Äta här eller i påse?

Jag kan förstå att ekorren förr jagades för pälsens skull. Den har en underbar lyster och den skimrar vackert i flera färger som varierar med årstidernas växlingar. Att jakt på ekorre tydligen återigen kan bli lagligt ser jag som lite märkligt. (NV-08122-18) Allt färre bär plagg i päls, och den lilla mängd pälsverk som kan utvinnas från en ekorres kropp känns närmast försumbar. Skyddsjakt möjligtvis, men isåfall väl reglerad. 

Jakt för mig är något helt annat. Det blir med tiden en skaplig samling troféer, men numera endast bildmässiga. En kortare sejour som jägare i ungdomen ska väl erkännas, men att ta ett liv är nog inget för mig konstaterades relativt snabbt. Att ta en bild däremot, det lämnar få spår efter sig och förhoppningsvis blir ingen skadad. Jag har i och för sig följt den debatt som rör sig kring främst naturfotografi och min inställning är enkel. En bör nog sträva efter att inte störa eller förändra det naturliga beteendet. Så lite påverkan som möjligt helt enkelt. 

Man kan ju fråga sig vad det naturliga beteendet för en ekorre är vid ett fågelbord och om den störs av min närvaro i hemmet:)

Varken ekorren eller jag blev dock störda eller skrämda av några jägare vid fototillfället. Förhoppningsvis fortsätter det så.

Som Lund om våren

Sällan jag har goda möjligheter att testa på lite streetphoto. Men i Lund fick jag allt leka loss lite med kameran, blev både naturbilder och gatubilder i en enda röra. Och emellanåt kunde jag nästan höra änglarna sjunga. Lund om våren är en underbar plats att vara på, inte så konstigt kanske, om man vid såna tillfällen ler med både kropp och själ:) 

Banksy - Art of wall

Jag råkade få syn på den i morse, en ny "känga" från Banksy, den här gången gisslar han en dagsaktuell fråga, karantänens elände i Storbritannien. En spark i skrevet på det som är etablissemanget.

Men i och för sig... Med 7,7 miljoner följare på instagram och närmare två miljoner likes på knappt 15 timmar kanske Banksy stirrat ner i avgrunden så pass länge och intensivt att han till slut trillat över kanten. Med den skostorleken på kängorna så riskerar man ju alltid att fastna i etablissemangets garn.

Alldeles oavsett, så har Banksy bidragit till graffitins kliv in i konstens finrum. Med gatornas och förorternas smuts under sulor och naglar har han baxat kreativiteten hos de förbisedda och de icke önskvärda raka vägen förbi gallerier och salonger och rakt in i människors medvetande. Numera stöter man på den i mängder av mondäna miljöer och den har äntligen fått sitt erkännande.

Visst, en del är väl enbart klotter, det ska villigt erkännas. Men när kreativitet och känsla får råda, och någon som tar sig tid och verkligen älskar sitt värv, låter spray och pensel leka - Då blir det graffiti, eller om en så vill; konst. Alldeles oavsett om en studerat på Valand eller liknande. Graffiti kan vara vackert. Men det har lika ofta en avsikt. En tydlig stämma som ljuder hög och klar genom det offentliga rummet. 

Jag kan för egen del inte låta bli att tycka om välgjord graffiti. Som det skrevs på svarta tavlan förr i världen. Låt stå, eller se åtminstone till så att det blir fotograferat:)

Dra sitt strå till stacken

Myrstigar, de har ni säkert sett. Ett slags motorvägar för myror, de syns ganska tydligt om man bara vet var man ska leta någonstans. De lever vid vår sida och vi irriteras ofta av dem. Vi irriteras så pass att vi hittar på mängder av kemiska preparat enbart för att utrota dem. Det finns till och med företag som specialiserar sig på bekämpning. För en tid sedan hörde jag talas om ett gigantiskt myrsamhälle som sträckte sig över tre hela länder. Från Italien, tvärs igenom Frankrike och längsmed hela den spanska solkusten ner mot Barcelona. Myrorna i detta samhälle kommunicerade glatt med varandra även om de kom från olika delar av samhället. Den enorma storleken på detta myrsamhälle gör det till den största enskilda populationen individer i världen.

På myrstigar färdas man olika fort. En del passerar i högsta fart, målmedvetna och mycket säkra på vart de ska. Andra stannar och "pratar" med myror de möter. En del är osäkra och viker ibland av på små irrfärder ut i den omgivande terrängen, likt myran i "Balladen om den kaxiga myran." En frakt med en nyss infångad larv tar sig sakta och mödosamt fram över ojämnheterna på vägen. Arbetslaget består av upp emot ett tiotal arbetsmyror. Ibland släpper någon taget och försvinner. De ersätts då snabbt av nya friska krafter. Vad händer med den avlösta myran undrar jag? Har han middagsrast? Är hans arbetsdag slut? Jobbar myror i arbetsdagar och skift förresten, eller är de igång dygnet runt? Vad anser facket? Är de med i myrtolvan eller är det stråt rö´myran som organiserar arbetslivet i Stackabo?

Omarbetad text: (Ursprungligen publicerad i VästboAndan, månadsskiftet maj/juni 2002)

Betongdjungel

Jag tycker om att lära. Det är inte alltid jag är så förtjust i inlärningskurvor, men ibland svänger de. Kanske till och med rockar, för att vara hyfsat i takt med tiden och rocka både sockor och inlärningskurvor:) Kurvor i sig är inte så dumt det heller, så länge de inte inbegriper kurvorna i bildredigeringsprogram. Där rockar sockorna inte mycket kan jag säga. Blir mer slowfox av det hela, eller kanske bara stampa lite grann med den ena vänsterfoten, för det mesta i otakt känns det som...

Det där med streetphoto har aldrig känts så särskilt prioriterat. Av ungefär samma anledning som det inte fotograferas särskilt många älgar på Södermalm antar jag:) Gnosjös förutsättningar för den typen av fotografi är, hur ska jag säga det...bristfälliga. Skulle jag våga mig på ett försök med streetphoto i Gnosjö så skulle jag förmodligen dessutom råka illa ut, eller åtminstone utsätta mig för risken att bli blängd på eller utskälld och avkrävd en förklaring. Så jag och raketgeväret passade på när vi av en händelse råkade passera Värnamo tidigare idag. (Sigma 150-500 mm) Därav smeknamnet raketgeväret. Finns inte särskilt många fotonördar med 500 mm objektiv i lilla Gnosjö, även om de förmodligen existerar, och hur det nu än är - Det går inte att smyga så bra med lite över en halv meter kamera i ansiktet:) 

Det där med streetphoto förresten. Att camouflera sig i det anonyma folkhavet och obemärkt kunna fotografera stadslivet. Jag har konstaterat följande: Jag känner mig liiite som en smygtittare. Det känns som om en invaderar någons privatliv, smått skamfyllt sådär. Förmodligen kommer det att gå över, med bara lite mer rutin. Skulle det inte kännas som om det lättar, ja då kanske inte streetphoto är min grej helt enkelt. Men visst, det ska erkännas. Det är riktigt, riktigt roligt:) Speciellt om man lyckas bra förstås, men enbart själva jakten på motivet är som oftast i övrigt fotograferande, ett rent nöje. Tror nog att jag prövar fler gånger.