Både rätt och fel tycker jag. Man kan ju hävda lika väl att mätsökarkameror inte haft något existensberättigande ända sedan den första slr-en dök upp på marknaden. En dslr i dag kan ju inte mer än en slr i går trots allt. Att behovet av mätsökarkameror skulle vara avhängigt om man använder film eller sensor tycker jag är struntprat. Det är helt enkelt en annan typ av kamera som passar för en annan typ av fotografering. Problemet är att M8:an helt enkelt inte är tillräckligt bra och att Leica står och faller med M systemet. Sedan tror jag att en konservativ företagsstruktur är ett annat problem, vi är trotts allt ganska få som är beredda att betala över 25000 för en 28:a, även om den är det bästa som går få för pengar. Jag tror att Leica för sin överlevnad borde gjort som Zeiss och lagt ut delar av sin produktion för flera år sedan. Slutligen kan man hoppas att tekniken snart tillåter en lågbrusig fullformatssensor med stort dynamiskt omfång även till mätsökarkameror annars är det nog morsning och god bye är jag rädd.
Som jag ser det måste en snarast kommande M ha minst lika hög upplösning och dynamik som Nikon D3.
Möjlighet till seriebildstagning min 3 f/s.
Matrismätning liknande Nikons.
Väl fungerande vitbalans och inga sjukdommar som M8:ans infrarödkänslighet måste vara en självklarhet hos ett märke som mer än andra lever på sitt kvalitetsrykte.
Dessutom måste man kunna erbjuda objektiv till överkomliga priser, och då menar jag inte i Leicamått mätt, utan en instegsserie kanske i sammarbete med cosina/voigtländer. Dessutom måste man sluta med allt trams med svindyra uppgraderingar och massa lull lull. Det känns inte seriöst om man med en ganska stor del av sin produktion vänder sig till rika leksakssamlare samtidigt som man hävdar att M leicorna är professionella verktyg. Det är vad jag tycker.