Silverkristaller på film digitaliseras till ettor och nollor.

Nya eller gamla svartvita analoga bilder bryter fint mot digitala bilder.
Det handlar om utseende och karaktär men även den långsamma process som skapandet innebär.
Att idag använda film i kameran innebär automatiskt att man måste tänka sig för på ett helt annat sätt än när färdiga bilder sprutar ut ur en digitalkamera. Och, kanske det viktigaste, innehållet och budskapet i bilden får kanske förtur framför tekniken.

Här är några bilder som "blev över" när några tidigare inlägg om svartvitt analogt foto skrevs

Ibland hinner morfar med att få några bra bilder på en 2.5- åring som alltid är i rörelse (när hon är vaken)
Yashica Electro 35, Ilford FP4+

Yashica Electro 35, Ilford Delta 100

Canon EOS 7N, EF 200mm 2.8 L

Scannad papperskopia. Tidigt 80-tal (min Leica-period)

Pad of death. Men inget bästföredatum.

"POD" är en ålderskrämpa som drabbar en pigg 50-åring Yashica Electro 35.

Pad Of Death sker när man börjar använda kameran efter ett mångårigt uppehåll.
Som tur är finns det botemedel som gör att kameran fungerar som ny igen.

Vid åkanten. Yashica Electro GT med svartvit film Ilford FP4 plus framkallad i D76

GT är svart, samma modell i krom har beteckningen GS. De kom 1969-1970
Samma optik satt i alla årsmodellerna från 1966 - 1973 (med eller utan COLOR i namnet)

Det sitter en liten dämpare (pad) mellan mekaniken och elektroniken i kameran. Den vittrar sönder och kameran kan fungera några bildrutor innan elektroniken slås ut. Då skickar man kameran till analogakameror i Fjollträsk så byter Jonas ut dämparen.

Min dotter går en fotoutbildning och jobbar här med ett projekt.  Electro GT, FP4 plus

Originalbatteriet var med kvicksilver vilket är förbjudet idag. Jag beställde från Spanien 4LR4-batteri med adapter och även en liten klisterremsa till bakluckan på kameran. Det är viktigt att luckan är absolut ljustät.

Kohagen. Electro 35, FP4 plus. Antireflexbehandlingen är OK även om dagens optik givetvis har bättre behandling.
Lite analog slöjbildning och softning skadar inte ibland.

Yashica Electro 35 är en populär kamera med lite kultstatus. Det var världens första småbildskamera med elektronisk tidsautomatik. Den fick tillnamnet "Nattkameran" då den är bra för svagt ljus. Men framförallt är den omtyckt för den jättefina ljusstarka optiken. Skarp redan på full glugg f:1,7.

Lina är rädd för korna, tur att Husse är i närheten. Electro 35, film Ilford Delta 100

Lina. Electro 35, Ilford Delta 100. Mycket finkornig och skarp svartvit film.

Min kromade Electro 35 GS fungerar utmärkt och den svarta GT får åka till Sthlm efter midsommar för byte av dämpare.
Sedan håller kamerorna många fler år till. Inget bästföredatum här som på dagens moderna slitochsläng-kameror.

Prova analogt du också om du inte redan är på. // Janne

Japansk tvåögd spegelreflex nästan som det tyska originalet

Son och sonson fångade med en nyinköpt gammal Yashica-Mat 
(Frugan får vara statist och agera fotograf)

Detta år chockade ryssarna amerikanarna med att skicka ut Sputnik den första satelliten i rymden.
Året var 1957, då chockades nog tyskarna av japanarna som släppte sin Rolleiflexkopia Yashica-Mat. Eller så fnyste tyskarna åt jappsen ovetandes om framtiden.
Inom några år så gjorde kameran succé och sista modellen Yashica- Mat 124 G blev en storsäljare i USA.

Skönt i skuggan under äppleträdet. Film 120 Ilford FP4 plus 6x6

Antingen kikar man genom luppen och finjusterar avståndet eller så håller man kameran på klassiskt vis på magen.
Ljusschaktet skärmar av störande ljus vilket behövs för mattskivan är ljussvag och ganska mörk.

"Smedjan". Kameran hanterar väldigt starkt motljus på ett bra sätt. Kontrast och skärpa i de mörka partierna är alldeles utmärkt.
Slöjbildning och överstrålning i de ljusa delarna ger bilden karaktär med patina. Här skiljer dåtidens optik ut sig mot dagens högpresterande objektiv som ger kliniskt rena och "polerade" bilder.
Antireflexbehandlingen började bli utbredd på 50-talet och har successivt förbättrats genom åren.

1. Fronten med sökarlinsen överst och objektivet Lumaxar 3,5/80mm som snarast bytte namn till Yashinon redan 1957.
2. Genom sportsökaren (uppe till höger) kan man följa motivet utan att behöva titta i sökaren.
3. f: sec (nere till höger) Bländaren ställer man in med den lilla ratten till vänster under sökarlinsen, ratten för exponeringstiden syns till höger. Här alltså bländare 11 - 1/100 sek.

Att börja fotografera med en TLR " Twin Lens Reflex " känns avigt när man är van vid dagens kameror.Att alla funktioner är helt manuella är inga problem, det som är knepigt är att sökarbilden blir spegelvänd.Den översta linsen är sökarobjektivet som speglas upp till sökaren.Det krävs en hel del träning innan muskelminnet lär sig att vrida kameran åt avigt håll. Att fotografera med ett stativ som hjälp i början rekommenderas.

"På trappan". Ilford FP4 är en allround film som hanterar solljus såväl som skugga.
(FP4 framkallad i D76 brukslösning är min heliga Graal)

"Porträtt". Närgränsen är 1 m och på största bländare 3,5 så blir skärpedjupet kort.
Eftersom sökarbilden är mörk så är det svårt med precisionen. Här hamnar skärpan lite för långt bort och inte på det ögat som är närmat kameran. Men det får duga i alla fall.

Jag har sökt efter en Rolleiflex en tid och hittade i stället denna fina Yashica-Mat från 1957.
Med den kan jag ta de analoga bilder som får den karaktär och utseende som är så olikt digitala bilder vilka jag också värderar mycket högt.

Första versionen av objektivet Lumaxar hade brännvidden 75mm men man ändrade snart till 80mm. Pga. en namntvist fick namnet ändras till Yashinon. Konstruktionen är av Tessartyp som Zeiss utvecklade 1902. Det fyrlinsiga Tessaret är förmodligen 1900-talets viktigaste objektiv och sitter i hur många kameror som helst. 
Xenar var Schneiders motsvarighet till Tessar och dessa två objektiv var mycket vanliga i Rolleiflex.

Sedan finns ju Rolleiflex 2.8 med de exklusiva objektiven Zeiss Planar eller Schneider Xenotar, men det är en annan historia och framförallt en helt annan plånbok.

Traditionell film och framkallning. HP5 och D76 hör ihop.

Ilford HP5 plus tycker jag ska framkallas i Kodak D76 (samma som Ilford ID 11)
D76 kom redan 1927 och håller fortfarande ställningarna.

"Gitarrist". Yashica Electro 35 1,7/45mm f2. Ilford HP5+
Kameran kom 1970

D76 i brukslösning ger mycket fin gradiation, fint korn och bra skärpa.
Många använder D76 1+1 eller ytterligare spädning. Detta ger längre framkallningstid, större korn, mer skärpa och mer teckning i skuggpartier.
Det är väl en smaksak vad man väljer för koncentration, jag föredrar brukslösningen men skillnaderna är små.

"Janne" Canon EOS med Sigma ART 50mm och grönt filter. Foto Rohny Gustavsson.
Skärpa i bilden gör att kornigheten knappast märks.  

Silverkornen i traditionell svartvit film är som byggstenar i bilden fotografens bästa vän .
T-korns film är mer finkornig än traditionell film och därmed skarpare, men det sker på bekostnad av förmågan att samla ljus.
T-kornsfilm har sämre egenskaper i de mörka partierna av bilden och kräver speciella T-kornsframkallare för bästa resultat.

Det är viktigt att välja rätt framkallare till sin film. Här går åsikterna och tyckandet isär. Man får helt enkelt prova sig fram som i all övrig fotografi för att hitta vad som passar en själv enligt tycke och smak.
Grundprincipen är traditionell framkallare till traditionell film som TRI-X, HP5 , FP4, Fomapan m.fl.
T-kornsframkallare till TMAX och Ilford Delta.
För att undvika störande kornighet bör man framkalla kort tid och kanske välja finkornsframkallare.

Det är lätt som "nybörjare" att förväxla kornighet med allmän dålig skärpa och kontrast i bilden.
En bild som saknar detaljer och ordentlig kontrast blir genast kornig och får inget som helst skärpeintryck.
Då ska man inte gå i fällan och skylla på själva kornen när det egentligen är bildens övriga svagheter det handlar om.
Däremot ger en kontrastrik bild med bra gradiation och skärpa på rätta stället ett bra intryck och eventuell kornighet stör inte alls utan kan snarare ge karaktär.

Det finstilta: T-korn står för tabular-grain, silverkristallerna är relativt små och flata. Till skillnad mot traditionella eller kub-formade silverkristaller som är klumpigare och kräver tjockare filmemulsion. T-korn används framförallt i negativ färgfilm som består av flera olika skikt i emulsionen.
Kornigheten man ser i en bild är kluster eller ansamlingar av kristaller som i sig själva är mikroskopiskt små.
Ett bra sätt att undvika ful kornighet är att undvika överframkallning och överexponering som ger upphov till "pancro-sjuka" där ljusa partier saknar teckning och blir störande. Ansamlingarna av korn har då bakats ihop till större kakor. Det påminner om utfrätta partier i en digitalbild fast fulare ändå.

Vit hund överexponerad. Negativet till vänster. Pancro-sjuka

Alla bilderna är från samma HP5 plus-rulle och framkallad i D76 brukslösning.

Om intresse så läs vidare om svartvitt i andra inlägg i bloggen.
Hälsar Janne

Grönt ljus för filmen HP5

Jag har alltid gillat Ilford HP5. När det begav sig innan den digitala revolutionen var den ofta första val till kameran.

Ett grönt filter på kameran till den svartvita filmen.

När jag ändå får ett återfall till gammal hederlig svartvit analog fotografi kan man passa på att lära sig lite nytt.
Olika färgade filter var användbara till svartvit film. Framförallt gula, orangea och röda filter. Gult var nästan standard för att få fin kontrast och tonskala i landskap. Orange och rött ökade kontrasten dramatiskt med mörk (blå) himmel och vita moln.
Men vad gör man med grönt, det har jag aldrig använt tidigare?

Rohny. Canon EOS med Sigma 50mm ART, grönt filter. Ilford HP5 Plus

Grönt filter gör gröna nyanser ljusare och dämpar rödaktiga färger. Filtret är speciellt användbart vid porträtt eftersom hudfärg är rödaktig.

Björn. Canon EOS med Sigma 50mm ART. Grönt filter. HP5
Hur mycket det gröna filtret påverkar i denna bild är svårt att säga men jag gillar kontrasten och skuggorna.

HP5 utan filter.
Det är verkligen grönt ljus för HP5 utan filter. Det är en mycket användbar allroundfilm som passar för det mesta.
Jag tycker att den enda anledningen att välja bort denna svartvita film är när finkornighet och detaljrikedom prioriteras.
Känsligheten är i normalfallet 400 ASA (ISO) och det går bra att pressa filmen till 1600 ASA. Man kan även minska känsligheten något steg till 200 ASA om man önskar lite finare korn.

Guitar Man. Yashica Electro 35. HP5, 400 ASA
Det är så här jag gillar analogt svartvitt foto. Kameran är från 1970. 

Gusse vid tangenterna. Yashica Electro 35. HP5 400 ASA. "klassiska korn"

Den analoga processen är långsam och helt annorlunda än den digitala som ger omedelbar behovstillfredsställse.
En lyckad hybrid blir när man digitaliserar svartvita negativ och trollar med dem i photoshop (eller annat program)

Tack för titten, kika gärna på mina andra inlägg om svarvitt foto och filmer
/Janne