Achtung - om du inte syns så finns du inte...

Nikon med zooooooom :-)

Var på Allers idag (för nya jobbets räkning). Träffade deras annonsavdelning och kom hem med 23 tidskrifter, de allra flesta får väl beskrivas som dam-tidningar, undantagen är "Jakt journalen", "Bil börsen" och såklart - "FOTO" :-)
Men nu är min målgrupp kvinnor, tror "Femina" passar  bäst men jag skall förkovra mig i precis alla, och sedan väntar andra förlag och andra länder.... nästa vecka skall jag bli "expert" på Tyska damtidningar - jag säger bara: Achtung Deutsche damen!

Ps.
Jag har placerat min blogg i Uppsala på bloggkartan.se

Corporate Survival Tactics #1

Canon 5D, 24-70/2,8 L, Speedlite 430 EX (Obehandlad - direkt från kortet :-)

Det är inte lätt att vara fundemantalist...

Canon 5D, EF 28/1,8 Speedlite 430EX (Helt obehandlad)

Jag betraktar mig nog som en fotografisk fundamentalist, minimalist, renlärig, puritan, kalla det vad du vill....
Min "trosbekännelse" har alltid varit: en kamera, ett objektiv, en film ( och naturligt ljus givetvis en absolut dogm :-) Oftast har "bekännelsen" översatts med: Leica, 50/2 och Tri-x eller Nikon, 35/1,4 och Kodackrome. Numera ofta Canon 5D, 28/1,8 eller - och nu närmar jag mig hädelse - Nikon D200 och 17-55/2,8. Men allra värst - jag använder blixt ibland. Som i bilden ovan. Dottern med munnen full av choklad springer förbi, jag fångar ögonblicket med 5D, 28:an på full glugg och (nu svider det) en 430EX med omnibouncer riktad i taket - nästan perfekt balans i ljuset. Verkligheten ställd mot bekännelsen....

Men nu är det ju som sagt resultatet som räknas - eller hur?

"Det började som en skakning på nedre däck..."

Canon 5D, EF 28/1,8 + 430EX Var ute för att dokumentera ett antal frivilliginsatser i Uppsala

Ibland så bara krackelerar allting. På Valborgsnatten så spricker vår civiliserade fasad och fram kommer något obehagligt, våldsamt, okontrollerbart, som en föraning om ett samhälle där alla normer plötsligt blivit passé. Värst är inte allt supande utan de som ger sig ut bara för att ställa till bråk. Efter ett tag kännar man igen dem: nyktra, aggressiva, klädda för fajt glider de runt i små grupper och söker efter lämpliga offer.

Några kom fram till mig:
- Du, radera kortet va. Hä får du inte plåta, va. Annars tar jag kameran, va.
Vad gör man? Visade presskort, talade lungt och förståndigt med dem: förklara - inte provocera.
- Du har ju inget liv, va. Va gör du här, här bestämmer jag, ge mig kameran, va!
Dödläge! Men nu var det så att ingen av dem nådde mig länge än till bröstet och när det kom till kritan vågade ingen av dem sätta hoten i verket. Så jag ryckte på axlarna och gick lungt vidare. Den här gången. Vill inte möta samma grabbar i samma situation om  tre år ;-)