En bild ljuger aldrig

En bild ljuger aldrig. Det är ett gammalt och välkänt uttryck. Jag vet inte var det kommer ifrån. Kanske stämde det för länge sedan, när någon stod med en storformatskamera på stativ och tog en bild på en grupp människor eller en byggnad.

Idag går det att ljuga och förvränga verkligheten hur mycket som helst med en digitalkamera och en dator. Redan på Stalins och Hitlers tid var det vanligt med historieförfalskning. Man tog helt enkelt bort någon från ett foto om den personen råkat i onåd.

Om dagens massmediafotografer manipulerade bilderna, så vore det ett hot mot demokratin. Kan vi lita på sanningshalten i tidningarnas bilder?

På amatörnivå går det också att ljuga med en bild. Som den här bilden som jag tagit vid stadshuset i Stockholm. Engelbrektsstatyn ser ut att vara lika hög som Stadshustornet. Så är det inte i verkligheten. Med brännvidd och kameravinkel skapas en falsk bild.

Det vore kanske bra att tala om när en bild inte beskriver verkligheten.

Minnet av henne lever alltid kvar

Idag är det två år sedan min mamma dog på äldreboendet Björkbacken. Hon flyttade in där 1 juli 2010, därför att kroppen inte längre ville det hon ville. Rent intellektuellt var hon lika klar som vem som helst. Hon var då 92 år gammal.

Vid inflyttningen var hon arg och förtvivlad. "Nu har jag kommit till slutstationen", sade hon till personalen. "Så skall du väl inte säga" sade en sjuksköterska. "Jaså inte", svarade min mamma, "har någon kommit levande härifrån då"? Något mer behövdes inte sägas i ämnet.

Ett äldreboende skall anpassas så att det passar de flesta. Min mamma passade aldrig riktigt in. Hennes personlighet var för stark. Hon ville fortfarande ta del av händelserna i världen, och inte sövas ner av enkla rutiner. Ofta skulle de äldre "underhållas" med dragspelsmusik och enfaldiga sångtexter. Min mamma vägrade delta. Hon föredrog att lyssna på radions P1 program i stället. Så hon passade aldrig in, men gjorde det bästa av situationen.

Minnet av min mamma kommer ständigt att finnas kvar. Hon var alltid en kärleksfull mor. Hon visade också oss barn vägen till böckernas kunskapsrikedom. Och det har betytt väldigt mycket.

De två bilderna är från äldreboendet.

Rapport från bottenplattan

När jag närmar mig honom och tar kontakt, är han avvaktande. Jag förstår honom. Han vet ju inte vem jag är. En man i övre medelåldern som ser bister ut. Däremot vet jag något litet om vem han är.

Han heter John Arthur Ekebert, och när vi möts i Gnesta så visar han upp bilder på utställningen den 26 juli. Efter en stund får vi bra kontakt. Förutom att visa bilder, så säljer han sin bok "HÅLL HÖJDEN"! :Rapport från bottenplattan. Jag köper boken och John Arthur signerar den.

Boken handlar om uteliggare, alkoholister och narkomaner. John Arthur Ekebert har fotograferat utsatta människor och skrivit texter om dom. Det som gör boken så bra, är att John Arthur i sina texter inte är sentimental eller nedlåtande. Han skriver naket och med humor och värme. Som läsare fångas man och blir engagerad.

Bokens bästa bild visar inte någon människa på bottenplattan. Den bästa bilden visar ett medelålders par från borgarklassen. Deras blickar och kroppsställning visar ett klart avståndstagande. John Arthur hade säkert berättat vem han var och vilket projekt han jobbade med.

John Arthur Ekebert har själv varit hemlös och missbrukare. I bokens sista del berättar han om sitt liv, och det är ingen läsning för den som tror att verkligheten är rosenfärgad.

Idag har John Arthur egen bostad. Han är också drogfri och arbetar med att ge de utsatta ett ansikte.

Om ensamhet

Jag har ju nyligen skrivit om Vivian Maier, och tankarna runt ensamheten finns kvar. Det finns olika typer av ensamhet. Frivillig och ofrivillig ensamhet.

En äldre man berättade nyligen för mig om sin ofrivilliga ensamhet. Hans fru är svårt demenssjuk, så han har inte längre kontakt med henne. Vidare upplever han att hustrun får dålig vård. Inte heller får han det stöd från ansvariga på kommunen som han behöver. För den här mannen är ensamheten svår på många sätt.

Naturligtvis är det enklast för dem som av olika skäl väljer sin ensamhet. Svårast är det för dem som trots alla försök till social kontakt tvingas stå utanför.

Personligen har jag aldrig  känt mig särskilt ensam. Många kan ibland känna sig mer ensamma i sällskap än om de är för sig själva. Den sociala samvaron kan då och då bli för påträngande. De flesta av oss behöver en del egentid också. Om inte annat så kan det vara bra att komma ifatt sig själv, och förstå vem man är.

Fotografering fugerar bra för oss som är besläktade med ensamvargen. De som alltid vill vara mitt i flocken, måste finna andra lösningar.

Jag tog en bild på en ung kvinna igår. Hon sitter ensam på en bänk, försjunken i cyberrymden. Om hon är ensam eller inte, vet jag inte. Någon kontakt fick jag inte. Cyberrymden är stor.