Om jag hade pengar, jabba dabba dibbi dibbi...

För närvarande ligger Max Tegmarks bok om ett matematiskt universum uppslagen i min säng. Hans sätt att förklara matematik och universum i stort har flera gånger fått mig, en mer eller mindre matematisk analfabet att haja till och bli smått intresserad. Till och med så pass att en viss förståelse sömnigt börjar röra på sig, där bland de matematiska kamrarna någonstans i djupet av de blågrå vindlingarna.

Enligt honom kan vi bara se så långt ut i universum som ljuset har färdats, av den enkla anledningen att ljuset ännu inte nått oss - Bakåt i tiden, mot alltings ursprung. Möjligtvis rör jag till det en aning, så jag ska försöka avstå från fler detaljer kring ämnet. De senaste dagarna har jag på avstånd studerat forntidens representanter. Flygande ättlingar till dinosaurerna. Inte särskilt svårt alls att känna tidens tyngd när man står där i mosskanten en disig vårmorgon och hör tranor och korpar på avstånd.

Jag ser dagligen rapporter om tranornas ökande antal, och jag har faktiskt sett dem sträcka förbi emellanåt såväl som enstaka fåglar här och där. Igår gav jag mig iväg för att finna dem, och de fanns redan på plats, ett par, vid en ekbacke strax utanför Nissafors där jag studerat dem tidigare. Ett par bilder blev det, inget märkvärdigt, men rätt okej foton, sett till vilken kapacitet mitt objektiv har, ett Sigma 150-500 mm. 1:5-6,3 APO HSM som förmodligen redan sett sina bästa dagar, även om det har gett mig många både vackra och minnesvärda bilder. Dessvärre för dagen inga flygbilder, då jag dels av bekvämlighet satt kvar i bilen, och dels för att jag inte ville störa, eller skrämma iväg dem. De båda tranorna flög senare, och hade jag bara varit till fots kunde jag nog fått ett par skapliga take-off bilder, men det blir säkert fler tillfällen:)

Idag fångade jag trist nog inga örnar på bild vid Store mosse. Jag hade dessvärre inget örngott med mig och, ja - Som man bäddar får man ligga heter det ju. En ensam blåmes på nära håll lyckades oxå lura mig, det bidde bara stolpen kvar alldeles tom, när han med kaxig uppsyn vindsnabbt gav sig i kast med de talgoxar som vågat sig på att rubba hans cirklar, eller vad det nu är som talgoxar gör för att reta gallfeber på blåmesarna.

En ensam korp behagade till slut slå sig ner i en talltopp på retfullt långt avstånd. En lyckokorp snarare än motsatsen:) Förmodligen närmare trehundra meter bort än tvåhundra. Än en gång kände jag mig begränsad av mitt objektiv. Kraftfullt, javisst - Men bildkvaliteten är som sagt inte den bästa, åtminstone inte vid full zoom (500 mm) och bilden vill gärna bli en aning diffus, alldeles oavsett hur noggrann jag är med skärpan. Ett par retfulla dammkorn eller vad det nu än är som berikar objektivets inre liv får emellanåt redigeras bort, ifall bilden i övrigt är av högre klass än vanligt. Det är med en aning bitter smak i munnen jag tvingas konstatera att jag förmodligen hade kunnat åstadkomma bättre, eller åtminstone skarpare resultat med aningen vassare redskap och därmed bättre förutsättningar i min fotografiska "verktygslåda" 

Viafragma

Det där med känslor kan vara svårt för oss människor. Vi älskar, vi kan avsky, och vi tycker om. INTE enbart tumme upp på facebook. Lite ljummet sådär - Kravlöst. Där ingen uppföljning krävs, bara ett klick. Medhåll (gäsp)  

Och vi saknar vi svär och vi sörjer. Vi tappar, mister, glömmer och förkastar. Människor vi mött, de vi förlorat längs vägen. Alla de som berört oss, de som stått oss nära och de som gjort oss illa. De som väcker känslor helt enkelt. Oavsett om hen har två eller fyra ben.  

De finns på sätt och vis med oss även när de är borta. Vi bär med oss minnen. Ibland gör det ont. Ibland ler vi. Men oberörda - Det är vi ganska sällan...

Ibland hjälper det att ha en bild. Emellanåt kan det vara en pina. Oavsett känslorna det göder, så är bilden ett av de instrument vi använder oss av. Det där som ofta får oss att se bortanför vår nuvarande position och in i något annat.

"Straight is the gate and narrow the way
Now I have traded the wrong for the right
Praise the Lord I saw the light."

Skarpt läge

Det finns många sätt att jaga motiv på, om nu kreativiteten nu skulle råka vara satt på sparlåga. Med nervevade bilrutor och canonen laddad och klar gav jag mig häromdagen ut på hygge i dubbel bemärkelse. Inga vilda djur dök upp, inte vilsegångna djur eller en endaste liten rackarns sork. En och annan blåst rotvälta skådades, men i principip så var det i det närmaste ett fågelfritt kalhygge som bjöds.

Nåväl, i brist på annat gav jag mig på en ensam stubbe som stod där, alldeles handfallen med de blågula banden fladdrande i blek vårsol och svag vind. Eftersom den behagade stå alldeles stilla så lyckades jag fånga den utan alltför mycket bekymmer. Den såg förfärligt gammal ut, rent objektivt sett, men åldern gick inte att fastställa utan att först ringa in till centralen :)

För att kontrollera stubbens placering och vad fornlämningen innebar kollade jag upp den via riksantikvariembetets fornsök. Det som förvånade mig mest var att det ganska klassiska ᚱ:et som man alltid förknippat med fornlämningar bytts ut mot ett för fotografer betydligt mer bekant figur (se bild)

Skarpt läge för motivjägare med andra oᚱd.

Window of opportunity

Man får sällan någon förvarning - Eller hur. Men kanske; om man varit med om liknande omständigheter förut. Har man bara en anings koll, på omständigheter, förutsättningar och liknande. Förberedelser. Lite som inför vasaloppet kanske? Vetskapen om tid och plats finns. Likaså är nödvändig utrustning känd och möjligtvis kompletterad efter, på förhand givna förutsättningar. Bokning av boende ordnad. Resväg, bilens skick, däcken. Förmodad väderlek, vallningstips, taktik. Många variabler, visst. Men förmodligen är det enklare att åka det sjuttonde vasaloppet än de första två loppen, då det mesta, naturligt nog är mer ovisst. 

Ska man sen åka själv, eller vill man kanske ha sällskap på vägen - Göra det till en gemensam upplevelse och ett delat nöje snarare än en kamp med enbart sig själv som deltagare. Många saker att ta ställning till. Men brister på förvarning är något som erfarenheter oftast och sakta men säkert alltmer utesluter. Det plötsliga blir emellanåt kanske till och med det förväntade. 

Sist, men inte minst. I Vasaloppet gäller det ju verkligen att stava rätt, och helst inte hamna i klistret. Då har man bra före. Ur spår hellre än spåra tur liksom :)

Centerpiece

Ett impulsköp. Etthundra pengar, och jag vet inte ens om den fungerar. En Yashica w 35 Wizard från anno dazumal, komplett med bruksanvisning på svenska och till och med med linsskydd i original.

Jag köpte ett namn, ett stycke gedigen nostalgi och sist men inte minst så köpte jag en centerpiece till en kommande utställning - Min allra första någonsin.

Jag har egentligen inte en aning om vad jag pysslar med. Jag vet knappt hur eller vad jag borde förbereda, men efter att jag klev över stupets kant och faktiskt anmälde mig så har jag skickat in de valda bilderna för tryck hos ett professionellt och dessutom lokalt tryckeri. Jag har skrivit bildtexter med den information och de tankar jag känner att jag vill förmedla, en del av dem kontroversiella, andra inte.

Kameran har linser, eller brännglas om man har lust att fokusera en text med all den skärpa som en väl vässad penna kan tillfoga. Därför tyckte jag att en klassisk gammal pjäs kan vara på sin plats. En belyst piedestal i mitten av rummet tillsammans med en blyertspenna och ett block. Mitt eget lilla sätt att hylla alla de fotografer, reportrar och förstås alla de som dokumenterats genom deras vakna ögon och öron. Reportage, texter, bilder - Allt.

Varför kanske man kan undra. Jo, efter ett besök på fotografiska i Stockholm, hitintills mitt enda. Jag råkade besöka muséet under utställningen "James Nachtwey - Memoria"  (20190614 - 20190915) och under någon timma fick jag se alldeles för mycket lidande och ta del av alltför mycket elände. Stämningen på den nedre våningen var minst sagt dämpad. De flesta av besökarna var tysta eller mycket tystlåtna. Alla var förmodligen ganska tagna av de bilder de möttes av.

Jag har inte sedan utställningen klarat av att handskas på ett bra sätt med att tolka alla mina intryck från detta mänsklighetens totala mörker. Nu gör jag det. En eloge till alla de som vågar dokumentera och som står upp där andra faller.