Far hade berättat om den! Det var när vi var barn och vi satt framför brasan mörka vinterkvällar då stormen tjöt utanför och fick stugan att gnissla och knarra. Om dess illvillighet, slughet och smak för vilsegångna ungar. Far berättade med uppspärrade ögon och grov röst om den gång han mötte den, han ensam, liten och rädd i den stora skogen där tallar och granar böjde sina grenar och kronor hotfullt över honom. Om de plötsligt uppspärrade glödande ögon som stirrade hypnotiskt på honom, hur luften sinade i lungorna på honom, rösten begravde sig i halsen och en skräck krampade hans kropp. Den stirrade intensivt, berättade Far, och ögonen, de ögonen som borrade sig in i medvetandet och fick kroppen att skälvande vägra lyda vad Far ville göra, skrika och springa bort men istället sögs Far mot den, stapplande drogs Far motvilligt mot den, mot ögonen som brann under det gröna, närmare... närmare... och ett hiskeligt lågt genomträngande ljud började belåtet ljuda från dess kropp, en ljud som sände rysningar in i själen, sade Far och försökte härma ljudet när han berättade om det hemska..... närmare och närmare de ögon som glödde allt mer girigt... plötsligt brakade det till vid sidan av Far och en gigantiskt älg dundrade fram genom skogen, lågt ställda horn och älgen rände rakt in i den ... Far stod som förtrollad, berättade han, och stirrade med nyfiken skräckblandad fasa på älgen och på den fasansfulla.... som inte stirrade på Far längre, inga glödande ögon, ingen obehaglig ton utan bara krossade rötter och mossa. Älgen tittade på Far, lyfte huvudet högt vände om och lunkade lungt in i skogen igen.... sen dess, berättade Far, var jag aldrig mer rädd för älgar.....

 Fars historia rusade i mina öron häromdagen när jag var ute och fotograferade. Jag hörde ett ljud, lågt , entonigt ljud som mörklade himlen, förträngde värmen och spred en kyla i kroppen. Det lät precis som Fars försök att härma den därs ljud. Jag stelnade där jag stod, ljudet var i min närhet. Jag satte mig försiktigt, nästan orörligt ner på skogsmarken. Skogen runt mig trängde sig på och alla andra ljud tystnade..... jag hörde hur min andning sakta upphörde. Stirrade runt omkring mig och plötsligt ser jag ett mönster, får en känsla för former av liv i en oformlig rotmassa.... ljudet blir mer riktad åt rotmassan, jag tar omedvetet upp kameran, kroppen fylls med adrenalin och en spänning, en kittlande förväntan blandas med oformbar skräck när jag sakta riktar kameran mot rotmassan..... blicken naglas fast och ljudets sugande kraft dunklar mina sinnen.... jag börjar röra mig omedvetet mot rotmassan... och plötsligt slås orangeglödande ögon upp och stirrar diaboliskt på mig. Jag rycker till, handen på kameran och fingret på slutaren krampar till och ett kort tas.... slutarens ljud är som en explosion i det mörka, den kompakta stämning som omger mig och jag ser de glödande ögonen reagera med förvåning och sedan slocknar dom tvärt. Skogen vaknar till liv, ljuset återvänder, grönskan får lyster och jag famlar mig tillbaka till medvetandet. Vad f-n hände? tänker jag. Hade Far rätt? Finns den? Kan det vara så?? Finns verkligen........ ?? Jag måste ha hallucinerat. Hemma på kammaren när jag ser igenom mina bilder så blir jag alldeles kall när jag ser en bild...... där!! Där ser jag ögonen.... Far hade rätt.... och jag fångade den på bild... den mytiska SpindelEnten......  ;-)