Nära skjuter ingen hare och lite om tekniken i digitala mätsökarkameror (läs Leica och Fuji) så här i årets första blogg

Först lite bakgrundsinformation - kameran på bilden ovan representerar på många sätt min idealkamera. Det är min sista Leica M6 TTL, och i detta fallet även en av de sista 999 M6:orna som tillverkades (nr 252 för att vara exakt ;-). På den sitter ett Summicron ASPH 35mm f2 "M39 Limited edition" - dvs ett unikt objektiv från 2001 som bara tillverkades i 1000 exemplar - för den japanska marknaden. Det har M39 Leica-skruvgänga istället för M-bajonettfattning och kräver således en adapter för att kunna monteras på M-huset. En standard från 1930 som gick ur tiden på 50-talet i och med lanseringen av Leica M3 men som återupplivades av bla Cosina/Voigtländer på 90-talet. För mig så innebär det att jag kan använda mina moderna Leica och Voigtländer-gluggar på min äldsta Leica från just 1930!

Egentligen har de analoga Leicorna allt, en glasklar sökare med integrerad exakt mätsökare, samt inte minst den fantastiska gummiridåslutaren med världens skönaste ljud ;-) Det enda "felet är det enkla faktum att de inte är digitala, dvs 36 bilder och därefter filmbyte. Sedan tillkommer framkallning och skanning innan bilderna finns i datorn, och det blir både tidsödande och dyrt. Så för mig blev det en M8 när den lanserades - som jag sålde för lite mer än ett år sedan. Jag har "gosat" med olika Leica M9:or i omgångar, men för över 50.000 Kr så är den för lik M8:an - bara "sensor-formatet" skiljer dem åt...
Alla barnsjukdomarna i Leica M8/9 konceptet drev mig i armarna på Ricoh och deras unika GRX-system. På papperet en lysande ide men i praktiken något helt annat. För mig var det främst ergonomin som inte ville fungera, det lilla modul-huset utan sökare blev framtungt och svårhanterligt med Leicas robusta optik monterad.

Så när Fujifilm lanserade X-Pro1 med sin nyskapande hybridsökare och en helt unik sensorteknik så slog jag till direkt. En bildkvalitet som var jämförbar med de bästa "fullformatarna", bra skärmsökare och en fin glasklar optisk hybridsökare. Och allt förpackat i ett retroinspirerat hus i Leica-stil med rattarna på rätt ställe. De enda två minusposterna var formatet APS-C och avsaknad av mätsökare - istället får man förlita sig på AF och fokushjälp. En positiv överraskning är Fujis optik - den levererar verkligen och gör behovet av att köra Leica-gluggar med adapter minimal. Sedan har Fujifilm lanserat nya uppgraderingar av sin firmware med jämna mellanrum och kommit tillrätta med de allra flesta barnsjukdomarna. Och deras egen "intelligenta M-adapter" är ett stort plus.



Ovan det mesta av min analoga och digitala utrustning per idag. Är jag nöjd? Kanske…
Jag saknar fortfarande Leicas mätsökare, AF och/eller fokushjälp är inte riktigt samma sak - tyvärr. I vissa fotosituationer är mätsökaren helt enkelt oslagbar! Men en investering i en Leica M som som ju har EVIL osv gör Fuji-systemet i praktiken överflödigt. Men om jag "nöjer mig med" att komplettera med en "enkel" M9 eller M9E, kanske rentav begagnad (priserna faller som en sten just nu) så finns ju behovet av EVIL och Fuji-systemet kvar. Eller så kan jag ju komplettera ett rent Leica-M system med ett DSLR-system som som förr i tiden. Men det blir dyrt och synergierna försvinner. Och Fujifilm lanserar nya spännande gluggar på löpande band - nu senast ett 56mm (motsvarar 85mm) med största bländare f1,2…
...och när kommer en X-Pro2?
Och när blir man nöjd?
Kanske bättre att sälja rubbet och bara behålla Summicron 35:an och köpa en Leica M? En kamera, ett objektiv… DOGMA!

 

Breaking news! Första bilderna på nya Nikon DF

Källa: www.slrlounge.com

För er som följt rapporteringen på tex Nikonrumors.com - ni vet vad det handlar om - en ny FF-kamera i "retrostil" som knyter an både designmässigt och funktionellt till den klassiska analoga FM-serien. Detta är vad jag och många med mig väntat på i alla år sedan vi blev digitala. Tyvärr så har Nikonrumors.com kraschat just nu - helt säkert pga trycket då Nikon börjat läcka bilderna och det officiella tillkännagivandet bara är timmar bort...

Ps.
Det finns även en tråd i forum-delen här på FS som diskutera kameran. 

Ett försök att kombinera några vitt skilda intressen...

Bilderna är tagna med en Nikon-kompakt i ett enkelt uv-hus från Kjell & Co -  man måste ju börja någonstans. Ovan ett dykarur av militär typ från MWC.

Jag har snorklat en del i sommar och försökt få lite fina undervattensbilder - utan någon större framgång. Undervattensdjuren som lever i/på Öresunds sandbotten är notoriskt svårfångade, krabborna springer undan och skrubborna gömmer sig väldigt väl i sanden. Min lilla kompakt har inte en chans att fokusera snabbt och exakt nog...
Så jag tänkt att jag skulle kunna fotografera lite klockor (dykarur) istället. De hör ju hemma i vattnet på sätt och vis och de ligger garanterat still ;-)



Klockan ovan är en "Steinhart Ocean Vintage Military" som är en sk hommage (hyllning) till Rolex berömda "Mil-Sub" eller rättare sagt Submariner referens 5517. En klocka som levererades till brittiska försvaret på 70-talet, ca 1000 köptes in men bara ett hundratal finns idag bevarade i ursprungligt skick. De flesta exemplaren "avrustades" efter fullgjord tjänst och fick nya urtavlor, visare och vridringsinlägg - eller så destruerades de helt enkelt. Detta gör att en "Mil-Sub" i fint skick går på ca miljonen - om man nu alls får tag i en. Och detta öppnar upp för seriösa "hommager", för designen är inte bara mycket snygg - den är också fri då mönsterskyddet gått ut. Steinharts version är trogen originalet i detaljer som de svärdsformade visarna, gulfärgade indexmarkeringarna och vridringens skala som löper runt hela ringen och inte bara till "15" som brukligt. Men den skiljer sig också markant på flera punkter, inte minst är boetten större här än på originalet. Ingen "klocknörd" skulle förväxla dem av misstag - "Ocean Vintage Military" är inte en kopia utan just en "hommage". Och en mycket välgjord sådan, vattentät till 300 meter samt inuti tickar ett automatiskt ETA-verk - klockan andas schweizisk kvalitet!



Den andra klockan är en "Automatic Military Diver GTLS Tritium" från "Military Watch Company - MWC". Klockan har en svart PVD-behandlad boett, tritium belysning i visare och index samt fasta bandstift. Vattentät till 200 meter och utrustad med ett automatiskt urverk från Seiko, men den finns även att få med ett schweiziskt kvarts-urverk. Den här klockan och den speciella tekniken med micro-tuber med radioaktiv tritiumgas har jag bloggat om tidigare - läs inlägget här.

Ricoh GR-D III hemma på skrivbordet i fönsterljus (och lite reflektorer) - på klockan sitter ett sk "Zulu" armband i buffelläder.

Men - klockorna blir nog snyggast på land (som ovan) under lite mer kontrollerade former ;-)

Jag beslutade mig för att behålla min kamera... trots allt! (Tack Fujifilm ;)

Fujifilm X-Pro1 med Leica.M.adapter 0ch Voigtländer 15mm f4,5 samt Ricohs 21mm sökare och den obligatoriska "Softreleasen" från Tom Abrahamsson  :-)

Jag har beslutat att behålla mitt Fujifilm X-Pro1 system - efter att jag uppgraderat till firmware till 3.01 (och låtit kameran genomgå en service ;)
Men det är inte i första hand den nu betydligt snabbare och säkrare autofokusen som avgjort utan det enkla faktum att X-Pro1 nu har sk "Focus Peak Highlight" vid manuellt fokus. Äntligen!
Jag hade verkligen saknat den funktionen från min tidigare Ricoh GXR med Leica-M-adapter. Nu har Fujifilm överträffat Ricoh på alla parametrar och det är busenkelt att köra manuellt fokus på X-Pro1. Speciellt min Voigtländer 15mm f4,5 kompletterar Fujis egna gluggar alldeles utmärkt. Den har alltid varit lätt att använda då skärpedjupet är enormt men med "Focus Peak Highlight" så blir den ännu mera användbar, speciellt på nära håll. 
Fujifilm har verkligen lyckats förbättra autofokusen steg för steg och nu är den riktigt acceptabel. Sedan har nog servicen där bla 60mm "trimmades in" ordentligt bidragit till att jag inte längre upplever att autofokus "vandra" fram och tillbaka innan den till slut "låser". 
Tack Fujifilm :-) 

När tiden är viktig blir klockorna viktigare!

Mitt eget dykarur från MWC, mekaniskt, stål i svart PVD, självlysande tritium visare och markörer samt med ett sk "Real James Bond" Nato-arband :-)

Jag skriver just nu på ett par artiklar om klockor, men jag tänkte blogga lite om min personliga favorit - det militära dykaruret. Det representerar på många sätt det verkliga "bruksuret" - gjort för att användas och inte för att synas. Det definieras inte utifrån varumärkets tyngd utan ifrån sin förmåga att möta olika beställares krav och specifikationer - till bästa pris. Även om tillverkare som Rolex, Omega, Officine Panerai, Blancpain, Breitling, IWC och Tudor banade väg och dominerade de militära kontrakten in på 80-talet så är det klockor från CWC, MWC, Marathon, Seiko och Luminox mfl som syns på handleden på de flesta attack, min och röj-dykare idag - oavsett nationalitet. 

Militära klockor skiljer sig på ett par avgörande punkter från sina civila syskon, mest iögonfallande är kanske de fasta bandstiften som begränsar vilka armband som kan användas. Vanligast är utan tvekan NATO G10 bandet, utvecklat för fungera lika bra i vatten som på land. Det kan lätt anpassas för att bäras utanpå tex en våtdräkt eller en flygdräkt, men är minst lika bekvämt till vardags. Och faktiskt riktigt snyggt.



En annan viktig egenskap för ett dykarur är att vara fullt läsbart i totalt mörker. Detta innebär att visare och markörer måste vara självlysande, och då ganska starkt lysande. För att uppnå det så använde man i början radium, vars lyskraft beror på dess radioaktivitet, vilket gjorde klockorna ganska ohälsosamma för sina bärare. Ett alternativ är det icke radioaktiva ämnet luminova, som "laddas upp" av att exponeras för ljus och sedan lyser - med avtagande kraft - under några timmar. Lämpar sig bra för civila dykarur där man ofta går från starkt ljus till mörker snabbt och sedan inte befinner sig i mörker allt för länge. Men vill man ha en klocka som är fullt avläsbar tex en hel natt eller under ett längre dyk så måste man förlita sig på radioaktiva substanser. Därför har radium ersatts av tritium i moderna klockor. Tritium avger bara den mindre farliga beta-strålningen som effektiv stoppas av klockans boett och glas.



Det allra senaste är att använda små tritium-gas fyllda glastuber istället för tritium-färg. Fördelen är att dess lyskraft är större och att klockans interna miljö inte blir radioaktiv (vilket kan vara farligt för den urmakare som utför service på klockan). De små gastuberna fästs på visarna och vid tim-markörerna (se bilden ovan). Tritum har en halveringstid på 12.3 år så klockans lyskraft avtar inom 10-20 år. Gastuberna kan innehålla olika mycket tritium, mängden anges på urtavlan, som ovan: "T25" (vid kl 6) anger strålningsstyrkan till max 25 mCi (millicurie).



Och slutligen en bild som ger en uppfattning hur MWC uret med tritium-tuberna ser ut i mörker. Lägg märke till att kl 12 markeras med en orange färg - så att man kan tolka urtavlan rätt i totalt mörker även om man inte har klockan på handleden.
Militära ur som använder tritium anger ofta det med ett T i en cirkel, eller ett L i cirkel för luminova.



Så långt "avdelningen för onödigt vetande" - om ni uppskattar ämnet så skriv gärna en rad, jag är mycket tacksam för all feedback!

Ps.
Alla bilder tagna hemma i vardagsrummet i naturligt ljus med antingen Fuji X-Pro1 och 60/2,5 eller Ricoh Gr-D III.

--- Edit ---
Nedan en "actionbild" på ett civilt dykarur på ringa djup - taget med iPhone och Instagram ;-)