Första bilden på vår nya (kommande) familjemedlem plus lite om min mormor.
För ett tag sedan fick vi besök av vår son och sonhustru och vi fick då se de första bilderna på vår kommande nya familjemedlem. Vi fick också reda på att det kommer att bli en pojke.
Han var under ultraljudsundersökningen som skett en timma tidigare varit väldigt livlig så det hade varit svårt att få några riktigt bra bilder. Men det får jag kanske möjlighet att rätta till om ca fem månader.
Jocke och Madde, stolta blivande föräldrar.
Gamla Lundagatan 13 på Södermalm.
När sådana här omvälvande händelser sker i ens liv börjar man med automatik tänka på sin egen bakrund och historia.
Jag har en tavla här hemma på den kåk där min mormor Elvira Johansson föddes och växte upp. Kåken låg på Gamla Lundagatan 13 på Södermalm här i Stockholm.
De flesta gamla kåkar på Gamla Lundagatan är ju rivna för länge sedan men jag har hittat lite gamla bilder på nätet med information också om några gatunummer. Var just nummer 13 låg har jag bara uppskattat.
Gamla Lundagatan österut uppifrån kullen 1906.
Gamla Lundagatan västerut nerifrån 1898.
Karta Gamla Lundagatan från 1908.
Området kring Gamla Lundagatan finns bla beskrivet i författaren Irja Browallius roman - Ljuva barndomstid. Browallius som också bodde i området ger där levande verklighetsskildringar från 1800-talets slut och 1900-talets första årtionden.
Browallius beskriver i romanen ett stycke fattigsöder bortom all ära och redlighet, halvt idyll halvt förfall. Längs den knaggligt stigande gatan, som egentligen bara är en backe med gräs och maskrosor mellan bergknallarna, ligger de små rödmålade husen med sina vildvuxna trädgårdar bakom höga plank. Här bodde enkelt folk från fabrikerna, krokiga gummor och orkeslösa gubbar, de flesta vinddrivna existenser med ett trasigt förflutet men med livslögnen i behåll. Romanens figurer är tecknade efter verkligheten. Där finns »ogifta Bergkvist«, en försupen före detta lärarinna som går och säljer skrumpna äpplen på kaféerna, »lilla Öhman« som övergetts av sin karl och ensam får sörja för sin flicka, »fröken Bock«, som uppvaktas av ett gammalt hjon från arbetsinrättningen och många andra. Trots allt elände finns det också förnöjsamhet. På sommarkvällarna spelas det kort vid planken, och i gränderna kan höras tonerna från ett handklaver.
Några bilder på de kåkar som fortfarande finns kvar på norrsidan av Gamla Lundagatan upp mot Skinnarviksberget.
Klipp från en Micke Berg blogg:
"Jag märker att jag har gjort mitt inom fotografin. Att jag nog inte blir bättre än så här. Jag kan se andra fotografer i min ålder. De har också kommit till vägs ände. Det är skitbra, men vi har redan tagit våra bilder. Visst, vi kan fortsätta vara bra, men varför? Varför inte njuta av livet, eller skaffa sig en annan inriktning?
Just idag är jag beredd att hålla med Micke B.
/Bernt
Jag läste också det inlägget på Micke Bergs blogg, och jag har för mig att jag kritiserade honom för det. Jag menar "Visst, vi kan fortsätta vara bra, men varför?.." skriver han ju. Men jag förstår inte... varför inte? Om han/du nu kan det, så finns det väl ingen anledning till att inte vara det, bara för att ni närmar er pensionsåldern? Se på Anders Petersen som bara blir bättre och bättre med åren!
Och det där med att lägga av, och bara njuta av livet. Jag tror inte att det funkar på det viset. Det är sånt man bara ser i Agatha Christie-filmer, inte i verkliga livet! :)
Det är bara det att vissa dagar känns det lite jobbigare, speciellt så här års.
Som jag skrev: Just idag är jag beredd att hålla med....
Lite mera härlig historia om söder och om kanske hela stockholm finner du även i Per Anders Fogelströms böcker. Har läst dom hur många gånger som helst... och om dom hade haft med dom på historialektionerna i skolan kanske man hade varit lite mer aktiv?!?
Ha en superbra dag.
Vill bara poängtera att det är strålande sol och
-10 här!
Gräset verkar ibland grönare på andra sidan, men är det så på riktigt?