I väntan på ingenting

 Hon sitter vid sitt köksbord på gruppboendet. På bordet en mugg kaffe och ett paket cigg och en tidning. En veckotidning, några månader gammal. Hon väntar på ingenting, för ingenting kommer att hända i dag. Kanske blir det bingo i morgon. Men i dag ingenting.

Visst händer det något på gruppboendet. Bingo på tisdagar, två timmars arbetsterapi på torsdagar och gudstjänst i en frikyrka på söndagar. Men hennes dagar blir evighetslånga för hon saknar förmåga att göra något på egen hand. Så har det blivit på grund av att hon utsatts för ett grovt våldsbrott. En annan orsak är vad som hände och inte hände efter brottet hon råkade ut för. Nu är det som det är, och hennes framtid kommer att bli som i dag.

Att hon är min dotter har egentligen inte med saken att göra. Det vore lika sorgligt och ledsamt om hon vore någon annans dotter.

Om henne och bakgrunden har jag tidigare skrivit om i min blogg "Om brottsoffer" i maj 2013.

Har rosa jänkarbilar blivit kultur?

Kanske ställer sig mannen i keps och ölburk samma fråga, där han sitter i sin bil och begrundar livet.

Det här hände i lördags när "Kulturnatten" anordnades i Västerås. I år var det också utställning av veteranbilar. Mycket populärt och uppskattat. Men jag har svårt för rosa jänkarbilar. Om dom här bilarna har blivit kultur, så tänker jag trots allt inte protestera. Vad som är kultur för en människa behöver ju inte vara kultur för någon annan.

Det här med kultur är inte så lätt. Är både Nalle Puh och August Strindberg kultur? Jag bryr mig inte, utan läser båda med behållning. Är opera finare än popmusik? Korkad fråga. Låt var och en njuta av det som känns bra.

Låt var och en ta del av den kultur som passar honom eller henne, så länge ingen annan skadas.

Under the blue sky

Livet var naturligtvis lättare i slutet av 50-talet när det fanns hur mycket jobb som helst, och man kunde gå på bio och se riktiga westernfilmer med John Wayne och Gary Cooper.

Som finnig yngling cyklade jag med tusentals andra till jobbet på ASEA. Vi hade framtidsjobb under en ständigt blå himmel. Morsan jobbade i olika affärer och sålde allt från slipsar till kycklinglår. Farsan slet i byggsvängen och tjänade  grova pengar.

I slutet av 50-talet blev vi nästan världsmästare i fotboll, och framtiden var utan slut. Jag köpte min första bil, en Ford Prefect, och den rullade i flera månader utan problem. Hur många brudar jag skjutsade i den har jag glömt, men roligt var det.

Livet var lättare i slutet av 50-talet, och jag gick på bio tre gånger i veckan.Jag bodde fortfarande hemma hos föräldrarna, och delade rum med brorsan. Livet lekte, och i fjärran fanns drömmen om eget hem med fru och barn.

Nu är det andra tider.

Om hösten

Ute på slätten, den böljande slättten, en gammal fyrlängad gård.

En allé med okända träd som har sett allt skär genom gulmogna fält.

Och långt bortom de svarta taken lyfter sig havet mot en oändlig himmel.

Bakom blanka fönster och röda blommor skyndar kvinnor förbi mellan vaggor och spis.

Som en magnet drar gården honom till sig, men efter en tid, bara en kort tid

blir det trångt och svårt att andas mellan kvinnor, vaggor och fähus.

Då går han under de okända träden och bland deras urgamla rötter

letar han länge och planlöst efter pyramidbyggarnas hemligheter.

Ibland driver han med vinden till havets strand

och löper sedan som en hemlös hund mellan Kristus och Sokrates.

Så upp till gården igen, utmattad. Och livet rinner undan, planlöst.

När den mjuka natten kommer hänger hans livsverk på en pinnstol.

Ett par slitna blå jeans.

Hur kan ett år gå så fort?

Hösten sprider sitt guld i träden och på marken. Hur kan det gå så fort? Jag tycker inte att det var länge sedan det var september förra året och vi var på min mammas begravning och jag blev föräldralös. Min pappa gick bort 1999. Under sitt sista år sade min mamma så här om tiden: "Tiden går så fort, så att midsommar och jul går i varandra".

Det är naturligt att dö, men jag kommer alltid att minnas och sakna mamma och pappa. Jag hade en fin och omväxlande barndom och många härliga minnen finns att tänka på.

Den svartvita bilden är från 1988. Mina föräldrar sitter bland flyttkartonger i en tillfällig lägenhet medan deras bostad rotrenoveras. De är 70+ och ser med tillförsikt framåt. Ännu har inga sjukdomar och krämpor kommit. Livet har fortfarande mycket att ge, och dom längtar intensivt på att få flytta in i sin nyrenoverade bostad.  Pappa har 11 år kvar, och mamma 24, men det är de naturligtvis omedvetna om.