Bondeoffer - Ett hemskt uttryck

Funderar ibland på vad som kan locka en att plocka fram kameran. För det mesta fungerar det ganska bra, kreativiteten flödar och strömmar likt vattnet i en spralligt brusande liten å:) Emellanåt är det fullständigt bottenfruset eller bara en torrt rasslande grusbädd, dock inte så ofta; tack och lov.

Gillar macro, men har egentligen bara canons standardobjektiv 18-55 att tillgå, ett hyfsat allroundalternativ men det känns ju oxå en aning begränsande emellanåt.

Fick för mig att shackpjäser kunde vara ett kul macromotiv. Funderade i de tankegångarna och kopplade i flera steg fram till en bildsvit som kunde kännas som ett par intressanta utmaningar. Lite macro, lite Queens gambit, lite Julian Wasser, lite mörker, lite ljus, en gnutta tur... Förmodligen får jag väl tacka den fantastiska skyddsängel som återfinns antingen i bokhyllan eller (förhoppningsvis) åtminstone imaginärt på min ena skuldra - De gånger hon inte smått uppgivet och snyftande sitter i telefonkö till någon duglig psykiater förstås.

Tur att hon gillar schack och att hon faktiskt är på min sida. "Det passar ju bäst så..." För att citera en annan känd schackspelare;)

Lustigt nog finns inte mycket information om Julian Wasser på Wikipedia. Eve Babitz och Marcel Duchamp däremot, inga problem. Kanske är det motivet, konsten som är viktig, och fotografen enbart reducerad till en anonym betraktare?

Där ser en så sorgligt förbisedda fotografer kan vara som yrkesgrupp. Vi får nog jobba på att lösa det. Schack. 

Vägvisare

Retrospektiva collage känner jag inte för, åtminstone inte vad gäller 2020. Trots att även en hel del goda saker hände mig under föregående år så ser jag det som ett riktigt skitår. Visst är vägen framåt ännu ganska oklar, men vissa delar är trots allt utstakade:)

Ett genomgående tema för det innevarande året, lär väl bli att sträva efter att ytterligare förkovra mig i text och bild. Förhoppningsvis kommer en kanske att göra åtminstone några framsteg. På ett eller annat vis:)

Gott nytt år - Bara att kämpa vidare.

"Moss doesn´t cling to a rolling stone"

Hoppfullhet

Mellandagar. Mellan dagar. Viljan att gå ut är satt på sparlåga. Min lilla tillvaro är för närvarande strax över femtio kvadratmeter, chamsin på arabiska och åtminstone ett par snäpp bättre än husvagn.  

Vädret är diffust. En gråblå halvdager. Snön landar och smälter sig i vindlande rännilar nerför fönstren ut mot verkligheten. Som tårar. Tristess. Social avhållsamhet. Gå i stå... På andra sidan fönstren börjar världen.

Tomten har stämplat ut, för den här gången. Apelsinen i köksfönstret går i ny, inte i nedan.

Vaccinet är här sägs det. Det har vänt nu. Sakta, sakta mot ljuset. Jag väljer att tro på det. Hoppfullt.

Foton på nattgammal is

Finns mycket nattgammal is i södra Sverige nu. Minsta vindpust kan få den att krasa och frasa sönder och en kort stunds solsken smälter bort den som en smörklick i en het stekpanna. Minns att jag roade mig med att försöka lyfta de tunna isflaken från en vattenpöl som ofta bildades på gatan utanför huset jag växte upp i. De var spännande att kika igenom, skira som lövtunna glasrutor och med märkliga optiska brytningar smälte de snabbt sönder, trots frusna små barnahänder. 

Nattgammal is - Förr var det nog sinnebilden av opålitlighet. Inte blev det nåt bättre efter krigen i Irak och Syrien... Ett gott val att bygga det gamla talesättet kring kan en tycka:) Finns många talesätt kring vatten, men så är det ju en av de allra mest livsnödvändiga och vanligt förekommande kemiska föreningarna. Dessutom en nödvändig byggsten för liv som vi känner det, och ett föränderligt element som kan förekomma i ett antal olika former. Kanske därav talesättet "falsk som vatten"

Tycker om de strukturer som bildas när is fryser till. Nattgammal is är en av de vackraste och förmodligen minst beständiga formerna i naturen. Den är full av mönster, linjer, vågor och former. Förmodligen är den borta redan i morgon, om den inte blivit avbildad förstås:)

Besjungen har den i alla fall blivit, av Euskefeurat. Ronny Eriksson har skrivit den texten, men inte den här;)

Hygge, visst - Men kun på dansk:)

Egentligen...så har jag en ganska kluven inställning till det där med julgranar. Tycker nog de är vackrast där de växer. Plastgran känns just inte så lockande, även om de numera inte ser särskilt artificiella ut. Och alternativen... Har en väl skaffat sig gran i kruka så lär en väl få hålla på att ansa och krångla för att få den att vara presentabel, och vad gör en sen, när de efter X antal år vuxit sig både stora och oregerliga?

En tysk skogvaktare, Peter Wohlleben skrev för några år sedan en bok om "Trädens hemliga liv" Den har funnits med på min bucket-list sen jag hörde talas om den för första gången. Konstnärer och författare som till exempel John Bauer och Tove Jansson har förmodligen oxå haft tankar om att livet där i skogens dunkel varit både inspirerande och bildande:)

Inte särskilt svårt att tolka in diverse väsen, tomtar, troll och annat oknytt. där bland alla skuggor, stubbar och rotvältor i skogen.