Hemläxa

En del människor, och förmodligen en hel del djur, har förmågan att "se" andra. Att på ett nästan instinktivt vis förstå dem. Andra verkar delvis eller helt sakna den förmågan. 

Visserligen verkar det som om några, med antingen digital eller möjligtvis analog blindkäpp kan få viss enklare förståelse för ett inre väsen, en själ - Ja helt enkelt fånga essensen hos en annan - På bild. I vissa fall har jag sett en del beskriva till och med kvintessensen, men jag tror nog att det är ett fåtal som har den formen av särbegåvning. Såg tidigare idag exempel på silhuetten av en trädrot - Fotografen såg, och visade betraktaren; En skogvaktare. Häromdagen var det "jabba the hut", några ser till och med Jesus i sockerkakor eller andra anomalier och egendomligheter.

Fotografer, och för den delen kritiker...kallar det gärna för porträtt. Det står förstås var och en fritt att kalla det för vad hen vill:)

Jag blir nog aldrig någon bröllopsfotograf. Porträtt känns svårt - Taggigt, obekvämt och svårfångat. Situationer kan jag fånga. Ögonblick, visst. Men det där med att ta sig tid, lära känna någon tillräckligt länge för att förstå dem, se dem. Det är svårt. Det är en konst som jag ännu inte behärskar. Men visst, jag studerar de som kan, och jag förundras.

Under tiden, träning, eller hemläxa om en så vill:)

(Snusdoselock, inte objektivlock)

Tillbaka till...forntiden

Jag flinar till en aning när jag återknyter bekantskapen med den första bloggposten jag publicerade här på fotosidan. Jag ville dubbelkolla den av en speciell anledning:) Ytterligare leenden blir det när jag väljer att söka med det svenska ordvalet "recension" istället för det anglofierade, eller möjligen anglifierade "review" Döm om min förvåning när Fotosidan dök upp på första plats i googles svenska sökresultat. Kul! 

En annan har ju inte så stora erfarenheter av det analoga fotograferandet. I alla fall inte på någon högre nivå. Så då får en väl gräva där en står helt enkelt. Här kommer en hyllning till en "old school" pixelmakare. Ett fyrtiotal recensioner beskriver den på många varierande vis. Läsvärt i sig - Kanske speciellt med tanke på att recensionerna spänner över mer än ett decennium, från bättre begagnad (2002), till rena nekrologer daterade(2014) då den gamle trotjänaren slutligen verkar försvinna in i historiens dimmor för gott och recensionerna upphör.

Vad det rör sig om... Jaa, hur ska man bäst beskriva den. En relik? En digitalkameras motsvarighet till en A-ford kanske:) En gammal vän som efter många års trogen tjänst och efter tusentals och åter tusentals bilder, hundratals artiklar och ett flertal filmklipp fått en välförtjänt plats i mitt lilla altare för "husgudar" En slags hedersplats där jag förvarar några av de saker som jag tycker om att bli påmind om. Fick den som arbetsredskap när jag påbörjade min tjänst som frilansande skribent för en lokal gratistidning i det vilda och vackra västra Småland, a long time ago in a galaxy far far away.

MEEEN!!! Vilken sorts kamera är det då?!? Undrar väl vän av ordning vid det här laget:)

En Olympus Camedia C-2100 Ultra Zoom - Galaxer i mina braxer, så länge sen det var;)

Fotograferat med mobilen, betydligt större bilder än de 2,1 mp som camedian erbjöd år 2000 då den var ny.

Bilden av A-forden är tagen med Camedian - På ett litet fotografi, storlek som ett spelkort om jag inte minns fel.
Hade inte tillgång till scanner då. Men det blev fullt publicerbart trots det klena formatet.

Personen på Bilden: Rolf Stigefelt, knalle i regionen under mer än ett halvsekel. Se där, ytterligare en trotjänare.

Ute i kylan

Kan väl tyckas vara ett märkligt val av motiv. Men nog verkar det som om övergivenheten är ganska påtaglig för somliga... Utrangerad, passé, ute i kylan liksom. Tycker det säger något om vår tid och den resursåtgång, det slitage som pådyvlas vissa, och det möjligtvis lite futtiga tack som erbjuds somliga, efter lång och trogen tjänst.

Visserligen är en ABB-robot en maskin som vilken som helst, och livslängden är väl förmodligen lika begränsad för den som för andra typer av redskap och fordon. Men de är i någon mån tänkta att ersätta människor i vissa delar av arbetslivet. Detta kanske främst p.g.a deras förmåga att uthärda och prestera. Maskinen står förresten i Gnosjö...

Tänkte, inte utan viss sorg på legenden om "John Henry" På låtar som "Staten och kapitalet" och sist men inte minst - På personal inom vården, som pressas hårt för närvarande. Jag lider med dem.

När jag först fick syn på den här roboten såg jag med ens möjligheter till motiv. En silhuettbild med natur och himmel hade känts som högsta vinsten, men i den väderlek som råder för närvarande kan en int vara så känslig:) Kan ju trots allt välja mellan färg och svartvitt;)

Reflektera mera

November... En söker efter ljus i mörkret, ofta.

Om en har bra reflexer så kan det väl hända att en har tur och lägger märke till dem.

Om inte. Michelin på adidas:) En dubb i lädret. Roadkill pizza.

Så håll i hatten, hårt i ratten, stilla är natten.

Snurra min jord

Fick idag beskedet, faktiskt via fb som ju i normala fall kanske inte är känt som en sanningens absoluta fyrbåk, att det under viss begränsad tid, allt enligt rekommendation, kommer att ligga som en tung blöt filt över det mesta som innebär någon form av social gemenskap. Detta i den region där jag befinner mig.

Vi rekommenderas att avstå - Det mesta. Det hela grundar sig i en ganska vitt spridd rädsla för smittspridning. (ursäkta ordvitsen) Om detta har vi hört; mycket. Vi har lärt oss att pandemier är farliga saker. Vi har lärt oss vikten av hygien, av social distans och om smittspridning. Vi har nog de flesta av oss sett, hört talas om, eller till och med upplevt nedstängningar av samhällen. Vi har sett hur de genomförts i land efter land och region efter region. På en del ställen onödigt hårda kan tyckas. Men så är jag ju född och uppvuxen i en tid och på en plats där många av oss upplevt och avnjutit såväl frihet som demokrati. 

Jag har sedan en tid tillbaka ägnat en hel del tid åt att fundera över smitta, ständigt denna smitta. Att en del länder genom historien visat sig kapabla till begränsande, i vissa fall preventiva; emellanåt dessvärre oxå repressiva åtgärder mot egna medborgare är väl förmodligen bekant för de flesta. Åtgärder som ofta visat sig vara förtvivlat svåra att rulla tillbaka någon gång i en obestämd, men säkert ganska avlägsen; bara aningen mer...lätthanterlig framtid.

MEN. Det talas alltför sällan om allt det andra som sprids i samband med folksamlingar - Socialt umgänge, kulturella tillställningar, sportevenemang och annat. Vi människor möts ju vanligen på gator och torg, i trapphus och tvättstugor, i föreningar, på skolor, biografer och caféer. Överallt möts vi människor i det dagliga livet, i offentligheten. Att begränsa människors rätt till och tillgång till offentlighet är, just därför, ett mycket vanskligt och sällan använt redskap. Det öppna samhället är en av de saker som får oss att må väl, en grundpelare. Jag tänker främst på saker vi upplever där, som gemenskap, umgänge, vänskap, solidaritet, glädje, kulturellt utbyte och annat som gör livet värt att leva. De guldkanter vi själva målar och fyller våra dagar och våra liv med för att göra dem uthärdliga. Om detta må vi oxå berätta!

Under tiden berättar samtidens media för oss dagligen, om smitta - Om vart demokratin tycks vara på väg, och just inte mycket mer än så. Cirkus… 

Ridå