Hemläxa

En del människor, och förmodligen en hel del djur, har förmågan att "se" andra. Att på ett nästan instinktivt vis förstå dem. Andra verkar delvis eller helt sakna den förmågan. 

Visserligen verkar det som om några, med antingen digital eller möjligtvis analog blindkäpp kan få viss enklare förståelse för ett inre väsen, en själ - Ja helt enkelt fånga essensen hos en annan - På bild. I vissa fall har jag sett en del beskriva till och med kvintessensen, men jag tror nog att det är ett fåtal som har den formen av särbegåvning. Såg tidigare idag exempel på silhuetten av en trädrot - Fotografen såg, och visade betraktaren; En skogvaktare. Häromdagen var det "jabba the hut", några ser till och med Jesus i sockerkakor eller andra anomalier och egendomligheter.

Fotografer, och för den delen kritiker...kallar det gärna för porträtt. Det står förstås var och en fritt att kalla det för vad hen vill:)

Jag blir nog aldrig någon bröllopsfotograf. Porträtt känns svårt - Taggigt, obekvämt och svårfångat. Situationer kan jag fånga. Ögonblick, visst. Men det där med att ta sig tid, lära känna någon tillräckligt länge för att förstå dem, se dem. Det är svårt. Det är en konst som jag ännu inte behärskar. Men visst, jag studerar de som kan, och jag förundras.

Under tiden, träning, eller hemläxa om en så vill:)

(Snusdoselock, inte objektivlock)

2020-12-13 16:08   Khalad

Att fånga en annan människas "själ" är nog inte görbart om du frågar mig. Vi människor är ganska komplicerade och vad som - verkligen - rör sig inom en annan människa är nog inte så lätt att lägga i ett foto. Det är svårt nog att begripa vad som rör sig inom mig själv......Kul med porträtt och mkt stämning i dom bilderna! Hälsningar/ Björn

2020-12-14 07:53   Morgan Åvitsland

Hej Björn och stort tack! Det där skälet du anger, att det är svårt nog att "begripa sig på sig själv" är kanske en av anledningarna till att åtminstone jag har det lite kämpigt med porträttfotografi. Vet inte om självkännedom tillför något, men om en skärskådar ett tvärsnitt av de selfies en stöter på så nog ser de relativt själlösa ut jämfört med vad t.ex. Annie Leibovitz, Christer Strömholm eller Dorothea Lange kunnat åstadkomma i sina bästa stunder:)
Sen vet jag inte om de var explicit dugliga fotografer, och en kan väl fundera kring ifall de lyckades fånga vare sig själar, kvinter eller essenser, men de fångade i alla fall betraktarens intresse:)
Allt gott!
//Morgan