#273. Cyklistporträtt!! –en svår konst!!

Porträtt är att fånga människan i ögonblicket. Cyklistporträtt är att fånga cyklisten som vinnare eller förlorare. Det gäller att ”göra en bild” i svartvit, för annars är det inte konst.

Många hantverk har övergått till att bli konst. Ingen behöver idag stenlitografi, träsnitt, eller koppartryck för kommersiell bildtillverkning, men ingen av dem har försvunnit utan de har blivit konst. På samma sätt behöver ingen svartvit fotografi längre, så det är nu konst.

Porträtt har i alla tider ansetts som konst. Använder jag då svartvit foto för att ”göra en bild” så blir detta konst. Så här är fem konstverk!

Om man skall porträttera en cyklist så måste man fånga ögonblicket av lycka. Segerlycka är det högsta av alla.

Fåglum efter seger på SM 5-milen i Uppsala 1963.

Nu är ju cykelsporten inte en individuell sport, som de flesta tycks tro, utan det är en lagsport. Då borde man ju fånga denna lagglädje i ett porträtt!

Ture Ekholm och Sven Lindwall efter Nya-Bergslagsloppet 1962.

Cykelsporten är mycket konditionskrävande och cyklisterna är ofta mycket trötta efter ett lopp. De kan nästan vara frånvarande när man försöker tala med dem.

Jan-Olof Karlsson efter Kumla loppet 1961.

Stor internationella stjärnor som Fåglum kan visa upp sitt verkliga jag efter en tävling. Det gäller bara att inte välja ett tillfälle då 20 andra fotografer plåtar honom. Här en lugn stund för att ”göra en bild” med Gösta, innan han var en big star.

Gösta Pettersson i Kumla 1961.

Många tävlingar i Sverige körs på grusvägar. I regnväder blir det ett svårt problem då cykeln saknar stänkskärmar. Regn och grus sprutar upp i ögon och mun. Det är inte kul att köra ett sådant lopp. När man är i mål gäller det att få ögonen klara.

Leif Söderberg efter en regnig tävling1961.

Alla bilderna är tagna med en Hasselblad 1000F och Tessar 80 mm Bl. 2,8