Om den vanliga människans maktlöshet

Det här är min blogg nr 100. Därför vill jag skriva något om hur den vanliga människan ställs inför problem när makthavarna gör som dom vill.

Ryssland har annekterat Krimhalvön. För vanliga människor innebär det problem. Familjer delas på var sin sida om den nya gränsen. Jobb och bostad ligger plötsligt i olika länder. President Putin säger sig värna om de rysstalande. Struntprat av Putin. Om han brydde sig om sina landsmän, så skulle han inte motarbeta de demokratiska krafterna i Ryssland. Kanske vill han återuppliva Sovjet. Det är svårt att veta vad den mannen tänker. Men jag blir inte förvånad om han tar fler delar av Ukraina, och kanske också Moldavien. Det finns anledning att vara orolig.

Vanliga ryssar är hyggliga och bra människor. Jag jobbade med ryssar i Estland 1994. Estland hade då varit fritt från Ryssland i tre år. Efter självständigheten försämrades ryssarnas situation i Estland. De blev mer eller mindre rättslösa. Ryssarna i Estland hade inte kommit dit frivilligt. Stalin deporterade 300ooo ryssar till Estland. När Estland blev fritt, hamnade dessa människor i en hopplös mardröm. De tidigare förtryckta estländarna blev nu själva förtryckare. Vanliga ryssar, helt oskyldiga, blev offer för en orättvis politik.

Här hemma har de senaste årens politik försämrat läget för sjuka och arbetslösa. Arbetslinjen har gjort att friska människor med jobb fått det mycket bättre ekonomiskt. "Det skall löna sig att arbeta", säger makthavarna. Samtidigt har arbetslösa och sjuka fått det svårt. Man löper gatlopp mellan socialtjänst, försäkringskassa och arbetsförmedling.

Att cancersjuke Svensson 59 år, skall få ett jobb är inte troligt. Inte ens om sjukersättningen sänks ännu mer. Det var ju tanken bakom arbetslinjen att om bidragen sänktes, så skulle folk gå och jobba i stället. Den här politiken är genomförd i demokratisk ordning. Men den är omoralisk. Omänsklig.

Den som tiger samtycker, sägs det. Nu finns det tecken som tyder på att Pettersson och Johansson inte längre samtycker till dagens politik. Dom börjar inse att sjukdom och arbetslöshet kan drabba vem som helst. Man behöver äta även om olyckan drabbar en.

Den första bilden är från Tallinn 1994, den andra från Västerås i höstas.

Mellan Söder och Kungsholmen

Stadsdelarna Söder och Kungsholmen binds samman av den mäktiga Västerbron. Det är en storslagen syn att se de två brospannen över Riddarfjärden när man går längs Norr Mälarstrand.

Västerbron invigdes 19 november 1935. Slussen stod klar tidigare samma höst, och Tranebergsbron öppnades 1934. De här byggprojekten skapade massor av arbetstillfällen och förbättrade situationen för trafiken.

Brobågarna till Västerbron är tillverkade i stål på Ekensbergs varv i Gröndal. Jag har jobbat mycket med stålkonstruktioner, därför är det intressant att studera spannet vid fästet på Långholmen. Det är en nitad konstruktion. Den metoden var på väg ut, och skulle snart ersättas med elsvetsning.

När man står uppe på Västerbron, och tittar in mot staden, så är utsikten mot Stadshuset  fantastisk.

Då Västerbron invigdes var Per Albin Hansson statsminister i Sverige. Franklin D Roosevelt var vid den tiden president i USA. I Tyskland hade Adolf Hitler makten, och i Sovjet styrde Josef Stalin allt med järnhand.

Mycket har hänt i världen sedan 1935, men Västerbron gör ännu ett bra jobb.

Från slumområde till älskad idyll

I det äldsta bostadsområdet i staden är det lugnt och tyst. Ändå ligger de små husen vid  de smala och oregelbundna gatorna mitt i staden. Området heter Kyrkbacken, och har anor sedan medeltiden. Som en stilla ö ligger stadsdelen i en bullrande betongöken.

På 40-talet var Kyrkbacken hårt slitet. Det talades om rivning, men de gamla husen levde vidare. En bit in på 60-talet stod utedassen på rad i området, och något måste göras. Situationen var ohållbar. Då beslöt man att Kyrkbacken skulle totalrenoveras.

Idag är Kyrkbacken en idyll och ett omtyckt bostadsområde. En oas mitt i Västerås. På flera av husen finns en skylt som berättar om byggnadens historia.

Bilderna är tagna 9 mars 2014 med Nikon D200 och 35/2.0.

Förstår hunden att hon fyller år?

Det är den 10 mars. Vintern verkar vara slut. Det känns som en dag i april. Vår hund Lizzy fyller 3 år denna dag. Tiden har gått fort sedan vi hämtade henne i maj 2011.

Lizzy ger så mycket. Mer än det går att skriva om. Jag tror att hon trivs bra med oss, och har ett bra liv. Frågan är om hon förstår att hon fyller år. Men det har ju ingen betydelse.

Jag tog några bilder på henne nu på förmiddagen, när vi var ute och lekte.

Sommaren före vintern

Jag minns en sommar, en skimrande sommar

i landet mellan det blå havet och den oändliga skogen.

Stilla dagar och sammetsmjuka nätter.

Det sjungande havet och vaggande fält.

Minns jag hösten? Nej inte nu.

Men vintern blev längre än evigheten.