En bland många
En historia
Far hade berättat om den! Det var när vi var barn och vi satt framför brasan mörka vinterkvällar då stormen tjöt utanför och fick stugan att gnissla och knarra. Om dess illvillighet, slughet och smak för vilsegångna ungar. Far berättade med uppspärrade ögon och grov röst om den gång han mötte den, han ensam, liten och rädd i den stora skogen där tallar och granar böjde sina grenar och kronor hotfullt över honom. Om de plötsligt uppspärrade glödande ögon som stirrade hypnotiskt på honom, hur luften sinade i lungorna på honom, rösten begravde sig i halsen och en skräck krampade hans kropp. Den stirrade intensivt, berättade Far, och ögonen, de ögonen som borrade sig in i medvetandet och fick kroppen att skälvande vägra lyda vad Far ville göra, skrika och springa bort men istället sögs Far mot den, stapplande drogs Far motvilligt mot den, mot ögonen som brann under det gröna, närmare... närmare... och ett hiskeligt lågt genomträngande ljud började belåtet ljuda från dess kropp, en ljud som sände rysningar in i själen, sade Far och försökte härma ljudet när han berättade om det hemska..... närmare och närmare de ögon som glödde allt mer girigt... plötsligt brakade det till vid sidan av Far och en gigantiskt älg dundrade fram genom skogen, lågt ställda horn och älgen rände rakt in i den ... Far stod som förtrollad, berättade han, och stirrade med nyfiken skräckblandad fasa på älgen och på den fasansfulla.... som inte stirrade på Far längre, inga glödande ögon, ingen obehaglig ton utan bara krossade rötter och mossa. Älgen tittade på Far, lyfte huvudet högt vände om och lunkade lungt in i skogen igen.... sen dess, berättade Far, var jag aldrig mer rädd för älgar.....
Fars historia rusade i mina öron häromdagen när jag var ute och fotograferade. Jag hörde ett ljud, lågt , entonigt ljud som mörklade himlen, förträngde värmen och spred en kyla i kroppen. Det lät precis som Fars försök att härma den därs ljud. Jag stelnade där jag stod, ljudet var i min närhet. Jag satte mig försiktigt, nästan orörligt ner på skogsmarken. Skogen runt mig trängde sig på och alla andra ljud tystnade..... jag hörde hur min andning sakta upphörde. Stirrade runt omkring mig och plötsligt ser jag ett mönster, får en känsla för former av liv i en oformlig rotmassa.... ljudet blir mer riktad åt rotmassan, jag tar omedvetet upp kameran, kroppen fylls med adrenalin och en spänning, en kittlande förväntan blandas med oformbar skräck när jag sakta riktar kameran mot rotmassan..... blicken naglas fast och ljudets sugande kraft dunklar mina sinnen.... jag börjar röra mig omedvetet mot rotmassan... och plötsligt slås orangeglödande ögon upp och stirrar diaboliskt på mig. Jag rycker till, handen på kameran och fingret på slutaren krampar till och ett kort tas.... slutarens ljud är som en explosion i det mörka, den kompakta stämning som omger mig och jag ser de glödande ögonen reagera med förvåning och sedan slocknar dom tvärt. Skogen vaknar till liv, ljuset återvänder, grönskan får lyster och jag famlar mig tillbaka till medvetandet. Vad f-n hände? tänker jag. Hade Far rätt? Finns den? Kan det vara så?? Finns verkligen........ ?? Jag måste ha hallucinerat. Hemma på kammaren när jag ser igenom mina bilder så blir jag alldeles kall när jag ser en bild...... där!! Där ser jag ögonen.... Far hade rätt.... och jag fångade den på bild... den mytiska SpindelEnten...... ;-)
Sinnesro
Hej kära läsare!
Ett alster ytterligare till projektet "Tankar om Bilder och Bilder om Tankar"
Sinnesro
Sinnesro...
Sinnen...
Ro...
Sinnen som är i ro...
Sinnesro
Lägg ordet på tungan
Outtalat
Och låt smaken leda Dig
Sinnesro
I en horisont
Utan tweets..
Utan
Skype
Fejjan
Instagram
Flickr
Twitter
Mail
SMS
Fika
AW
mm...
Bara Du
Med Sinnesro
Sinnen i ro
I vila
I en horisont
Mellan
Vaken dröm
Och
Sömndränkt vardag
Sinnesro
Sinnen i ro
Sinnen vilande i sitt ursprung
När var Du där...
senast..
egentligen?
Lev väl
//Peter\\
Toleransens omöjlighet
Hej hej igen!
"Long time no see", är ju ett gångbart uttryck här på denna bloggsida för mig. Det är ju inte varje dag jag luftar mina tankar, dock så har den senaste tidens händelser triggat skrivklådan igen. Det är EU-valet och dess resultat, inte bara här i Sverige utan även i övriga Europa, som än en gång får bloggfingrarna att dansa tangentbordsvalsen. Jag vill inte påstå att jag är fördomsfri, tvärtom så kommer jag på mig att reagera oväntat inför nya eller/och i mina ögon udda företeelser. När det händer så försöker jag att se mina reaktioner, och fördomarna bakom dessa, utifrån min grundinställning att vi är alla människor med lika värde oavsett religion, hudfärg, sexuell läggning, ålder, kön mm och att det är min osäkerhet inför det nya som får mig att känna mig "otrygg" just då, där. Vad jag vill säga är att vi inte är felfria men bara man vågar möta sina egna fördomar och se dom för vad dom är så blir det inte konstigt i längden. Övervägande delen av oss är ju dessutom medkännande och empatiska indvider vilket borgar för ett öppet och tolerant samhälle. Dock så fick misantropen i mig sin lök på laxen när man ser hur krafter som inte önskas växa får allt större spridning.
Det får mig att än en gång återkomma till mitt lilla projekt "Tankar om Bilder och Bilder om Tankar" vilket jag refererat till tidigare. I det projektet finns ett avsnitt som tangerar tankegångarna här i blogginlägget och som jag därför presenterar för Er. Som projektet är tänkt finns det en bild och en text som i en sorts diptyk relaterar och symbioseras till ett. Här är:
Omöjligt
Jag tänker
Lite naivt
Vi har
Bestigit de högsta topparna
Vi har
Flugit högre än fåglarna
Vi har
Skickat människor till månen
Vi har
Sänt utrustning till Mars
Vi har
Sonder vid vår galax ände
Vi har
Tagit oss över, genom och under
I årtusenden
Alla hinder i vår utveckling
Till vad och var
Vi är idag
Jag tänker
All denna vinning
Och vi kan fortfarande
Inte bestiga
Toleransens lilla höjd
Lev väl
//Peter\\
Vårbesök, sprittande löften
Hej kära läsare!
Våren bestiger vårt land i vibrerande extas och omfamnar våra frusna själar med sprittande värme, solindränkta ljusduschar och löfte om ungdomligt, sinnligt savbestrukna tankar. I denna hänförelsens tid är jakten på de sprittande vårtecknen många och glädjande. Media frossar hejdlöst i knoppande blomster, glada och uppsluppna folk, kroppstapetserade solbestrukna väggar där fotonlapandet grasserar i lä-skyddad miljö. Det är härligt, det är vackert, det är så barnsligt mänskligt, så ...... pånyttfött.....
Jag är som de flesta alla andra tokglad för detta. Mina tidigare alster om snödropparna i sin knoppning för någon vecka sedan, deras berättelse och hälsning till våren roar mig i det stilla. Nu är de i full blom, kraftfullt sväller de sina kronblad åt sidorna och bjuder in till förförisk dans. Som ett vitt täcke på sina ställen i min trädgård lockar de fotografen i mig, lockar till att demonstrera sin styrka, skönhet och glädje.
Men detta lockande, denna sirensång besvarar jag med att bjuda in skönheterna till min värld, min anspråkslösa studio. I glatt samspråk och lek fotograferade jag den enkla skönhet dessa min gäster uppvisade för att efter det återbörda dem till sin plats i trädgården. Under den lilla sessionen så stoltserade dock de med sin glädje, värme och sträckte sig verkligen i sin fulla längd och spred vårens ljus starkare än mina studioblixtar. Så blev vårens dans under snödropparnas besök.
Nu sjunger de vårens sirensång tillsammans med övriga snödroppar i min lilla trädgård igen.
Våren är härlig!
//Peter\\
En öm beröring
vid avgrunden
med den osedda stigen bakom mig
ett steg
ut i intet
hisnande
en beröring
smekning
så flyktig
så lätt
en beröring
ett stöd
för steget
i intet
beröringar
fjäderlätta smekningar
så flyktiga
tunna
starka
stöd
för varje steg
bygger bro
över avgrunden
på andra sidan avgrunden
med den upplysta stigen framför mig
ger jag
en beröring
smekning
så flyktig
så lätt
lättad
i ömma händer
mjukt kramandes
lämnas avgrunden bakom
en beröring
en livsandning