Grönt ljus för filmen HP5

Jag har alltid gillat Ilford HP5. När det begav sig innan den digitala revolutionen var den ofta första val till kameran.

Ett grönt filter på kameran till den svartvita filmen.

När jag ändå får ett återfall till gammal hederlig svartvit analog fotografi kan man passa på att lära sig lite nytt.
Olika färgade filter var användbara till svartvit film. Framförallt gula, orangea och röda filter. Gult var nästan standard för att få fin kontrast och tonskala i landskap. Orange och rött ökade kontrasten dramatiskt med mörk (blå) himmel och vita moln.
Men vad gör man med grönt, det har jag aldrig använt tidigare?

Rohny. Canon EOS med Sigma 50mm ART, grönt filter. Ilford HP5 Plus

Grönt filter gör gröna nyanser ljusare och dämpar rödaktiga färger. Filtret är speciellt användbart vid porträtt eftersom hudfärg är rödaktig.

Björn. Canon EOS med Sigma 50mm ART. Grönt filter. HP5
Hur mycket det gröna filtret påverkar i denna bild är svårt att säga men jag gillar kontrasten och skuggorna.

HP5 utan filter.
Det är verkligen grönt ljus för HP5 utan filter. Det är en mycket användbar allroundfilm som passar för det mesta.
Jag tycker att den enda anledningen att välja bort denna svartvita film är när finkornighet och detaljrikedom prioriteras.
Känsligheten är i normalfallet 400 ASA (ISO) och det går bra att pressa filmen till 1600 ASA. Man kan även minska känsligheten något steg till 200 ASA om man önskar lite finare korn.

Guitar Man. Yashica Electro 35. HP5, 400 ASA
Det är så här jag gillar analogt svartvitt foto. Kameran är från 1970. 

Gusse vid tangenterna. Yashica Electro 35. HP5 400 ASA. "klassiska korn"

Den analoga processen är långsam och helt annorlunda än den digitala som ger omedelbar behovstillfredsställse.
En lyckad hybrid blir när man digitaliserar svartvita negativ och trollar med dem i photoshop (eller annat program)

Tack för titten, kika gärna på mina andra inlägg om svarvitt foto och filmer
/Janne

50+ är väl ingenting

För mer än 50 år sedan började mitt intresse för fotografi att spira. Pappa Olle hade införskaffat en banbrytande liten kamera.
Ingen visste att pärlan skulle bli en klassiker och braksuccé för Yashica.
Yashica Electro 35, världen första småbildskamera med elektronisk tidsautomatik.
 

Yashica Electro 35 GS en modell som kom 1970

 Den allra första modellen kom 1966.Under en 10-årsperiod utvecklades olika modeller med små detaljförändringar och de fick namntillägg typ GS, GSN mm. Öknamnet "Fattigmans Leica" spred sig, mycket tack vare optikens goda egenskaper. Bilderna blir skarpa. Pappa Olle gjorde ett gott val.

Traktor som är äldre än min kamera och fortfarande i tjänst. Yashica Electro 35 GS bländare 2, film Ilford FP4+.

Yashicas 45mm f:1,7 normalobjektiv som sitter på flera av deras modeller är ett erkänt mycket bra objektiv och mycket användbart på en kompaktkamera.

Nattkameran. Den elektroniska tidsautomatiken, det ljusstarka objektivet samt mätsökaren gjorde att kameran lämpade sig mycket väl för svagt ljus och kvällsbilder. Den lanserades som "Nattkamera" och sålde väldigt bra.

 
Enkelhet. Välj bländare, ställ in avståndet i mätsökaren och tryck av.
Den gula lampan lyser om exponeringstiden är 1/30 sek eller längre, då vrider man bländarringen i pilens riktning för att blända upp.
Den röda lampan lyser om 1/500 sek inte är tillräckligt snabbt, vrid då ringen i pilens riktning för att blända ned.

Batteriet. Dåtidens kameror hade oftast kvicksilverbatterier som idag måste bytas ut mot alkaliska eller lithium.
Man kan köpa specialtillverkade batterier. Jag valde i stället att köpa en adapter som anpassar ett 4LR4  6- volts batteri till kameran. Det kostade en hundring från Spanien hem till brevlådan.

Rohny Gustavsson vid sin stuga. Ilford FP4+

 Om man vill skaffa en Electro 35?
Det finns en hel del till salu och i skiftande skick. Många som säljer vet inte om kameran fungerar för de har inget batteri till den.
Andra tror att den fungerar för lamporna blinkar, men de har aldrig testat med film i kameran och sett några bilder. Eftersom de gärna vill sälja kameran så tror de att den fungerar, men köparen kan aldrig veta.
Generellt sett så har kameran hög kvalitet och är driftsäker. Det finns ett typfel på de första årsmodellerna som går hyfsat billigt att åtgärda. Det är en gummipackning som torkar ut så att elektroniken inte fungerar, den går att byta ut t.ex hos analogakameror Stockholm.

Electro 35 GS med närbildstillsats, försättslins både för objektivet och sökaren. Fokuserar mellan 80-45 cm.

 
Janne. Electro 35 med närbildstillsats. Ilford FP4+. Foto Rohny Gustavsson.

Rohny Gustavsson. Electro 35 med närbildstillsats. Ilford FP4+

Även om förväntningarna var höga på kameran så slås jag av hur fint objektivet tecknar och kontrasten.

 
Den gamla traktorn. Ilford FP4+

Att jobba med nattkameran?
Det som var revolutionerande för 50 år sedan är idag passé. Analogt är på uppgång igen och många vill tillbaks till rötterna.
Kameran är automatisk, vilket innebär att man kan inte ställa tid och bländare manuellt. Det är "point and shoot" som gäller.
Enda möjligheten att kompensera för under- respektive över-exponering är att ändra ASA (ISO), som  går upp till 1000 ASA.
Räkna med att få en hel del felexponerade bilder om ljuset är knepigt för kameran att mäta, det kan svida för puritanen att gilla läget.
Med svartvit film eller negativ färgfilm för färgbilder så har man stor exponeringstolerans och det gör inte så mycket om bilderna är ett eller två steg felexponerade åt endera hållet.
Det gäller också att vänja sig vid den pyttelilla romben i sökaren där en dubbelbild ska bli enkelbild när avståndet är korrekt inställt. Med mindre bländare och på lite längre avstånd ställer man in avståndet på objektivets avståndsskala och använder skärpedjupsmarkeringarna. Från bländare 8 till 16 får man ett stort skärpedjup som lämpar sig bra för street, candid och situationsbilder eller vad man nu blöder för.

 
Electro 35. I mitt tycke en vacker kamera som idag väcker nyfikenhet hos många.

Den lilla häftiga loggan

Loggan med elektronen som snurrar runt atomkärnan på världens första kamera med elektronisk automatik.
Jag är glad över att nu ha funnit en Electro 35:a i fint skick, den symboliserar något fint från ungdomen och gymnasietiden.

En svarvit rulle i kamerornas kamera

Få kameror är så intimt förknippade med analog fotografi som Hasselblad

Innan digitalkamerorna tog över så tänkte många på kameror från Japan och Tyskland i första hand, men bara för småbild 24x36.
Kejsaren var svensk och det var mellanformat som klingade högst. Negativen och diabilderna är ca. 3 ggr så stora som småbild och skillnaden märks i mörkrummet, tryck och förstoringar.

Hasselblad 500 C/M, Sonnar 4/150mm, Magasin A12, Prismasökare. Sekonic ljusmätare.

 Min vän Rohny Gustavsson lånar generöst ut sin Hasselbladare till mig.

Rohny Gustavsson. Sonnar 4/150mm. (Mjukt ljus i skugga)

 Mästerfotografen Rohny från Kalmar kan det analoga. Han är känd från fotoklubben och har varit en populär kursledare.

 Zeiss optik

Planar 2,8/80mm. Sonnar 4/150mm. Distagon 4/50mm

En bidragande orsak till Hasselblads framgångar är utan tvekan den ypperliga optiken från tyska Zeiss.
Vidvinkel 50mm (motsvarar 30mm). Normalobjektiv 80mm (motsvarar 50mm). Kort tele 150mm (motsvarar 90mm)
Med dessa tre objektiv och ett par mellanringar har men en väldigt allround uppsättning.

 
Boningshuset vid ödegården. Planar 80mm

 Varför analogt kan man undra?

För mig är det ett återfall. Tillbaks till rötterna och svartvit fotografering, framkallning och kopiering. Fast mörkrummet är ersatt av photoshop och det gör det bara lättare och roligare.
Karaktären i bilderna, svärtan, gråtonerna och kornigheten blir så annorlunda mot den digitala bilden.
Processen är härligt långdragen. Du vet inte hur bilderna blir innan de är framkallade eftersom kameran inte har någon skärm som omedelbart avslöjar allt. Du måste i blindo veta hur filmval, exponering och framkallningsmetod skapar dina negativ. 
Du måste snåla med antalet exponeringar eftersom filmen är dyr. En rulle till Hasselbladaren rymmer endast 12 bilder.
Hela gången från idé till bildskärmen är lång och omständig, något helt annat än omedelbar tillfredsställelse.
Löken på laxen är att trots att jag genom åren tagit väldigt många rullar svartvitt så vet jag aldrig hur bilderna kommer att se ut förrän negativen digitaliseras och bearbetas. Förr i mörkrummet, idag vid datorn.

Taket på ladan har rasat in. Solsken med hård kontrast. Distagon 50mm. Ilford FP4+

Gradiation

Egentligen handlar allt om gråtoner. Gradiation från svärta till vitpunkt.
Du väljer film och framkallningsmetod efter ljuset och motivets kontrast. I denna serie från ödegården använde jag en rulle Ilford FP4+. Det är en mycket populär film för att den är så j*klar bra. FP4 kom någon gång på 1930-talet och framkallaren D76 kom ännu tidigare 1927!
Det bästa med FP4+ är att den går att använda som långsam finkorning film och medelsnabb (medelkänslig) film med högre kontrast. Man styr kontrast och kornighet med framkallningstid och agitation. (Agitation är hur man vänder på framkallningsdosan så att framkallningsvätskan rörs om och blir aggressivare)

Gullrankan är lika torr och död som själva ödegården. Sonnar 150mm

Skärpa. Skanna eller fotografera vid digitaliseringen av negativen.

Det känns ju överflödigt att nämna att skärpan blir bra med en "Bladare".
"Hassy" (jänkarna kan inte säga Hasselblad) är ju kung pga. den utsökta bildkvaliteten som kameran kan prestera.
Dagens digitala kameror har en upplösning och skärpa som har utvecklats många steg sedan den analoga tiden.
Man kan säga att när man jämför digitaliserad småbildsnegativ mot mellanformat så är det skillnad, och det märks.
Redan en ganska enkel och billig filmskanner klara av teckna ut småbild med skarpa korn. Om man i stället fotograferar av negativet så räcker det gott och väl med en systemkamera på ca 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv.
För mellanformat om bilderna är extremt skarpa (vilket de sällan är i praktiken) så kan det behövas 50-60 Mpix i kameran.
Min erfarenhet är att för mellanformat så räcker 30 Mpix långt.
Många fotografer digitaliserar genom att skanna in mellanformat i en Epson flatbäddskanner med filmtillsats. En sådan skanner levererar en verklig upplösning som ligger på motsvarande ca 30 Mpix. Det räcker för tryckkvalitet 45x45 cm.

 
Rohny Gustavsson. Solen är irriterande när Rohny vill filma vid ödegården. Sonnar 150mm.

Bilden på Rohny som plirar mot solen hade varit svår att få till i mörkrummet. Kontrasten i solen är väldigt hög och det kräver mycket efterarbete i photoshop.

Jämför med den tidigare bilden på Rohny som är tagen i skugga och mjukt ljus.

Halva ladan står kvar vid ödegården. Distagon 50mm

Bilderna från ödegården är digitaliserade i 38 Mpix, 6200 x 6200. 

Här finns det man behöver veta om skannrar för digitalisering:
https://www.filmscanner.info/en/FilmscannerTestberichte.html