Nära mitt hem...

Fujifilm X-T1 med Fujinon 23/1,4 - och i vanlig ordning obeskuren.

Jag har förmånen att få centralt i Malmö, vilket är en fördel om man får alur sug efter att gå ut och fotografera - oavsett tid på dygnet. En av livets små glädjeämnen ;-) 

Det magiska Leica-ljudet - the sound of silence

Fujifilm X-Pro1 med Fujinon 23/1,4 - Rickard Eriksson demonstrerar slutarljudet från hans Leica M9-P för vår redaktör.

Man talar ibland om "Leica magin" - oftast med syfte på bildkvaliteten. Men för mig handlar den unika "Leica-upplevelsen", eller magin om man så vill, lika mycket om själva handhavandet. Den glasklara optiska sökaren, det kompakta formatet och den enkla ergonomin samt det diskreta ljudet från slutaren ger en speciell upplevelse. Som skapar ett speciellt förhållande till motivet och därmed påverkar hur bilden komponeras för att slutligen exponeras. Diskret, tyst - det perfekta verktyget för reportage foto. Något som var närmast unikt under den analoga tiden men som nu nästan är en självklarhet med dagens kameror med både elektronisk sökare och slutare. Som Fujifilms X-serie. Men trots de elektroniska slutarnas totala ljudlöshet så saknar de lite av "magin". Den upplevelse - det ljud - som en klassisk analog Leicas ridåslutare ger. Den unika gummiklädda tygridån, en mer än 100-år gammal konstruktion, med sitt mycket karaktäristiska ljud. Ni som har hört det vet vad jag talar om…
Mig skänker det ett speciellt lugn. Lite svårt att förklara - men jag kan gå fram till kameraskåpet och ta fram en analog Leica och torr avtrycka (utan film). Bara för att få höra ljudet. Och känna kameran i mina händer. Ibland lyfter jag den till ögat och fokuserar, torr-avtrycker bild efter bild. Det gör mig lycklig.

Allt för sällan laddar jag en Leica med film - men det gör mig ännu lyckligare. 



Uppifrån: Voigtländer Bessa R, Bessa L, Fujifilm X-Pro1 och slutligen Leica M6 TTL - med den klassiska Leica-slutaren.

Instagramångest! Hjälp - vad gör jag?

Alla bilder tagna med iPhone 6s och först publicerade via Instagram. Ovan Cocoa Beach Florida, USA.

Det kan inte ha undgått någon att jag numera är betydligt aktivare på Instagram än här på bloggen. På gott och ont. Socialamedia har många uppsidor och Instagram passar mig som bildmänniska utmärkt. Det är snabbt och smidigt, mobilkameran levererar utmärkta bilder och Instagram-appen har lagom avancerade redigeringsmöjligheter. Man kan skriva till en bildtext och andra kan "lika" och skriva kommentarer. Betydligt mera avskalat än till exempel Facebook och hela tiden med bilden i fokus. När det är som bäst blir det ett sätt att skicka ögonblicksbilder eller "vykort" från vardagen och ta emot tillrop och hälsningar. Bra. Men det finns baksidor...

Instagram precis som andra socialamedier kan inte bara bli lätt beroendeframkallande - de kan också skapa ångest. Om man bortser från de självklara negativa reaktionerna som kan uppstå när min visar upp en tillrättalagd version av tillvaron: "alla andra verkar ha det så bra, roligt, väldesignat, lyxigt, perfekt osv…" så kan socialamedia skapa ytterligare ett obehag. Något jag skulle vilja kalla "social ångest".  Och precis som det förstnämnda fenomenet så uppstår detta när vi går utanför vår innersta social krets - de som vi normalt delar med oss av livet med.

Jag har dryga sexhundra följare (och följer lika många) på Instagram, familj, vänner, kollegor, mer eller mindre nära bekanta från olika sammanhang varav många fotointresserade. Och många bekantas bekanta - och deras bekanta osv. Även jag följer bekantas bekanta - speciellt om de tar bra bilder eller på annat sätt tillför ett mervärde i bildflödet. Men det är här problemen börjar, låt mig ta ett exempel - fenomenet att bli "avföljd":

Om någon av mina nära vänner skulle "avfölja" mig så reagera jag ju rent reflexmässigt negativt - vad blev nu fel? Har jag gjort eller sagt något? Har vi en konflikt eller har de bara tröttat på mig, tar jag rentav tråkiga bilder? Men med nära vänner kan jag ju ställa frågan nästa gång vi ses eller hörs - varför är jag "avföljd"? Och den eventuella fnurran redas ut och den sociala ångesten stillas. Men detta är ju svårare med personer som man inte har en regelbunden kontakt med - det skulle ju rentav av kunna vara pinsamt (och blottlägga ett i deras ögon osunt förhållande till mediet) att ställa frågan varför jag är "avföljd"? Det kan ju bero på helt banala saker som att de rensar upp i sitt flöde och faktiskt finner mina bilder ointressanta (fast det är ju lite jobbigt - att inte var relevant för någon). Det kan bero på att ett personen och vår gemensamma vän eller annan beröringspunkt har en förändrad relation - "avföljningen" av mig är vad man skulle kunna kalla för "colleteral damage" (fast detta kan ju väcka en inte helt sund nyfikenhet). Osv, osv… Det finns tusen skäl och niohundranittionio av dem har inte med mig att göra. Men nu är det mänskliga psyket sådant att vi ofta tror att allt handlar om oss och att alla orsakssamband på något sätt har oss själva som utgångspunkt. Och därför uppstår lätt "social ångest" och sedan bidrar andra psykiska defekter som "kontrollbehov" och "förföljelsemani" till att förvärra det tillståndet. Som tur är så lider jag inte så mycket av de två sistnämnda...

Att hantera exkludering i form av "avföljning", stängda konton och Gud förbjude - blockering (något som mig veterligt aldrig drabbat mig ;) tillhör grundkursen i socialamediakunskapen. Och ju tryggare man är i sig själv desto lättare är det att hantera "social ångest". Men jag tror inte att någon är helt fri från fenomenet. 

Så frågan som återkommer är - är det värt det? När det gäller Instagram så blir svaret för ett tydligt - ja. 
Och för att bekräfta det så bjuder jag på några av mina semesterbilder, samtliga från Instagram, och hela flödet finns under hashtagen #ericsonsemester16 


Disney Magic Kingdom - deras ljus och fyrverkerishow är något i hästväg :)


Södra Manhattan sedd från Empire State Building.


Utsikten från vårt hotell på 45:e gatan upp mot Times Square.


Dottern på Clearwater Beach utanför Tampa i Florida.


Disney Animal Kingdom - Tree of Life - ytterligare en ljusshow som inte går av för hackor...


Dottern i poolen på Diamond Resort i Orlando, Florida - strax före ovädret bryter ut.


Det typiska eftermiddagsregnet - ofta med åska - som drabbar centrala Florida runt kl 15.00 varje dag.


Kennedy Space Center vid Cape Canaveral - ett måste vid ett Florida-besök.


Klassiska Daytona Beach, Florida,


Frihetsgudinnan i New York - sedd från färjan på väg till ett annat "måste" - Ellis Island.


Ett av många "vykort" ( här från Daytona Beach) som vi la upp på Instagram och #ericsonsemester16

Ps.
Jag blir mycket sällan "avföljd" och jag brukar oftast inte bry mig - men när Leica Camera AGs officiella Instagramkonto "avföljde" mig - då var det tungt...

Litte bilder från mitt Instagram-flöde - det är där det händer…

iPhone 6s (samtliga bilder) - några av de analoga kameror som jag fortfarande använder - fast de flesta bilderna tas med en iPhone för Instagram.

Det är på Instagram som det händer - i alla fall för mig. Hur hög ambitionsnivå jag än har och hur många meter film jag än exponerar så är det ändå oftast med mobilen som jag både tar och lägger ut mina bilder. Och tyvärr allt mer sällan här i bloggen. För Instagram är så enkelt, så tillgängligt, så närvarande, så smidigt...

Därför bjuder jag på några ögonblick ur mitt liv, så som de presenterats på Instagram:























Bildflödet ger en inblick i min vardag och blir i praktiken en fotografisk dagbok. Följ mig gärna på https://www.instagram.com/creativeimagegroup/ 
eller direkt i Instagram-appen: @creativeimagegroup/ 

Terapeutiska fotopromenader

Fujifilm X-Pro1 med Fujinon 18/2 - och i vanlig ordning obeskuren - korsningen Storgatan Södra Förstadsgatan i Malmö.

Varför räcker tiden inte till?
Inte nu längre, förr fanns det mer tid. men nu blir tiden mindre och mindre för varje år som går. Ja - nästan för varje månad. Jag som är beroende av mina terapeutiska fotopromenader, av att få använda kameran intuitivt och bortkopplat från alla krav och all eftertanke. Mina promenader blir allt färre, allt kortare och allt mer förlagda till dygnets mörka timmar...