Vill du ha en alldeles egen 0-serie Leica men saknar 13miljoner? (Och hur blir bildkvalitén med över 80år gammal Leica?)

Leitz Elmar 50/3,5 uncoated från 1930 och Tri-X.

Lite funderingar efter mitt förra blogginlägg....

Tycker du att 13 miljoner är mycket för en kamera vars garanti gick ut för sådär 85 år sedan? Lugn! År 2000 tog Leica fram en reproduktion av 0-serie Leican, trogen originalet i allt utom optikens konstruktion och  antireflexbehandling. 

                    
Leica O-serie kameran från 1923 - originalritningen som även låg till grund för den officiella replikan från 2000.

Nu är 0-serie Leican ingen lätt kamera att använda, den saknar bla sekundär ridå - objektivet måste täckas när man drar fram filmen och spänner slutaren (så att inte filmen blir ljusskadad). Den har ingen optisk sökare och tidsratten visar "mm" istället för delar av en sekund - dvs storleken på springan i slutarridån...


Bild på Leica 0-serie replikan med tillhörande kartonger och dokumentation - från en annons på E-bay.

Om du trots det vill ha en så finns den på E-bay för ca 2000 USD men även Photografica i Köpenhamn har osålda ex kvar - som går för 25000 danska Kr.
Skulle du bli lycklig ägare till en så finns det en speciell Flickr-grupp där du kan dela dina bilder ;-) 

0-serie replikan har ju ett modernt antireflexbehandlat objektiv, så den presterar samma bildkvalitet som vilken ny Leica som helst. Men hur bra kan bilderna bli med ett "Ur-Elmar" 50mm f3,5 - i stort sett samma objektiv som sitter på de flesta riktiga 0-serie kemerorna? Bilden överst är tagen med mitt Leitz Elmar från 1930 - garanterat "uncoated". Och bildkvalitén är inte fy skam, lite mjuk i kontrasten och en viss känslighet för motljus - men betydligt mindre distorsion än i dagens "kit-zoomar"!


Min Leica II, här med en modern Summicron 50mm "M39 Limited Edition" från 2000.

Bilden togs med Elmaren monterad på min Leica II som egentligen var den Leica I som det ursprungligen satt fast monterat på. Men någon gång på 30-talet så har kameran uppgraderats med mätsökare och M39-skruvfattning med löstagbart objektiv. Något som idag drastiskt sänker kamerans värde - men gör den mycket mer användarvänlig!
För tacke vare skruvfattningen kan jag montera moderna objektiv, både från Leica (som bilden ovan) och från tillverkare som Cosina/Voigtländer. För att nu inte tala om alla fina M39-gluggar från forna Sovjet och dagens Ryssland.

Skaffar du dig en 0-serie Leica har du inte den möjligheten, den är vad vi idag kallar en "ädelkompakt". Gillar du den fasta optiken, designen och formatet, men vill slippa framkalla film så är Leica X1 ett alternativ. Den är dessutom billigare än 0-serie replikan...


Leica X1 med APS-C sensor och ett fast motsvarande 35mm objektiv - skrämmande lik 0-serien från 1923.

En av fördelarna med att flyga Malmö Aviation från Bromma - utsikten ;-)

Panasonic GF1 + 20/1,7 och just det - obeskuren som vanligt = DOGMA-flygfoto ;-)

När planet flyger in mot Bromma så bjuds man på en vidunderlig vy över centrala STHLM - bara den är värd biljettpriset ;-)

En bild i HCB's anda - det handlar om det avgörande ögonblicket

Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 Bilden är garanterat obeskuren och omanipulerad.

Nu blir det lätt pretantiöst om man säger att man tar bilder i Henri Cartier-Bressons anda - det handlar snarare om att låta sig inspireras.

För mig personligen handlar det om att förstå hur HCB närmade sig motovet. Det finns säkert de som säger att jag bara kopierar honom och inte utvecklar en egen bildstil. Men ett sådant påståendet tror jag är fel.
Då jag är en unik person med mitt eget bildseende, tycke och smak, så blir aldrig mitt fotograferande någon "kopiering". Men genom att införliva HCB's filosofi och metod så utvecklas mitt eget fotograferande och min personliga stil förfinas.

Ta bilden ovan som exempel. Först identifierade jag motivet, linjespelet och definereda utsnittet. Sedan väntade jag medans bilden fick liv i sökaren - och när det ögonblick uppstod då samtliga element (i detta fall personer) i bilden vägde jämt - då exponerade jag. Dvs jag invätade det "avgörande ögonblicket" då kompositionen (enl. mig) var perfekt.

Jag tror att mästarnas kunskap, vare sig det handlar om HCB, Adams, Capa, Lanting eller vår egen Östling - alltid är till hjälp och aldrig ett hinder, i den egna utvecklingen. Sedan väljer man såklart mästare utifrån den stil och det motivområde man själv uppskattar.

Men detta att "lärlingen" kan lära sig utan "mästare" - det är ett sent post-postmodernt axiom. 

Some thoughts on the DOGMA-07 vow of chastity - a portrait of my daughter and her squirrel.

Panasonic Lumix GF1 och 20mm f1,7. DOGMA, dvs obeskuren och mycket varsamt efterbehandlad i PS.

Jag har funderat lite över mitt DOGMA-löfte (för er som nu undrar vad det är så kan ni läsa mer om DOGMA 07 här). Panasonic Lumix GF1 har många fördelar, inte minst autofokusen och den mycket fina skärmsökaren, för att inte tala om den synnerligen kompetenta 20mm f1,7 optiken.


Leica M8+Summicron 50mm. Obeskuren samt framkallad från DNG och varsamt efterbehandlad i PS.

Men jag har allt mer börjat använda min Leica M8 igen, specielt vid mina fotopromenader. Jag tycker om mätsökaren, att betrakta motivet genom den, komponera och invänta ögonblicket - med kameran i ögonhöjd. 


Leica M8+Summicron 50mm. Obeskuren, framkallad från DNG och varsamt efterbehandlad i PS.

Leica-optiken är milt sagt speciell - med en helt egen "glöd". Något odefinerbart men synnerligen närvarande i bilderna. Och med en omisskännlig "analog" känsla - både i handhavandet och i bilden.


Leica M8+Voigtländer ColorSkopar 21/4. Obeskuren samt framkallad från DNG o varsamt efterbehandlad i PS.

Jag tycker även att Voigtländer-optiken matchar sina dyrare syskon från Leica bra, både optiskt, handhavandemässigt och inte minst rent utseendemässigt. Visst finns där en liten, liten skillnad, men den är verkligen försumbar - och vissa Voigtländergluggar har verkligen "Leica-glöden".


Leica M8+Voigtländer ColorSkopar 21/4. Obeskuren, framkallad från DNG + varsamt efterbehandlad i PS.

Sedan så rycker det lite i "vidvinkeltarmen" ;-) 40mm är ok, en bra kompromiss - men motsvarande 28mm (dvs en 21:a på M8:an) är kanske lite mera "jag". Seanste tiden så har Voigtländer ColorSkopar 21/4 suttit på M8:an, lite i ljussvagaste laget - men jag gillar perspektivet. DOGMA handlar ju om att hitta "sin egen" fotografi och förfina processen - allt för att i slutändan få just de bilder som jag vill ta - och som är "jag".

Ensamheten, kylan, ja till och med bilköerna - allt är så vackert i Stockholm :-)

Leica M8+Voigtländer ColorSkopar 21/4. Obeskuren samt framkallad och varsamt efterbehandlad i PhotoShop.

Jag hade förmånen att få flanera lite i huvudstaden under helgen. Och jag känner någon sorts tillgivenhet för STHLM. Inte bara för alla de vackra vyerna, utan själva infrastrukturen - betongen och stålet som bär upp staden och skapar dess skelett, muskler och artärer.


Leica M8+Voigtländer ColorSkopar 21/4. Obeskuren samt framkallad och varsamt efterbehandlad i PhotoShop.

Och för alla dessa människor, som ständigt är upptagna, av arbete, av att ta sig någon annan stans. Eller av att sitta med sina datorer och mobiltelefoner, uppkopplade mot arbete eller vänner - någon annan stans.


Leica M8+Voigtländer ColorSkopar 21/4. Obeskuren samt framkallad och varsamt efterbehandlad i PhotoShop.

Jag får en känsla av att "nuet" har fått vika sig inför en dominant, allt mer tvingande "framtid". Och att jag som betraktare måste ta kameran till hjälp för att fånga stunden.


Panasonic Lumix GF1+20/1,7. Obeskuren samt framkallad och varsamt efterbehandlad i PhotoShop.

Till sist, när skymningen faller och pulsen avtar och staden och dess maskiner liksom stelnar i vinterkylan - då ser jag ödsligheten. 


Panasonic Lumix GF1+20/1,7. Obeskuren samt framkallad och varsamt efterbehandlad i PhotoShop.

Platser som plötsligt töms på allt liv, förutom några få - de rastlösa och de som ännu inte hunnit hem, och de som inget hem har.

Ps.
Oftast så är jag en av alla dessa i bilköerna, alltid på väg, alltid med en full agenda. Men just därför är det så befriande att få iaktaga verkligheten genom kameran, någon gång då och då :-)