#2266. Selfies är inget nytt?? –men varför denna självdyrkan?? –just nu??

Är det just lättheten att ta ett självporträtt med mobilen?? –eller är det möjligheten att lägga ut bilden i hela världen?? –så alla eller ingen kan se bilden för evigt?? Kan det va självbeundran??

Självporträtt har funnits i alla tider?? –bara det att det var förunnat en begränsad grupp hantverkare, konstnärer, att framställa dessa?? Tänk på van Gogh och hans porträtt?? –det var ett konstverk få såg?? –i början??

Till och med seniorplåtis, då juniorplåtis, tog självporträtt??

Plåtslagare Bob på Östgöten 1958

Ljushuvudet som satte två kameror i mobilen?? –anade föga vilken hype han skulle skapa?? Hoppas att han är rik idag??

Likafullt är det underligt att denna ”Me-Me-Me” kultur har exploderat så?? –eller är det så illa att alla inser att de kommer leva ett undanskymt liv?? –utan den glamour som mediavärlden så intensivt skildrar till absurditet?? Kanske den selfie de tar just nu hamnar rätt ute på nätet?? –så de får många tummar upp??

Ingen drömmer om att ta en selfie som denna?? –eller?????

Promotion selfie för seniorplåtis i Phoenix 1987

#377. Min favoritkamera?? –Hasselblad 1000F!! --porträtt, natur å flickor!!

När Hasselblad 1000F introducerades på 50-talet så var det en revolution. En svensk industriell toppkamera, med ett objektiv och spegelreflex. När man höll den i handen så var det kvalitet!! –rakt igenom!!

De blanka kanterna!! –vilken design!! –perfekt balans i min lilla hand!! Pekfingret på avtryckaren och vänsterhanden på objektivringen för fokus. Det något klonkande ljudet när spegel och slutarridån registrerade bilden. Höger handen som vred fram den nya negativ rutan. Spegelhuset, med den lite udda spegelvända bilden, var perfekt utformat med en lupp. Jag bytte snabbt ut det mot struten som helt mörklade bildskivan. Jag använde ofta sportsökaren då den gav friheten att se vad som hände runt omkring. Jag plåtade mycket sport för Östgöten och det krävdes att man hängde med!!

Kameran var underbar för att fokusera på ögonen, då man skulle ta porträtt. Man kunde följa varje skiftning i ansiktet. Standardgluggen Zeiss 80 mm/2,8 var kanon för porträtt, men jag använde också 135:an.

Hasselbladaren var ett måste bland naturfotografer som t ex Viking Olsson, som jag träffade på Linköpings lasarett, när jag opererades efter ett lårbensbrott. Sven Gillsäter var en annan favorit som använde Hassi på sina äventyrsresor.

Modefotograferna använder ju även idag digitala Hasselbladare och så på den här tiden var det ett populärt redskap, med film i kassetten. Det passerade väl en och annan flicka förbi mitt objektiv också?? Som den här långbenta skönheten från Bornholm 1960.

Det kommer aldrig mer att tillverkas en så vacker kamera i vårt land. Den var så kul att använda och jag gillade verkligen filmmagasinet som kunde tas loss och bytas ut mot ett med färgfilm. Det senare hade jag aldrig råd med. Jag önskar att jag hade behållit kameran i hyllan till idag.

#365. Bandy på sjöis!! –i Östergötland!! –1958!! –eller global uppvärmning??

Du får ta bandyn på söndag!! –chefsplåtis gav order!! Han plåtade helst i lågskor!! –å stå på sjöis en hel match va inte populärt!! –1958!! Jag tog med Bladaren med ett 250 mm objektiv!! –experimentera lite va kul!!

Östgöten hade köpt in en Hasselbladare 1000F med ett 250 mm objektiv!! –mycke pengar på den tiden!! Juniorplåtis fick sällan använda den kameran för chefsplåtis hade den mest. Jag kringgick detta genom att köpa en egen begagnad 1000F och lånade då 250 mm gluggen till sport. Chefsplåtis gilla inte det objektivet till sport!! –han hann inte med!! -- sa han?? –med fokus!!

Det är svårt när det gick fort!! –som på bandy!! Det var sällan att man fick en chans att gå på bandy. Konstis fanns inte för bandy utan man spelade på sjöis!! –jo det fanns sjöis på den tiden i Linköping. Till och med mitt i stan?? --för Tinnerbäcksbadet frös till!! –och den var stor nog till en bandyplan.

Jag tänkte att jag skulle experimentera med bilder som var fartoskarpa!! –eftersom det var en snabb sport. Jag satte exponeringen på 60-dels sekund. Visst blev bilderna oskarpa i rörelsen. För säkerhets skull tog jag några bilder på 1000-dels sekund också!! –för jag visste att redaktör Kling, på sporten, var lite tveksam till suddiga bilder. Mycket riktigt de skarpa bilderna var ok för Kling, men de suddiga gilla han inte.

De enda negativen som finns kvar idag är de suddiga, närmare bestämt de här!!

Bandy på Tinnerbäcksbadets is i Linköping 1958.

Var det is som var så tjock att man kunde spela bandy på Tinnerbäcksbadet i Linköping 1958?? –jo den vinter hade enligt SMHI en medeltemperatur av -5,6 grader?? –något under medeltemperaturen för perioden 1960-1990. Betydligt lägre, nästa 3 grader lägre än för de senaste 10 åren!! Va vad det ja sa?? --bandyn har påverkats av den globala växthuseffekten??

#268. Pressfotografen på fotboll 1958!! –val av kamera?? –eller hur nära??

Sportfotografi var en annan historia på femtiotalet. Det var en bild i taget och inga 10 bilder per sekund. Det var en kamera i handen och inte fem radiostyrda på olika platser kring arenan. Det var alltså ”slow feeling photo”.

Dagens sportfotografer behärskar ett brett spektrum av kunskaper från kamerateknik till datorkommunikation. De jobbar i en nyhetsvärld där bilden skall ut till användaren inom sekunder. På femtiotalet skulle bilden vanligen finnas till tryckning inom några timmar. Idag ser man fantastiska händelserika bilder av fotboll och man kan inte mer än beundra skickligheten hos fotograferna. Flera svenska fotografer är hög internationell klass. Jag plockar bara en av många, Lars Dareberg på Sydsvenskan.

I början av femtiotalet var Rolleiflex den vanligaste kameran vid sidan av målet. Ja, nästan alla fotograferna satt alldeles vid målet, några meter från målvakten. Man trodde ju att de mest spännande bilderna skulle hända vid målet. Det gav också en närhet till spelet, och man kunde på så sätt hamna mitt i händelsen som här.

Derbyspelare i fight vid motståndarmålet. Rolleiflex, Planar 75/2,8.

Reportagefotograferna i Stockholm hade börjat använda Leica M i början av femtiotalet och när jag var på min första Derby match i Linköping använde jag faktiskt min småbildkamera Zeiss Ikon Contaflex III. Bredvid målet satt också Expressenfotografen Bertil Stilling, och han hade en Leica III med troligen en 90mm glugg. Nackdelen med normallins på Rolleiflex och småbild var att man vid många situationer satt för långt bort. Det var ofta som bilderna såg ut så här.

Match på Folkungavallen. Contaflex III.

I Linköping såg man aldrig att fotograferna satt på läktaren eller längs långsidan. När fotoavdelningen på Östgöten köpte in en Hasselblad 1000F och en 250 mm glugg till den tänkte jag att jag skulle prov att sitta längs långsidan. Jag hade ju sett Anders Engmans bilder från fotbolls-VM. Jag tog min egen 1000F och långa gluggen och en tältstol och satte mig längs långsidan. Publiken på läktaren häcklade mig och skrek att jag skymde och borde sitta vid målet som de andra fotograferna. Problemet med 250 mm var att hinna sätta fokus. Här är en typisk bild med nästan fokus.

IFK Norrköping mot Linköpingsalliansen 1959. Hasselblad 1000F, Sonnar 250/4.

Det vanligaste var alltså att man valde att sitta vid målet, för det var sådana bilder sportredaktionen ville ha. Det gav ju också den där påtagliga närheten i händelser om man hade tur.

Närkontakt med målvakt. Rolleiflex, Planar 75/2,8

Skuggfotboll. Rolleiflex, Planar 75/2,8

Nick mot mål. Hasselblad 1000F, 80/2,8