bländare f1,2…
...och när kommer en X-Pro2?
Och när blir man nöjd?
Kanske bättre att sälja rubbet och bara behålla Summicron 35:an och köpa en Leica M? En kamera, ett objektiv… DOGMA!

 

Leican ska vara svart - basta!

Nu när jag snöat in lite på det här med att fotografera kameror så kunde jag inte låta bli att titta på de bilder jag publicerat tidigare av vackra kameror. För en kamera kommer inte till sin rätt ett vitrinskåp - utan snarare när den används till det den skapades för.



Överst några "före detta kameror" - en lånad M9:a tillsammans med min egen gamla M8:a. Visst är svart snyggt, även med kromade objektiv? Ovan min kompis gamla M8:a - med honom på Österlen, för några somrar sedan. Numera har han en M8.2 - svart! 



En "vitrinskåps Leica" i full frihet - min jubileums M6 TTL som jag faktiskt rastar ibland, främst för att slutaren inte skall becka ihop - och för att den är så enormt skoj att använda. Jag säger bara - det subtila ljudet från en mekanisk Leica-slutare med gummiridå - finns det något vackrare?



Slutligen Leica II:an - underbart vacker i sin över 80-år gamla svarat lack :-) Och den analoga kamera jag använder mest. Just nu laddad med Tri-X...



Men det blir oftast Fujifilm X-Pro 1 som får följa med ut, även den svart. Leica-svart ;-)