Om det banala

Det talas ofta om det banala på ett nedlåtande sätt. Jag tycker inte att man skall nedvärdera det vanliga och vardagliga. Det finns en trygghet i det banala. Är det inte skönt att somna i samma säng varje kväll, och få äta sin frukost vid det vanliga matbordet varje morgon? Blir det inte kaos i ens liv om inte det mesta är som vanligt en vanlig vardag?

När det gäller bilder, så blir det litet annorlunda. Bildflödet är i dag så stort att vi nästan drunknar i floden av bilder. Samma motiv återkommer oftare och oftare. Då blir också allför många bilder banala. Alltmer sällan ser man en orginell bild, en bild som sticker ut. De exklusiva bilderna försvinner i mängden. Den här utvecklingen får vi nog leva med. På gott och ont.

Den bild som jag lägger ut på bloggen i dag är väldigt banal. Fem kvinnor står nära varandra. Kontakten mellan dem är obefintlig. När fyra stycken är koncentrerade på sina mobiler, så blir gemenskapen noll och inget. En banal bild, men så ser verkligheten ut i dag. För tio år sedan var det en mer orginell bild.

Jag hoppas du får vila en stund

Det går inte att slåss mot dumhet och enfald från gryning till skymning.

Någon gång måste du låta vapnen vila.

Någon gång måste du andas och känna om livet ännu lever.

I den glödande oktoberdagen hoppas jag du får vila

i ett hav av skimrande löv.

Någon gång skall vi tillsammans besegra berget.

Oktober

 Den vänliga solens sommar har vandrat vidare mot fjärran horisonter. Livets puls går ner en aning och dagarna blir allt kortare. Den glödande månaden oktober har sina fördelar. Albert Camus skrev så här: "Hösten är en andra vår när varje löv är en blomma".

Det märks ändå att tempot är lägre än under sommaren. I hamnen ligger en liten, sömnig färja och väntar på vintervila. Uteserveringen har stängt och några människor ser fundersamma ut inför den kallare årstiden.

Vad skall vi göra nu?

 Det frågar sig hunden i bilen. Kanske funderar paret i pelargången på samma sak. Väldigt många har svårt att hitta på något vettigt. En del har också tråkigt.

När jag är ute med hunden, så träffar jag massor med människor. En del frågar vad jag gör hela dagarna förutom att rasta och leka med hunden. Dom som frågar har tråkigt och saknar hobby och intressen. Jag blir förbannad, och det är ju en svaghet. Det är tragiskt med uttråkade människor som är fullt friska.

Mitt problem är det motsatta. Hur i helvete skall man få tiden att räcka ens till det viktigaste? Jag skulle kunna läsa böcker hela dagarna, och ändå bara hinna med en bråkdel av det som är läsvärt. Att fotografera vore också fint att få göra dagen lång. Och lyssna på musik, och att beskåda all intressant konst och allt annat som berikar livet.

Dessutom skall vardagen skötas. Inte bara den älskade hunden, utan även inköp, dammsugning, disk och annat som är nödvändigt.

Det skulle vara spännande att ha tråkigt en dag. Bara för att få veta hur det är.

Plåtvidunder som vi älskar

 Vi är många som fortfarande tycker om de stora jänkarbilarna från 50-talet. Om plåtvidundren är i rosa eller någon annan färg har ingen betydelse. Har vår dragning till dessa plåtvidunder bara med nostalgi att göra? Kanske är det också drömmen om frihet, men även att jänkarbilarna smickrar fåfängan som finns hos oss alla.

Det finns en annan sida av den här frågan som jag har funderat över. Hur kunde vi vara så aningslösa på 50-talet, så att vi tillverkade dessa plåtvidunder. Vilket slöseri med resurser. Plåten till en äldre jänkarbil räcker ju till flera småbilar. Och dessa överdimensionerade motorer som drar massor av bensin.

Om vi hade varit mer miljömedvetna på 50-talet, skulle då inte klimathotet i dag vara mindre och inte lika hotfullt?