Downtown Västerås 2

Det finns gott om gallerior med massor av affärer i Västerås. Butikerna är så många, så att jag undrar om det finns kunder till det stora utbudet. Uppenbarligen har jag rätt. Nu skall en galleria stängas och byggas om till kontor för olika okända ändamål. Samtidigt skall visst en ny galleria öppnas i ett köpcenter utanför centrum. Kapitalismen snurrar på i allt snabbare takt. Låt den snurra på, tänker jag. Mina dagliga promenader med hunden rubbar dom inte.

En annan sak med galleriorna. Det är massor med folk överallt. Trängsel i rulltrapporna. Fullt på alla fikaställen. Men handlar folk så mycket? Tveksamt. Kan det vara så, att om människan omger sig av många andra människor, så känner man sig mindre ensam? Något slags "själarnas främlingsskap och främlingarnas gemenskap". Vad vet jag. Jag är bara en fd generatormontör som ingår i någon slags produktionsreserv. I väntan på Godot funderar jag över livet och det som kommer efter.

Nu finns det ju inte bara gallerior i Västerås. Utmed Black River, bland gamla huslängor finns små butiker: Gulliga och mysiga. Butikerna kommer och går. Lönsamheten är väl liten.  Synd.

Downtown Västerås 1

Under 60-talet revs de gamla kvarteren av träkåkar i centrum. I stället växte en stad av betong upp. Liknande "utveckling" har drabbat, inte bara Västerås, utan många städer. Om trivseln i staden har ökat, finns det olika meningar om.

Avstånd och närhet

Det fysiska avståndet är inget hinder för andlig närhet mellan människor. Se bara på mannen och kvinnan utanför McDonald`s.

För övrigt tror jag på ett mångkulturellt samhälle. Det berikar och utvecklar oss. Tänk om alla människor vore ursvenskar som jag är. Blev det inte trist och torftigt?

Bilderna är tagna i Västerås.

Mellan asfalt och betong

Det är alltid spännande att flanera med kameran på stadens gator och torg. Ibland hittar 
jag ett motiv som blir en skaplig bild. Men det händer ofta att jag känner mig besviken och åker hem tomhänt.
Då och då inträffar något oväntat. En gång träffade jag ett par pilsnergubbar som satt på en bänk och tog en styrketår. Dom ville bli fotograferade och bjuda på öl. Vi började prata och under tiden tog jag massor av bilder. Ölen tackade jag nej till. Det var för tidigt på dagen. Vi hade trevligt som bara främlingar kan ha.
En bild blev så bra, så att jag tog med den på fotoklubbens utställning. Efter en veckas utställning på biblioteket blev bilden på pilsnergubbarna stulen. Så kan det bli!

En annan gång hade jag nött asfalten i timmar utan resultat. Trött ville jag åka hem. Då hittade jag motivet. En man och hans hund delar på en korv med mos. Snabbare en tanken låter jag kameran gå. Mannen och hunden märkte inget, och jag drog vidare hem.
Några dagar senare var bilden publicerad i lokaltidningen. Samma kväll ringde mannen med hunden och ville köpa tre kopior. Visst fick han det. Det enda problemet var att när jag levererade bilderna till mannen, så vill hunden följa med mig. Till sist fick jag fösa in hunden till husse.
Slutet gott, allting gott!

Ett stort tack till Ulrika på Fotosidans redaktion som hjälpte mig att komma i gång med en blogg!

Ett lika stort tack till Fotosidans medlem Sören Svedin som hjälpte mig att lägga in bilder i bloggen!