Long time no see...

.

Som ni säkert märkt har det inte varit så mycket bloggande för mig de senaste året. Och varför det då undrar säker de som följt mig genom åren? Så här är det, jag åkte på min första hjärtsmäll på juldagen 2012 vilket gjorde att det mesta i mitt liv förändrades bland annat då fotografering och därtill hörande bloggningen fick ställas åt sidan. Några enstaka blogginlägg klarade jag av att göra och lite bilder då och då på fejan. Jag var också med på Gnestaplanket på sensommaren men då med lite gamla bilder. Sen i oktober åkte jag på en ny och kraftigare hjärtsmäll som slog ut mig ganska ordentligt. Kranskärlsoperation på Karolinska den här gången vilket tog på krafterna rätt ordentligt. För att fixa till mig till det bättre petar jag i mig en massa piller petar varje dag plus att jag just nu går på gymnastik två gånger i veckan. Efter att ha rökt i över femtiofem år slutade jag direkt utan några problem efter första smällen juldagen 2012 och det känns bara fin fint men jag har gått upp minst tio kilo vilket är något jag måste jobba med framöver. Dom här smällarna har inte bara påverkat kroppen en del utan också psyket. Kan också vara biverkningar av olika medicinerna jag proppar i mig nu och troligen blir tvungen att käka livet ut. Sen det här med åldern. Vid 60 var man fortfarande en ganska rapp man och kunde känna sig ung och viril som en Douglas Fairbank eller Errol Flynn, ni lite äldre förstår nog. När man kliver upp över 70 styrecket blir man rätt snabbt gubbig (även i andras ögon), kroppen knäpper och knakar när man rör på sig och man börjar få ont då och då här och där. Med andra ord...man har fått reda på att man lever. Eller som Chuck Palahniuk skrev i Fight Club ”This is your life, and it´s ending one minute at a time”.

.

.

Min gamla dator tröttnade och la av i mitten på november och jag var helt utan i ca en och en halv månad. Första gången jag var utan en digitalmaskin sedan julen 1987 och jag kom fram till att det gick att klara sig ganska bra utan. Men det är klart tidigare fanns det inte några ”surf o bildtelefoner” vilket lindrade det hela en hel del. Nu har jag fixat en ny lap och är på banan igen!

Hade gott därute!

/Bernt

Autoporträtt och Brödåkraträdgård i släpljus samt ett frukostsamtal och ett stilleben med sten å glas.

Automatisk exponering.

Automatisk exponering innebär att kameran styr bildens exponering. Kameran mäter ljuset (oftast genom objektivet så kallad TTL mätning) och väljer en kombination av slutartid och bländare. På vissa kameror styr automatiken även ljuskänslighet (Auto ISO).

De flesta kameror har flera olika program för olika typer av motiv (sport, porträtt, natt, närbild). Dessa återfinns i regel som små bildsymboler. Kameran gör olika prioritering beroende på programtyp. T.ex. i sportläge försöker den ha så kort slutartid som möjligt, på bekostnad av skärpedjup.

Ofta kan man påverka automatiken med exponeringskompensation. Dessutom brukar det finnas olika mätgeometrier (matris, centrumvägd eller spotmätning).

Jag fotograferar till 90 % med automatiken på P, justerar bländare och ISO efter motiv och ljus. Efter all denna automatik tillkommer efterarbetet i Silvern och Photoshoppen vilket kan ta allt imellan fem minuter och två timmar per bild.

.

.

Släpljus.

Ett släpljus har en mycket låg vinkel i förhållande till det objekt som det skall belysa. Landskapsfotografer utnyttjar ofta släpljus för att framhäva det böljande landskapet. Tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen har solen en låg vinkel vilket ger ett släpljus. Ljuset släpar sig fram över kullar och ger skuggor i dalar.

Motsatsen till släpljus är ett platt ljus, ett ljus som kommer från en källa nära kameran.

.

Frukostsamtal...

Vårat torp i norra Uppland är från 1750-talet. Och man känner påtagligt att historien sitter i de rustika timmerväggarna, tak o golvbrädor. Torpet har helt klart haft lite olika hyresgäster genom tiderna. På en del gamla kartor från senare hälften av 1800-talet är den markerad som backsittarstuga, (ett torp för medellösa) vilket ibland också kallades fattigstuga.

Stugorna fick beteckningen (bs) backstuga och de som bodde där kallades för backstugesittare. Någon jord att bruka fanns inte för backstugesittaren, men intill stugan kunde han dock sätta lite potatis och andra rotfrukter för det egna behovet. Backstugesittaren var tillbakasatt i samhället och levde ofta som fattighjon, men om han hade ork och kraft arbetade han tillfälligt på någon gård, såg eller som kolare. Ganska ofta fick han emellertid hjälp med sin försörjning av släktingar eller grannar.Rättsligt sett var hans tillvaro ganska otrygg då bland annat stugan stod på så kallad ofri grund,

Ibland när man nu sitter där i torpets storstuga funderar man så klart på hur människorna levde i torpet på 1750-talet när det byggdes...och vi tycker att vi kan höra dom ibland.

.

Mjölkcentralen.

Förra helgen när vi var ute naturen (Söderåsen) och letade svamp å de var de dåligt med. Så jag gick och skannade av marken för att ev hitta något intressant. Hittade flera gamla mossbevuxna rastplatser, troligen från skogsarbetare. På en av platserna hittade jag bildens gamla halvliters mjölkflaska. Och den satte såklart igång "memory lane" biten av hjärnan. I närheten av där jag bodde när jag var liten hade Mjölkcentralen en stor anläggning för flaskning av mjölk och också en liten butik där vi handlade mjölk, grädde, filmjölk, ägg och ost. Låter som om det vore långt ute på landet det här men det var i "fina" förorten Djursholm norr om stan och på den tiden fannst det ett antal fungerande  jordbruk i närområdet. För oss smågrabbar var naturligtvis Mjölkcentralen industrin spännande inte minst lastbilstrafiken.

1963/64 försvann den sista flaskmjölken i Stockholm, och i mitten av 1970-talet var glasflaskans tid i landet helt förbi. Men då hade jag för länge sedan flytt mitt föräldrahem...

PS. Stenarna i bilden är opaljox som min hyresvärd Christer släpat hem från Australien och som han drömmer om att få jobba vidare på med slipning...

.

Slut från Brödåkra...å trevlig helg!

/Bernt