Trist november, men nya Nikon Df är en ljuspunkt

Nu är vi på botten, något tristare än den grå novemberdagen finns inte. Jag står på loftgången och ser ut över omvärlden. Det är läge att ta några riktigt tråkiga bilder. En djupdykning i verkligheten.

Hunden och jag är i topptrim. Vi är ute i alla väder, och vid alla tider på dygnet. Sämre är det med min fru Lilian. Hon mår inte så bra, och skall genomgå två operationer nu i november. Det går säkert bra. Sedan kan livet bli ljusare igen. Det blir som att vänta på våren.

Nikon kommer med en ny kamera. En med retrokänsla. Den ser ut som modellerna gjorde för trettio år sedan. Det här är riktigt roligt. En ny kamera som ser ut som en kamera skall se ut. Nackdelen är priset. Det kommer att ligga på runt 28000 kr, men den kommer nog att sälja bra ändå. Massor av människor har gott om pengar, och de som tillhör utanförskapets skara köper aldrig någonsin fotoprylar.

Livet rulla på, jag är på hugget, men det blir inte mycket med fotograferandet. Det blir sedan.

Resa i svartvitt

Fotografen Christer Strömholm och poeten Lasse Söderberg gjorde 1962 en månadslång resa till Spanien. De utgick från Paris där båda ofta bodde. Meningen var att resan skulle resultera i en bok, men av olika skäl blev det ingen rese- och fotobok. Först i år har Lasse Söderberg sammanställt en bok och givit ut den. Det får man vara glad för. Bättre sent än aldrig.

Boken heter "Resa i svartvitt". Söderberg har skrivit en fantastisk text, och Strömholm har tagit bokens bilder. Flera av Strömholms bilder lär inte tidigare ha publicerats. Bara det är en anledning att köpa och läsa "Resa i svartvitt".

Boken är ingen turistpropaganda. Den är en djupdykning i francodiktaturens Spanien. Först besöker Söderberg och Strömholm några konstnärer i norra Spanien. Man träffar bl.a. Marcel Duchamp som tar emot svenskarna halvnaken och bjuder på cigarr. Sedan går resan till spanska landsbyggden och små fattiga byar, där livet är hårt och enahanda.

"Resa i svartvitt" är en av de viktigaste böcker som jag läst i år, och det beror inte enbart på att jag länge tyckt om både Lasse Söderberg och Christer Strömholm.

Fasad utan byggnad

En verkstadsfasad står naken i Västerås. Utvecklingen har rivit resten av byggnaden och anlagt en parkering i stället. Fasaden är ett minne från den industritid som inte längre finns.

Området tillhörde förr ASEA, och här producerades tidigare en stor del av vårt välstånd. Nu börjar även välståndet att bli malätet, och åt vilket håll utvecklingen nu går har vi ingen aning om. Vad händer om välfärden till sist blir en tom fasad?

Två tidningsläsare

Oktoberlördag med växlande väder. Lönehelg och fullt med människor i centrum. Jag hittade två män som inte deltog i köphetsen. De satt och läste tidningen, var och en på sitt håll. En satt på torget och den andre på ett fik i en galleria.

Fånga ett ögonblick av verkligheten gör jag när jag har möjlighet. För det mesta blir det med en äldre Nikon D80 och zoomen 18-70. Bildbehandlingen är minimal. Justering av exponering och kontrast om det behövs. Och som med de här två bilderna, konvertering till s/v. Inget mer.

Missad fotoutställning

 Jag har missat en viktig fotoutställning. Det är inte roligt, men det beror på att jag haft för mycket jobb och för många "måsten"sista veckorna. Så är det att vara pensionär. Man är aldrig ledig.

Fotoutställningen heter "Romska röster" och fotograf är Anders Ryman. Som tur var, så fanns några av bilderna uppsatta på annonspelare i Västerås city. Så jag kunde ta några bilder när jag jäktade runt i centrum.

Romerna har genom tiderna varit en utsatt minoritet. Katarina Taikon gjorde här i landet stora insatser för sitt folk. Men först på 1960-talet fick romerna rätt att hyra bostad och barnen fick rätt att gå i vanlig skola.

Under nazitiden i Tyskland mördades en halv miljon romer i förintelsen. Fram till 1860-talet var romerna förslavade i delar av östra Europa.

I vår bostadsrättsförening, där jag jobbar i styrelsen, har vi sedan många år en romsk familj. Det har aldrig varit problem med den familjen.