Slumpens skördar

Jag stannar till i en gatukorsning. Ser på ett äldre hus. Här var det förr en möbelaffär, nu är det en resturang i byggnaden. I huset i andra hörnan ligger ett kaffé. Tidigare fanns det här en firma som sålde fiskeutrustning. Staden förändras ständigt. Precis som våra liv. 

Vilken väg skall jag nu välja? Det har ingen större betydelse. Dagens promenadväg påverkar knappast mitt liv. Men en mängd val i livet har avgörande betydelse. T.ex. val av yrke, val av livskamrat. Är det en slump att man gör just det eller det valet? Jag tror det. Vi väljer hela tiden, men kan ju inte överblicka konsekvenserna av valen. Kunde vi det, så skulle valen ibland bli annorlunda.

En del säger att det är en mening med allt. Det tror jag inte. Skulle i så fall livet vara förutbestämt? Det låter inte roligt. Livet som en redan skriven teaterpjäs? Vad vore det då för mening med att anstränga sig?

Vi gör val, och vi vill välja den bästa vägen. Men jag tror att slumpen avgör hur livet kommer att bli.

Den framgångsrika staden

Det har länge gått bra för Västerås. Sedan 40-talet har stadens befolkning ökat tre gånger om. Den främsta orsaken är det världsledande företaget ASEA/ABB. I över femtio år jobbade jag där. Och det var inga dåliga år.

Centrum har fortfarande småstadsprägel, och det finns en fin blandning av äldre och nyare bebyggelse. Här är det roligt att vandra omkring. Men självklart finns det mycket mer att se och fotografera i en stad som Stockholm.

I Västerås finns både domkyrka och slott. Landets första gymnasium grundades här 1623 av biskop Johannes Rudbeckius. Staden har också ett rikt kultur och föreningsliv.

Stadens ekonomi är stabil. Överskottet var 2012 runt 225 miljoner kr. År 2013 låg överskottetet på ca 190 miljoner kr. Kommunalskatten har inte höjts på många år.

Men även solen har sina fläckar. I staden finns ca 450 hemlösa, och ca 70 uteliggare.

Om dom som inte längre går till jobbet

Tiden rusar fram, du hinner inte med. Utan att du fattar vad som hänt, så har du gjort din sista arbetsdag. Du blir pensionär, och tillhör plötsligt ett stort anonymt kollektiv med över två miljoner medlemmar.

För hundra år sedan var 8 % av befolkningen över 65 år. I dag är 19 % av människorna i vårt land över 65 år. Siffran kommer att stiga framöver. Antalet som arbetar kommer inte att öka i samma takt. Då uppstår ett problem. Hur skall vi få ihop pengar till pensionerna? Det här är en politisk fråga som det inte talas mycket om. Man kan ju undra varför. Är frågan för stor för att tas upp ett valår?

I år har pensionen sänkts med 2,7 %. Det anses nödvändigt. Att sänka lönerna lika mycket vore politiskt omöjligt.

Det talas om pensionärer som en stor grå massa. Inget kan vara mer fel. Pensionärerna är som alla andra. Väldigt olika varandra, och med helt skilda förutsättningar. Det finns rika och fattiga, sjuka och friska. En del lever mellan segelbåten här hemma och golfbanan i Spanien. Andra mellan vårdcentralen och apoteket. De flesta lever ett hyggligt liv med många aktiviteter. Men många lever fattigt och lider av ensamhet,  där det enda avbrottet i tristessen är besöken från hemtjänsten.

Pensionärerna har inget gemensamt, förutom att dom inte längre går till jobbet. Men eftersom dom är så många, så blir dom en maktfaktor i valet. Pensionärerna borde ses som en tillgång, inte som en belastning. Den kunskap och erfarenhet som finns hos de äldre skall inte föraktas eller underskattas.

Politik är svårt, och socialpolitik svårast av allt.

På sista bilden ser du min mamma. Här är hon 92 år. Blicken är fortfarande medveten och skarp.

Om att vara missnöjd med vädret

 Jag är en sådan där gnällspik när det gäller vädret. Som på nyåret 1968. Blåst och 20 minusgrader. Då fick jag chansen att resa till Nigeria på ett generatormontage. Mitt jubel kände inga gränser. Ner till solen och värmen.

När jag klev av flygplanet i Lagos fick jag en värmechock. 35 plusgrader och glödande sol. Svetten rann i floder över hela kroppen. Hur skulle det här gå? Allting går om det är nödvändigt. Det tunga jobbet och värmen gjorde att overallen var genomvåt varje arbetsdag. Efter två månader längtade jag hem och till kylan. Mitt i sommaren kom jag hem igen. Det regnade och var kallt. Då längtade jag tillbaka till Afrika och de sköna kvällarna.

Det är inte kul att ständigt ha problem med vädret. I oktober 1999 reste jag till Skottland för att jobba. Det skulle bli skönt att slippa det svenska höstregnet. I tre veckors tid var det 10 grader varmt, dimmigt och duggregn i skotska högländerna. Att hålla sig för skratt var inte svårt. Men skam den som ger sig. I maj månad 2000 bar det av på nytt jobb i Skottland. Nu måste det väl bli underbart väder, tänkte jag. Enfalden är stor. I maj 2000 hade vi 10 plusgrader, dimmigt och duggregn i Skottland.

Det går inte att fortsätta så här. Jag måste skaffa mig ett bättre förhållningssätt till vädrets makter. Det är bättre att vara som min hund Lizzy. Hon lider inte av väderneuroser. Regn, snö, värme eller kyla. Hon är alltid lika glad när det är tid att gå ut. Hon är en lycklig varelse. Jag skall ta efter henne. Om jag kan.

Fyra årstidsbilder kommer här. Våren är nog den skönaste tiden. Eller sommaren. Eller kanske hösten. Vintern är bara pinsam.