CARLZONZ BILDER II
Mitt fejs Best In Show!
Nu har även ett av mina självporträtt varit förlaga för en tatuering, så numera sitter också mitt ”berömda” fejs på ett lår för evigt. HAUHUAHA!!! Thankyou!!! FOREVER!!!...skrev den som fått tatueringen i ett mejl till mig. Dessutom blev tatueringen utnämnd till Best In Show Tattoo på Floripa 2010 Pro Tattoo, Florianopolis, Santa Catarina, Brazil. Ganska häftigt tycker jag.
Annars då…
I går eftermiddag snubblade jag på tröskeln in till badrummet!
/Bernt
Inte lär man bli någon ny Bruno Liljefors.
Som gammal grafisk formgivare och illustratör så gillar jag att ibland snurra runt med mina bilder i photoshopen, och det har jag gjort här ganska ordentligt. Bilderna på rävvalpen tog jag i somras vid min fjällstuga i norra Härjedalen där vi under en tid hade besök av totalt sex rävvalpar.
Jag har börjat planera en bok med ett urval av mina bilder. Det kommer inte att bli något genomgående tema i boken utan i stället lite olika saker som jag och min kamera fångat. Några sidor med Stockholmsbilder, lite turistbilder, några Skånebilder och naturligtvis en del självporträtt.
För att få riktigt bra bilder för tryck så måste jag göra en del nya bearbetningar av mina filer, så här kan det se ut före och efter. Originalbilden från Rotterdam tagen 2009-08-04 med Panasonic LX3 1/1000 sek f/7.1 @ ISO 200.
Nikon F hus (1966) med Nikkor18 mm f/4 (1974).
Gert has left the building!
Fikaboken!
Så här när höstrusket tränger sig på och inspirationen kanske tryter lite känns det inte dumt att plocka ner en fotobok från hyllan för att pigga upp sig lite. Den här blev det i morse till fikat.
Bill Brandt (1904-1983) tycker jag är en av de riktigt stora fotograferna under 1900-talet. Bill Brandt arbetade i början av sin karriär i slutet på 20-talet som assistent till Man Ray i Paris. I början på 1930-talet flyttade Brandt till London där han skildrade det brittiska klassamhället och förödelsen av London under andra världskriget. Efter kriget ägnade sig Brandt mycket åt författarporträtt, landskapsfotografering och nakenstudier i vilka han ofta arbetade med dramatiska skuggspel. Han har också fotograferat för diverse tidskrifter såsom Harper’s Bazaar och Picture Post.
Brandts arbeten har visats på många utställningar i Europa och USA. Under sin karriär bland annat två stora separatutställningar på på Museum of Modern Art 1948 och 1969. Det finns ett stort antal böcker publicerade med hans arbeten från 1930-talet och framåt. Hans finns representerad på bla Victoria and Albert Museum, London; Bibliotheque Nationale, Paris och Museum of Modern Art, New York.
Mitt tummade, vällästa och något gulnade exemplar av
Shadow of Light är från 1966.
Bill Brandt biografi på Victoria and Albert Museum.
Det var allt!
/Bernt
Vad gör en bild bra? Vad är en bra bild?
Snart är det slut på de fina höstdagarna och fukten och gråheten kommer att lägga sig som en blöt disktrasa över stan. Med andra ord, november pockar på och då är det lätt att tungsinnet dundrar in som ett X2000 tåg från norrland. Om jag hade möjlighet skulle jag nu gärna dra söderut och återkomma först till våren i april-maj någongång.
Vad gör en bild bra? Vad är en bra bild?
Det är så klart en ganska subjektiv fråga. Frågar man ett
antal personer kommer man troligen att få lika många svar som personer man
frågar. Fast det finns några säkra kort att hålla sig till.
"Det viktiga är vad du har att säga och hur du säger det" har tex Kurt Bergengren sagt. Han har också sagt: "Det som avgör om en bild fångar blicken och fastnar i minnet är: Att väsentligt innehåll får en skärpt form". Och det gäller alla typer av bilder: familjebilder, porträtt, landskap, reportage, makro och gatufoto.
Utan att konstra till det för mycket så är en bra bild
för mig är en bild som man kan återkomma till gång på gång, gärna lite mystisk
som får igång hjärncellerna lite, what the fuck is this!
Nu lever jag naturligtvis själv allt för sällan upp till Bergengrens formel i mina bilder: ”Att väsentligt innehåll får en skärpt form", det händer rätt ofta att jag fastnar i att ta "snygga" bilder som vid närmare betraktande ibland blir ganska ”gallerixaktiga” och rätt ospännande efter ett tag.
Men det viktiga är som sagt att fortsätta att göra det man tycker om och motionera avtryckarfingret för då och då får man till en bild där det mesta stämmer.
Det kanske är bäst att påpeka att mina bilder den här
gången inte har något direkt samband med textinnehållet.
/Bernt
Fotografisk årsbok 1961 och det svartvita fotografiets försvarare.
Och nu över till helt andra trevligare saker…
Fotografisk årsbok 1961.
När jag för några inlägg sedan skrev om Kurt Dejmos
självporträtt så googlade jag på Kurt Dejmos namn och hamnade bland annat på
böcker på fotosidans recensionssida. Och där skrev Bengan Björkbom om
Fotografisk årsbok 1961: ”En av de bästa årsböckerna med artiklar av bla Kurt
Bergengren, Kurt Dejmo mfl”. Och då blev man ju lite intresserad så klart.
Så raskt vidare ut på nätet och leta, och ganska direkt
så hittade jag ett exemplar på Bokbörsen för en rimlig penning. Och i går
rasslade boken in genom brevinkastet med en duns och när jag öppnade
förpackningen och började bläddra i boken så kände jag igen den direkt. Jag har
tidigare någon gång skrivit om att jag under olyckliga omständigheter förlorade
hela mitt negativ och bildarkiv 1969. Samtidigt förlorade jag också en hel
radda äldre fotoböcker och däribland flera tidiga årgångar av Fotografisk
årsbok. Så Fotografisk årsbok 1961 blev ett glatt igenkännande.
Det är konstigt det här med igenkännande. Bra bilder man
sett, och det måste vara många tusentals jag sett sen jag blev seriöst fotointresserad
i artonårsålder, glömmer man inte. Man (jag) kommer kanske inte direkt ihåg
namnet på fotograferna men det brukar i de flesta fall dyka upp efter en stund.
Så åter då till Fotografisk årsbok 1961 och konstnären/fotografen Kurt Dejmo (1919-2009) vars grafiskt starka bilder och speciellt då hans självporträtt jag mycket väl kommer ihåg. Så här skriver han om svartvit fotografi i årsboken från 1961:
Det svartvitas försvar.
Med den våldsamhet som färgbilden trycker och tränger på,
ligger det nära till hands, att vi accepterar och helt oreflekterat sväljer
allt. Det kommer emellertid att visa sig, när den första yran lagt sig, att vi
skall upptäcka, att det bästa inom svartvit-fotografin står oförändrat kvar.
Det svartvita har tillräcklig höjd för att inte kunna dränkas av denna flodvåg
av färg, som än så länge har bara breddens dimesion. Även färgen kommer
naturligtvis att höja sig mot pyramidens topp.
I färgens än så länge kolorerade massa är det svartvita
ett livsviktigt andningshål.
Så länge färgen bara väller ut på bredden, är det lätt
att stå upprätt och sjunga det svartvitas lov.Det är skönt att ovanför alla onyanserade
färger och kolorerade bildintryck få njuta av det svartvitas trots allt mera
fulländade uttrycksform. De hundra åren har gett en viss mognad.
Kommer det svartvita att även i framtiden ha sitt
berättigande? Personligen är jag övertygad om det. Nämligen om vi skall tala om
den fotografi, som har rätt att räknas som personligt uttrycksmedel. Fotografin
har övertagit största delen av teckningens och måleriets illustrativa sida. Jag
tror, att på samma sätt kommer färgen att dominera den dokumentära sidan inom
fotografin, den sida där den realistiska framställningen är den väsentliga.
Den breda allmänheten, som bara fotograferar för sitt
nöjes skull, kommer att helt övergå till färg. För fotoamatören i allmänhet finns
det ingen anledning att utesluta den.
Den svartvita fotografi som kommer att överleva är
nämligen den exklusiva formen.
Varför försvarar jag det svartvita? Jo, det svartvita har
vissa speciella egenskaper – intensiv skärpa, kärvhet, renhet, klarhet,
påträngande strukturverkan och är i sig själv en abstraktion, en koncentrerad
och förenklad bild, en översättning, inte bara en illusion av verkligheten.
Av det hela framgår, att svartvitt och färg har två olika
funktioner. Det är orimligt att begära, att det ena skall utesluta det andra.
Vi kan helt enkelt inte undvara en så exklusiv form av fotografin som den
svartvita.
Kurt Dejmo 1961
Samsung NX 10 1,3 sek f/9 1600 ISO. DNG+ bearbetad i ACR.
Tack för att du tittade förbi!
/Bernt
Inget Ellens för mig i går…
Morgonens fikabok.
Brassaï
Brassaï (1899- 1984) var en ungersk fotograf som huvudsakligen var verksam i Paris. Han slog igenom 1933 med boken Paris de nuit, sitt första verk om Paris nattliv, där han kombinerar en hög konstnärlig nivå med skicklig teknik. Boken kan ses som ett genombrott för dokumentationen av Paris undre värld likaväl som för nattfotografin i allmänhet. Brassaï brukar också kallas den förste gatufotografen.
I just den här Brassaï boken (det finns många) som sammanfattar hans fotografiska gärning finns förutom hans berömda nattbilder från Paris ett stort antal av hans konstnärsporträtt och grafittibilder.
Annars då…
Karlbergsvägen 2010-10-06 kl. 14:45
Jag har bland annat uppgiften i vårt hushåll att då och då knalla upp till Karlbergsvägen och slänga pappersavfall och så här såg det ut vid min sopstation i går när jag tog vår fullastade trilla dit. Nu vet jag ju inte om det är så att Vasastadsborna plötsligt drabbats av städiver eller om den konflikt mellan staden och sophämtningsföretaget som jag läste om för ett tag sedan fortfarande pågår.
Jag är fortfarande lite sne på att man inte direkt kan få
upp bilderna på full spaltbredd direkt i den så kallade ”breda” bloggen.
/Bernt